Vilka vill egentligen vara politiker? Hur kan vi utveckla politikens former? Vad ger den nya tekniken för möjligheter?

I höst genomförs provvalen i Folkpartiet i Stockholms stad. Jag kandiderar till riksdagslistan och till kommunfullmäktigelistan (provval mellan 20 oktober och 3 november). Se inlägg under kategorin ”Rasmusliberal 2014″.

Att vara politiskt engagerad är att arbeta i demokratins tjänst. Det må låta högtravande, men att tänka så gör stunderna med tjocka handlingsbuntar inför nämndmöten, mejlsvar och rutinuppgifter som ingår i politikerns vardag jämte de många roligare stunderna, lite mer glamouröst.

Vi behöver slå ett slag för fritidspolitikerna. Ibland talas det om ökande politikerförakt, men jag vill tro att människor som verkligen känner och träffar en politiker av kött och blod, har svårt att förakta den personen. De ser då också att de flesta politikers vardag handlar om att lägga en stor del av sin fritid, utöver ordinarie arbete, på just att läsa handlingar, ha medborgarkontakter och hålla sig a jour med vad som händer i omvärlden – för att kunna fatta bra beslut.

Politikerna behöver inte bli färre. Tvärtom, fritidspolitikerna tror jag behöver bli fler!

Vi kallas förtroendevalda – våra uppdrag bygger på förtroende. Det är vi som har väljarnas mandat att styra kommunerna, landstingen och landet. Det måste vara tydligt vad politikerna har för ansvar – och vi måste ha möjlighet och medel att utöva det ansvaret. Att antalet heltidspolitiker och politiska tjänstemän har ökat är inte så konstigt, med tanke på att dagens kommuner är så oerhört mycket mer komplexa verksamheter än tidigare – med oerhört mycket större budgetar. Fritidspolitikerna i kommunfullmäktige i Stockholm ansvarar för en driftbudget på bortåt 40 miljarder. I kulturnämnden och Stadsteaterns styrelse är jag delansvarig för en kulturbudget på ca en miljard.

Mer politiska resurser är trots allt bättre än ökad, inofficiell makt från de opolitiska tjänstemän som bereder politikernas beslut. Opolitiska tjänstemän vars ansvar är svårt att definiera och utkräva. Rollen för politiker kontra tjänstemän är något vi behöver diskutera betydligt mer.

”Den nya tekniken” kommer att få allt större inverkan också på politiken och demokratin. De där handlingsbuntarna jag skrev om i början är redan för vår del ersatta med en läsplatta, som sparar mycket papper och trappspring med tjocka kuvert.

E-demokrati handlar ibland mycket om möjligheterna till röstning på nätet. Det är nog en ohejdbar utveckling. Vi medborgare kommer att kräva att kunna rösta elektroniskt, precis som vi sköter våra bankaffärer, myndighetskontakter och allt mer av våra privata relationer med hjälp av datorer och smarta telefoner. Röstningen är dock något särskilt – den yppersta medborgarhandlingen i en representativ demokrati. Den senaste tidens avslöjanden om omfattningen av avlyssning, eller åtminstone möjligheterna till avlyssning, ger skäl för eftertanke. Det är viktigt att säkerställa säkerheten mot valfusk, skydda valhemligheten – och även gärna bevara högtidligheten i valhandlingen. Ett ökat valdeltagande till följd av e-röstning är självklart bara att välkomna.

Torrare men viktigare – och snabbare – är utvecklingen kring e-förvaltning och e-arkiv. Här ligger Stockholms stad i framkant, och arbetet drivs av Stockholms Stadsarkiv, där jag har äran att vara ordförande i det politiska arkivutskottet. Våra nämndhandlingar i läsplattan är bara en del av ett kretslopp där en handling finns på rätt plats från början, från det att den upprättas tills den arkiveras och till sist kanske gallras. Det papperslösa samhället innebär betydligt större vinster än bara papperslösheten. Offentlighetsprincipen stärks och uppgraderas radikalt. Och effektivitetsvinsterna kan bli enorma.