Migrationspolitiken från 2010 mötte en förändrad verklighet efter 2014, och behövde förändras. Det betyder inte att migrationspolitiken var fel 2010 – eller att den framgångsrike statsministern Fredrik Reinfeldt kan stämplas som misslyckad. Grunden för det öppna Sverige måste bestå.
Politik skapas aldrig i ett vakuum, utan måste förhålla sig till verkligheten. Sedan 2014 har många haft anledning att ompröva sina ställningstaganden, inte minst kring migration. Nyligen har det kommit flera avståndstaganden från en politik som man nu anser ha varit orealistisk. En politik för vilken den förre statsministern har blivit en symbol. Fortsätt läsa ”Migrationspolitiska betraktelser och bekännelser”→
Förtroendet för svenska partiledare är rekordlågt. Det är allvarligt, för alla.
Politik handlar om förtroende. Förtroende är något man kan ha även för politiker som man inte röstar på. Och rentav för politiker och partier man inte sympatiserar med – för att man ändå tror på deras genuina engagemang och deras grundläggande vilja att göra det bästa för sina medmänniskor.
De återkommande förtroendemätningarna för svenska partiledare visar också genomgående att andelen med högt förtroende är mångdubbelt större för de flesta partiledarna, än deras respektive partiers stöd i opinionen. Men allt fler uppger också att de har lågt eller inget förtroende. Och det är bekymmersamt.
Miljöpartiets möte med verkligheten i att ta ansvar, kompromissa och inse att ultimativa krav kombinerat med hård kritik av andras kompromisser, har roat många. Visst är det en källa till skadeglädje, och framför allt lärorikt, men det är också skadligt för politken i sig. Jag har svårt att glädjas över Fridolins förtroenderas.
En övervägande negativ prägel på politiken är enligt min övertygelse skadlig för demokratin. Det riskerar att erodera människors tillit inte bara till sina förtroendevalda utan också till varandra och samhället i stort. I USA lär årets valrörelse mer än vanligt präglas av negativa kampanjer – mellan två kandidater som är långt mer än vanligt impopulära. (Att det i min mening naturligtvis är oerhört mer orättvist i det ena fallet hör inte till just denna diskussion.)
Miljöpartistisk kulturpolitik skiljer sig markant från vår liberala syn på kulturen och kulturpolitiken. Framför allt handlar det om politikens roll, framgår när de gröna nu lanserar kultur som ”det fjärde välfärdsområdet”.
Kulturpolitiken är viktig. För oss liberaler handlar det bland annat om att veta var gränserna går för vad som är politikens uppgift. Liberaler har genom åren kämpat för att det offentliga ska stötta kulturen, t ex teatergrupper och tidskrifter – men att stödet ska ges efter en opartisk prövning. Liberaler strävar efter att värna det fria ordet, utjämna skillnader i tillgång till kultur och skydda kulturaktörer på från politisk klåfingrighet.
Det hela börjar med avskaffande av BNP-måttet. Vad som ingår i måtten för tillväxt kan förstås diskuteras – men de gröna ränderna går inte ur: tillväxt är antingen något som miljöpartister inte tycker att man behöver förhålla sig till, eller något de är helt och hållet emot. Och då är förstås den stora frågan hur vi alls ska kunna få mer resurser till kultur – oavsett om det handlar om medel via offentlig finansiering, som kulturstöd, eller genom rent privat konsumtion.
Digitaliseringen vill man främja – med en bredbandsskatt. För en oinvigd ter det sig lite kontraproduktivt. Reklamen ska bort ur kollektivtrafiken. Men reklam kan för det första verkligen ses som en yttring av det fria ordet, dessutom genom åren en viktig del inte bara av näringslivets funktionssätt utan också samhällets, kulturens och mediernas utveckling. Och för det andra – skattepengarna (som då krävs för att hålla tåg och bussar rullande) ska som sagt räcka långt…
Hur ska t ex skrivningarna om kulturstöd uttolkas, med ”tyngdpunktsförskjutning från ansökan till uppföljning för etablerade konstnärer och grupper”? Ytterligare gräddfiler för de som redan är inne i systemen, och allt svårare för nya grupper och aktörer att slå sig in?
I Stockholm har vi sett exempel på det MP-rapporten föreslår. Här har vi infört ett ”historikkriterium” som en del i kulturstödssystemet, där kulturskapare med kända meriter gynnas framför de som kommer utifrån. Jag och mina liberala kollegor i nämnden avvisade tillsammans med Alliansen denna förändring, men till ingen nytta.
Hur har man tänkt sig att genomdriva sin vilja om omfördelning av resurser mellan musiker och distributörer, på politisk väg? Hur ska redan hårt prövade privatägda lokaltidningarna – de som på många håll idag är garanten för att en levande lokal nyhetsbevakning – överleva en ytterligare utbyggnad av offentligt finansierad public service,med lokalt expanderande SVT och SR. Och hur förenas kulturens frihet med den kvotering och postkoloniala teori som ska göra sitt intåg på museer och institutioner?
Om Miljöpartiets kulturpolitik förverkligas är det framför allt byråkraterna som får växer till sig. För kulturens växtkraft ser det tyvärr lika illa ut som för ekonomins.
Att lägga ned Bromma flygplats och bygga en ”parkstad” för 50 000 invånare är ett luftslott. Miljöpartiets önskedröm kan dock bli en mardröm för Stockholm, med nedlagt Brommaflyg – och stopp för verkliga bostadsplaner på andra håll.
LUFTSLOTT. ”Bromma parkstad” är en orealistisk och farlig önskedröm. (Foto Handelskammaren.)
Miljöpartisterna i Stockholm försöker komma undan kritiken genom att hävda att de minsann rentav vill bygga mer än Alliansen – med 50 000 bostäder i ”Bromma parkstad”. Problemet med de planerna är att parkstaden kräver en nedläggning av Bromma flygplats; att varken tiden, eller marken, ändå räcker till för att förverkliga bostäderna; och att det knappast blir mycket till parkstad även om planerna förverkligas.
Stockholm behöver Bromma flygplats och därför är det dumt att bygga bostäder just där. Men det är alltså inte den enda anledningen att kritisera ”Bromma parkstad”. Handelskammaren gör i en granskning som presenterats i dag processen kort med de gröna önskedrömmarna. Jesper Svensson rapporterar. Tidsplanen är helt orealistisk: det går inte att stänga flygplatsen och bygga 50 000 bostäder till 2033 – snarare skulle de första kunna flytta in först året efter, 2034. Platsen räcker inte till: det handlar om mer än dubbelt så många invånare som på Östermalm, på halva ytan. Och med en så hög exploatering är frågan förstås var parken i parkstaden tog vägen.
Bromma parkstad kommer knappast att förverkligas på det sätt som utmålas. Men den gröna önskedrömmen kan ändå bli en veritabel mardröm för Stockholm. Socialdemokraterna kan känna sig tvingade att ”ge” sin koalitionskamrat en framgång efter motgångarna med Förbifarten och Slussen – och tvinga fram en nedläggning av Bromma flygplats. Men det största hotet är att det tomma löftet om bostäder på Bromma får motivera och ursäkta ett stopp för riktiga bostadsplaner på andra håll i Stockholm.
Vi måste bygga Stockholm på ett realistiskt sätt. Med gradvis förtätning, genom att bygga samman inner- och ytterstad och ytterstadens olika stadsdelar, med kvartersstad och parker. Vi kan inte bygga Stockholm på gröna luftslott.
Nu vill även Sverigedemokraterna vara med i överenskommelsen om de svenska pensionerna. SD:s syn på invandring diskvalificerar dem SD dubbelt upp,
STABIL PYRAMID. SD har inte det som krävs för att samarbeta om pensionerna – och bibehålla pensionssystemet. (Bild från pensionsmyndigheten.se)
Det svenska pensionssystemet vilar på en bred uppgörelse mellan Alliansens fyra partier och Socialdemokraterna. Drivande var inte minst Folkpartiet och dåvarande socialförsäkringsministern Bo Könberg. Det har gett stabilare förutsättningar för framtidens pensioner än i många andra länder, som ser med avund på Sverige. Pensionsuppgörelsen vårdas och utvecklas av de fem partierna i pensionsgruppen, utifrån en gemensam syn på vikten av arbete och tillväxt. När S ville ha in Miljöpartiet i gruppen mot Allianspartiernas vilja blev reaktionerna starka – just på grund av MP:s avvikande syn på arbete och tillväxt (Aftonbladet, DN).
När Sverigedemokraterna gör anspråk på att komma med i pensionsgruppen (SR Ekot) finns hinder av en helt annan dimension. Sverigedemokraterna är ett parti som efter försök att bredda sin politik – inte minst genom löften till pensionärerna – nu har tydliggjort att de bara bryr sig om en enda fråga: minskad invandring. De har deklarerat att de vill göra extravalet i mars 2015 till en folkomröstning om invandring (SVT). Det innebär att de själva mält ut sig från alla konstruktiva politiska sammanhang.
Sverigedemokraterna kommer att använda varje plattform för att idka utpressning om invandring. På något annat sätt kan deras förtydligade enfrågeposition tolkas. Och som den alltid välformulerade Lena Andersson skrev i lördagens DN, går det inte att förhandla med sådana partier.
I pensionssammanhang blir främlingsfientligheten och stoppet för invandring extra problematisk. Fler som arbetar och fortsatt tillväxt i Sverige är grunden för goda pensioner liksom all annan välfärd. Och arbete och tillväxt blir svårt utan invandring och en öppen ekonomi. Det är knappast länder med liten invandring som generellt är ekonomiska framgångssagor.
I valet försökte SD framstå som inte minst pensionärernas bästa vänner. De hade tyvärr viss hjälp av dåvarande rödgröna oppositionen, som med stor entusiasm men något mindre intellektuellt sanningsenlighet talade om ”pensionärsskatten” som skulle ha uppstått på grund av Alliansens jobbskatteavdrag (varför ”pensionärsskatten” som begrepp är minst sagt problematisk bloggade jag om i somras). Kring SD:s eventuella roll i pensionsgruppen är socialförsäkringsminister Annika Strandhäll dock tydlig – och pekar på just invandringens betydelse för jobb och pensioner.
Sverigedemokraterna har förstås ingen större vilja att sitta med i pensionsgruppen. SD saknar förstås ambition att i snåriga, konstrktiva förhandlingar skruva på pensionssystemet för att göra det ytterligare lite bättre och stabilare. Det de vill är att i ett taktiskt spel åter iklä sig offerkoftan, som svensk politiks mobbningsoffer, som ”etablissemanget” inte vill ge ”rättmätig” plats vid bordet.
Men de verkliga mobbarna, är Sverigedemokraterna. Och de som mäler ut sig från alla konstruktiva politiska sammanhang, är inga andra än de själva. Det har de senaste veckornas och dagarnas uttalanden gjort extremt klart.
Svensk rikspolitik befinner sig i ett helt nytt läge. Ekonomiskt kommer mindre att förändras i och med att Alliansens budget antogs av riksdagen. Extravalet i vår blir annorlunda på flera sätt – framför allt ställs två regeringsalternativ mot varandra. Och regeringsfrågan lär dominera debatten.
VEM HÖR HEMMA I ROSENBAD? Regeringsfrågan lär dominera den här valrörelsen också. (Holger Ellgaard/Wikimedia.)
Inför riksdagsvalet i höstas stod Alliansen mot ett oklart vänsteralternativ i otydliga rödgröna färger. Regeringsfrågan blev ett av valrörelsens stora debattämnen, något många väljare (och valarbetare) sannolikt hann bli hjärtligt trötta på. Men nu när det görs försök att ändra historieskrivningen behöver det ändå påpekas:
Alliansen uttalade tidigt att man vara beredda att släppa fram det större blocket att bilda regering, om de rödgröna formerade ett regeringsalternativ. Det erbjudandet nappade Stefan Löfven och Socialdemokraterna aldrig på. Efter valet ställde sig Alliansen ändå inte i vägen för Löfvens S-MP-regering.
Lika tydliga har Folkpartiet och Alliansen varit med att man skulle lägga fram och rösta på sin egen budget – utifrån den gemensamma politik som de fyra partierna gick till val på. Alliansen har med andra ord agerat exakt som man sade.
Det har sedan valet talats mycket om utsträckta händer. Även här finns försök att ändra historieskrivningen, så låt oss återigen understryka: Blocköverskridande samarbeten är inget konstigt eller nytt, och sådana förutsättningar fanns även efter höstens val – när det handlar om annat än budgeten. Uppgörelser kring t ex skolfrågor, migrationspolitik och pensioner har varit och var fortfarande möjliga. Några av de första åtgärderna från den nya regeringen var dock att stänga igen sådana dörrar och bl a överge den breda enigheten i friskolekommittén.
Före demokratins genombrott och under dess första årtionden var svaga regeringar och extraval inte så ovanligt i Sverige. Regeringen Löfven kommer nu bli en av den svenska historiens mest kortlivade sedan statsministern valde att kasta in handduken direkt efter att budgetpropositionen röstats ned, och utlysa extraval. Nu blir det vårval igen i Sverige. Det är inget att glädjas över. Situationen är allvarlig, och det är med allvar som vi kommer att gå till valkamp.
Det extraordinära läget efter att oppositionens budget röstats igenom, innebär på ett sätt mindre förändringar. Statsbudgeten kommer att vara en fortsättning på Alliansregeringens politik.
Det innebär bl a att flera skadliga skattehöjningar uteblir – och det är ändå något att glädjas över. Människor kommer att få behålla större del av sina egna inkomster, och större incitament till arbete, ansträngning och entrepenörskap. Det kommer inte bli dyrare att anställa unga och äldre.
Extravalet är inte framför allt annorlunda till sin tidpunkt och sin själva karaktär – utan kanske framför allt till det politiska landskapet. Till bakgrunden när väljarna går till förtidsröstnings- eller vallokalerna i mars finns nu en misslyckad regering och påföljande regeringskris. Några resultat av sin politik och sina löften har inte S-MP-V hunnit visa. Och till skillnad från i höstas blir det två tydliga regeringsalternativ som ställs mot varandra.
Det finns mycket sakpolitik som vi måste tala om, vilket Folkpartiet kommer att göra: jobben, skolan, valfriheten, integrationen. Inte desto mindre: Regeringsfrågan lär bli ett av de tyngsta ämnena även i vinterns och vårens valrörelse. Frågan är om de rödgröna med ett samlat alternativ och en gemensam budget kommer att stå starkare i väljarnas ögon – eller om den havererade S-MP-regeringen snarare kommer att stärka Alliansens relativa regeringsfähighet ännu mer.
Det är oroliga och oroande tider i svensk politik. För den som är politikintresserad kan det vara spännande likt ett drama; men kanske väl spännande när det utspelas i verkligheten.
Genmodifierade matvaror och material kan låta läskigt – men kan bli livsviktiga för mänskligheten. Sverige måste hålla fast vid vetenskapen och inte låta vidskepelse råda i beslut om GMO.
MOTSTÅNDSKRAFTIG. Sunset-papayan genmodifierades för att stå emot det ringspot-virus som hotade att ödelägga Hawaiis papayaodlingar (USDA via Wikimedia).
Beslut om vilja genmodifierade produkter som ska godkännas i Sverige och EU utgår från expertisens kunskap och förslag. Det är förslag som Sverige, mycket rationellt, har brukat följa – men inte längre. Istället för att rösta enligt expertråden, för att tillåta tre nya GMO-produkter, lade Sverige ned sin röst, utan förklaring.
Den svenska representanten från Livsmedelsverket, som fick order att inte rösta ja, konstaterar att det är ett avsteg från den tidigare svenska linjen att inte följa vetenskapen (SR: Regeringen går emot experterna om GMO).
Det är en allvarlig signal från vår nya regering, som bör oroa fler än Folkpartiets frispråkiga och tydliga Europaparlamentariker Marit Paulsen (SR: ”Det är en tragedi”).
Genmodifierade produkter, GMO, väcker mycket åsikter och känslor. De sistnämnda ska tas på allvar, och introduktionen av GMO-produkter måste ta hänsyn till människors förståeligt ifrågasättande reaktioner. Därför bör en strikt försiktighetsprincip råda – men beslut om vilka modifierade grödor som ska tillåtas måste sist och slutligen bygga på fakta, inte känslor. GMO är en vidareutveckling av tidigare och länge använda metoder med selektiv växtförädling, mutationer och korsningar, men oerhört mycket mer effektiv. Den kan skapa nya varianter av välkända, gamla livsmedelsgrödor, som bättre står emot skadedjur och bistrare naturförhållanden; och den kan göra detsamma för textilfibrer, som med bomullsprodukterna i två av de nu EU-aktuella fallen.
I vetenskapsvärlden råder samsyn om att GMO-ingredienser inte är farligare än konventionellt framställda matvaror (Wikipedia, engelska). Tvärtom kan GMO bidra till att rädda mänskligheten, när vi blir allt fler människor på jorden. Liksom de gröna revolutionerna under 1900-talet kan en ökande världsbefolkning födas, och kläs, genom jordbruks- och livsmedelsteknisk utveckling.
Försiktighetsprincipen är viktig: först när vi vet att en GMO-produkt är ofarlig, inte bara för människan utan också för den omgivande naturen, kan den tillåtas. Men utfallet av den försiktighetsprincipen måste styras av fakta och kunskap, vilket om inte Miljöpartiet så ansvarstagande socialdemokrater i den svenska regeringen borde inse. Vetenskap, inte vidskepelse, måste vara rådande om mänskligheten ska kunna gå vidare i utvecklingen. Det är en klassisk och för mig självklar liberal inställning. Eller som Marit Paulsen säger till Sveriges Radio: ”Säger vi nej till vetenskapen hela tiden så kommer vi att backa i tid och utveckling. Vi kommer att hamna i det läge där vi tror och inte vet.”
En politik som grundar sig i att tro, och inte veta, vore illavarslande för mänsklighetens framtid. Det är något som få andra än rika länder som Sverige kan ha råd med.
Det finns två stora problem med den rödgröna regeringens vänster-budget. De saknar stöd för vänsterpolitiken i riksdagen. Och vänsterpolitiken är dålig för jobben och företagen. Det kommer drabba många som behöver ett arbete och är beroende av att det går bra för Sverige.
EN TIDIGARE BUDGET. Budgetpropositionen för 2014, bättre för jobb och utveckling.
Statsbudgeten är årets tyngsta beslut och en regerings allra viktigaste uppgift. Teoretiskt kan en regering misslyckas med att få igenom sin budget, men det vore minst sagt sällsynt – och leder nästan alltid till regeringens avgång, ombildning eller nyval (SvD:s ledarsida uppmanar t o m till misstroendevotum). Därför är läget så allvarligt för vår nya rödgröna regering. Även med stödpartiet Vänsterpartiet har inte Socialdemokraterna och Miljöpartiet majoritet i riksdagen. Deras hopp ligger i att alla följer den gängse, men inte reglerade, rutinen att enbart rösta på sitt eget budgetförslag och sedan lägger ned rösterna. ”Alla” i detta fall gäller förstås Sverigedemokraterna.
Det är spännande och nervösa dagar framför oss. Alliansen kommer lägga fram en gemensam budget som det samlade regeringsalternativ vi – till skillnad från de rödgröna gick till val på. I den slutliga voteringen ställs det mot S-MP-V-budgeten.
Regeringens svaga stöd är besvärande och skapar osäkerhet. Men än värre för Sverige är innehållet i den budget de rödgröna lägger fram – särskilt med den ytterligare kraftiga vänsterriktning som den fått på grund av V. Det är en vänstervridning som ingen fick veta något om före valet, eftersom de rödgröna till skillnad från Folkpartiet och Alliansen vägrade att berätta vilka centrala kompromisser man enats om och underlät att ge väljarna besked i ens de tyngsta frågorna. Socialdemokraterna kunde på så sätt framstå som måttfulla och ansvarstagande.
Besvikelsen och kritiken har varit desto större efteråt, när regeringen Löfven bildats. Oklara besked om energipolitiken och kärnkraften, och om viktiga infrastrukturfrågor inte minst för Stockholm har t ex förbryllat. Störst har besvikelsen varit över den otvivelaktigt högst kompetenta finansministern Magdalena Anderssons besked. Kraftigt höjda skatter, på ungas och äldres jobb och på inkomster för över en miljon svenskar, ska finansiera de dyra löften som tre partier utställt. Jobbpolitiken består av blygsamma satsningar där konkretionen består i praktikplatser i en välfärdssektor som redan har uppgifter nog i att lösa sina kärnuppdrag. De samlade vänsterförslag väljarna inte fick veta något om före valet får de betala nu. Det är något som bör oroa många fler än ”bara” företagare som har eller vill anställa många unga, eller som gärna behåller äldre medarbetares kompetens parallellt.
Regeringen siktar på Europas lägsta arbetslöshet – men överger Alliansens mål om högre sysselsättning, ett mål som är mer entydigt och mest relevant om man menar nya, riktiga jobb. De rödgröna övertog en ekonomi i försiktig men stadig uppgång och en arbetsmarknad med kraftigt ökat deltagande och 300 000 nya jobb sedan 2006. Men en uppåtgående ekonomi är ingen naturlag, särskilt inte i en orolig omvärld som fortfarande lider av sviterna efter finanskrisen. Nu kommer oroande signaler om tendenser på en vikande konjunktur.
Såväl det parlamentariska läget som den förda vänsterpolitiken bäddar för fortsatt budgettrubbel. Finansministern har tagit på sig rollen som den främsta svartmålaren av arvet efter Alliansen – men andra kan tyvärr snart få användning för en sannfärdigare svart pensel.
Statens intäkter ska öka med 18 miljarder, planerar de rödgröna budgetmakarna. Men skattehöjande politikers planer kan möta problem i mötet med verkligheten – och människorna som förväntas skapa skatteintäkterna.
MINDRE KVAR. Många fler kommer att få behålla mindre än hälften av en inkomstökning när marginaleffekten slår till.
Med höjda skatter på framför allt inkomster och arbete vill den nya rödgröna regeringen S-MP och dess mörkröda budgetpartner V finansiera dyra satsningar som ska göra alla tre partierna nöjda. När höjningarna av inkomstskatten, arbetsgivaravgifter och löneskatt räknas samman beräknas man landa på 18 miljarder i ökade intäkter till statskassan nästa år (SvD). Frågan är dock hur stor del av de intäkterna som förverkligas – och hur långt det räcker till ökade utgifter utan att äventyra statsfinanserna.
Ett stort problem när man höjer skatten för långt över en miljon svenskar, genom (högre) statlig skatt för fler och minskat jobbskatteavdrag i högre inkomstnivåer, är att marginaleffekten kommer slå hårdare och tidigare. Och effekten av marginaleffekten kan väntas bli att färre jobbar lika mycket, när man får behålla mindre än hälften av en inkomstökning – och därmed inte tjänar de där inkomsterna som skulle beskattas. Effekten på statskassan? Mindre intäkter, också om det blir mindre pengar i ekonomin och i människors plånböcker och därmed mindre ekonomisk aktivitet.
Ett annat stort problem kan bli färre jobbmöjligheter för såväl unga som pensionärer, när arbetsgivaravgiften höjs kraftigt för dem under 26 och dem över 65 år. En stor del av arbetsgivaravgiften är en ren löneskatt. Det är en kostnad som inte syns direkt för löntagaren – men däremot märks väldigt tydligt för arbetsgivaren. Löntagarna kan komma att märka av det, också direkt, ganska snabbt – om de står utan jobb. Och effekten på statskassan blir förstås, färre intäkter – både av arbetsgivaravgifterna, som uteblir om jobben inte finns, och precis som med inkomstskatterna av den övriga ekonomiska aktivitet som uppstår när människor har jobb och kan köpa mer varor och tjänster.
Huvudproblemet är ändå inte att stora intäkter och många jobb som finns i dag kommer att försvinna. Ett större problem är vad som händer med de fler arbetade timmar som inte blir av, de affärsidéer som inte förverkligas, de expansioner av småföretag som läggs på is, de ungdomsjobb och 65+-jobb (och alla andra jobb) som aldrig skapas.
För varje skattehöjning och skärpning av marginaleffekten rör sig Stefan Löfven och Magdalena Andersson också allt längre bort från samarbetsmöjligheter i mitten. Folkpartiet är kanske det parti som kraftigast har tagit striden för att människor ska få behålla minst hälften av en inkomstökning. Vi är väldigt långt från den stora skattereformens rimliga princip.
Valet handlade till stor del om jobben. Alliansregeringen förlorade valet, trots 300 000 nya jobb sedan 2006, trots många fler i arbetskraften och trots att också arbetslösheten sedan en tid minskade månad för månad. En utveckling som fortsätter och gynnar inte minst unga (SR Ekot: Ljusare arbetsmarknad visar nya siffror). De rödgröna klagade på jobbtillväxten, bortsåg helt från att Sverige och västvärlden gått igenom den värsta finanskrisen sedan 30-talet, och lovade att de kunde bättre. Frågan är vilka åtgärder och reformer det är som ska skapa fler jobb.
Faran är att det blir fler av åtgärder än av reformer. Mer av ingripanden än att låta saker som faktiskt fungerar, fortsätta fungera. Innovationsråd och industrikansler, tuffare regler för kärnkraften – och höjda skatter. Det riskerar att undergräva statsfinanserna och samhällsekonomin. Då blir det mindre resurser till välfärden – och sämre möjligheter för människor att utvecklas, försörja och förverkliga sig själva.
Den rödgröna överenskommelsen om kärnkraften gjorde inte många klokare. Ingen är emot att stänga kärnkraftsreaktorer som faller av åldersskäl – men det är dumt om Sverige inte kommer att forska om och öppna för att utveckla ny kärnkraft. Alternativet för statliga Vattenfall är storskaliga gaskraftverk, berättar dess nye VD.
KRAFTBYGGARE? Magnus Hall är ny VD för statliga Vattenfall (vattenfall.se)
Nu utformas den framtida rödgröna regeringspolitiken i en störtflod av kompromisser – för några besked gavs ju inte före valet. Ett av alla nya besked gäller energin och kärnkraften, en fråga som i valrörelsen blev en slags stor icke-debatt. Folkpartiet, Alliansen och väljarna fick inga besked då och frågan är om de har fått det nu, när Socialdemokraterna och Miljöpartiet säger sig ha gjort upp. Tolkningarna om kärnkraftens framtid är nämligen högst olika: om man frågar Miljöpartiets Åsa Romson är det nu i princip klart att reaktorer kommer att stängas före 2018, medan Socialdemokraternas Stefan Löfven på sitt sedvanliga sätt vill sitta ned och prata, gärna så många som möjligt, om hela energipolitiken (DN: S och MP ger olika besked om kärnkraften).
Kärnkraftsöverenskommelsen kanske kan kallas slug, som uppfyller mångas önskemål eller i varje fall önskedrömmar (Lena Mellin i Aftonbladet). Förvirringen om kärnkraften lär dock irritera fler än Folkpartiets Jan Björklund, som kännetecknade den rödgröna uppgörelsen som en härdsmälta (SR Ekot, SVT).
Energipolitiken måste vara pragmatisk: den ska säkra energiförsörjningen och klimatet, på bästa möjliga sätt. Då måste prioriteringen vara att minska beroendet av fossila energikällor som är dåliga för miljön – och ofta dåliga ur säkerhetspolitisk synpunkt. Problemet om vi stegvis slopar kärnkraftsverken, som står för 40 procent av elförsörjningen men kommer att börja falla för åldersstrecket från 2025, är vad som ska komma istället. Vattenkraften kan inte byggas ut i våra fyra orörda älvar – och det är det knappast heller någon som förespråkar. Sol och vind har stor potential, men är beroende av vädret – och kräver oavsett en mycket kraftig utbyggnad uppbackning, särskilt vindstilla kalla vinterdagar. Om det inte blir nya kärnkraftsreaktorer är alternativet – storskalig gaskraft vid bl a nuvarande Ringhals kärnkraftverk. Det berättade Magnus Hall i Studio Ett i dag.
Kärnkraft är inte en optimal energikälla. Men den är bättre än mycket annat: än tysk brunkol, och rysk gas. Diskussionen om dess lönsamhet och beskattning är också snedvriden, som Expressens ledarsida påpekar i dag. Nya reaktorer med större effekt, ännu högre säkerhet, och mindre problem med bränsle och avfall, måste kunna prövas i Sverige. Vare sig Vattenfall eller någon annan seriös aktör bör hindras att forska om och planera för nya reaktorer.
Rasmus (liberal) 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.