Etikett: Vänsterpartiet

Alternativen blir tydligare (eller inte)

Alliansen har presenterat en rad reformer för nästa mandatperiod och i dag också sitt gemensamma valmanifest. Samtidigt präglas den rödgröna oppositionen av fortsatt motstridiga besked, och en orutinerad statsministerkandidat.

GER BESKED. Folkpartiet och Alliansen levererar både resultat och besked inför framtiden. Bild alliansen.se
GER BESKED. Folkpartiet och Alliansen levererar både resultat och besked inför framtiden. Bild alliansen.se

Med knappt två veckor till valet klarnar de bägge regeringsalternativen – åtminstone på så sätt att det ena alternativets tydlighet kontrasteras allt skarpare mot den andra sidans otydlighet. Medan Alliansen ger besked om framtiden verkar de rödgrönas splittring snarare fördjupas, och Alliansens framtidsbesked grundar sig dessutom i tio års samarbete, varav åtta år med en stabil regering som har gett tydliga resultat. I går kunde Jan Björklund, Fredrik Reinfeldt, Annie Lööf och Göran Hägglund fira Alliansens tioårsdag med att berätta att det nu är 300 000 nya jobb som har tillkommit sedan 2006. Det ger trovärdighet till målet med fem miljoner människor i sysselsättning 2020.

När Alliansens valmanifest presenterades i dag finns två perspektiv att lyfta fram. Först det sakpolitiska innehållet, där alla fyra partier har vunnit stöd i sina profilfrågor. Folkpartiet har som jag skrev i går fått stort genomslag för jämställdheten och skolan, och satsningarna på skolan är det som ekonomiskt får allra störst utrymme de kommande åren, 55 procent av 26 miljarder. Integrationen är det tredje område där Folkpartiets förslag fått genomslag i Alliansen. Tidiga svenskstudier, redan under tiden på en flyktinganläggning, och komvux-studier parallellt med instegsjobb är några av de förslagen. Integrationen måste bli bättre, även om utlandsfödda i hög utsträckning nu får jobb; 200 000 fler jobb till utlandsfödda är resultatet sedan 2006.

Nyheten från Alliansen i går var en ytterligare satsning på utbildning och jobb, med lärlingslöner, för att få fart på det spirande men hittills inte tillräckligt omfattande svenska lärlingssystemet, som har många framgångsrika förebilder i andra länder (Expressen). Och i dag stod företagsklimat och bostadsbyggande i fokus: Begränsat sjuklöneansvar och kraftigare ungdomsrabatt upp till 23 år. 300 000 nya bostäder till 2020, vilket också ska bidra till jobbmålet till 2020. Jobbmålet överträffar för övrigt dagens prognoser med 50 000 jobb (och prognoserna i sig bygger ju naturligtvis på att dagens politik och arbetslinje får fortsätta) (DN, Aftonbladet, Expressen, Alliansen: Vi bygger Sverige).

Det andra perspektivet på Alliansens valmanifest är förstås – alternativet. Eller avsaknaden av alternativ. Fortfarande, knappt två veckor innan valet, är  de rödgröna svaren skyldiga i en lång rad frågor. I gårdagens utfrågning av Stefan Löfven (S) i SVT, följt av Jonas Sjöstedt (V) i debatt mot Jan Björklund om valfrihet och vinstförbud i välfärden, snarare fördjupades skillnaderna. Löfven vill, liksom Folkpartiet, fokusera på kvaliteten i skola, vård och omsorg, och han vill inte se ett vinstförbud. Det är en klok grundinställning som dock står i skarp kontrast till vänsterledarens upprepning av vinstförbud som ett absolut krav för att stödja Löfven som statsminister och vara en del av ett rödgrönt regeringsunderlag, med eller utan egna V-ministrar i regeringen. Också i fråga om försvaret och kärnkraften har Löfven en i grunden klokare linje än sina samarbetspartner; där går skiljelinjen tydligt också mellan S och dess favoritpartner Miljöpartiet, en skiljelinje som Löfven i går underströk kraftfullt (Aftonbladet: Löfven redo köra över MP).

Regeringsfrågan är alltid viktig i svenska val. I år kanske mer än någonsin. Stefan Löfven verkar vara en genuint sympatisk och förnuftig socialdemokrat, men förutom problemet med sitt regeringsunderlag har han också att tampas med sin egen bristande rutin, som också blev tydlig i går. Väljarna har alla skäl att fråga sig vilket regeringsalternativ och vilken statsministerkandidat de verkligen litar på.

Läs gärna Expressens ledare i dag, Löfven bottnar inte och Lena Mellin i Aftonbladet: Förhandla med MP ingen dans på rosor. Även i Aftonbladet: Löfven svarslös om sjukförsäkringen. Sivert Aronsson bloggar.

Skola och jämställdhet liberala avtryck

Alliansens program för nästa mandatperiod innehåller omfattande satsningar på skola och jämställdhet – från de rödgröna saknas fortfarande gemensamma besked. Folkpartiet har lyckats sätta tydliga liberala avtryck. Och vissa reformer får vi fortsätta att driva hårt: pappamånad och statlig skola.

JÄMSTÄLLDHETSBUDSKAP från jämställdhetsminister Maria Arnholm.
JÄMSTÄLLDHETSBUDSKAP från jämställdhetsminister Maria Arnholm.

Inför valet fortsätter Alliansen att lämna besked i viktiga frågor. En offensiv för miljöbilar, bättre mat i äldreboenden och skolor, ökat bostadsbyggande är några av de förslag som partierna har enats om. I ett samarbete får inte ett parti igenom hela sitt program, vilket förstås är en realistisk bild av hur en koalitionsregering måste fungera. Den relativa förutsägbarhet som Alliansen levererar är en viktig del av en starkare demokrati med ökat förtroende för politiker, som många beskrivit – nu senast Leif Lewin på dagens DN debatt.

Liberalerna kan vara glada över mycket av det som hittills har presenterats: Folkpartiet har fått igenom väldigt mycket i våra två främsta hjärtefrågor i årets val: skolan och jämställdheten.

I skolan blir det ett stort lågstadielyft, och tidigare betyg (som ska ges till föräldrarna, inte eleverna, och framför allt är en utvärdering för skolan själv). Lärarnas administrativa börda ska lättas och det blir fler karriärtjänster för lärare, extra många i s k utanförskapsområden. Ordningsomdömen blir ett frivilligt inslag. Jan Björklund kan vara nöjd. Alliansens ”skolpaket” som presenterades i veckan lägger en god grund för fortsatt utveckling av den svenska skolan, med resurser och verktyg för skolor och lärare, för att nå målet om en topplacering i internationella jämförelser.

Jämställdhetspolitiken presenteras av Maria Arnholm i dag (Expressen) – och även där syns Folkpartiets avtryck tydligt. Jämställdhetsbonusen ska fördubblas och en delning av pensionsrätterna mellan kvinnan och mannen vid en skilsmässa utredas. Flera viktiga förslag gäller våldet mot kvinnor: starkare ställning och finansiering av kvinno- och tjejjourer, utökad användning av elektronisk fotboja vid kontaktförbud, nya brottsrubriceringar kring sexualbrott för synnerligen grov våldtäkt och oaktsamhetsbrott, skärpta straff för människohandel (trafficking) och koppleri, samt en översyn av våldtäktslagen avseende samtyckeskrav. Naturligtvis ska rut-avdraget behållas.

Skillnaden mot regeringsalternativet till vänster är förstås slående. Därifrån kommer inga besked som kan ge en uppfattning om hur de rödgröna kommer att landa i centrala frågor. Framför allt inte om Vänsterpartiet får ett i ett sådant fall ofrånkomligt inflytande.

Inte heller Folkpartiet får förstås igenom alla våra hjärtefrågor inom Alliansen. Vi får fortsätta försöka övertyga om att skolan skulle må bättre med ett statligt huvudmannaskap och arbetsgivaransvar. Kampen för en än mer jämställd föräldraförsäkring, med en tredje s k pappamånad, går vidare. Men vi har en gemensam grund, en demonstrerad förmåga att regera Sverige och att ge resultat. Och historien är inte slut med detta valmanifest.

Alliansen är det enda tydliga regeringsalternativet. Och en röst på Folkpartiet spelar stor roll för Alliansens fortsatta och framtida inriktning.

Rösta för rut

Rut-avdraget för hushållsnära tjänster är etablerat bland svenskarna. Antalet användare ökar kraftigt och stödet är brett bland svenska folket. Ändå hotas rut-avdraget efter valet – något de rödgröna helst talar  tyst om.

STÄDA INTE BORT RUT.
STÄDA INTE BORT RUT.

Drygt sju år efter införandet av rut-avdraget har det blivit en självklar del av svenskarnas vardag. Användandet av rut-avdraget har mångdubblats; från 110 000 användare 2009 till 530 000 användare 2013, dvs nära en fyrdubbling på fyra år.

Och ökningen bara fortsätter. Hos oss i Stockholms län, där ökningen är i paritet med riket, har antalet användare blivit 48 procent fler under de första sju månaderna 2014. Snart använder var tionde stockholmare hushållsnära tjänster.

Det intressanta är att rut-avdraget gillas av långt fler än dem som själva använder det eller som arbetar i branschen. En färsk undersökning från Aftonbladet visar att två av tre svenskar vill behålla rut-avdraget.

Allra starkast är stödet bland äldre – och det är inte konstigt. För många pensionärer är några timmars rut-hjälp i veckan att föredra framför att ansöka om hemtjänst. De årsrika ser och känner ökningen av frihet och självbestämmande.

Rut-avdragets popularitet i breda lager har dock inte nått vänsterpolitikerna. De vill i olika grad minska, inskränka eller helt avskaffa avdraget för hushållsnära tjänster, ofta med det tröttsamma påståendet att skattebetalarna subventionerar ”rikas” städning, och att det ändå inte handlar om ”riktiga” jobb. Rut-arbetarna kallas rentav ibland föraktfullt för ”tjänstefolk” (Omni om debatten efter Ali Esbatis inlägg i SVT:s jobbdebatt). Rot-avdraget för hantverkstjänster är märkligt nog inte lika kontroversiellt.

I valrörelsen 2010 var rut-avdraget ett hett omdebatterat ämne. Så inte i år, och med opinionsläget och de rödgrönas taktik är det inte så märkligt. Förutom V, som förvisso har stöd för att avskaffa rut bland sina egna väljare, föredrar S och MP att tala tyst om alla besvärliga frågor. Men liksom valfriheten i välfärden är rut-avdraget högst påtagligt hotat om en regering ska byggas på rödgrönt underlag. Låt oss därför repetera argumenten för rut-avdraget.

Hushållsnära tjänster har först och främst skapat tusentals jobb. För några år sedan uppskattades de till 5 000-10 000, och med tanke på ökningen torde de ha blivit betydligt många fler. Det handlar om ”vita” jobb, med trygghet, skatt och pensionspoäng. Redan för tre år sedan kunde Skatteverket konstatera att acceptansen för svarta städ- och hantverkstjänster hade minskat kraftigt. Hälften av de då existerande företagen i sektorn hade tillkommit efter reformens införande 2007. Och att vi låter en viss, arbetsintensiv, sektor få en betydligt lättare skattebörda är inte detsamma som att vi skänker bort pengar. Alla pengar i samhället är ju som bekant inte statens och politikernas – utan människornas.

Tjänsterna används av en bred grupp svenskar vänstern har förstås en egendomlig definition av ”rika” (och vill som bekant höja skatten kraftigt för alla som tjänar över 30 000 kronor i månaden – dvs stora grupper lärare, specialistsjuksköterskor, läkare, ingenjörer, osv) men inte ens de kan väl räkna in pensionärer i den gruppen. Generellt är det medelklass med stressiga jobb och familj som använder rut-avdraget. Många av dem är kvinnor – vilket för oss över till jämställdhetsargumentet.

Varför ska vissa uppgifter, som traditionellt utförs av kvinnor, vara obetalda och något som man enligt vänsterns moral ska klara själv? Varför är det helt okej med rot för att måla fönster och lägga golv, men inte rut för att hålla dem rena? Varför säga nej till denna reform som underlättar många mäns och kvinnors liv, möjliggör karriär, mer arbetstid eller mer familjetid? Varför stoppa de många nya företag som ofta drivs av kvinnor och har gett tusentals kvinnor och män nya jobb?

Den som vill rösta för rut gör klokt i att rösta på Folkpartiet och Alliansen.

Anna Lundberg bloggar.

Vänsterdrömmar och regeringskval

Vänsterpartiet vill gärna regera – men vem vill regera med vänstern? En talande tystnad råder från de rödgröna om deras regeringsalternativ. Inte konstigt att Alliansregeringens höga förtroende består.

RG_logo
REGERINGSALTERNATIV – ELLER? Det är fortfarande oklart hur en rödgrön regering skulle se ut, och framför allt vilken politik den kommer att föra på en rad centrala områden. Förtroendet för Alliansregeringen förblir däremot högt.

Vänsterpartiet siktar på plats i en rödgrön regering och har nu antagit en tänkt ministerlista. Ekots avslöjande i dag möts dock knappast av jubel i något av de rödgröna partierna. Vänsterpartisterna själva vill inte kommentera, av uttalat valtaktiska skäl. I det kollektivistiskt lagda V finns väl säkert också en generell ovilja att lyfta fram några enskilda personer – personvalet och väljarnas möjlighet att prioritera den kandidat de tror mest på har ju heller aldrig fullt ut accepterats.

De tilltänkta koalitionsparterna Socialdemokraterna och Miljöpartiet har andra bekymmer. De vill för det första knappt ens tala om att de själva vill bilda regering. Det beror förstås, för det andra, på att de har tillräckligt med egna knäckfrågor där de inte vill berätta för väljarna vad som kommer att hända med skatterna, Förbifarten, försvaret, Bromma flygplats, kärnkraften… Och de vill för de tredje för allt i världen inte ha med V i sin regering – men det vågar de heller knappt säga rent ut.

Vänsterns drömmar statsrådstaburetter, efter 90 års effektiv isolering från regeringsmakten, är inte svåra att förstå. Men det är vänsterdrömmar som troligen inte delas av det stora flertalet svenskar, och det ultimativa kravet på förbud mot privata aktörer i välfärden och därmed ett stopp för människors valfrihet underlättar inte. För den förhoppningsfulle statsministerkandidaten Stefan Löfven är scenariot och framför allt debatten snarare en mardröm. Det enda han har varit tydlig med de senaste veckorna är att han tänker rösta nej även till en Alliansregering som får fler mandat än de rödgröna.

Hur blir det med regeringsbildningen efter valet? Hur blir det med valfriheten tack vare privata aktörer i välfärden? Hur mycket ska skatterna på arbete höjas? Hur ska Sverige styras, i en orolig omvärld? Hur går det med räntor och statsfinanser? Inte konstigt att Alliansregeringen alltjämt är det alternativ som åtnjuter högst förtroende. För vad är egentligen alternativet?

Aftonbladet/TT: Ekot: V-lista med sex ministerämnen.

En regering värd att regera vidare

Svenskarna har stort förtroende för Alliansregeringen – större än för ett S-lett alternativ. Det är en klok inställning som förhoppningsvis ger utslag på valdagen.

Alliansen1
REGERINGSDUGLIGA.

Opinionssiffrorna för partierna visar en uppförsbacke för Alliansen – men svenska valrörelser är spännande och jämna. Känslan av att vilja rösta på något nytt och byta ut sittande regering brukar bytas ut i ett ökande stöd ju närmare valdagen man kommer. I år finns det starka skäl som talar för att så sker. Svenskarnas förtroende för regeringen är högt – högre än för ett socialdemokratiskt lett alternativ, vilket en Sifo-mätning i Ekot visar i dag (SR Ekot, TT/Aftonbladet).

48 procent av svenskarna anser att regeringen sköter sig ganska eller mycket bra, och 45 procent anser att den rödgröna oppositionen skulle klara regerandet sämre. Det är alltså markant bättre stöd än Moderaterna, Folkpartiet, Centern och Kristdemokraterna har i opinionen just nu.

Det höga förtroendet är välmotiverat. Alliansregeringen har styrt Sverige under tuffa år, med den värsta finanskrisen sedan 1930-talet. Fyra partier med sinsemellan olika ideologiska bakgrund och profilfrågor har hållit ihop i åtta år, och levererat både stabila statsfinanser och en strid ström av reformer.

Trots krisen är sysselsättningen högre än 2006, och stigande; över 250 000 nya jobb har tillkommit. Arbetslösheten sjunker, unga och nu även långtidsarbetslösa får jobb. Genom uppgörelsen med Miljöpartiet har vi fått en öppnare invandringspolitik och ger en fristad åt många människor som flyr från krig och förföljelse. Skolan har genomgått några av de största reformerna någonsin, reformer som implementerats och nu börjar ge effekt. Lärarlönerna är på väg upp, och satsningar aviseras på fler karriärtjänster för lärare och sjuksköterskor – bra för skolan och vården, och bra för jämställdheten. Sverige fortsätter att vara ett föregångsland i klimat- och miljöpolitiken och i dag lanserades ett nytt förslag om större satsning på miljöbilar.

För Alliansregeringen talar förstås också det splittrade och oklara alternativet. Hur blir det med jobben, skolan, kärnkraften, Förbifarten, och valfriheten i skola och vård om S ska styra med hjälp av MP och V? Alla den senaste tidens turer kring regeringsfrågan pekar på Alliansens styrka, och de rödgrönas svaghet: vad är egentligen alternativet till sittande regering? Det enda vi vet med säkerhet är att en rödgrön regering innebär kraftigt höjda skatter på arbete.

Allt i Sverige är inte perfekt – långt därifrån. Det finns mycket mer att göra. Därför söker Alliansregeringen också förnyat förtroende, för att befästa och fortsätta sina reformer. Än så länge ligger regeringen efter i opinionen – men om man visar sig lika bra på valrörelse som på att regera så är chanserna goda. Svenskarna gör klokt i att rösta på det regeringsalternativ de har störst förtroende för.

Rätt betyg vid rätt tid på rätt sätt

Skolan behöver bli bättre på bedömning – både för egen del och för elever och föräldrar. Med betyg från årskurs 4 får fler elever chansen till bättre kunskapsutveckling, och skolan kan sätta in stöd som behövs i rätt tid.

BRA BETYG. Dagens betygsskala från A till E, med  F för underkänt som inte ska ges i år 4-5. Bild från skolverket.se
BRA BETYG. Dagens betygsskala från A till E, med F för underkänt som inte ska ges i år 4-5. Bild från skolverket.se

Alla mål och uppgifter kräver uppföljning för att vi ska veta hur vi lyckas. Ibland är utfallet förstås uppenbart, men analysen av varför det gick som det gick är inte alltid lika uppenbar. I skolan, när det handlar om att nå kunskapsmål, är både resultatet och vilka faktorer som påverkade det ofta långt ifrån uppenbara, och varierar förstås mellan ämnen och framför allt mellan olika elever. Uppföljning är därför A och O – för att skolan ska veta om och hur man lyckas förmedla kunskap, och för att eleven och föräldrarna ska veta hur man ligger till.

Folkpartiet och Alliansregeringen har gett skolan, eleverna och föräldrarna många fler verktyg: nationella prov, tydligare betygsskala och tidigare betyg.

Nu ges de första betygen i år 6, och skolan och eleverna har därmed drygt tre år på sig att nå grundskolans mål – till skillnad från tidigare 1,5 år, då de första betygen gavs efter höstterminen i åttan. Medan Socialdemokraterna äntligen baxats till att överge denna del av den tidigare misslyckade skolpolitiken, är deras tilltänkta regeringsunderlag i Vänsterpartiet fortfarande motståndare till både betyg och läxor. Under tiden vill vi i Folkpartiet gå vidare. Vi har tidigare fått stöd av övriga Alliansen för att pröva möjligheten med betyg i fyran. Regeringens utredare, professorn och hjärnforskaren Martin Ingvar, har nu lämnat ett förslag om betyg från år 4 och bedömningsstöd i svenska och matematik i år 1 (regeringen.se).

Varför ännu tidigare betyg? Blir det inte risk för betygshets? Ska så små barn verkligen bedömas på ett sådant sätt? Frågorna och invändningarna är många (liksom de var mot betyg från år 6). Men vårt svar är tydligt: Betyg behövs. Och det är förstås främst för barnens skull.

Stress och betygshets är naturligtvis inget positivt. Men frågan är om inte stressen av att inte veta hur man ligger till i längden blir ännu värre. Forskare pekar på vikten av att elever har tydliga mål, att läraren följer upp för att få god kunskap om hur eleven ligger till, och ger eleven återkoppling. Många elever i sexan har således välkomnat att de numera får betyg. Och betyg i fyran och femman ska inte ges till barnen, utan direkt till föräldrarna, en gång om året vid läsårets slut. Betygsskalan A-E ska användas men inte F – ingen fjärde- eller femteklassare ska bli underkänd, då får föräldrarna istället veta att man inte har nått målen. För mellanstadielärarna blir det en ny arbetsuppgift, men många av dem har redan fått ansvar för betygssättning i år 6. Fortbildning och stöd behövs förstås vid introduktionen av betyg i år 4. Till förslagen hör också ett bedömningsstöd till lärarna i svenska och matematik liksom ett kunskapsmål i läsning i år 1.

Betyg är till för elever, och föräldrar – men de är framför allt ett åliggande för skolan. Betygen blir en redovisning för hur man lyckas med uppgiften att förmedla kunskap: ett tydligt besked om starka och svaga sidor som kan utvecklas, var läraren, eleven och föräldern behöver lägga in extra kraft, och framför allt om och när extra stöd behöver sättas in.

Stöd i rätt tid är ett område där den svenska skolan behöver bli betydligt bättre – fler elever behöver få hjälp redan på lågstadiet. – och själva betygssättningen blir en utvärdering av undervisningen, en förväntan att konkretisera den återkoppling som elever och föräldrar har rätt till. Som Martin Ingvar påpekar behöver den svenska skolan en utveckling av sin bedömningskultur – och med detta förslag närmar vi oss det normala bland andra industriländer. Som utbildningsministern och Folkpartiledaren Jan Björklund påpekar ger ”i stort sett hela världen” betyg tidigare än Sverige.

Tidigare betyg är alltså inte ett rakt tidigareläggande av samma betygsförfarande som i de senare skolåren. Och det införs heller inte i ett vakuum. Folkpartiet och regeringen har genomfört viktiga reformer och satsningar, och aviserat fler: Lågstadielyft med mindre klasser och fler lärare. Fler utbildade lågstadielärare. Återinförd speciallärarutbildning och fler speciallärare. Mer undervisningstid i svenska för nyanlända elever. Läxhjälp och sommarskola för alla elever som behöver. På samma sätt satsar vi i Stockholm – för lågstadiet går inte i repris.

Alla barn är värda en bra skolgång med rätt resurser. Alla barn ska få det stöd de behöver, för att överkomma svårigheter och utveckla talanger. Det är liberal skolpolitik.

Aftonbladet: Utredare stödjer FP:s förslag om tidigare betyg. SVT: Utredare föreslår betyg från åk 4. SvD/TT: Betyg från årskurs fyra föreslås. Jan Björklund: Betyg från årskurs 4 i kunskapsskolan.

(S)kattehöjare och (s)kattesänkare

Skatterna blir en valfråga även i år. I retoriken framstår plötsligt Socialdemokraterna, och SD, som de stora skattesänkarpartierna. I verkligheten väntar stora skattehöjningar vid en rödgrön(rosa?) valseger.

ÖREN SOM RÄKNAS. Skattehöjningar väntar vid en rödgrön(rosa?) valseger - många ören per hundralapp. Wikimedia/Boberger.
ÖREN SOM RÄKNAS. Skattehöjningar väntar vid en rödgrön(rosa?) valseger – många ören per hundralapp. Wikimedia/Boberger.

”Pensionärsskatten” blev ett politiskt begrepp – och grepp – redan inför valet 2006. Vad det egentligen förstås handlar om är att skatten på inkomster av arbete har sänkts genom fem jobbskatteavdrag som framför allt har kommit låg- och medelinkomsttagare till del. I retoriken har detta utmålats som en stor orättvisa av pensionärsorganisationer och även av oppositionen. Nu går såväl S som SD (SvD Brännpunkt) till val på att avskaffa den skatteskillnaden.

Ironin i att S vill bli valrörelsens stora skattesänkarparti, övertrumfat bara av SD som vill gå snabbare fram, är förstås stor. Jag återkommer till det nedan. Rent sakligt finns det andra invändningar. Det finns förstås inget självändamål i att beskatta pension högre än arbetsinkomst, Alliansen har sänkt skatten rejält även för pensionärer, och Folkpartiet och jag fortsätter gärna med det. Men det finns heller ingen självklarhet i att skattesatsen ska vara exakt lika.

Skatten skiljer sig åt på många olika sätt – mellan kommuner och landsting, mellan inkomstnivåer, och faktiskt för pensionärer som har arbetsinkomster och andra arbetstagare (till pensionärens fördel). För arbetstagare går en stor del löneutrymmet dessutom till arbetsgivaravgifter, varav en del i praktiken är ren skatt. Sedan handlar det om syftet med skattesänkningarna, som har varit att få fler jobb och därmed tillväxt och skatteintäkter som långsiktigt höjer pensionerna och stärker välfärden.

Svagheten hos både S och SD är förstås finansieringen av de vidlyftiga löftena. SD ska som vanligt hämta hem allt på drömda besparingar på invandring, vilka förutom att kalkylerna inte håller skulle innebära att Sverige frångick internationella avtal och humanitära moraliska förpliktelser. S drar ut på tiden för löftets uppfyllande tills deras jobbmål nåtts – vilket ju lär dröja med tanke på deras och de tilltänkta samarbetspartiernas förödande politik för jobben.

Så var det ironin i S som de stora skattesänkarna. Inga skattehöjningar har hittills varit mantrat, men i Stefan Löfvens tal i Almedalen började det låta annorlunda (DN:s Ewa Stenberg: S försöker fånga vänstervinden). Vi får se hur det låter på partiets ekonomiska seminarium i dag. Svenskarna tror hursomhelst att skattehöjningar väntar vid en rödgrön valseger i höst (SR: Väljarna tror inte på S skattelöfte). Det tror de rätt i – hur kontraproduktiva de än är ska skatterna höjas på ”högre inkomster”. (Vi borde snarare göra tvärtom – och som Folkpartiet förespråkar slopa den skadliga värnskatten.) Ännu värre blir det om Fi, som för övrigt är potentiella blockbytares rödaste skynke (SvD), ingår i regeringsunderlaget. De socialistiska feministernas löften skulle kosta – en halv biljon (GP Debatt)

Skattehöjningar, färre jobb och svagare ekonomi i riket och staten: Knappast en önskedröm för svenskarna i allmänhet eller pensionärerna i synnerhet.

Snart 300 000 fler jobb – återvälj en regering som kan göra jobbet

Sedan 2006 har sysselsättningen stigit med 250 000 personer, och bara i år tillkommer över 40 000 jobb. Alliansens politik ger resultat – som de rödgröna riskerar att rasera.

FLER FÅR JOBB. Prognosen pekar på 95 000 fler jobb 2014-2015 - men det bygger på en fortsättning av dagens ansvarsfulla politik. Foto: Arbetsförmedlingen, Camilla Veide.
FLER FÅR JOBB. Prognosen pekar på 95 000 fler jobb 2014-2015 – men det bygger på en fortsättning av dagens ansvarsfulla politik. Foto: Arbetsförmedlingen, Camilla Veide.

Jämställdhet, skola och sjukvård blir alla viktiga valfrågor, men för Sveriges framtid är det ekonomi och sysselsättning som står i fokus. Och där, mer än på något annat område, är det tydligt att Alliansens politik har fungerat, och levererat. Siffran 250 000 fler i arbete sedan 2006 tål att upprepas, och nu ser vi hur en från början försiktig uppgång tar allt starkare fart. I år räknar man med 41 000 nya jobb, nästa år med 54 000. Nästan 100 000 nya jobb för oss en bra bit närmare Alliansens mål om fem miljoner sysselsatta år 2020 – men det sker inte med självklarhet.

Det är just en klok ekonomisk p0litik som har gett Sverige förutsättningar att både klara den värsta finanskrisen sedan 30-talet, och få en tillväxt på arbetsmarknaden. Samma politik har också gjort arbetskraften större: fler människor är i dag villiga och beredda att ta ett jobb, och det är väldigt positivt.

De nya jobben kommer i olika sektorer, men de hetaste framtidsyrkena känns igen från tidigare års prognoser: sjuksköterskor, ingenjörer, IT-specialister. Undersköterskor blir allt mer  efterfrågade, och understryker vikten av god utbildning, även på gymnasienivå. Även lärare är ett framtidsyrke med stor efterfrågan. Och för både lärare och sjuksköterskor gäller förstås att arbetsgivarna, inte minst landsting och kommuner, kan erbjuda goda villkor och en god löneutveckling. Folkpartiet har tagit täten med karriärtjänster i skolan och lönesatsningar på sjuksköterskor i bl a Stockholms läns landsting. Det är viktigt för skolan, för vården och även för jämställdheten eftersom många av de högskoleutbildade professionella i skolan och vården är kvinnor, vars utbildning, ansvar och erfarenhet också måste löna sig. Politikområdena ovan hänger ihop!

Jobben kommer inte av sig själva. De beror av innovativa entrepenörer och hårt arbetande företagare, och av politiska beslut som skapar förutsättningar för både företagande, utbildning, arbetsvilja, välfärd och attraktiva arbetsplatser i offentlig sektor. Mot Alliansen och Folkpartiet står en splittrad rödgrön opposition – S, V, MP och kanske F! – som inte kan enas om särskilt mycket och i vissa delar helt saknar ekonomisk politik eller finansiering för flera av sina vidlyftiga löften. Ett är säkert: Skatterna lär höjas. Ja, och ett annat: Jobben lär inte bli fler. Tvärtom väntas, som jag skrev häromveckan, ”Socialdemokraternas ekonomiska politik … ha negativa effekter på jobben jämfört med i dag; 80 000 färre i arbete. För deras tänkta (men ej uttalade) regeringspartner i MP och V gäller 70 000 respektive 140 000 färre jobb.”

Det blir ett val om jobben, och om skolan, vården och jämställdheten. Jag hoppas att väljarna åter väljer en regering som kan göra jobbet. Som med trovärdighet kan stå för vettiga skattenivåer, ännu bättre förutsättningar för företagande och större resurser till välfärden.

 SR: Undersköterska – ett allt större bristyrke. DN: Här finns jobben. Arbetsförmedlingen: 95 000 fler jobb under 2015 och 2015.

Politiskt våld och kulturell våldsretorik

Ung vänster har svårt att ta avstånd från våldsdömda medlemmar och våldsinriktade Revolutionära fronten. Våld och våldsretorik i politiken kan aldrig accepteras, lika lite som våldsuppmaningar kan förbises i kulturen. Oavsett vilket håll det kommer ifrån.

mis6
VÄNSTERVÅLD. Från Revolutionära frontens egen film där de visade sina våldshandlingar mot påstådda nazister – i detta fall mot vad som visade sig vara en slovensk gästarbetare. Stillbild från youtube (Metro.)

Förra veckans stora medie- och kulturhändelse och debatt rörde Kartellen och Peace & love-festivalen i Dalarna. Sponsorn Dalarnas Tidningar ville inte förknippas med musikgruppen som förknippades med tidigare maningar till våld och kopplingar till den våldsamma autonoma vänstern (Aftonbladet). Festivalen valde själv att avboka Kartellen (Aftonbladet), vilket ledde till protester från en rad andra artister som ville dra sig ur. Till slut backade festivalen och Kartellen är åter välkommen till Peace & love (SR).

Jag har svårt att döma vem som har rätt och fel i denna fråga. Dalarnas Tidningar har rätt till sin ståndpunkt, festivalen har rätt att boka vilka artister de vill och artister har rätt att välja var de vill medverka. Om Kartellen och dess frontfigur ”Sebbe Staxx” numera tar avstånd från våld och från de våldsinriktade vänsterkretsar man tidigare kopplats till (inte minst genom Uppdrag Granskning) så är det positivt. Om debatten leder till att detta avståndstagande uppmärksammas och omfattas av fler, av att våld och våldsretorik i politik och kultur problematiseras och ifrågasätts, så är det ännu bättre.

Avståndstagande från våld i politiken behövs. Andra har nämligen svårt att ta avstånd från våldsamma aktioner och grupper, från hot- och hatfyllda ord och symboler. Problemet finns i dagens Sverige bland ungdomspolitiker i både en socialistisk och en fascistisk tradition. Sverigedemokraternas ungdomsförbund skickar en hälsning till systerorganisationer i Europa som andas gamla, onda tider. SD:s kopplingar till retoriken på hatfyllda nätsajter påminner också om deras egen, närliggande historia med stöveltramp, uniformer och retorik från fascistiskt, nynazistiskt arv.

Vänsterns arv är ett annat men likafullt problematiskt. Ung vänster verkar ha notoriskt svårt att ta avstånd från våldsförhärligande företrädare och den våldsinriktade organisationen Revolutuonära fronten. Senast handlar det om en styrelseledamot i Västmanlands-distriktet, som är åtalad och föremål för Säpos intresse (SR). Tidigare har vi sett det med t ex ordföranden för Ung Vänster Örebro (Metro), som fick avgå men fortfarande har stort stöd (SVT). Och i Västmanland vill man inte, till skillnad från Ung vänster på riksnivå, ta avstånd från Revolutionära fronten. Vänsterledaren Jonas Sjöstedt har tidigare sett sig nödgad att markera avstånd till ditt ungdomsförbund i dessa frågor och han kan få anledning att göra det igen (vilket visas av vissas reaktion om ”svek”, Expressen).

Ungdomspolitikerna verkar inte i ett vakuum. Valåret 2014 väntas innebära ett ökat hot från extremister av olika slag (DN). Högerextremister skördar framgångar i Europa och tar åter större plats på gatorna. Rasistiskt våld och hatbrott ökar också i Sverige, en bild som FN-förbundet bekräftar i dag (SvD). Vänsterextremt våld är också ett stort hot – med våldsamma motaktioner och direkta hot och angrepp på meningsmotståndare. Och det verkar vara okej i breda kretsar att tala om demokratiskt valda företrädare i föraktfulla termer och förneka dem människovärde (t expunksångaren Mattias Alkbergs ”skadedjur”, NSD). Sådan retorik riktas inte bara mot och mellan ytterkanternas extremister; demokratiska partier och politiker som står för allas lika värde och icke-våld finner sig vara måltavlor för hatfyllda tillmälen, för att man står för en annan politik. Det hotar det demokratiska samtalet, när alla anständiga krafter istället borde enas mot dem som vill ta till våld i både ord och handling.

Jag tänker inte gradera eller ursäkta något politiskt våld: Allt våld är förkastligt. All våldsförhärligande, uppviglande retorik är förkastlig. Oavsett hur mycket vi hatar och avskyr våld från nynazister ursäktar det inte att ta till nävar och vapen. I demokratin är det en instans som har befogenhet att utöva våld, rättsväsendet. Så måste det förbli.

Men inte bara handlingar är viktiga. Ord räknas också. Yttrandefriheten ska inte inskränkas – men vi måste kunna föra en problematiserande debatt. Utan att anklagas för censur.

Politik är mer än att vilja – vad är det rödgrönt möjliga?

Om man vill vara snäll är det två regeringsalternativ som ställs mot varandra i kväll och i andra debatter hela vägen fram till valet. Men även med bara S och MP, även om vi bortser från V, SD och F!, från vinsterna i välfärden och skillnaderna om skatterna (förutom att de ska höjas), så finns det gott om frågor som kan knäcka en regering, redan innan den bildats.

Avsaknaden av ett regeringsalternativ till Alliansen har påtalats ofta, och kommer välmotiverat att påtalas många gånger om fram till valet. Säkerligen blir regeringsfrågan ett av de stora ämnena i kvällens partiledardebatt i Agenda – och det finns anledning att lyfta den inte bara för sin egen skull utan i en lång rad sakfrågor. Förvisso finns ett slags samförstånd mellan S och MP – inte om politiken, märk väl, men om att vara varandras favoritpartner. Denna position vilar på en enda mening i en debattartikel (Löfven/Jämtin i DN: ”Vinner vi är vi beredda att regera över blockgränsen”), som Karin Eriksson konstaterar i dagens läsvärda DN-reportage om S-MP-relationen. Också Fokus har granskat det gamla arbetarepartiets och de unga grönas långtifrån oproblematiska relation, som delvis verkar bygga på önsketänkande från bägge parter; att de andra inte menar allvar med sina till synes orubbliga frågor, att viljan att regera kommer övertrumfa även de varmaste hjärtefrågor (se bara ingressen i Maggie Strömbergs artikel Vardagspusslet: ”De gröna tror att de röda har blivit ödmjuka. De röda tror att de gröna är så maktkåta att de accepterar allt.”).

RG_logo

 

Eftersom valtaktiken dikterar att samverkan och samordningen, till skillnad från 2010, ska lysa med sin frånvaro, har varken socialdemokrater, miljöpartister eller väljare någon chans att se hur dessa önskedrömmar klarar mötet med verkligheten. Till komplikationerna för S och MP tillkommer förstås det högst sannolika behovet av Vänsterpartiets stöd för att bilda regering (och eventuellt ett F! som antingen tar viktiga röster, eller blir ytterligare en spelare i riksdagen). Ett V som både signalerat sin beredskap att fälla en regering där de själva inte deltar, och benhårt håller fast vid ”vinstförbud” i välfärden som kompromisslös kabinettsfråga.

Nu saknas inte knäckfrågor mellan S och MP heller. Skatterna är en men knappast den största; det enda de rödgröna hittills verkar kunna enas om är ju att höja skatterna brett och massivt på arbete, hushåll och företag. Skattehöjningarna är problematiska av många anledningar, för de effekter de kommer att få på den ekonomiska aktiviteten, de nya jobben och den spirande konjunkturuppgången i Sverige. De kommer dessutom att långtifrån ge de skatteintäkter som de rödgröna räknar med – vilket gör deras budgethål än större. Men inte ens med V med i bilden är skattehöjningarna särskilt politiskt problematiska för de rödgröna; att höja skatter är något de är mer än beredda till, frågan är bara hur mycket och exakt på vilket sätt svenskarna får betala notan.

Problemet för de rödgröna är de mindre kompromissvänliga områdena – frågor av ”digital” karaktär som det populärt hette för några år sedan. De är inga hemligheter, de är tydliga även om vi lämnar V och vinsterna i välfärden därhän, och de har nämnts i DN, Fokus och på många ställen, bl a här på bloggen.

Arbetskraftsinvandringen, som är en viktig del av den mer liberala invandringspolitik som MP och Alliansen modigt har drivit, ligger mig själv varmast om hjärtat. Den är viktig såväl av humanitära skäl som för bättre integration och ekonomiskt egenintresse. Frågan som bör ställas till MP ikväll och hela vägen fram till valet är hur de ska värna denna epokgörande reform för svensk migrationspolitik och arbetsmarknad.

Förbifart Stockholm (och Österleden) energipolitiken är frågor som snarast ska ställas till S. Vad säger att ni denna gång kommer att orka hålla emot i trafikpolitiken, och inte offra de viktiga kompletteringar i Stockholms infrastruktur som äntligen skulle göra att transporter kan ske förbi och runt, och inte genom stan? Och hur snart kommer ni åter börja stänga kärnkraftverk, till förfång för en klimatvänlig elproduktion och den energiintensiva industrin? Försvaret – MP-besparingar eller satsningar på stärkt svensk försvarsförmåga – är naturligtvis också en ödesfråga för en regering – och för partiers regeringsfähighet. Och hur ska den fortsatta viljan till centralstyrd arbetstidsförkortning förenas med ansvar för en växande ekonomi och arbetsmarknad?

Politik är att vilja, men det är också det möjligas konst. Olika partier och politiska uppfattningar måste samsas för en regering – det är inget märkligt. Kompromisser kommer alltid vara demokratins nödvändighet, och stora styrka. Men har inte väljarna rätt att få veta lite mer av sina potentiella regeringspartier än att de så gärna vill (eventuellt med varandra)?

Liberala redaktörer med aktuella och relevanta kommentarer inför kvällens debatt: Peter Wolodarski, DN om debatter utan spänst och angelägenhet, Klockorna ringer medan politikerna tiger och Anna Dahlberg, Expressen, Åtta faror med en S-seger i valet. Och en fristående kolumnist, Jenny Madestam, Expressen, Schyman flåsar de röda i nacken.

Christer Sörliden bloggar.