Lokalpolitik är inte nationell

Politikens verkligheter är olika på nationell, regional och lokal nivå – i USA liksom i Sverige. Sakfrågorna och politikens ramverk ger olika förutsättningar. En guvernör har det ofta enklare än en president – och en kommunstyrelse är inte en reglering.

De opinionsmässiga molnen samlas över amerikanska kongressen - som 85 procent av tillfrågade saknar förtroende för.
De opinionsmässiga molnen samlas över amerikanska kongressen – som 85 procent av tillfrågade saknar förtroende för. Foto Martin Falbisoner/Wikimedia.

Medan det ser tufft ut för alla parter i Washington firar både republikaner och demokrater framgångar i städer och delstater. Framgångar som genast analyseras med sikte på valen 2016.

Medan klassiskt demokratiska New Jersey i veckan valde om sin populäre republikanske guvernör Chris Christie, avslutade än mer klassiskt demokratiska New York tjugo år av republikanska och – för Bloomberg på slutet – oberoende borgmästare med valet av en riktig vänsterdemokrat i Bill de Blasio. Och i Virginia valdes Clinton-vapendragaren Terry McAuliffe till guvernör, framför en hårdför republikansk Tea Party-kandidat.

Alla politiska förvecklingar innanför the Beltway till trots – det är ute i USA det är riktigt spännande. Guvernörer, eller för den delen borgmästare, har andra förutsättningar och driver på flera håll en resultatinriktad politik som väljarna gillar. På västkusten har demokraten Brown i Kalifornien lyckats få fart på ett stelnat system som lovar bättre än tidigare för USA:s största delstat. Men mest markanta är kanske hur republikanska guvernörer skiljer sig från de låsta positionerna i andra delar av sitt parti, som fått epitetet ”the party of No”.

Guvernörer är inte bara populärare än Washington – där presidenten nu har 49 procents och kongressen 85 procents misstroende. De får i snitt igenom mycket mer av sin politik – drygt hälften av förslagen mot knappt hälften för presidenter (enligt denna intressanta artikel i NY Times). Det hänger förstås ihop. Inte minst kring den omdebatterade sjukvårdsreformen märks en mer konstruktiv inställning i delstaterna.

Guvernörer har också en ytterligare egenskap: de vinner ofta presidentval. Föga förvånande går många blickar mot New Jersey – men det gäller att guvernör Christie behåller mer av sin pragmatiska framtoning än vad tidigare, pragmatiske, Massachusetts-guvernören Romney gjorde av sin.

Rådssalen i Stockholm - kommunpolitiskt hjärta. Foto från stockholm.se
Rådssalen i Stockholm – kommunpolitiskt hjärta. Foto från stockholm.se

Också i Sverige ser det politiska landskapet annorlunda ut på lokal och regional nivå. Steget är förstås långt från delstater och städer med lika många eller fler invånare än hela Sverige, till svenska kommuner och landsting men frågor och förutsättningar skiljer sig från rikspolitiken, som står mest i fokus – inte minst om man lever i dess skugga som landstings- eller kommunpolitiker i Stockholm.

Därför är SvD:s genomgång av lokala blocköverskridande majoriteter intressant, men för en jämförelse med rikspolitiken inte helt relevant. (För övrigt finns ju inte minst Skåne med flera exempel där det är Alliansen som finner stöd över blockgränsen.) Det handlar om sakfrågorna – äldreomsorg, skola och kommunalskatt är något annat än energipolitik, arbetsmarknad och nationella skatter. Det handlar om organisationen och det politiska ramverket – en kommunstyrelse och en nämndordförande är något annat än en regering och ett statsråd. För att inte tala om budgethanteringen.

(På lokal nivå är förstås även strålkastarljuset annorlunda. De underligheter som verkar försiggå i socialdemokratiskt styrda Göteborg, återigen ådagalagda genom Uppdrag Gransknings försorg, hade förstås lett till en helt annan debatt om det handlat om riket.)

Samarbete är förstås inget nytt eller ovant i riksdagen. Regerings- och oppositionspartier röstar ofta lika. Av blocköverskridande överenskommelser har vi sett färre på senare år, men Alliansens och Miljöpartiets migrationspolitik är ett tydligt exempel. Men regeringssamarbete är något annat – och det jämte Jan Björklunds och Annie Lööfs så ofta upprepade nej, gör Stefan Löfvens regeringsutspel i veckan (DN Debatt) så ihåligt. Och det möter inga direkt rosande recensioner – ”Makten framför allt” enligt Lena Mellin i Aftonbladet, och ett misslyckande enligt KG Bergström i Expressen, för att ta några exempel.

De mest trovärdiga regeringsalternativen är alltjämt Alliansen – kontra någon slags kombination på den rödgröna sidan. Den konstellation som får störst stöd kan bilda en minoritetsregering – en företeelse som också är en gammal tradition i svensk rikspolitik. (Denna linje förs senast fram av bl.a. Expressens ledarsida.)

I grunden borde det finnas goda förutsättningar för fler politiker att bygga ett högt förtroende. Kanske framför allt – fast i en mindre skala – lokalt. Den man känner, är lättare att känna förtroende för och lita på. Vi behöver slå ett slag för fritidspolitikerna, som jag bloggade tidigare i höstas.

2 thoughts on “Lokalpolitik är inte nationell”

  1. Intressant bloggning, Rasmus. Som du vet så slår jag alltid ett slag för lokal politisk förankring. Tycker liksom det är där som politiken startar. Och vi som fritidspolitiker är väl i högsta grad lokalt förankrade.
    mvh/Hans

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s