Svensk rikspolitik befinner sig i ett helt nytt läge. Ekonomiskt kommer mindre att förändras i och med att Alliansens budget antogs av riksdagen. Extravalet i vår blir annorlunda på flera sätt – framför allt ställs två regeringsalternativ mot varandra. Och regeringsfrågan lär dominera debatten.

Inför riksdagsvalet i höstas stod Alliansen mot ett oklart vänsteralternativ i otydliga rödgröna färger. Regeringsfrågan blev ett av valrörelsens stora debattämnen, något många väljare (och valarbetare) sannolikt hann bli hjärtligt trötta på. Men nu när det görs försök att ändra historieskrivningen behöver det ändå påpekas:

Alliansen uttalade tidigt att man vara beredda att släppa fram det större blocket att bilda regering, om de rödgröna formerade ett regeringsalternativ. Det erbjudandet nappade Stefan Löfven och Socialdemokraterna aldrig på. Efter valet ställde sig Alliansen ändå inte i vägen för Löfvens S-MP-regering.

Lika tydliga har Folkpartiet och Alliansen varit med att man skulle lägga fram och rösta på sin egen budget – utifrån den gemensamma politik som de fyra partierna gick till val på. Alliansen har med andra ord agerat exakt som man sade.

Det har sedan valet talats mycket om utsträckta händer. Även här finns försök att ändra historieskrivningen, så låt oss återigen understryka: Blocköverskridande samarbeten är inget konstigt eller nytt, och sådana förutsättningar fanns även efter höstens val – när det handlar om annat än budgeten. Uppgörelser kring t ex skolfrågor, migrationspolitik och pensioner har varit och var fortfarande möjliga. Några av de första åtgärderna från den nya regeringen var dock att stänga igen sådana dörrar och bl a överge den breda enigheten i friskolekommittén.

Före demokratins genombrott och under dess första årtionden var svaga regeringar och extraval inte så ovanligt i Sverige. Regeringen Löfven kommer nu bli en av den svenska historiens mest kortlivade sedan statsministern valde att kasta in handduken direkt efter att budgetpropositionen röstats ned, och utlysa extraval. Nu blir det vårval igen i Sverige. Det är inget att glädjas över. Situationen är allvarlig, och det är med allvar som vi kommer att gå till valkamp.

Det extraordinära läget efter att oppositionens budget röstats igenom, innebär på ett sätt mindre förändringar. Statsbudgeten kommer att vara en fortsättning på Alliansregeringens politik.

Det innebär bl a att flera skadliga skattehöjningar uteblir – och det är ändå något att glädjas över. Människor kommer att få behålla större del av sina egna inkomster, och större incitament till arbete, ansträngning och entrepenörskap. Det kommer inte bli dyrare att anställa unga och äldre.

Extravalet är inte framför allt annorlunda till sin tidpunkt och sin själva karaktär – utan kanske framför allt till det politiska landskapet. Till bakgrunden när väljarna går till förtidsröstnings- eller vallokalerna i mars finns nu en misslyckad regering och påföljande regeringskris. Några resultat av sin politik och sina löften har inte S-MP-V hunnit visa. Och till skillnad från i höstas blir det två tydliga regeringsalternativ som ställs mot varandra.

Det finns mycket sakpolitik som vi måste tala om, vilket Folkpartiet kommer att göra: jobben, skolan, valfriheten, integrationen. Inte desto mindre: Regeringsfrågan lär bli ett av de tyngsta ämnena även i vinterns och vårens valrörelse. Frågan är om de rödgröna med ett samlat alternativ och en gemensam budget kommer att stå starkare i väljarnas ögon – eller om den havererade S-MP-regeringen snarare kommer att stärka Alliansens relativa regeringsfähighet ännu mer.

Det är oroliga och oroande tider i svensk politik. För den som är politikintresserad kan det vara spännande likt ett drama; men kanske väl spännande när det utspelas i verkligheten.

Sivert Aronsson bloggar om nytt val och nya möjligheter.