Tagg: republikaner

Kungens konservatism republikanernas räddning?

Stödet för en svensk republik ökar i takt med det minskade förtroendet för kungahuset. Att Carl Gustaf Bernadotte håller fast vid familjetraditionen – och kronan – verkar vara vårt största hopp.

Den kungliga tronföljden personifierad. Foto: Kungahuset.se, fotograf Bruno Ehrs.
Den kungliga tronföljden personifierad. Foto: Kungahuset.se, fotograf Bruno Ehrs.

Det har varit ett positivt år för kungahuset, med bröllop, graviditet, bedårande lillprinsessa, regentjubileum; kort sagt allt som ett kungahus numera är till för. Ändå – för att tala i politikertermer – lyfter inte opinionen. Tvärtom sjunker stödet för monarkin, medan efterfrågan på en svensk republik slår rekord. (27 procent vill att monarkin avskaffas, en signifikant uppgång, medan stödet för monarkin når sin lägsta nivå hittills, 64 procent, enligt dagens opinionsmätning från Ipsos i DN.)

Trots allt fler republikaner är det förstås en bra bit kvar till majoritet. Men om trenden fortsätter, och mindre än hälften av medborgarna stödjer monarkin i en inte alltför avlägsen framtid, aktualiseras republikfrågan på ett helt nytt sätt i för våra demokratiskt valda riksdagspartier.

Ungdomen är republikanernas största hopp. Stödet för monarkin är lägre bland yngre svenskar. Det är förhoppningsvis en förändrad grundinställning, inte en tillfällig trend.

Monarkins hopp står också till yngre krafter. Som dagens opinionsmätning i DN visar vill fler (48 procent) nu att Victoria Bernadotte tar över statschefskapet. Och kronprinsessan verkar med rätta baracken uppskattad person – klok, varm, humoristisk, engagerad, modern. Vi får hoppas att det absurt omoderna i att en stats högsta ämbete går i arv, eller överlåts som en familjeklenod, fortfarande väger över i medborgarnas – främst de ungas – och kanske även i Victoria Bernadottes ögon.

Republikens bästa hopp står annars till monarkens konservatism. En Bernadotte abdikerar inte. Det hör inte till familjetraditionen.

Jesper Svensson: Kungens kurva pekar nedåt.

Lokalpolitik är inte nationell

Politikens verkligheter är olika på nationell, regional och lokal nivå – i USA liksom i Sverige. Sakfrågorna och politikens ramverk ger olika förutsättningar. En guvernör har det ofta enklare än en president – och en kommunstyrelse är inte en reglering.

De opinionsmässiga molnen samlas över amerikanska kongressen - som 85 procent av tillfrågade saknar förtroende för.
De opinionsmässiga molnen samlas över amerikanska kongressen – som 85 procent av tillfrågade saknar förtroende för. Foto Martin Falbisoner/Wikimedia.

Medan det ser tufft ut för alla parter i Washington firar både republikaner och demokrater framgångar i städer och delstater. Framgångar som genast analyseras med sikte på valen 2016.

Medan klassiskt demokratiska New Jersey i veckan valde om sin populäre republikanske guvernör Chris Christie, avslutade än mer klassiskt demokratiska New York tjugo år av republikanska och – för Bloomberg på slutet – oberoende borgmästare med valet av en riktig vänsterdemokrat i Bill de Blasio. Och i Virginia valdes Clinton-vapendragaren Terry McAuliffe till guvernör, framför en hårdför republikansk Tea Party-kandidat.

Alla politiska förvecklingar innanför the Beltway till trots – det är ute i USA det är riktigt spännande. Guvernörer, eller för den delen borgmästare, har andra förutsättningar och driver på flera håll en resultatinriktad politik som väljarna gillar. På västkusten har demokraten Brown i Kalifornien lyckats få fart på ett stelnat system som lovar bättre än tidigare för USA:s största delstat. Men mest markanta är kanske hur republikanska guvernörer skiljer sig från de låsta positionerna i andra delar av sitt parti, som fått epitetet ”the party of No”.

Guvernörer är inte bara populärare än Washington – där presidenten nu har 49 procents och kongressen 85 procents misstroende. De får i snitt igenom mycket mer av sin politik – drygt hälften av förslagen mot knappt hälften för presidenter (enligt denna intressanta artikel i NY Times). Det hänger förstås ihop. Inte minst kring den omdebatterade sjukvårdsreformen märks en mer konstruktiv inställning i delstaterna.

Guvernörer har också en ytterligare egenskap: de vinner ofta presidentval. Föga förvånande går många blickar mot New Jersey – men det gäller att guvernör Christie behåller mer av sin pragmatiska framtoning än vad tidigare, pragmatiske, Massachusetts-guvernören Romney gjorde av sin.

Rådssalen i Stockholm - kommunpolitiskt hjärta. Foto från stockholm.se
Rådssalen i Stockholm – kommunpolitiskt hjärta. Foto från stockholm.se

Också i Sverige ser det politiska landskapet annorlunda ut på lokal och regional nivå. Steget är förstås långt från delstater och städer med lika många eller fler invånare än hela Sverige, till svenska kommuner och landsting men frågor och förutsättningar skiljer sig från rikspolitiken, som står mest i fokus – inte minst om man lever i dess skugga som landstings- eller kommunpolitiker i Stockholm.

Därför är SvD:s genomgång av lokala blocköverskridande majoriteter intressant, men för en jämförelse med rikspolitiken inte helt relevant. (För övrigt finns ju inte minst Skåne med flera exempel där det är Alliansen som finner stöd över blockgränsen.) Det handlar om sakfrågorna – äldreomsorg, skola och kommunalskatt är något annat än energipolitik, arbetsmarknad och nationella skatter. Det handlar om organisationen och det politiska ramverket – en kommunstyrelse och en nämndordförande är något annat än en regering och ett statsråd. För att inte tala om budgethanteringen.

(På lokal nivå är förstås även strålkastarljuset annorlunda. De underligheter som verkar försiggå i socialdemokratiskt styrda Göteborg, återigen ådagalagda genom Uppdrag Gransknings försorg, hade förstås lett till en helt annan debatt om det handlat om riket.)

Samarbete är förstås inget nytt eller ovant i riksdagen. Regerings- och oppositionspartier röstar ofta lika. Av blocköverskridande överenskommelser har vi sett färre på senare år, men Alliansens och Miljöpartiets migrationspolitik är ett tydligt exempel. Men regeringssamarbete är något annat – och det jämte Jan Björklunds och Annie Lööfs så ofta upprepade nej, gör Stefan Löfvens regeringsutspel i veckan (DN Debatt) så ihåligt. Och det möter inga direkt rosande recensioner – ”Makten framför allt” enligt Lena Mellin i Aftonbladet, och ett misslyckande enligt KG Bergström i Expressen, för att ta några exempel.

De mest trovärdiga regeringsalternativen är alltjämt Alliansen – kontra någon slags kombination på den rödgröna sidan. Den konstellation som får störst stöd kan bilda en minoritetsregering – en företeelse som också är en gammal tradition i svensk rikspolitik. (Denna linje förs senast fram av bl.a. Expressens ledarsida.)

I grunden borde det finnas goda förutsättningar för fler politiker att bygga ett högt förtroende. Kanske framför allt – fast i en mindre skala – lokalt. Den man känner, är lättare att känna förtroende för och lita på. Vi behöver slå ett slag för fritidspolitikerna, som jag bloggade tidigare i höstas.

Obamacare under attack

Sjukvårdsreform kommer att bli Barack Obamas största inrikespolitiska avtryck. Därför är också motståndet så hårt. De tekniska svårigheterna att sjösätta reformen gör inte argsinta republikaner mer försonliga. Men Obamacare är betydligt bättre än sitt rykte – och många rykten som sprids är rena fantasier.

President Obama signerar Patient Protection & Affordable Care Act 23 mars 2010.
President Obama signerar Patient Protection & Affordable Care Act 23 mars 2010.

Bortåt 50 miljoner amerikanska medborgare saknar sjukvårdsförsäkring. Att den fria världens ledande land saknar allmän sjukvård är en av de skillnader som känns mest slående för västeuropéer. I USA finns några av världens bästa sjukhus och den allra bästa sjukvården, för dem som kan betala. Men man har också enormt höga sjukvårdskostnader.

Obamas sjukvårdsreform – liksom Bill och Hillary Clintons misslyckade reformförsök i början av 1990-talet – är ett sätt att försöka ge alla amerikaner tillgång till sjukvård, och hålla tillbaka sjukvårdens ökande andel av BNP. För motståndarna är det också ett sätt att upprätta något liknande en europeisk välfärdsstat. Fast de kallar det förstås socialism.

Det omfattande tekniska strulet med hemsidan är förstås en mardröm för Obama, och det sjukvårdssystem som har fått hans namn. Målen om hur många som ska teckna sig för en försäkring är i fara. Och för spefulla motståndare är det förstås en stor källa till skadeglädje – och ett ”bevis” på att staten inte klarar dylika ”socialistiska experiment”.

Nu är förstås Obamacare långtifrån socialism – till och med långt ifrån en socialliberal allmän sjukvård. Affordable Care Act bygger fortfarande på privata försäkringsbolag, och privata vårdgivare. En del är både försäkringsgivare och nätverk av sjukhus och ”vårdcentraler” – som västkustens Kaiser Permanente, mångdubbelt större än Sveriges största landsting, med lika många anslutna försäkringstagare som hela Sveriges befolkning.

Mörkgröna delstater har egna marknadsplatser för sjukvårdsförsäkring. Ljusgröna partnerskap delstat/federalt. I de grå, utan egna initiativ, gäller den federala marknadsplatsen.
Mörkgröna delstater har egna marknadsplatser för sjukvårdsförsäkring. Ljusgröna partnerskap delstat/federalt. I de grå, utan egna initiativ, gäller den federala marknadsplatsen. Karta från Kurykh/Wikimedia.

Obamacare handlar förenklat om att skapa en marknadsplats där alla kan delta på mer jämlika villkor. Det blir obligatoriskt att ha en sjukvårdsförsäkring – och ingen får nekas en försäkring, som tidigare skett, t.ex. p.g.a. ”tidigare existerande tillstånd”. Det har alltså verkligen gällt att vara frisk för att få försäkra sig mot framtida sjukvårdskostnader.

Angreppen mot Obamacare har sträckt sig från rena falserier, som ”dödspanelerna”, över halvsanningar, som att människor mot sin vilja förlorar existerande försäkringslösningar (de får förstås köpa nya med bättre förmåner, kontrar Vita huset; NYTimes), till faktiska problem, med teknikstrulet som det tyngsta exemplet.

Obamacare har förstås sina brister. Men sjukvårdsreformen är betydligt bättre än sitt rykte. För miljoner människor med låga inkomster kan det t.ex. innebära nära nog avgiftsfritt försäkringsskydd (NYT). I vissa delstater finns egna ”marknadsplatser”, som Kentucky, där tekniken verkar fungera bättre, men där det alltjämt är den federala lagstiftningen som möjliggör för uppsökande ”navigatörer” eller försäkringsagenter att hjälpa personer att välja en sjukvårdsförsäkring som de har råd med (NYT).

En reform som vill ge sjukvård åt nära 50 miljoner oförsäkrade, och samtidigt minska sjukvårdskostnaderna, har stora utmaningar. Den har redan klarat prövning i högsta domstolen och ett val där presidenten valdes om och hans parti stärktes i kongressen. Hur Obamacare klarar de fortsatta utmaningarna, och hur Obama klarar debatten om sin epokgörande reform, kommer att avgöra hans eftermäle. Lyckas han, tar han plats i historieböckerna jämte Lyndon Johnson som efterkrigstidens store sociala reformator.

Mer om Obamacare i DN/TT, DN+, SvD och på Wikipedia.