Etikett: förtroendevalda

Hot mot demokratin

Årets valrörelser blev våldsammare och hotfullare än tidigare. Hot mot politiker är ett hot mot demokratin som bör straffas därefter. Men också vandaliserade valaffischer ska tas på allvar.

VANDALISERING. Också ett förtäckt hot. Foto från Folkpartiets valstuga i Solna, som utsattes för vandalisering med bl a färg och för inbrott med skadegörelse och stöld av FP-jackor, natten till 25 augusti. Foto från andersekegren.wordpress.com
VANDALISERING. Ett förtäckt hot. Foto från Folkpartiets valstuga i Solna, utsatt för vandalisering och inbrott. Foto från andersekegren.wordpress.com

Skadegörelse var det vanligaste anmälda brottet under valrörelserna inför Europaparlamentet och de nationella valen, framgår av polisens sammanställning av brott under valåret (SR Ekot: Ovanligt våldsamt valår, TT/SVT). Det förvånar nog ingen som sett alla vandaliserade valaffischer och valstugor, direkt och via nyheter och sociala medier.

Bakom de nära 2 000 polisanmälningarna ligger säkerligen många fler fall som aldrig anmäldes. För hur ska man orka? Som valarbetare som lägger sin fritid på demokratin vänjer man sig vid att reparera, ta ned och ersätta det som rivits ned, slagits sönder och klottrats över.

Brotten kopplade till valrörelserna var fler i år än tidigare valår. Och även om vandaliseringen kan göra en valarbetare vansinnig, är det allvarligaste förstås när personer direkt utsätts för brott: över 300 fall av hot och fler än 280 våldsbrott kopplade till valrörelsen anmäldes.

Hot och våld mot politiker är ett hot mot demokratin. Det kommer från extrema grupper men också från enskilda medborgare som anser sig felbehandlade och löper amok. Det förekommer året om och hela mandatperioden igenom. Under valrörelserna accelereras problemet och drabbar fler, men då är också vaksamheten större. Problemen under mellanvalsperioderna kan därför vara minst lika stort. Risken på sikt är förstås att färre vill ta på sig förtroendeuppdrag – då urholkas demokratin och avståndet mellan politik och vardag ökar. Stödet till utsatta politiker är viktigt – men räcker inte. Lagstiftningen och rättskipningen måste träda fram.

Det är dags att ta hotet mot demokratin på allvar. Hot och våld mot förtroendevalda måste liksom våld mot offentliga tjänstemän ses som ett särskilt allvarligt brott – och förtroendevald är man dygnet runt. Dessa brott måste prioriteras högre, och straffas hårdare. Det är hög tid för fler partier att ansluta till Folkpartiets och förra demokratiministern Birgitta Ohlssons krav.

Vandaliseringen då? Ja, ibland blir också den riktigt allvarlig – då handlar också den om regelrätt hot och latent våld. Det som hände Folkpartiets valstuga i Solna är ett av flera skrämmande exempel. Men även nedrivna, nedklottrade och sönderslagna valaffischer är ett demokratiskt problem som skapar olust, rädsla och vrede. Det är inga oförargliga busstreck. Det kan inte ursäktas av några som helst resonemang om politisk frustration, missriktat engagemang eller upplevd underordning. Vi har alla ett ansvar att orka säga emot. Demokratin och yttrandefriheten är på allvar – och det är hoten mot dem också.

Om vandaliseringen av valstugorna i Solna: Anders Ekegren, Peter Edholm, Expressen. Om hot mot politiker: Birgitta Ohlsson i DN, ”Skyddet av politiker för svagt”.

Homo politicus

Det började i tonåren och sedan har det bara blivit värre. Länge kände jag mig rätt udda – och accepterades, kanske rentav omhuldades, av omgivningen som lite speciell. I min lilla hemstad började jag till slut umgås och ägna mig åt mitt intresse tillsammans med vuxna på orten, men portarna öppnades vida när jag flyttade till det stora Göteborg – och fann jämnåriga med samma passion.

POLITIKERVARDAG. I kampanjtagen. Foto: Jesper Svensson.
POLITIKERVARDAG. Kampanjer och möten med människor är en av fritidspolitikerns många sysslor. Foto: Jesper Svensson.

Jag talar naturligtvis om politiken, och liberalismen – inget värre. Numera är jag både ordförande i en av Sveriges största Folkparti-föreningar och förtroendevald kommunpolitiker. Även om det i vissas ögon kan verka vara en underlig fritidssyssla så brukar jag oftast möta intresse, och väldigt sällan förakt eller fientlighet. Det handlar om enstaka ilskna ord vid kampanjer på stan, eller i sociala medier. Andra blir betydligt värre utsatta, för att ha fattat enskilda beslut, för ett allmänt politikerförakt – eller för politiska meningsmotståndare av mer extrem sort som inte tycker argument räcker utan tar till invektiv, hot eller skadegörelse.

Jag tänker på politikens och politikers villkor när jag hör om hot mot unga som engagerar sig i riksdagspartiernas ungdomsförbund (SR P3 Nyheter), när jag tar del av debatten om statsråd som inte sjukskriver sig (DN), och när jag hör och ser hur många av de valaffischer som ideella valarbetare har ägnat obetalda timmar åt att sätta upp vandaliseras eller försvinner (något som drabbade Centern i Göteborg [GP], Folkpartiet på Södermalm och Stockholm, och andra partier på många andra håll).
Uppdaterat:

Statsrådens sjukdagar först: naturligtvis ska ingen få lön eller arvode utan att arbeta. Men som många påpekar är ministrar i tjänst dygnet runt, året om. Att vara så sjuk att man inte kan delta i ett möte eller ta en debatt (kanske också för att inte vilja smitta andra – eller för att rösten sviker) innebär inte att man inte samtidigt hemifrån kan ägna sig åt inläsning, mejl- och telefonkontakter etc. Att inte sjukanmäla sig är uppenbarligen också den rekommendation som statsråden har fått av den juridiska expertisen i regeringskansliet, på samma sätt som under S-regeringarna före 2006. Att inte kunna fullfölja sitt uppdrag – t ex när man genomgår en operation som dåvarande statsminister Göran Persson (som inte verkar ha sjukskrivit sig) eller finansminister Anders Borg (som då sjukskrev sig) eller en längre tids behandling – ligger längre bort för de dygnet runt-ansvariga statsråden, än för oss andra.

Hot och trakasserier ska tas på allvar. Att unga, politiskt engagerade hotas är oacceptabelt. Våldet från den extrema vänstern, som Uppdrag  Granskning skildrar i kväll, är förkastligt. Men ibland undrar jag om det breda politikerföraktet framför allt är en myt som odlas i medierna.

Jag får fog för denna känsla i de mätningar som görs, och som DN:s ledarsida redovisar i sin reflektion över statsrådens sjukskrivningar (Helt vanlig övermänniska). Efter ett ras fram till 1990-talet är förtroendet för politiker åter uppe på 1960-talets nivåer, trots affärer, skandaler och drev. Medborgarna tycks kloka; de tar dreven med de nypor salt de förtjänar, och inser att de inte säger något om politiker som grupp – eller ens ger hela bilden om de personer och de händelser som beskrivs. Samtidigt är den hårda bevakningen också ett salt för politiken och politikerna; ett ofrånkomligt och rentav nödvändigt villkor. Oegentligheter ska uppdagas och hyckleri åskådliggöras, för att medborgare och väljare ska kunna få hela bilden.

Värre än medierna är de som hatar och hotar. Vissa är missnöjda med specifika politiska beslut som går dem emot. Några få är rättshaverister, eller har psykiska problem – de kan ibland vara farligast. Men en rätt stor del är extrema politiska meningsmotståndare, till vänster eller höger.

Det är inte ”vanligt folk” som river ner, sparkar sönder eller stjäl Folkpartiets eller andras EU-valaffischer i Stockholm och på andra platser. Eller som misshandlar och hotar meningmotståndare. Det är människor som sannolikt själva har en stark övertygelse – och inte kan acceptera att andra människor har andra uppfattningar. Det, som bl a skildras i Uppdrag Granskning, är i förlängningen ett väsentligt hot mot demokratin – till skillnad från statsrådsarvoden och medieskriverier.

Det jag vill säga till alla som läser tidningar, till den breda allmänheten och till dem som river ned och förstör: Det är inga proffspolitiker ni har att göra med. Det är ideellt arbetande människor som lägger ner en stor del av sin fritid på sitt politiska engagemang, på nämndhandlingar och sammanträden, i medborgarmöten och affischeringar. De gör det av övertygelse, intresse, och för att det är roligt att påverka och försöka göra skillnad. Och det bästa verktyget mot kvarvarande politikerförakt tror jag är att vi ideellt engagerade politiker stolta står upp för vårt engagemang. Det kommer att väcka omgivningens intresse, var så säker. Och jag ser gärna att vi blir fler – fler förtroendevalda som förvaltar våra gemensamma angelägenheter, som ger fler svenskar chansen att träffa och rentav känna en politiker.

Homo politicus: Enligt Platon var människan framför allt en politisk varelse. Obs! Uppdatering maa Uppdrag Granskning 7 maj om Vänsteraktivister bakom många våldsdåd.

Demokratin, öppenheten och e-samhället

Vilka vill egentligen vara politiker? Hur kan vi utveckla politikens former? Vad ger den nya tekniken för möjligheter?

I höst genomförs provvalen i Folkpartiet i Stockholms stad. Jag kandiderar till riksdagslistan och till kommunfullmäktigelistan (provval mellan 20 oktober och 3 november). Se inlägg under kategorin ”Rasmusliberal 2014″.

Att vara politiskt engagerad är att arbeta i demokratins tjänst. Det må låta högtravande, men att tänka så gör stunderna med tjocka handlingsbuntar inför nämndmöten, mejlsvar och rutinuppgifter som ingår i politikerns vardag jämte de många roligare stunderna, lite mer glamouröst.

Vi behöver slå ett slag för fritidspolitikerna. Ibland talas det om ökande politikerförakt, men jag vill tro att människor som verkligen känner och träffar en politiker av kött och blod, har svårt att förakta den personen. De ser då också att de flesta politikers vardag handlar om att lägga en stor del av sin fritid, utöver ordinarie arbete, på just att läsa handlingar, ha medborgarkontakter och hålla sig a jour med vad som händer i omvärlden – för att kunna fatta bra beslut.

Rådssalen - Stockholms formella politiska hjärta. Foto från stockholm.se
Rådssalen – Stockholms formella politiska hjärta. Foto från stockholm.se

Politikerna behöver inte bli färre. Tvärtom, fritidspolitikerna tror jag behöver bli fler!

Vi kallas förtroendevalda – våra uppdrag bygger på förtroende. Det är vi som har väljarnas mandat att styra kommunerna, landstingen och landet. Det måste vara tydligt vad politikerna har för ansvar – och vi måste ha möjlighet och medel att utöva det ansvaret. Att antalet heltidspolitiker och politiska tjänstemän har ökat är inte så konstigt, med tanke på att dagens kommuner är så oerhört mycket mer komplexa verksamheter än tidigare – med oerhört mycket större budgetar. Fritidspolitikerna i kommunfullmäktige i Stockholm ansvarar för en driftbudget på bortåt 40 miljarder. I kulturnämnden och Stadsteaterns styrelse är jag delansvarig för en kulturbudget på ca en miljard.

Mer politiska resurser är trots allt bättre än ökad, inofficiell makt från de opolitiska tjänstemän som bereder politikernas beslut. Opolitiska tjänstemän vars ansvar är svårt att definiera och utkräva. Rollen för politiker kontra tjänstemän är något vi behöver diskutera betydligt mer.

”Den nya tekniken” kommer att få allt större inverkan också på politiken och demokratin. De där handlingsbuntarna jag skrev om i början är redan för vår del ersatta med en läsplatta, som sparar mycket papper och trappspring med tjocka kuvert.

E-demokrati handlar ibland mycket om möjligheterna till röstning på nätet. Det är nog en ohejdbar utveckling. Vi medborgare kommer att kräva att kunna rösta elektroniskt, precis som vi sköter våra bankaffärer, myndighetskontakter och allt mer av våra privata relationer med hjälp av datorer och smarta telefoner. Röstningen är dock något särskilt – den yppersta medborgarhandlingen i en representativ demokrati. Den senaste tidens avslöjanden om omfattningen av avlyssning, eller åtminstone möjligheterna till avlyssning, ger skäl för eftertanke. Det är viktigt att säkerställa säkerheten mot valfusk, skydda valhemligheten – och även gärna bevara högtidligheten i valhandlingen. Ett ökat valdeltagande till följd av e-röstning är självklart bara att välkomna.

Torrare men viktigare – och snabbare – är utvecklingen kring e-förvaltning och e-arkiv. Här ligger Stockholms stad i framkant, och arbetet drivs av Stockholms Stadsarkiv, där jag har äran att vara ordförande i det politiska arkivutskottet. Våra nämndhandlingar i läsplattan är bara en del av ett kretslopp där en handling finns på rätt plats från början, från det att den upprättas tills den arkiveras och till sist kanske gallras. Det papperslösa samhället innebär betydligt större vinster än bara papperslösheten. Offentlighetsprincipen stärks och uppgraderas radikalt. Och effektivitetsvinsterna kan bli enorma.