Tagg: Vänsterpartiet

Debattdebut – för ett rikare, friare kulturliv

Stockholms folkvalda debatterar i dag stadens framtid för andra dagen i rad. Ärendet gäller stadens budget för 2015 – men det handlar om mycket mer än anslagsnivåer och budgetposter. Det gäller olika alternativ för stadens framtid. Jag gjorde en insats som Folkpartiets huvudtalare i kulturdebatten.

Ett rikare och friare kulturliv – i och utanför kommunens hägn. Resurser till kultur istället för byråkrati. Kultur för alla barn och unga. Kultur som bygger på mångfald och överbryggar gränser. Det var mina huvudbudskap i dagens kulturdebatt i Stockholms stadsfullmäktige. Som tillträdande vice ordförande i kulturnämnden hade jag det hedrande uppdraget som huvudtalare för Folkpartiet liberalerna. Läs mitt huvudanförande och mitt andra inlägg nedan!

 

Ordförande, ledamöter, åhörare.

En Dödsdans på Maxim – eller på Strindbergs Intima. Ett allkonsthus mitt i stan som fylls av allt från dans till debatt. Ett år av magiskt tänkande som gjort succé på Galeasen och tar klivet till nationalscenen. Musikaler i toppklass på flera scener. Radiosymfonikernas och barnens från Husbys samarbete i El Sistema. Berättarministeriet som väcker barns och ungas kreativitet och självkänsla. En Parkteater med över 150 kostnadsfria föreställningar, över 150 000 besökare, på ett 40-tal platser över hela Stockholm. Sveriges första internationella komedifilmfestival, delvis tack vare det nya kulturstödet – och ett Hillfonskt konstnärshem som tack vare privata initiativ nu verkar bevaras och bli ett museum.

Stockholms kulturliv är rikt, mångfasetterat och expansivt. Jag kunde nämna så många fler exempel. En del i kommunal regi, andra med kommunalt stöd, åter andra helt fristående. Det gemensamma är att de bygger på enskilda människors engagemang, kunskap och vilja – och att de alla tillsammans bidrar till att bygga det Stockholm vi älskar, det Stockholm vi vill visa upp för omvärlden, det Stockholm som omfamnar människor av olika slag, men som vi ibland kritiserar – för allt är långtifrån perfekt – det Stockholm vi vill göra bättre.

Konst och kultur är för oss liberaler både medel och mål för individens frihet. Kultur kan främja yttrandefrihet, demokrati, integration och dialog – men finns framför allt till för sin egen skull. Stadens kulturpolitik bör handla om att öka människors tillgång till kulturupplevelser av hög kvalitet, och möjligheter att skapa de kulturupplevelserna.

Kulturen behöver mer resurser – till kultur, inte till byråkrati. Kulturen behöver större frihet – inte mer politisk klåfingrighet. Kommunala kulturinstitutioner är nödvändiga, kommunalt kulturstöd är bra, men genom att kulturlivet kan få ökade intäkter också från andra håll stärks både dess resurser och dess frihet.

Ordförande. Biblioteken är grunden i Stockholms kulturella infrastruktur och grunden i bildningssamhället. Stockholm måste fullfölja och förstärka utbyggnaden av framtidens bibliotek – som tar plats där stockholmarna rör sig, i det fysiska stadsrummet, och digitalt. Här behövs mer konkretion om satsningar – och finansiering av driften av nya bibliotek – än vad den nya majoriteten presterar i sitt budgetförslag.

Konsten ska finnas för alla stockholmare. Konst i den offentliga miljön är en oundgänglig del av den stad vi bygger ut och förtätar.

Det är angeläget att staden fullföljer utbyggnaden av Liljevalchs konsthall och ombyggnaden av Stadsmuseet.

Berättarministeriet och El Sistema hör också till den förra mandatperiodens viktiga initiativ. Där behöver vi satsa mer och bygga ut!

Det fria kulturlivet ska ges fortsatta förutsättningar att bli både rikare, och friare.

Det nya kulturstödet har stärkt principen om armlängds avstånd och öppnat stadens kulturstöd för nya sökande. 30 procent av kulturstödet går till barn och unga. Många fler söker kulturstöd, och fler –och nya aktörer – får också kulturstöd beviljat. Detta borde vi slå vakt om! Incitamentsstrukturen för ökade besök och ökade egna intäkter ska finnas kvar och utvecklas.

Ordförande, det finns mycket mer att säga. Jag återkommer i debatten men börjar med att yrka bifall till Folkpartiets förslag till budget.

* * *

 Ordförande, ledamöter, åhörare!

Alla barn ska kunna delta i Kulturskolans undervisning. Det sker bland annat genom möjligheten till reducerad avgift – men vi kan och borde göra mer för att de barn och unga som kanske allra mest behöver kulturen, kan få ta del av den och utöva den. Den rödgröna regeringen ville som bekant tyvärr avskaffa den av Alliansregeringen införda fritidspengen, som gjorde det möjligt för familjer med knappare ekonomiska omständigheter att låta sina barn delta i idrotts- och kulturaktiviteter. Det hade varit ett mycket missriktat beslut vilket säkert en del socialdemokrater, miljöpartister och vänsterpartister i Stockholm kan hålla med om!

Vi bör istället utöka möjligheterna för alla barn att delta i fritidsaktiviteter, genom stadens norm för ekonomiskt bistånd. För barnfamiljer med försörjningsstöd ska motsvarande avgiften för kulturskola eller idrottsförening kunna ingå i det ekonomiska biståndet. Det skulle kompensera nya eventuella förslag om en slopad fritidspeng, eller skapa ett extra utrymme.

Ordförande! Jag har tidigare i dagens debatt berört fall där den nya majoriteten väljer att fullfölja eller åtminstone bibehålla våra satsningar från den förra mandatperioden på till exempel bibliotek, El Sistema och annat. Men jag är undrande inför hur och var utbyggnaden ska ske, och var pengarna ska tas – det saknas konkretion!

Kring Stadsarkivet och den för demokratin och yttrandefriheten viktiga utbyggnaden av e-förvaltningen hoppas jag att vi kan jobba vidare tillsammans.

Jag har framför allt talat om de förslag Folkpartiet har i vår budget. Men jag vill också uttrycka min oro för beslut och tendenser som syns från den nya majoriteten.

Det nya kulturstödssystemet har som sagt ökat transparensen, lett till fler ansökningar och beviljade stöd, och stärkt principen om armlängds avstånd. Jag ser med oro på den aviserade översynen av kulturstödet. Kommer Socialdemokraterna låta Vänsterpartiets syn råda – kommer bedömningarna av kulturstöd åter att politiseras?

Ordförande. Kulturen behöver mer resurser – till kultur. Men den nya rödgröna majoriteten gör en stor satsning på byråkrati. 7 miljoner till kultursekreterare – det lika mycket som hela Kulan-premien, dvs hela subventionen till skolors möjlighet att ta del av det fria kulturlivet! (En subvention som vi för övrigt vill bygga ut med över 20 procent.)

Det är en oroande prioritering att satsa på byråkrati före kultur.

Extraordinärt läge

Svensk rikspolitik befinner sig i ett helt nytt läge. Ekonomiskt kommer mindre att förändras i och med att Alliansens budget antogs av riksdagen. Extravalet i vår blir annorlunda på flera sätt – framför allt ställs två regeringsalternativ mot varandra. Och regeringsfrågan lär dominera debatten.

VEM HÖR HEMMA I ROSENBAD? Regeringsfrågan lär dominera den här valrörelsen också. (Holger Ellgaard/Wikimedia.)
VEM HÖR HEMMA I ROSENBAD? Regeringsfrågan lär dominera den här valrörelsen också. (Holger Ellgaard/Wikimedia.)

Inför riksdagsvalet i höstas stod Alliansen mot ett oklart vänsteralternativ i otydliga rödgröna färger. Regeringsfrågan blev ett av valrörelsens stora debattämnen, något många väljare (och valarbetare) sannolikt hann bli hjärtligt trötta på. Men nu när det görs försök att ändra historieskrivningen behöver det ändå påpekas:

Alliansen uttalade tidigt att man vara beredda att släppa fram det större blocket att bilda regering, om de rödgröna formerade ett regeringsalternativ. Det erbjudandet nappade Stefan Löfven och Socialdemokraterna aldrig på. Efter valet ställde sig Alliansen ändå inte i vägen för Löfvens S-MP-regering.

Lika tydliga har Folkpartiet och Alliansen varit med att man skulle lägga fram och rösta på sin egen budget – utifrån den gemensamma politik som de fyra partierna gick till val på. Alliansen har med andra ord agerat exakt som man sade.

Det har sedan valet talats mycket om utsträckta händer. Även här finns försök att ändra historieskrivningen, så låt oss återigen understryka: Blocköverskridande samarbeten är inget konstigt eller nytt, och sådana förutsättningar fanns även efter höstens val – när det handlar om annat än budgeten. Uppgörelser kring t ex skolfrågor, migrationspolitik och pensioner har varit och var fortfarande möjliga. Några av de första åtgärderna från den nya regeringen var dock att stänga igen sådana dörrar och bl a överge den breda enigheten i friskolekommittén.

Före demokratins genombrott och under dess första årtionden var svaga regeringar och extraval inte så ovanligt i Sverige. Regeringen Löfven kommer nu bli en av den svenska historiens mest kortlivade sedan statsministern valde att kasta in handduken direkt efter att budgetpropositionen röstats ned, och utlysa extraval. Nu blir det vårval igen i Sverige. Det är inget att glädjas över. Situationen är allvarlig, och det är med allvar som vi kommer att gå till valkamp.

Det extraordinära läget efter att oppositionens budget röstats igenom, innebär på ett sätt mindre förändringar. Statsbudgeten kommer att vara en fortsättning på Alliansregeringens politik.

Det innebär bl a att flera skadliga skattehöjningar uteblir – och det är ändå något att glädjas över. Människor kommer att få behålla större del av sina egna inkomster, och större incitament till arbete, ansträngning och entrepenörskap. Det kommer inte bli dyrare att anställa unga och äldre.

Extravalet är inte framför allt annorlunda till sin tidpunkt och sin själva karaktär – utan kanske framför allt till det politiska landskapet. Till bakgrunden när väljarna går till förtidsröstnings- eller vallokalerna i mars finns nu en misslyckad regering och påföljande regeringskris. Några resultat av sin politik och sina löften har inte S-MP-V hunnit visa. Och till skillnad från i höstas blir det två tydliga regeringsalternativ som ställs mot varandra.

Det finns mycket sakpolitik som vi måste tala om, vilket Folkpartiet kommer att göra: jobben, skolan, valfriheten, integrationen. Inte desto mindre: Regeringsfrågan lär bli ett av de tyngsta ämnena även i vinterns och vårens valrörelse. Frågan är om de rödgröna med ett samlat alternativ och en gemensam budget kommer att stå starkare i väljarnas ögon – eller om den havererade S-MP-regeringen snarare kommer att stärka Alliansens relativa regeringsfähighet ännu mer.

Det är oroliga och oroande tider i svensk politik. För den som är politikintresserad kan det vara spännande likt ett drama; men kanske väl spännande när det utspelas i verkligheten.

Sivert Aronsson bloggar om nytt val och nya möjligheter.

Budgettrubbel

Det finns två stora problem med den rödgröna regeringens vänster-budget. De saknar stöd för vänsterpolitiken i riksdagen. Och vänsterpolitiken är dålig för jobben och företagen. Det kommer drabba många som behöver ett arbete och är beroende av att det går bra för Sverige.

EN TIDIGARE BUDGET. Budgetpropositionen för 2014, bättre för jobb och utveckling.
EN TIDIGARE BUDGET. Budgetpropositionen för 2014, bättre för jobb och utveckling.

Statsbudgeten är årets tyngsta beslut och en regerings allra viktigaste uppgift. Teoretiskt kan en regering misslyckas med att få igenom sin budget, men det vore minst sagt sällsynt – och leder nästan alltid till regeringens avgång, ombildning eller nyval (SvD:s ledarsida uppmanar t o m till misstroendevotum). Därför är läget så allvarligt för vår nya rödgröna regering. Även med stödpartiet Vänsterpartiet har inte Socialdemokraterna och Miljöpartiet majoritet i riksdagen. Deras hopp ligger i att alla följer den gängse, men inte reglerade, rutinen att enbart rösta på sitt eget budgetförslag och sedan lägger ned rösterna. ”Alla” i detta fall gäller förstås Sverigedemokraterna.

Det är spännande och nervösa dagar framför oss. Alliansen kommer lägga fram en gemensam budget som det samlade regeringsalternativ vi – till skillnad från de rödgröna gick till val på. I den slutliga voteringen ställs det mot S-MP-V-budgeten.

Regeringens svaga stöd är besvärande och skapar osäkerhet. Men än värre för Sverige är innehållet i den budget de rödgröna lägger fram – särskilt med den ytterligare kraftiga vänsterriktning som den fått på grund av V. Det är en vänstervridning som ingen fick veta något om före valet, eftersom de rödgröna till skillnad från Folkpartiet och Alliansen vägrade att berätta vilka centrala kompromisser man enats om och underlät att ge väljarna besked i ens de tyngsta frågorna. Socialdemokraterna kunde på så sätt framstå som måttfulla och ansvarstagande.

Besvikelsen och kritiken har varit desto större efteråt, när regeringen Löfven bildats. Oklara besked om energipolitiken och kärnkraften, och om viktiga infrastrukturfrågor inte minst för Stockholm har t ex förbryllat. Störst har besvikelsen varit över den otvivelaktigt högst kompetenta finansministern Magdalena Anderssons besked. Kraftigt höjda skatter, på ungas och äldres jobb och på inkomster för över en miljon svenskar, ska finansiera de dyra löften som tre partier utställt. Jobbpolitiken består av blygsamma satsningar där konkretionen består i praktikplatser i en välfärdssektor som redan har uppgifter nog i att lösa sina kärnuppdrag. De samlade vänsterförslag väljarna inte fick veta något om före valet får de betala nu. Det är något som bör oroa många fler än ”bara” företagare som har eller vill anställa många unga, eller som gärna behåller äldre medarbetares kompetens parallellt.

Regeringen siktar på Europas lägsta arbetslöshet – men överger Alliansens mål om högre sysselsättning, ett mål som är mer entydigt och mest relevant om man menar nya, riktiga jobb. De rödgröna övertog en ekonomi i försiktig men stadig uppgång och en arbetsmarknad med kraftigt ökat deltagande och 300 000 nya jobb sedan 2006. Men en uppåtgående ekonomi är ingen naturlag, särskilt inte i en orolig omvärld som fortfarande lider av sviterna efter finanskrisen. Nu kommer oroande signaler om tendenser på en vikande konjunktur.

Såväl det parlamentariska läget som den förda vänsterpolitiken bäddar för fortsatt budgettrubbel. Finansministern har tagit på sig rollen som den främsta svartmålaren av arvet efter Alliansen – men andra kan tyvärr snart få användning för en sannfärdigare svart pensel.

Om regeringens jobbpaket: DN:s Susanna Birgersson: Attack utan ordentlig ammunition, Aftonbladet: Löfven får tummen ned av oppositionen, DI: Alliansen sågar regeringens jobbpaket, DN: Oppositionen: Regeringens jobbpaket ersätter riktiga arbetstillfällen. Om regeringens budget: Expressens KG Bergström: Vänsterpartiet budgetens vinnare, DN/TT: SD kan fälla budgetförslag, SvD:s Göran Eriksson: Löfven kan inte ta något för givet, Johan Schück: Svårare för Sverige än regeringen påstår, de rödgröna själva på DN debatt.

18 miljarder – eller..?

Statens intäkter ska öka med 18 miljarder, planerar de rödgröna budgetmakarna. Men skattehöjande politikers planer kan möta problem i mötet med verkligheten – och människorna som förväntas skapa skatteintäkterna.

MINDRE KVAR. Många fler kommer att få behålla mindre än hälften av en inkomstökning när marginaleffekten slår till.
MINDRE KVAR. Många fler kommer att få behålla mindre än hälften av en inkomstökning när marginaleffekten slår till.

Med höjda skatter på framför allt inkomster och arbete vill den nya rödgröna regeringen S-MP och dess mörkröda budgetpartner V finansiera dyra satsningar som ska göra alla tre partierna nöjda. När höjningarna av inkomstskatten, arbetsgivaravgifter och löneskatt räknas samman beräknas man landa på 18 miljarder i ökade intäkter till statskassan nästa år (SvD). Frågan är dock hur stor del av de intäkterna som förverkligas – och hur långt det räcker till ökade utgifter utan att äventyra statsfinanserna.

Ett stort problem när man höjer skatten för långt över en miljon svenskar, genom (högre) statlig skatt för fler och minskat jobbskatteavdrag i högre inkomstnivåer, är att marginaleffekten kommer slå hårdare och tidigare. Och effekten av marginaleffekten kan väntas bli att färre jobbar lika mycket, när man får behålla mindre än hälften av en inkomstökning – och därmed inte tjänar de där inkomsterna som skulle beskattas. Effekten på statskassan? Mindre intäkter, också om det blir mindre pengar i ekonomin och i människors plånböcker och därmed mindre ekonomisk aktivitet.

Ett annat stort problem kan bli färre jobbmöjligheter för såväl unga som pensionärer, när arbetsgivaravgiften höjs kraftigt för dem under 26 och dem över 65 år. En stor del av arbetsgivaravgiften är en ren löneskatt. Det är en kostnad som inte syns direkt för löntagaren – men däremot märks väldigt tydligt för arbetsgivaren. Löntagarna kan komma att märka av det, också direkt, ganska snabbt – om de står utan jobb. Och effekten på statskassan blir förstås, färre intäkter – både av arbetsgivaravgifterna, som uteblir om jobben inte finns, och precis som med inkomstskatterna av den övriga ekonomiska aktivitet som uppstår när människor har jobb och kan köpa mer varor och tjänster.

Huvudproblemet är ändå inte att stora intäkter och många jobb som finns i dag kommer att försvinna. Ett större problem är vad som händer med de fler arbetade timmar som inte blir av, de affärsidéer som inte förverkligas, de expansioner av småföretag som läggs på is, de ungdomsjobb och 65+-jobb (och alla andra jobb) som aldrig skapas.

För varje skattehöjning och skärpning av marginaleffekten rör sig Stefan Löfven och Magdalena Andersson också allt längre bort från samarbetsmöjligheter i mitten. Folkpartiet är kanske det parti som kraftigast har tagit striden för att människor ska få behålla minst hälften av en inkomstökning. Vi är väldigt långt från den stora skattereformens rimliga princip.

Valet handlade till stor del om jobben. Alliansregeringen förlorade valet, trots 300 000 nya jobb sedan 2006, trots många fler i arbetskraften och trots att också arbetslösheten sedan en tid minskade månad för månad. En utveckling som fortsätter och gynnar inte minst unga (SR Ekot: Ljusare arbetsmarknad visar nya siffror). De rödgröna klagade på jobbtillväxten, bortsåg helt från att Sverige och västvärlden gått igenom den värsta finanskrisen sedan 30-talet, och lovade att de kunde bättre. Frågan är vilka åtgärder och reformer det är som ska skapa fler jobb.

Faran är att det blir fler av åtgärder än av reformer. Mer av ingripanden än att låta saker som faktiskt fungerar, fortsätta fungera. Innovationsråd och industrikansler, tuffare regler för kärnkraften – och höjda skatter. Det riskerar att undergräva statsfinanserna och samhällsekonomin. Då blir det mindre resurser till välfärden – och sämre möjligheter för människor att utvecklas, försörja och förverkliga sig själva.

SvD: Skattepaket klart i budgeten. DN: De förlorar mest på nya skatteförslag, Johan Schück: Bye bye skattereform.

Rödgröna efterhandsbesked

En och en halv vecka efter valet har vi ännu ingen ny regering – och framför allt inget nytt regeringsprogram. Väljarna fick inga rödgröna svar före valet, och får snällt fortsätta vänta på besked i en rad viktiga frågor.

FÖRHANDLAR. Språkrören Fridolin och Romson, S-ledaren Löfven och partisekreterare Jämtin. Wikimedia/Fouganthine.
FÖRHANDLAR. Språkrören Fridolin och Romson, S-ledaren Löfven och partisekreterare Jämtin. Wikimedia/Fouganthine.

Oenighet om utbildningsministern ska vara socialdemokrat eller miljöpartist var morgonens nyhet från de rödgröna regeringsförhandlingarna (SR Ekot). Personpusslet och fördelningen av poster är förstås både spännande, och viktigt: det speglar hur makten fördelas, vad partierna prioriterar och hur den framtida inriktningen kan tänkas bli. Men viktigare än så är förstås det program som den framtida regeringen kommer att styra utifrån, och styras av. Där saknas fortfarande svar, och det är inga små frågor det gäller: hur ska det gå med kärnkraften, försvaret, skatterna på människors inkomster och på ungas jobb, privat företagande i välfärden..?

Efter åtta år med Alliansen och gemensamma valmanifest för ett tydligt regeringsalternativ, är vi tillbaka i presskonferenser med leende förhandlare – utan konkreta besked i de sakfrågor man förhandlar om. Åter får vi läsa i medierna om de stora knäckfrågorna där de tilltänkta parterna är oense, och ta del av spekulationer om vem som får ge upp vad. Och det handlar inte bara om vilka partipolitiker som får sin vilja fram i ett förhandlingsspel: det handlar om vilka väljare som får se den politik man röstat på förverkligas.

Som språkröret Åsa Romson skrivit på twitter: ”Det tar mer än en vecka att få ihop gemensam politik”… Läget kompliceras förstås av att S och MP efter att ha kommit överens, måste förhandla med fler partier för att få stöd i riksdagen. Vänsterpartiet, den tredje men i regeringsbildningen försmådda rödgröna parten, vållar huvudbry främst kring vinster, privata alternativ och valfrihet i välfärden. Det blir ytterligare förhandlingar och väljare som får gissa vilka hjärtefrågor som finns med.

Kompromisser och förhandlingar är naturligt i politiken, särskilt i en flerpartidemokrati med proportionell representation som Sverige. Nya frågor dyker upp och förhållanden förändras under en mandatperiod – så är det för alla regeringar. Men Alliansen vann valen 2006 och 2010 på omfattande manifest där fyra partier kompromissat i en lång rad frågor, som sedan låg till grund för regeringsprogram och budgetar i fyra år. Det kostade på för alla partier, men det gav väljarna tydliga alternativ och stärkte troligen också demokratin och förtroendet för politiken. 2010 gjorde S, V och MP något liknande, men i år blev Alliansen åter ensam om att ge förhandsbesked till väljarna om både den regering man ville bilda och den politik man ville föra.

Genom att Socialdemokraterna och deras rödgröna partner i år vägrade ge besked ens i stora centrala frågor, fick väljarna famla i blindo. Därför ser vi nu förhandlingsspelets återkomst i stor skala. Ingen vet förstås på förhand hur ett val ska gå, men tydliga alternativ hade varit ärligare mot väljarna – och hade mycket möjligt påverkat valutgången. Kanske var det en sådan utgång som S fruktade, men frågan är hur nöjda de kan vara med den som blev.

I media om förhandlingar: Aftonbladet: Här är frågorna de måste lösa. Expressen: Stefan Löfvens ödesvecka är här. DI: De blir Löfvens nyckelpersoner. DN: Löfven: Samtalen med MP går framåt. DN Debatt: Så blir MP framgångsrikt i Stefan Löfvens regering.

Gott om oppositionspartier

Sverige kommer få en rödgrön regering – men blir det en rödgrön budget? Det är oklart, efter att Vänsterpartiet tydligt sällat sig till den brokiga oppositionen. Alliansen är större än Socialdemokraterna och Miljöpartiet.

MINORITETSREGERING. I den nya riksdagen samlar S+MP enligt valnattens resultat 137 av 349 mandat.
MINORITETSREGERING. I den nya riksdagen samlar S+MP enligt valnattens resultat 137 av 349 mandat.

Vi har fått ett på många sätt omstörtande valresultat. Ingen kan förneka att Alliansregeringen förlorade valet – men som många kommentatorer påpekar är det mer oklart att peka ut en vinnare. Stefan Löfven (S) är den självklara regeringsbildaren, men det är ingen avundsvärd uppgift när hans kombination av socialdemokrater och miljöpartister samlade 38 procent. Inte ens ett dygn efter att vallokalerna stängt fick vi i går beskedet att Vänsterpartiet inte bara kommer att stå utanför i regeringen, utan också går i tydlig opposition.

En upprörd Jonas Sjöstedt (V) lovade, efter vad som verkar ha varit ett rätt burdust möte med S-ledaren, att de menar allvar. Aldrig har det i så fall funnits så många oppositionspartier i riksdagen – aldrig har en minoritetsregering varit svagare.

Stefan Löfven kommer säkerligen att kunna bli vald till statsminister, för en S-MP-regering. Frågan är om den regeringen sedan lyckas med sin viktigaste uppgift: att få stöd för sin politik i riksdagen genom budgeten. Vänsterpartiet håller korten tätt mot bröstet men kommer att ha svårt att frångå sitt krav på vinstförbud i välfärden. Det är ett ultimativt krav som har upprepats under hela valrörelsen och lång tid dessförinnan. V har å andra sidan egna bekymmer: det finns knappast någon majoritet för ett vinstförbud i riksdagen.

Den kommande regeringens stora dilemma är förstås att man utan V är mindre än Alliansen i riksdagen. Allianspartierna kommer att lägga fram en egen budget, baserad på den avgående Alliansregeringens politik och det gemensamma valmanifestet. Om inte V står bakom en S-MP-budget, utan bara röstar på ett eget förslag, kommer Alliansbudgeten att vinna slutvoteringen i riksdagen.

I detta scenario räknar jag bort Sverigedemokraterna. SD är också ett av oppositionspartierna, men står i opposition till alla andra. De kan teoretiskt naturligtvis genom sina röster ge en majoritet till vilket som helst av de två budgetalternativen – men det lär inte ske. S-MP och Alliansen kommer båda att lägga fram förslag om en human flyktingpolitik och förhoppningsvis även integrationspolitik som SD inte kommer att stödja.

Varför försätter sig Löfven, tillsammans med Romson och Fridolin, då i denna situation? Varför tar de inte in V i regeringen och säkrar ett parlamentariskt underlag som är större än Alliansen? Svaret är förstås att man inte vill bli ”blockpolitikens fånge” – men som DN:s ledarsida skriver, blir man det ändå. Folkpartiet har liksom Centern tydligt deklarerat att vi går i opposition efter att ha förlorat valet. En del röster även inom partierna förespråkar att öppna för ett samarbete med en S-MP-regering, kanske rentav en regeringsmedverkan. Det vore dock oklokt. För ett liberalt parti som gjort sitt näst sämsta val någonsin, finns för det första liten chans att få utrymme och genomslag för vår liberala politik i ett sådant samarbete. Och för det andra är risken då högst påtaglig att det inte finns något liberalt parti alls i riksdagen efter nästa val.

Folkpartiet måste gå i liberal opposition. Och behovet av liberal oppositionspolitik lär vara stort. Vi ska utveckla och föra fram våra förslag för kunskap och bildning, jämställdhet och människors lika värde, säkerhet och samarbete i Europa och världen. Inte minst måste vi som alla partier fundera över hur vi ännu bättre utformar en verkningsfull integrationspolitik. Invandring och integration kan och får inte lämnas att enbart diskuteras av ett parti som är motståndare till båda delar.

DN Debatt 15 september: ”Andra partier måste möta SD:s väljare utan SD-politik”. SVT: Sjöstedt: Vi kommer inte att vara ett stödparti. SR/TT: Sjöstedt: Löfven begår ett stort misstag. Aftonbladet: ”Löfven har tvingat oss”. Aftonbladets Lena Mellin: S-ledaren målar in sig i ett hörn.

Var tredje väljare kvar att övertyga

En av tre väljare har ännu inte bestämt vilket parti de ska rösta på. Skillnaden mellan regeringsunderlagen är betydligt mindre än så, det räcker gott och väl att övertyga en tredjedel av tredjedelen. Nu handlar det om mobilisering och goda argument, som att

ATTRAHERAR ANDRA. Folkpartiet har förmåga att vinna väljare över blockgränsen.
ATTRAHERAR ANDRA. Folkpartiet har förmåga att vinna väljare över blockgränsen.

Det blir sett spännande val i år igen. De som trodde att allt var avgjort på förhand har fått tänka om. Förutom opinionsmätningar med ett halverat gap eller mer sista veckan, har 1,8 miljoner svenska väljare ännu inte bestämt sig när några få dagar återstår till valet (SR Ekot). De flesta lutar förvisso åt ett visst parti, eller väljer inom samma block av partier, men skillnaden mellan Alliansen och de rödgröna är betydligt mindre än så. Det handlar om några hundratusen väljare. En tredjedel av tredjedelen osäkra räcker gott och väl.

Många väljare har angett sig som osäkra också i de otaliga opinionsmätningarna. Det visar potentialen – inte minst för den sida som ligger i omkörningsfilen. Väljarna ser att deras röst spelar roll och kan bidra till att avgöra vilken regering vi får. Och regeringsfrågan i sig fortsätter förstås att tala till Alliansens fördel – särskilt när V-ledaren Sjöstedt åter höjer kraven för att ingå i eller stödja en S-ledd Löfven-regering (DN).

Alliansen stärks också av att jobbpolitiken visar sig framgångsrik. Arbetslösheten fortsätter att sjunka – även för långtidsarbetslösa (SR Ekot).

De sista dagarna handlar om att mobilisera och entusiasmera de egna troliga och potentiella väljarna. Alla som lutar åt Folkpartiet och Alliansen måste övertygas! Starkare liberaler inom Alliansen kan också vara strategiskt viktigt för den andra viktiga uppgiften: att övertyga väljare från andra sidan. Folkpartiet lockar mittenväljare – vi har sakfrågorna och argumenten. Rösta för skolan, försvaret och jämställdheten!

Fokus på de viktiga byggfrågorna

Debattens stora frågor är inte alltid de största i verkligheten. Det visar sig tydligt när väljarna rangordnar de viktigaste Stockholmsfrågorna i valet. Skolan dominerar – och när det gäller stadsbyggnadsfrågor är det bostäder som är stockholmarnas fokus. Slussen är en marginalfråga.

STOCKHOLMARNAS VIKTIGASTE FRÅGOR. Enligt DN/Ipsos 10 september.
STOCKHOLMARNAS VIKTIGASTE FRÅGOR. Enligt DN/Ipsos 10 september. Klicka för större bild.

För den som har följt Stockholmspolitiken det senaste året verkar Slussen som en av de absolut viktigaste frågorna – i debatten i allmänhet och i stadsbyggnadsdebatten i synnerhet. Det högljudda motståndet mot ombyggnaden av en, förvisso central, trafikplats i Stockholm har dock gett en mycket skev bild av verkligheten. Inte bara så att förslaget till ombyggnad, trots alla arga angrepp, verkar vara det mest populära alternativet – även i en märkligt formulerad opinionsundersökning. Den allra största skevheten gäller stockholmarnas intresse för hela frågan. Som dagens DN/Ipsos-mätning om Stockholmsväljarnas viktigaste valfrågor visar, är Slussen en väldigt marginell fråga. Att den ens kämpar sig upp till en procent är ett bevis på debattens livlighet. (Undersökningen finns inte på webben, men se bilden ovan).

INTE PRIORITERAD. Gustaf W:son Cronquists flygfoto från 1936 visar Slussens klöverblad i dess blomningstid. Den omfattande betongkonstruktionen, byggd för vänstertrafik, har aldrig utnyttjas till sin fulla kapacitet. Bild från Stockholmskällan.
INTE PRIORITERAD. Gustaf W:son Cronquists flygfoto från 1936 visar Slussens klöverblad i dess blomningstid. Den omfattande betongkonstruktionen, byggd för vänstertrafik, har aldrig utnyttjas till sin fulla kapacitet. Bild från Stockholmskällan.

Slussen-motståndarna må vara högljudda och finnas representerade i en del tongivande kretsar med tillgång till kultur- och debattsidor. Bland stockholmarna i allmänhet är det dock en annan stadsbyggnadsfråga som dominerar: Bostäder.

Det kan verka konstigt att bara sju procent anger bostäder i undersökningen – men svaren handlar om ”vilken samhällsfråga eller politisk fråga [som] är viktigast för dig när du ska bestämma hur du ska rösta i kommunalvalet”. Då är det inte märkligt att skolan överlägset hamnar i topp, följt av sjukvården. Det är de stora och dominerande frågorna för väljarna i Stockholm och Sverige. Bostadsfrågan kommer dock markant mycket högre i Stockholm än på andra håll i landet – och det är inte konstigt.

Fler bostäder, och hur vi bygger dem, är helt avgörande för vår växande huvudstads framtid. Ska nya invånare få plats? Ska vi skapa nya, goda stadsmiljöer där vi lär av historiens goda erfarenheter och dyrköpta misstag? Det är frågor som väljarna gör helt rätt i att prioritera, och att ställa till politikerna.

[ Continue reading ”Fokus på de viktiga byggfrågorna”

Vem och vilka ska styra Sverige?

Regeringsfrågan lever. Väljarna gör helt rätt som förväntar sig besked om vilka partier som vill regera tillsammans. Vilka partier som ingår i en regering är avgörande för många viktiga sakfrågor, som skatter, försvar och trafik.

GER BESKED. Folkpartiet och Alliansen levererar både resultat och besked inför framtiden. Bild alliansen.se
GER BESKED. Folkpartiet och Alliansen levererar både resultat och besked inför framtiden. Bild alliansen.se

Vilka som ska bilda regering efter valet är inte vara något som partiledare och politiska kommentatorer diskuterar. Det är något som väljarna i högsta grad tycker är relevant att diskutera. Att regeringsfrågan lever visar den Sifo-mätning som Ekot redovisar i dag. Fler än varannan väljare tycker att partierna ska berätta innan valet vilka de vill regera med. Ännu fler säger att det har betydelse för deras val av parti: sju av tio tycker att det är mycket eller ganska viktigt att veta vilka andra som partierna vill samarbeta med när de röstar (SR Ekot: Väljare vill veta regeringsalternativ före valet).

Väljarnas förväntan är rimlig. Regeringsfrågan handlar inte om något politiskt spel som inte angår vanligt folk. Väljarna är klokare än så: vilka som bildar regering är förstås avgörande för vilken sakpolitik som kommer att föras.

Hur blir det med skatterna och synen på företag? Med valfriheten i välfärden? Arbetskraftsinvandringen? Energin och kärnkraften, med utbyggnaden av viktiga vägar inte minst i Stockholmsregionen så att all trafik inte måste köra genom stan? Bromma flygplats, viktig för Stockholm men framför allt för övriga Sverige? Och i en osäker tid i vår omvärld, hur går det med det svenska försvaret? Frågar man Folkpartiet och Alliansen får man tydliga besked. Frågar man Socialdemokraterna får man ofta andra men förhoppningsvis tydliga besked. Men S är bara ett parti, och frågar man Miljöpartiet och Vänsterpartiet får man helt andra svar i många viktiga frågor. Ingen vet på förhand vem som får bestämma i vilken fråga – men vi vet att det blir kompromisser. Socialdemokraterna kommer att få ge sig i flera viktiga frågor. Därtill lever fortfarande chansen eller risken att Feministiskt initiativ kommer in i riksdagen – med en mycket lång, och mycket dyr, önskelista.

Väljarna bör också ställa sig frågan vem de vill ska leda en framtida regering. Vem ska ta ansvar för Sveriges ekonomi och företräda oss utomlands?

Regeringsfrågan lever, även i opinionsmätningarna om partisympatier (SvD/Sifo: Rödgrönas försprång mer än halverat, TV4/Novus: Gapet mellan blocken halverat, Aftonbladet: Alliansen lyfter). Skillnaden mellan regeringsalternativen – om vi trots allt väljer att kalla dem så – krymper. Bara en av sidorna berättar i förväg hur deras alternativ ser ut, i partier och i politik. Det är inte så konstigt att svenskarna fortsatt har högst förtroende för en Alliansregering.

Hålen i Magdalena Anderssons resonemang

I dag presenterar Socialdemokraterna sitt valmanifest, men ett gemensamt rödgrönt alternativ till Alliansregeringen kommer väljarna att få vänta på till efter valet. Istället för att samråda med sina tilltänkta samarbetspartier ägnar S stor energi åt att svartmåla Sverige och angripa Alliansen, t ex för ”hål i statens finanser”. Men de största hålen finns hos S och de rödgröna själva.

FARLIGT HÅL. Hålen finns i Socialdemokraternas och de rödgrönas alternativ, inte hos Alliansregeringen. Här ett större, svart, hål (ill. Ute Kraus, Universität Hildesheim, via Wikimedia.)
FARLIGT HÅL. Hålen finns i Socialdemokraternas och de rödgrönas alternativ, inte hos Alliansregeringen. Här ett större, svart, hål (ill. Ute Kraus, Universität Hildesheim, via Wikimedia.)

En av Alliansens största styrkor är det höga förtroendet för den ekonomiska politiken. Det återspeglar framgångarna med starka statsfinanser och en svensk ekonomi som har stått sig väl, framför allt sett till den värsta finanskrisen sedan 1930-talet.

Socialdemokraterna försöker febrilt förändra den bilden med förenklade resonemang om både Alliansens politik och de egna förslagen.

En fras som finansministerkandidaten Magdalena Andersson lär upprepa ofta fram till valdagen är att Alliansen har ”lånat till skattesänkningar” och skapat ”hål i statens finanser”. Men det är snarare Socialdemokraternas resonemang i sig som är fyllt av hål.

För det första är Sveriges statsfinanser alltså mycket starka, såväl i ett internationellt som ett historiskt perspektiv. Vissa ledande ekonomer och kommentatorer efterlyser t o m att överskottsmålet på en procent över en konjunkturcykel ersätts med ett balansmål. Där är vi inte än – men även om det innebär stramhet i kommande års budgetar faller kritiken från S platt. Att en stat lånar upp en del av finansieringen vissa år är, för det andra, inget konstigt. Den svenska statsskulden är för övrigt mycket låg, och det vi lånar till är ju statens utgifter. Det kunde lika gärna, eller snarare, sägas att vi lånar till försvaret eller arbetsmarknadsåtgärder.

Magdalena Anderssons uttalanden ger för det tredje intressanta perspektiv på synen på skatter och vem pengarna i samhället tillhör. Uttrycket att Alliansen lånar till skattesänkningar bygger ju på något slags grundsyn att alla tillgångar i grunden är statens och politikers att bestämma över. För mig som liberal är perspektivet det omvända, människors tillhörigheter och frukterna av deras arbete tillhör i grunden dem själv och vi måste alltid noggrant motivera vad de ska användas till. Med mer kvar i plånboken har friheten och möjligheten att själv bestämma över sitt liv ökat för svenskarna, inte minst för låg- och medelinkomsttagare.

Även ur ett ren nyttoperspektiv haltar, för det fjärde, det socialdemokratiska resonemanget. De bortser från effekterna av Alliansens skattereformer: sannolikt minst 100 000 jobb. Totalt har jobben blivit 300 000 fler sedan 2006, trots finanskrisen. Eller är det så att S mycket väl ser effekterna – och vad som skulle bli följden av återställare. De har ju, för det femte, i efterhand accepterat nästan alla Alliansens skattesänkningar. Och går själva till val på att sänka skatten för pensionärer.

Hålen finns också i den egna socialdemokratiska politiken. Apropå effekter: vad blir följden av ”dubbelstöten” med höjd restaurangmoms och fördubblad arbetsgivaravgift för unga? Även de relativt försiktiga skattehöjningarna på högre inkomster (dock betydligt lägre än de ”miljoninkomster” man talat om) kan ifrågasättas för hur de slår mot incitamenten till utbildning och entreprenörskap. Således beräknas inte en krona förverkligas av de ökade skatteintäkter S räknar med av en sådan skattehöjning.

Det största hålet i Socialdemokraternas resonemang är dock tystnaden kring MP och V – de tilltänkta och nödvändiga samarbetspartierna. Deras massiva skattehöjningar slår mot jobben, företagen och enskilda människors drivkrafter. Och av deras prognostiserade intäkter av skattehöjningar på inkomster över 40 000 (MP) och 30 000 (V) beräknas bara 14 respektive 34 procent realiseras.  Vänsterns förslag skulle också leda till en minskad arbetskraft motsvarande 30 000 heltidsjobb.

Hålen är alltså stora när Magdalena Andersson och S angriper Alliansens ekonomiska politik. Lägg därtill en annan S-favorit, ”Sverige håller på att gå sönder”. Med tanke på hur S accepterar merparten av Alliansens skattesänkningar och skolreformer väljer jag att avsluta med ett citat av Folkpartiledaren Jan Björklund: Dubbel moral är inte dubbelt så bra. Och ett till: För oss liberaler är fattigdom, inte rikedom, problemet.

Om Socialdemokraternas valmanifest, DN: ”Sverige håller på att gå sönder”, Borg kritiserar S skattehöjningar, DN Debatt: S: reformer för 40 miljarder. Expressen, KG Bergström: S vill spendera mer, ”Fast vid politik som slår ut människor”, Björklund nobbar flirten från S. Aftonbladet: S lovar reformer för 40 miljarder, ”Skattehöjningar slår mot jobb”. Tove Lifvendahl i SvD: Hitte-på-lösning på låtsasproblem. Sivert Aronsson bloggar om relationen mellan skattenivåer, jobb och skatteintäkter.