Sveriges försvarsförmåga oroar inte bara alltfler svenskar. Grannländer ser oss som ett hotande vakuum i säkerheten runt Östersjön, utan starkt eget försvar och utan allierade. Vi bör ändra på båda punkterna.
STRATEGISKT LÄGE. Vid Östersjön möts Natoländerna, Ryssland och de alliansfria Sverige och Finland. Sverige är den största strandstaten med en lång kust och ett stort luftrum att försvara. Gotland har ett nyckelläge. Karta från Wikimedia, Norman Einstein.
Förändringen av det säkerhetspolitiska läget i Europa har varit dramatisk men har legat i korten en längre tid. Linjen är tydlig från Georgien 2008 till Krim (och Donbass?) 2014. Och det har gjort Sveriges säkerhetspolitiska ställning smärtsamt tydlig. Vi har visat bristande förmåga – eller vilja – att värna vårt luftrum (SvD om ”påskflygningen” 2013). Vi har lämnat det i Östersjön enormt strategiska Gotland utan försvar. Och vi har utfärdat en ensidig solidaritetsförklaring – utan att vilja ansluta oss till den enda säkerhetspolitiska ömsesidiga försäkring som räknas, dvs Nato.
Sverige står inte utan säkerhets- och försvarspolitiska tillgångar. Vi har varit en uppskattad partner i internationella insatser och övningar – och vår position vid Östersjön är både vidsträckt och strategisk. Men den är därmed också sårbar.
Som SvD berättar idag oroas grannländer som Estland av det ”säkerhetspolitiska hål” som uppstår. President Toomas Hendrik Ilves får medhåll av Danmarks förre utrikesminister Uffe Ellemann-Jensen. (Finlands president Sauli Niinistö, vars land likaledes är alliansfritt men har valt en markant annorlunda försvarspolitisk väg efter kalla krigets slut, har tidigare uttryckt oro för ett ”svenskt säkerhetsvakuum”, SvD.) Och liksom USA välkomnar Nato-grannarna oss in i alliansen – för vår och deras skull.
Försvarsberedningen har en diger uppgift att beskriva säkerhetsläget och ge förslag på handlingssätt. Det är bra att Folkpartiet äntligen fått gehör för ökade försvarsanslag men det är ett långsiktigt arbete att bygga upp den svenska förmågan att försvara det egna territoriet.
Jag hoppas att Folkpartiet också kan få stöd för en nyktrare syn på Nato med åtminstone en förutsättningslös utvärdering och inte sedvanligt automatiskt avfärdande. Läget har ändrats, kalla kriget är ersatt av nya hot, tabut runt att ha verkliga allierade borde ha släppt. Ensam är inte stark.
Sverige står utanför Nato och kan därför inte räkna med något skydd från USA eller dess allierade. Den hårda sanningen borde inte komma som en överraskning – men kan förhoppningsvis leda till en nyktrare syn på försvar och säkerhet.
I Sverige har vi länge förlitat oss på stöd utifrån i händelse av kris eller konflikt i vårt närområde, eller rentav vid angrepp på vårt land. Under kalla kriget, då Sverige de facto fungerade som Nato:s 17:e, hemliga, medlem, var det kanske så. I dag är verkligheten en annan, vilket märks extra tydligt när den kanske värsta säkerhetspolitiska krisen sedan murens fall har blossat upp i Ukraina. Inte sedan 1989 har Ryssland och väst stått mot varandra i en dylik konfrontation, och då sluter sig de västallierade inåt, vilket Sverige redan har märkt av i korridorerna i Nato-högkvarteret.
Att vi rustar upp själva är nödvändigt men tar tid och vi kommer aldrig att helt kunna täcka våra egna säkerhetsbehov, än mindre leva upp till den självpåtagna solidaritetsdeklarationen med grannländerna och EU. Förra veckan skrev jag att Sverige höjer garden, men fortfarande står ensamt – och det gäller än mer när vi nu får reda på det budskap som USA genom sin ambassadör för en månad sedan sände till de svenska riksdagspartierna.
Det blir bättre, är vad vi ”HBTQ-personer” (i brist på bättre ord) länge hört, och sagt oss själva och varandra. Och visst går både juridik och attityder åt rätt håll i stora delar av världen. Men fördomar, diskriminering och hatbrott består – och kan rentav få ökad spridning då den homofobiska minoriteten känner sig mer trängd.
FULLT NORMALA. På bröllopsresa på ett kryssningsfartyg imed överväldigande majoritet andra gaypersoner, i februari 2012, fick vi en oväntat befriande känsla av att vara ”norm”.
Jag är inte som du, eller åtminstone inte majoriteten av er som läser detta. Då talar jag inte om de miljoner små egenskaper som gör att skillnaden mellan oss som individer alltid är större än skillnaden mellan någon av de grupper, baserade på någon för tillfället gemensam nämnare, som vi ofta delas in i. Jag menar att jag alltid (eller sedan tioårsåldern om jag ska försöka tidsätta) har varit annorlunda än flertalet. Om att jag alltid i mötet med nya människor och olika offentliga sammanhang får välja och definiera vad och hur mycket jag berättar om mitt särdrag, och hur jag gör det – och att jag om jag inte berättar alltid får vara beredd att bedömas enligt den förutfattade majoritetsuppfattningen. Om att inte få lämna blod, om att på grund av en grupptillhörighet klassas som mer i riskzonen för smittsamma och rentav dödliga sjukdomar, och ja, ibland, att titta en extra gång över axeln. Om att några få gånger om året vara i ett sammanhang med nästan bara sådana som jag – och först då känna den befrielse det kan innebära, som när ventilationen stannar och kontoret blir radikalt mycket tystare en redan tyst fredageftermiddag.
Jag talar om vad jag attraheras av, och vem jag älskar.
När jag för några veckor sedan läste om det homosexuella paret i Kinna som utsatts för hot, trakasserier och rent våld kände jag som de flesta en stor vrede (SR Sjuhärad). Men jag kände också en viss vanmakt och en personlig rädsla. Alla tre känslor som återkommer när jag läser hela Håkans och Roys berättelse i dagens SvD. Parat med häpnad, återigen, över vissa människors tolkning av det kristna kärleksbudskap de påstår sig bekänna sig till (och glädje över att Svenska Kyrkans ledning åtminstone tycks tydlig).
Rädslan och den extra blicken över axeln i tunnelbanan är kanske inte helt rationella. Jag är privilegierad: blond, blåögd, bosatt i Stockholms innerstad, med fördomsfri arbetsplats och omgivning i mitt politiska engagemang och min bekantskapskrets, och en kärleksfull utvidgad familj. Jag har aldrig utsatts för hatbrott. Men lika lite som SvD:s Tobias Brandel håller jag min man i handen i offentliga miljöer, inte heller på fördomsfria Södermalm eller Vasastan.
Till saken hör att jag inte känner mig annorlunda. Jag är som ni! Jag vill vara mig själv, inte min sexuella identitet, men jag inser att jag ibland måste lyfta fram den och mina erfarenheter av politiska skäl; av solidaritet med mindre lyckligt lottade – som Roy och Håkan – och för att åstadkomma förändring.
STOLTA. Vi är här, dags att vänja sig. Med vännen och kollegan Jesper Svensson i Folkpartiets del av Prideparaden i Stockholm 2012. Foto: Pauline Åkerlund.
Och visst sker förändring. Visst går vi åt rätt håll, i Sverige och övriga västvärlden. (Jag avstår nu att kommentera Uganda och andra sorgliga fall.) De juridiska rättigheterna utökas och blir alltmer likställda, kring äktenskap, socialförsäkringar, familjer och arbetsplatser. Attityderna blir allt bättre, och juridiska och politiska rättigheter går ofta hand i hand i en god cirkel.
Mitt annorlundaskap ligger inte hos mig. Precis som personer som lever med en funktionsnedsättning är vi som är gay eller queer bara annorlunda i andras ögon och i mötet med samhällets funktioner och institutioner (med den viktiga skillnaden att jag förstås kan ”välja” att i vissa situationer ”avstå” från att vara annorlunda). För en travesti kopplad till ytterligare människor som på grupptillhörighet möter fördomar och våld: Blöder inte vi som ”normala” personer? Jobbar och försörjer vi oss inte, blir vi inte sjuka och kära som andra?
Tills vi löser frågan om att varje människa betraktas och möts som en individ, för och i sig själv, gäller helt enkelt att leva som den man är och därigenom också arbeta för förändring. Eller för att uttrycka det så kort som det görs på amerikanska: Jag är här, jag är gay, vänj er. Om ni nu måste bry er.
Omvärldens diplomatiska fördömanden av Rysslands övergrepp på Ukraina tycks inte röra Putin i ryggen. Ekonomin kommer att kunna vara en annan femma. Nu gäller det att omvärlden har mod, råd och energi att ta till verktyg som verkligen känns för den ryska politiska och ekonomiska eliten.
PR-MEDVETNA? Pengarna är viktigare än anseendet i Rysslands relationer till väst. Kreml, Moskva. Foto Yeowatzup på Flickr via Wikimedia.
PR är viktigt för Kreml – men som framgått med all önskvärd tydlighet de senaste dagarna är det inte relationerna med västvärldens ledare och allmänhet som bekymrar Putin, Lavrov, Sjojgu et al. Nej, det är de publika relationerna med den ryska allmänheten – och även om det är oklart vad majoriteten av ryssar egentligen tycker om den prestige, de relationer och de resurser som nu ödslas på att i princip attackera ett grannland, har ryska ledare alltid haft ett behov att framstå som starka, och har sett till att möta liten organiserad opposition. Tack vare tidigare års stora olje- och gasintäkter har ledarskapet också kunnat dämpa folkligt missnöje.
Betydligt mer bekymrar sig nog Putin om det som kan kallas ”investerar-PR”: relationerna med dem som investerat ekonomiskt och politiskt i hans regim. Dit hör det gamla KGB-nätverket som den ryske presidenten själv är sprungen ur, och det ekonomiska nätverk av samarbetsvilliga oligarker dit han numera – eller snart – själv vill räknas.
Vi kan vara hur fördömande vi vill, och hur sarkastiska som helst över att icke-inblandning i andra staters inte angelägenheter tydligen är en princip som gäller alla andra utom Ryssland självt. Det är makten och pengarna som räknas.
Således är det de eventuella ekonomiska sanktionerna, snarare än uteslutning ur G8 och inställda toppmöten, som kan påverka Ryssland. Och om inte Putin så hans stöd i den ekonomiska eliten. Militärt finns föga att göra, där råder fakta på marken som vi varken kan (EU) eller vill (USA) göra något. Det är också ekonomiskt som vi kan och måste stötta Ukraina för vägen mot väst – och i en framtid ett EU-medlemskap.
Frågan är vad västvärlden och framför allt Europa vågar göra ekonomiskt. Stötta Ukraina med nödlån och löfte om möjligt medlemskap – ja. Men även om Ryssland är den ekonomiskt svagare parten är Europas beroende av rysk olja och gas stort och det gäller inte bara mindre länder utan i högsta grad EU:s stormakt Tyskland (DN).
Energiförsörjningen tycks alltså minst lika viktig som försvarsförmågan för att stå upp mot ett Ryssland som inte tvekar att använda maktspråk. Utvecklingen av skiffergas har gjort USA mer självständigt från utländska energileverantörer (om än inte till fördel för miljön). Lilla Sverige har tack vare vatten- och kärnkraft just i detta fall en säkerhetspolitisk fördel. För att kunna agera med kraft behöver också EU frigöra sig från ett Ryssland som knappast framstår som en stabil energileverantör eller pålitlig partner. Istället för en rysk gasledning i Östersjön behöver vi finna alternativa leverantörer – kanske de som USA nu inte längre behöver – och öka självförsörjningen. Tyskland har kanske känt sig stort och tryggt med brunkol, vindkraft och Nordstream – men kanske är det inte konstigt att Finland med sitt läge och sin historia satsar på att bygga ut sin kärnkraft, med ett nytt kärnkraftverk i Pyhäjoki.
Samtidigt är det tveklöst så att Ryssland är den största förloraren på ekonomisk krigföring. Marknaderna straffar redan ryska intressen. Den ryska ekonomin är, bortom de höga energiprisernas passerade andrum, ett sandslott. Och även den som i omvärldens ögon inte agerar rationellt måste förr eller senare förhålla sig till de ekonomiska realiteterna. Tyvärr för Ukraina och ryssarna själva riskerar det att bli senare snarare än förr.
Rätten till liv är den mest fundamentala mänskliga rättigheten. Att världens mäktigaste demokrati fortfarande dödar tiotals medborgare varje år är en fortgående skandal. Opinionen i USA är på väg att svänga – men hoppet för ett snabbt stopp för dödsstraffet står till praktiska och juridiska problem.
USA I DYSTERT SÄLLSKAP. Länder med dödsstraff i rött. Kartan, från 2008, från Kaliforniens fängelsemyndighet via Wikimedia.
Kina, Iran, Irak, Saudiarabien och USA. Fem sinsemellan väldigt olika länder. Det som förenar dem är att de avrättar flest människor. För invånarna i världens mäktigaste demokrati borde det stämma till eftertanke att man är i sällskap med fyra av de mest våldsamma länderna i världen, varav tre av de värsta förtryckarregimerna (och den fjärde, Irak, med milt sagt långt kvar till en fungerande demokrati och rättsstat).
Fler amerikaner tycks också tänka efter. Stödet för dödsstraffet är det lägsta sedan 1970-talet, då avrättningar åter började användas. Under en kort period hade dödsstraffet ansetts som oförenligt med den amerikanska konstitutionen. Och ett dokument som talar om rätten till liv, frihet och sökandet efter lycka, borde verkligen inte gå ihop med en stat som tar sig rätten att döda hundratals av sina egna medborgare (508 personer har avrättats sedan 1982, bara i Texas som använder dödsstraffet flitigast).
Argumenten mot dödsstraff är principiella – men även av mer praktisk art: även om man skulle anse att mördare själva förtjänar att dö, kan risken att oskyldiga döms till döden och avrättas aldrig elimineras. Min vrede över människors ofrihet är aldrig större än när det kommer till dödsstraff – något så i grunden onödigt, som människan inte kan skylla på något annat.
AVRÄTTNINGSRUM i statsfängelset San Quentin. Bild från Kaliforniens fängelsemyndighet, via Wikimedia.
Fortfarande är dock en majoritet av amerikanerna för dödsstraff. Det verkar i princip fortfarande vara lika omöjligt för en ledande politiker på nationell nivå att vara motståndare till dödsstraff som det var 1988, då demokraten Michael Dukakis presidentambitioner stäcktes till stor del p.g.a. motståndaren George HW Bushs användande av dödsstraffsargumentet.
Att den folkliga opinionen kan svänga kraftigt och snabbt visar t.ex. förändringen i inställning till gayrättigheter och samkönade äktenskap. Kring dödsstraffet måste tålamodet dock med nödvändighet vara ännu mindre; att en människa berövas livet – oavsett om man är skyldig eller, som det har visat sig i flera fall, oskyldig till det brott man dömts för – är det värsta tänkbara övergreppet och ställer allt annat i skuggan. Den som sitter på ”death row” kan inte vänta.
Hoppet för dödstraffets motståndare står istället till rent praktiska och juridiska problem – problem som i sig belyser absurditeten i dödsstraffets själva existens.
Många delstater har gått över till avrättningar med giftinjektioner – förment mer humana, vilket dock motsägs av många som bevittnat hur dödsförlopp kan bli både långa och plågsamma. Nu har det dock uppstått problem – med giftleveranserna. Europeiska kemiföretag vägrar att leverera produkter som ska användas till avrättningar. Flera delstater har tvingats skjuta upp verkställigheten av domar och letar febrilt efter alternativa leveransvägar. Nu verkar fler och fler delstater överge giftinjektionerna – och återgå till en gammal beprövad, men knappast mer human metod: arkebusering. Wyoming och Missouri är på väg att följa Utah i spåren (DN).
DÖDSSTRAFFSSTATER. 32 amerikanska delstater har kvar dödsstraffet (rödfärgade). Karta från Wikimedia, Frenzie23.
En annan tung invändning mot dödsstraffet är det jag nämnde ovan, att oskyldiga riskerar att dömas och avrättas. Det är inte en hypotetisk invändning: efter att flera oskyldiga avrättats, och efter att andra dödsstraffsdomar rivits upp efter att dömda visat sig oskyldiga, har flera delstater infört moratorier eller helt och hållet avskaffat dödsstraffet – senaste Maryland i fjol. Nu har ”bara” 32 av 50 delstater kvar dödsstraffet (se kartan).
Ytterligare en invändning är dödsstraffets, liksom hela det amerikanska straffsystemets, tunga övervikt mot minoriteter och framför allt svarta. I Texas, som avrättade 16 personer under 2013, var 11, nära 70 procent, icke-vita. För vissa är det kostnadsargumentet som väger tungt: hela den amerikanska fängelseindustrin är en stor utgift, som dessutom berövar samhället insatserna från många av dess invånare i produktiv ålder. Dödsstraffet är ingen besparingsåtgärd.
För många amerikaner och i den amerikanska debatten väger andra argument än de principiella ofta tyngst. Och i kampen för en fundamental mänsklig rättighet får man använda alla de argument som biter. I botten ligger dock den amerikanska konstitutionens stolta deklaration: Allas rätt till liv…
En västvärld som vårdar en försiktig återhämtning, ett mäktigt Kina som funderar inför framtiden och tragiska konflikthärdar fyller nyhetsflödet men det finns också en ljusare bild av omvärlden. Många länder har blivit betydligt rikare. Förhoppningsvis betyder det också bättre tider för miljö och människor.
Världens länder efter BNP/capita, 2011. Bild från Wikimedia/Quandapanda, med data från Världsbanken kompletterade med IMF och CIA.
USA repar sig. Europa visar tecken på bättring. Kinas väg framåt är höljd i dunkel – men verkar inte innehålla svaga demokratiska tendenser. Syrienkriget tycks bara bli mer blodigt och komplicerat, den unga staten Sydsudan vacklar på branten och Turkiets och Thailands demokratier skakas av konvulsioner.
2014 börjar med en varierad men som det tycks mest mörk bild. Vår situation i Sverige ter sig stabil och lyckosam. Men även i omvärlden finns gott om styrkebesked.
Världen utanför Europa och Nordamerika, och bortanför de tragiska konflikterna, har blivit allt rikare. Afrika söder om Sahara är till stora delar en tillväxtzon. Som beskrivs i dagens DN har många länder främst i Afrika och Asien de senaste åren uppnått en betydligt högre ekonomisk stabilitet, och därmed blivit betydligt säkrare för investeringar. Investeringar och handelsförbindelser som är avgörande för fortsatt utveckling.
Oljeutvinning på amerikansk hemmaplan – här i Texas. Bild från Wikimedia/Eric Kounce.
Starka finanser och god återbetalningsförmåga är dock inte allt. Verklig rikedom handlar också om jämlikhet och hållbarhet – om människor och miljö. För att ekonomisk utveckling ska komma fler till del och för att den inte ska ske på bekostnad av natur och klimat är en stark rättsstat och demokratisk mognad centrala. Och de är förstås också tillväxtfaktorer i sig.
De turkiska och thailändska dramerna ger ett perspektiv. Den burmesiska militärdiktaturens till synes förvånande snabba avveckling av sig själv en annan. Råvarudrivna afrikanska ekonomier med starkt beroende av Kina åter ett. Sårbarheten för plötsliga förändringar inom eller utanför landet kan vara stor. USA:s ökade självförsörjning på olja och gas genom skifferutvinningen (se t.ex. DN:s reportage häromdagen) försvagar den demokratiska supermaktens egenintresse i vissa regioner – vad ger det för följder för dess diplomatiska engagemang, och den demokratiska utvecklingen? För att inte tala om för miljön?
Varje land måste bedömas för sig – både i ekonomisk och demokratisk styrka. Svenska investeringar och andra ekonomiska kontakter med mer utvecklade och rikare demokratier kan förhoppningsvis stärka inte bara ekonomin utan också rättsstaten och demokratin. Men spelplanen har förändrats: När många utvecklingsländer blir rikare och får större självförtroende blir förbindelserna mer på lika villkor. Och det är nog bra för alla parter.
Helgens godaste nyhet kom från Bali. Att man för första gången nått ett avtal i förhandlingarna om frihandel är oerhört viktigt för människor i alla världens länder. Särskilt om ökat förtroende smittar till t ex klimatsamtalen.
Ett litet steg för frihandeln – men ett stort steg för de internationella handelsförhandlingarna. Så kan man sammanfatta det handelsavtal som världshandelsorganisationen WTO till slut enades om på Bali tidigt i går morse svensk tid. Avtalet, som ska underlätta handeln genom enklare procedurer och bl.a. minskad korruption i tullsystemen, förtjänar att kallas historiskt. Inte för själva framstegen, som är ganska små, utan för att det överhuvudtaget blev ett avtal.
Enorma containerfartyg står för en stor del av volymen i världshandeln. ”Estelle Maersk” lämnar Europoort i Rotterdam – en av världens största hamnar. Foto: Wikimedia/Quistnix.
Doha-rundan, som de pågående internationella handelsförhandlingarna kallas, har pågått i princip under hela 2000-talet utan att göra framsteg. Gårdagens avtal är det första som WTO har åstadkommit sedan sitt grundande 1995 (då som ersättning för det tidigare GATT-systemet). Faran har på senare tid varit att många länder skulle ge upp och istället satsa på regionala handelsavtal. De pågående frihandelsförhandlingarna mellan EU och USA är ett exempel.
Ett amerikanskt-europeiskt handelsavtal vore fortfarande oerhört betydelsefullt, men det vore förödande för frihandeln i stort om sådana bilaterala uppgörelser skulle komma att ersätta världsomspännande avtal.
Frihandel gynnar alla. De teoretiska resonemangen är inte alldeles lättillgängliga – själv minns jag resonemangen om komparativa fördelar i muttrar och vete i gymnasiets samhällskunskapsbok; ekonomistudenter lär lägga mycket tid på Heckscher-Ohlin-teoremet (frihandelsforskning var det som gav förre Folkpartiledaren och professorn Bertil Ohlin hans ekonomipris till Alfred Nobels minne). I praktiken har det dock varit tydligt att en friare handel gör alla rikare. Naturligtvis sker handel och ekonomiskt utbyte inte i en oreglerad värld – arbetsförhållanden och miljökrav är sådant som oundvikligen ska beaktas med olika metoder. Men tullar och subventioner är sådant som skadar mer än det hjälper, även dem som de är tänkta att skydda.
Den ekonomiska betydelsen av Bali-avtalet är talande: Mellan 400 och 1.000 miljarder dollar årligen i tillskott till världsekonomin, 21 miljoner jobb – 18 miljoner av dem i utvecklingsländerna. Och detta alltså med ett begränsat avtal som inte alls når så långt som vi skulle önska. Exportberoende länder och tillväxtländer väntas gynnas mest.
Frihandel stärker också fredlig samverkan och främjar förståelse mellan länder och människor. Starka ekonomiska band och ömsesidig nytta motverkar konflikter, och gör åtminstone att man vill lösa de som uppstår på ett konstruktivt sätt.
Förtroende är också vad som krävs i internationella förhandlingar. Förhoppningsvis kan frihandelsgenombrottet på Bali stärka förtroendet inte bara i fortsatta handelsförhandlingar, utan också underlätta andra internationella överenskommelser. Konstruktiv förhandlingsanda vore välkommet inte minst för klimatet.
Politikens verkligheter är olika på nationell, regional och lokal nivå – i USA liksom i Sverige. Sakfrågorna och politikens ramverk ger olika förutsättningar. En guvernör har det ofta enklare än en president – och en kommunstyrelse är inte en reglering.
De opinionsmässiga molnen samlas över amerikanska kongressen – som 85 procent av tillfrågade saknar förtroende för. Foto Martin Falbisoner/Wikimedia.
Medan det ser tufft ut för alla parter i Washington firar både republikaner och demokrater framgångar i städer och delstater. Framgångar som genast analyseras med sikte på valen 2016.
Medan klassiskt demokratiska New Jersey i veckan valde om sin populäre republikanske guvernör Chris Christie, avslutade än mer klassiskt demokratiska New York tjugo år av republikanska och – för Bloomberg på slutet – oberoende borgmästare med valet av en riktig vänsterdemokrat i Bill de Blasio. Och i Virginia valdes Clinton-vapendragaren Terry McAuliffe till guvernör, framför en hårdför republikansk Tea Party-kandidat.
Alla politiska förvecklingar innanför the Beltway till trots – det är ute i USA det är riktigt spännande. Guvernörer, eller för den delen borgmästare, har andra förutsättningar och driver på flera håll en resultatinriktad politik som väljarna gillar. På västkusten har demokraten Brown i Kalifornien lyckats få fart på ett stelnat system som lovar bättre än tidigare för USA:s största delstat. Men mest markanta är kanske hur republikanska guvernörer skiljer sig från de låsta positionerna i andra delar av sitt parti, som fått epitetet ”the party of No”.
Guvernörer är inte bara populärare än Washington – där presidenten nu har 49 procents och kongressen 85 procents misstroende. De får i snitt igenom mycket mer av sin politik – drygt hälften av förslagen mot knappt hälften för presidenter (enligt denna intressanta artikel i NY Times). Det hänger förstås ihop. Inte minst kring den omdebatterade sjukvårdsreformen märks en mer konstruktiv inställning i delstaterna.
Guvernörer har också en ytterligare egenskap: de vinner ofta presidentval. Föga förvånande går många blickar mot New Jersey – men det gäller att guvernör Christie behåller mer av sin pragmatiska framtoning än vad tidigare, pragmatiske, Massachusetts-guvernören Romney gjorde av sin.
Rådssalen i Stockholm – kommunpolitiskt hjärta. Foto från stockholm.se
Också i Sverige ser det politiska landskapet annorlunda ut på lokal och regional nivå. Steget är förstås långt från delstater och städer med lika många eller fler invånare än hela Sverige, till svenska kommuner och landsting men frågor och förutsättningar skiljer sig från rikspolitiken, som står mest i fokus – inte minst om man lever i dess skugga som landstings- eller kommunpolitiker i Stockholm.
Därför är SvD:s genomgång av lokala blocköverskridande majoriteter intressant, men för en jämförelse med rikspolitiken inte helt relevant. (För övrigt finns ju inte minst Skåne med flera exempel där det är Alliansen som finner stöd över blockgränsen.) Det handlar om sakfrågorna – äldreomsorg, skola och kommunalskatt är något annat än energipolitik, arbetsmarknad och nationella skatter. Det handlar om organisationen och det politiska ramverket – en kommunstyrelse och en nämndordförande är något annat än en regering och ett statsråd. För att inte tala om budgethanteringen.
(På lokal nivå är förstås även strålkastarljuset annorlunda. De underligheter som verkar försiggå i socialdemokratiskt styrda Göteborg, återigen ådagalagda genom Uppdrag Gransknings försorg, hade förstås lett till en helt annan debatt om det handlat om riket.)
Samarbete är förstås inget nytt eller ovant i riksdagen. Regerings- och oppositionspartier röstar ofta lika. Av blocköverskridande överenskommelser har vi sett färre på senare år, men Alliansens och Miljöpartiets migrationspolitik är ett tydligt exempel. Men regeringssamarbete är något annat – och det jämte Jan Björklunds och Annie Lööfs så ofta upprepade nej, gör Stefan Löfvens regeringsutspel i veckan (DN Debatt) så ihåligt. Och det möter inga direkt rosande recensioner – ”Makten framför allt” enligt Lena Mellin i Aftonbladet, och ett misslyckande enligt KG Bergström i Expressen, för att ta några exempel.
De mest trovärdiga regeringsalternativen är alltjämt Alliansen – kontra någon slags kombination på den rödgröna sidan. Den konstellation som får störst stöd kan bilda en minoritetsregering – en företeelse som också är en gammal tradition i svensk rikspolitik. (Denna linje förs senast fram av bl.a. Expressens ledarsida.)
I grunden borde det finnas goda förutsättningar för fler politiker att bygga ett högt förtroende. Kanske framför allt – fast i en mindre skala – lokalt. Den man känner, är lättare att känna förtroende för och lita på. Vi behöver slå ett slag för fritidspolitikerna, som jag bloggade tidigare i höstas.
Sjukvårdsreform kommer att bli Barack Obamas största inrikespolitiska avtryck. Därför är också motståndet så hårt. De tekniska svårigheterna att sjösätta reformen gör inte argsinta republikaner mer försonliga. Men Obamacare är betydligt bättre än sitt rykte – och många rykten som sprids är rena fantasier.
President Obama signerar Patient Protection & Affordable Care Act 23 mars 2010.
Bortåt 50 miljoner amerikanska medborgare saknar sjukvårdsförsäkring. Att den fria världens ledande land saknar allmän sjukvård är en av de skillnader som känns mest slående för västeuropéer. I USA finns några av världens bästa sjukhus och den allra bästa sjukvården, för dem som kan betala. Men man har också enormt höga sjukvårdskostnader.
Obamas sjukvårdsreform – liksom Bill och Hillary Clintons misslyckade reformförsök i början av 1990-talet – är ett sätt att försöka ge alla amerikaner tillgång till sjukvård, och hålla tillbaka sjukvårdens ökande andel av BNP. För motståndarna är det också ett sätt att upprätta något liknande en europeisk välfärdsstat. Fast de kallar det förstås socialism.
Det omfattande tekniska strulet med hemsidan är förstås en mardröm för Obama, och det sjukvårdssystem som har fått hans namn. Målen om hur många som ska teckna sig för en försäkring är i fara. Och för spefulla motståndare är det förstås en stor källa till skadeglädje – och ett ”bevis” på att staten inte klarar dylika ”socialistiska experiment”.
Nu är förstås Obamacare långtifrån socialism – till och med långt ifrån en socialliberal allmän sjukvård. Affordable Care Act bygger fortfarande på privata försäkringsbolag, och privata vårdgivare. En del är både försäkringsgivare och nätverk av sjukhus och ”vårdcentraler” – som västkustens Kaiser Permanente, mångdubbelt större än Sveriges största landsting, med lika många anslutna försäkringstagare som hela Sveriges befolkning.
Mörkgröna delstater har egna marknadsplatser för sjukvårdsförsäkring. Ljusgröna partnerskap delstat/federalt. I de grå, utan egna initiativ, gäller den federala marknadsplatsen. Karta från Kurykh/Wikimedia.
Obamacare handlar förenklat om att skapa en marknadsplats där alla kan delta på mer jämlika villkor. Det blir obligatoriskt att ha en sjukvårdsförsäkring – och ingen får nekas en försäkring, som tidigare skett, t.ex. p.g.a. ”tidigare existerande tillstånd”. Det har alltså verkligen gällt att vara frisk för att få försäkra sig mot framtida sjukvårdskostnader.
Angreppen mot Obamacare har sträckt sig från rena falserier, som ”dödspanelerna”, över halvsanningar, som att människor mot sin vilja förlorar existerande försäkringslösningar (de får förstås köpa nya med bättre förmåner, kontrar Vita huset; NYTimes), till faktiska problem, med teknikstrulet som det tyngsta exemplet.
Obamacare har förstås sina brister. Men sjukvårdsreformen är betydligt bättre än sitt rykte. För miljoner människor med låga inkomster kan det t.ex. innebära nära nog avgiftsfritt försäkringsskydd (NYT). I vissa delstater finns egna ”marknadsplatser”, som Kentucky, där tekniken verkar fungera bättre, men där det alltjämt är den federala lagstiftningen som möjliggör för uppsökande ”navigatörer” eller försäkringsagenter att hjälpa personer att välja en sjukvårdsförsäkring som de har råd med (NYT).
En reform som vill ge sjukvård åt nära 50 miljoneroförsäkrade, och samtidigt minska sjukvårdskostnaderna, har stora utmaningar. Den har redan klarat prövning i högsta domstolen och ett val där presidenten valdes om och hans parti stärktes i kongressen. Hur Obamacare klarar de fortsatta utmaningarna, och hur Obama klarar debatten om sin epokgörande reform, kommer att avgöra hans eftermäle. Lyckas han, tar han plats i historieböckerna jämte Lyndon Johnson som efterkrigstidens store sociala reformator.
Rasmus (liberal) 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.