Etikett: regeringsbildning

Liberalerna & andra

Rödgröna efterhandsbesked

En och en halv vecka efter valet har vi ännu ingen ny regering – och framför allt inget nytt regeringsprogram. Väljarna fick inga rödgröna svar före valet, och får snällt fortsätta vänta på besked i en rad viktiga frågor.

FÖRHANDLAR. Språkrören Fridolin och Romson, S-ledaren Löfven och partisekreterare Jämtin. Wikimedia/Fouganthine.
FÖRHANDLAR. Språkrören Fridolin och Romson, S-ledaren Löfven och partisekreterare Jämtin. Wikimedia/Fouganthine.

Oenighet om utbildningsministern ska vara socialdemokrat eller miljöpartist var morgonens nyhet från de rödgröna regeringsförhandlingarna (SR Ekot). Personpusslet och fördelningen av poster är förstås både spännande, och viktigt: det speglar hur makten fördelas, vad partierna prioriterar och hur den framtida inriktningen kan tänkas bli. Men viktigare än så är förstås det program som den framtida regeringen kommer att styra utifrån, och styras av. Där saknas fortfarande svar, och det är inga små frågor det gäller: hur ska det gå med kärnkraften, försvaret, skatterna på människors inkomster och på ungas jobb, privat företagande i välfärden..?

Efter åtta år med Alliansen och gemensamma valmanifest för ett tydligt regeringsalternativ, är vi tillbaka i presskonferenser med leende förhandlare – utan konkreta besked i de sakfrågor man förhandlar om. Åter får vi läsa i medierna om de stora knäckfrågorna där de tilltänkta parterna är oense, och ta del av spekulationer om vem som får ge upp vad. Och det handlar inte bara om vilka partipolitiker som får sin vilja fram i ett förhandlingsspel: det handlar om vilka väljare som får se den politik man röstat på förverkligas.

Som språkröret Åsa Romson skrivit på twitter: ”Det tar mer än en vecka att få ihop gemensam politik”… Läget kompliceras förstås av att S och MP efter att ha kommit överens, måste förhandla med fler partier för att få stöd i riksdagen. Vänsterpartiet, den tredje men i regeringsbildningen försmådda rödgröna parten, vållar huvudbry främst kring vinster, privata alternativ och valfrihet i välfärden. Det blir ytterligare förhandlingar och väljare som får gissa vilka hjärtefrågor som finns med.

Kompromisser och förhandlingar är naturligt i politiken, särskilt i en flerpartidemokrati med proportionell representation som Sverige. Nya frågor dyker upp och förhållanden förändras under en mandatperiod – så är det för alla regeringar. Men Alliansen vann valen 2006 och 2010 på omfattande manifest där fyra partier kompromissat i en lång rad frågor, som sedan låg till grund för regeringsprogram och budgetar i fyra år. Det kostade på för alla partier, men det gav väljarna tydliga alternativ och stärkte troligen också demokratin och förtroendet för politiken. 2010 gjorde S, V och MP något liknande, men i år blev Alliansen åter ensam om att ge förhandsbesked till väljarna om både den regering man ville bilda och den politik man ville föra.

Genom att Socialdemokraterna och deras rödgröna partner i år vägrade ge besked ens i stora centrala frågor, fick väljarna famla i blindo. Därför ser vi nu förhandlingsspelets återkomst i stor skala. Ingen vet förstås på förhand hur ett val ska gå, men tydliga alternativ hade varit ärligare mot väljarna – och hade mycket möjligt påverkat valutgången. Kanske var det en sådan utgång som S fruktade, men frågan är hur nöjda de kan vara med den som blev.

I media om förhandlingar: Aftonbladet: Här är frågorna de måste lösa. Expressen: Stefan Löfvens ödesvecka är här. DI: De blir Löfvens nyckelpersoner. DN: Löfven: Samtalen med MP går framåt. DN Debatt: Så blir MP framgångsrikt i Stefan Löfvens regering.

Demokrati & ideologi, Liberalerna & andra

Gott om oppositionspartier

Sverige kommer få en rödgrön regering – men blir det en rödgrön budget? Det är oklart, efter att Vänsterpartiet tydligt sällat sig till den brokiga oppositionen. Alliansen är större än Socialdemokraterna och Miljöpartiet.

MINORITETSREGERING. I den nya riksdagen samlar S+MP enligt valnattens resultat 137 av 349 mandat.
MINORITETSREGERING. I den nya riksdagen samlar S+MP enligt valnattens resultat 137 av 349 mandat.

Vi har fått ett på många sätt omstörtande valresultat. Ingen kan förneka att Alliansregeringen förlorade valet – men som många kommentatorer påpekar är det mer oklart att peka ut en vinnare. Stefan Löfven (S) är den självklara regeringsbildaren, men det är ingen avundsvärd uppgift när hans kombination av socialdemokrater och miljöpartister samlade 38 procent. Inte ens ett dygn efter att vallokalerna stängt fick vi i går beskedet att Vänsterpartiet inte bara kommer att stå utanför i regeringen, utan också går i tydlig opposition.

En upprörd Jonas Sjöstedt (V) lovade, efter vad som verkar ha varit ett rätt burdust möte med S-ledaren, att de menar allvar. Aldrig har det i så fall funnits så många oppositionspartier i riksdagen – aldrig har en minoritetsregering varit svagare.

Stefan Löfven kommer säkerligen att kunna bli vald till statsminister, för en S-MP-regering. Frågan är om den regeringen sedan lyckas med sin viktigaste uppgift: att få stöd för sin politik i riksdagen genom budgeten. Vänsterpartiet håller korten tätt mot bröstet men kommer att ha svårt att frångå sitt krav på vinstförbud i välfärden. Det är ett ultimativt krav som har upprepats under hela valrörelsen och lång tid dessförinnan. V har å andra sidan egna bekymmer: det finns knappast någon majoritet för ett vinstförbud i riksdagen.

Den kommande regeringens stora dilemma är förstås att man utan V är mindre än Alliansen i riksdagen. Allianspartierna kommer att lägga fram en egen budget, baserad på den avgående Alliansregeringens politik och det gemensamma valmanifestet. Om inte V står bakom en S-MP-budget, utan bara röstar på ett eget förslag, kommer Alliansbudgeten att vinna slutvoteringen i riksdagen.

I detta scenario räknar jag bort Sverigedemokraterna. SD är också ett av oppositionspartierna, men står i opposition till alla andra. De kan teoretiskt naturligtvis genom sina röster ge en majoritet till vilket som helst av de två budgetalternativen – men det lär inte ske. S-MP och Alliansen kommer båda att lägga fram förslag om en human flyktingpolitik och förhoppningsvis även integrationspolitik som SD inte kommer att stödja.

Varför försätter sig Löfven, tillsammans med Romson och Fridolin, då i denna situation? Varför tar de inte in V i regeringen och säkrar ett parlamentariskt underlag som är större än Alliansen? Svaret är förstås att man inte vill bli ”blockpolitikens fånge” – men som DN:s ledarsida skriver, blir man det ändå. Folkpartiet har liksom Centern tydligt deklarerat att vi går i opposition efter att ha förlorat valet. En del röster även inom partierna förespråkar att öppna för ett samarbete med en S-MP-regering, kanske rentav en regeringsmedverkan. Det vore dock oklokt. För ett liberalt parti som gjort sitt näst sämsta val någonsin, finns för det första liten chans att få utrymme och genomslag för vår liberala politik i ett sådant samarbete. Och för det andra är risken då högst påtaglig att det inte finns något liberalt parti alls i riksdagen efter nästa val.

Folkpartiet måste gå i liberal opposition. Och behovet av liberal oppositionspolitik lär vara stort. Vi ska utveckla och föra fram våra förslag för kunskap och bildning, jämställdhet och människors lika värde, säkerhet och samarbete i Europa och världen. Inte minst måste vi som alla partier fundera över hur vi ännu bättre utformar en verkningsfull integrationspolitik. Invandring och integration kan och får inte lämnas att enbart diskuteras av ett parti som är motståndare till båda delar.

DN Debatt 15 september: ”Andra partier måste möta SD:s väljare utan SD-politik”. SVT: Sjöstedt: Vi kommer inte att vara ett stödparti. SR/TT: Sjöstedt: Löfven begår ett stort misstag. Aftonbladet: ”Löfven har tvingat oss”. Aftonbladets Lena Mellin: S-ledaren målar in sig i ett hörn.

Demokrati & ideologi, Liberalerna & andra, USA

Lokalpolitik är inte nationell

Politikens verkligheter är olika på nationell, regional och lokal nivå – i USA liksom i Sverige. Sakfrågorna och politikens ramverk ger olika förutsättningar. En guvernör har det ofta enklare än en president – och en kommunstyrelse är inte en reglering.

De opinionsmässiga molnen samlas över amerikanska kongressen - som 85 procent av tillfrågade saknar förtroende för.
De opinionsmässiga molnen samlas över amerikanska kongressen – som 85 procent av tillfrågade saknar förtroende för. Foto Martin Falbisoner/Wikimedia.

Medan det ser tufft ut för alla parter i Washington firar både republikaner och demokrater framgångar i städer och delstater. Framgångar som genast analyseras med sikte på valen 2016.

Medan klassiskt demokratiska New Jersey i veckan valde om sin populäre republikanske guvernör Chris Christie, avslutade än mer klassiskt demokratiska New York tjugo år av republikanska och – för Bloomberg på slutet – oberoende borgmästare med valet av en riktig vänsterdemokrat i Bill de Blasio. Och i Virginia valdes Clinton-vapendragaren Terry McAuliffe till guvernör, framför en hårdför republikansk Tea Party-kandidat.

Alla politiska förvecklingar innanför the Beltway till trots – det är ute i USA det är riktigt spännande. Guvernörer, eller för den delen borgmästare, har andra förutsättningar och driver på flera håll en resultatinriktad politik som väljarna gillar. På västkusten har demokraten Brown i Kalifornien lyckats få fart på ett stelnat system som lovar bättre än tidigare för USA:s största delstat. Men mest markanta är kanske hur republikanska guvernörer skiljer sig från de låsta positionerna i andra delar av sitt parti, som fått epitetet ”the party of No”.

Guvernörer är inte bara populärare än Washington – där presidenten nu har 49 procents och kongressen 85 procents misstroende. De får i snitt igenom mycket mer av sin politik – drygt hälften av förslagen mot knappt hälften för presidenter (enligt denna intressanta artikel i NY Times). Det hänger förstås ihop. Inte minst kring den omdebatterade sjukvårdsreformen märks en mer konstruktiv inställning i delstaterna.

Guvernörer har också en ytterligare egenskap: de vinner ofta presidentval. Föga förvånande går många blickar mot New Jersey – men det gäller att guvernör Christie behåller mer av sin pragmatiska framtoning än vad tidigare, pragmatiske, Massachusetts-guvernören Romney gjorde av sin.

Rådssalen i Stockholm - kommunpolitiskt hjärta. Foto från stockholm.se
Rådssalen i Stockholm – kommunpolitiskt hjärta. Foto från stockholm.se

Också i Sverige ser det politiska landskapet annorlunda ut på lokal och regional nivå. Steget är förstås långt från delstater och städer med lika många eller fler invånare än hela Sverige, till svenska kommuner och landsting men frågor och förutsättningar skiljer sig från rikspolitiken, som står mest i fokus – inte minst om man lever i dess skugga som landstings- eller kommunpolitiker i Stockholm.

Därför är SvD:s genomgång av lokala blocköverskridande majoriteter intressant, men för en jämförelse med rikspolitiken inte helt relevant. (För övrigt finns ju inte minst Skåne med flera exempel där det är Alliansen som finner stöd över blockgränsen.) Det handlar om sakfrågorna – äldreomsorg, skola och kommunalskatt är något annat än energipolitik, arbetsmarknad och nationella skatter. Det handlar om organisationen och det politiska ramverket – en kommunstyrelse och en nämndordförande är något annat än en regering och ett statsråd. För att inte tala om budgethanteringen.

(På lokal nivå är förstås även strålkastarljuset annorlunda. De underligheter som verkar försiggå i socialdemokratiskt styrda Göteborg, återigen ådagalagda genom Uppdrag Gransknings försorg, hade förstås lett till en helt annan debatt om det handlat om riket.)

Samarbete är förstås inget nytt eller ovant i riksdagen. Regerings- och oppositionspartier röstar ofta lika. Av blocköverskridande överenskommelser har vi sett färre på senare år, men Alliansens och Miljöpartiets migrationspolitik är ett tydligt exempel. Men regeringssamarbete är något annat – och det jämte Jan Björklunds och Annie Lööfs så ofta upprepade nej, gör Stefan Löfvens regeringsutspel i veckan (DN Debatt) så ihåligt. Och det möter inga direkt rosande recensioner – ”Makten framför allt” enligt Lena Mellin i Aftonbladet, och ett misslyckande enligt KG Bergström i Expressen, för att ta några exempel.

De mest trovärdiga regeringsalternativen är alltjämt Alliansen – kontra någon slags kombination på den rödgröna sidan. Den konstellation som får störst stöd kan bilda en minoritetsregering – en företeelse som också är en gammal tradition i svensk rikspolitik. (Denna linje förs senast fram av bl.a. Expressens ledarsida.)

I grunden borde det finnas goda förutsättningar för fler politiker att bygga ett högt förtroende. Kanske framför allt – fast i en mindre skala – lokalt. Den man känner, är lättare att känna förtroende för och lita på. Vi behöver slå ett slag för fritidspolitikerna, som jag bloggade tidigare i höstas.