Tagg: demokrati

Behovet av en liberal berättelse

Folkpartiet har många starka sakfrågor, grundade i våra värderingar. Hur vi får till den liberala berättelsen som knyter ihop dessa sakfrågor och deras liberala bevekelsegrunder, är vår stora uppgift i förnyelsen av Folkpartiet. Om det skriver jag en krönika i NU – och tipsar om att kulturpolitiken kan vara en hjälp.

”Vi behöver en liberal berättelse”, är rubriken på min krönika i veckans utgåva av det liberala nyhetsmagasinet NU. Nedan ser du en något längre version. Berättelser kan ibland tjäna på att kortas – vilket NU förtjänstfullt gjorde! I sökandet efter och formulerandet av den liberala berättelsen, tror jag att kulturen och kulturpolitiken kan vara en hjälp, som en liberal klangbotten – i kulturpolitiken knyter vi nämligen ihop och berör väldigt många viktiga liberala områden.

Vi behöver en liberal berättelse

BERÄTTELSEBEHOV. Krönika i NU 29/2015, 16 juli.
BERÄTTELSEBEHOV. Krönika i NU 29/2015, 16 juli. Klicka för full storlek.

Folkpartiet har en stark position i flera viktiga sakfrågor – men vilken är den liberala berättelsen? Det som knyter samman sakpolitiken, ger oss riktning och förankring? Att skapa en sammanhängande och gemensam berättelse är den viktiga uppgift vi liberaler har framför oss i förnyelsen av vårt parti.

Många av oss folkpartister känner nog en självklar hemhörighet i förstatligande av och ökad lärarstatus i skolan, antidiskriminering och tillgänglighet för personer med funktionsvariationer, nya kärnkraftsreaktorer, Europasamarbete, HBTQ-rättigheter, bistånd, pappamånader, stärkt försvar och flexiblare arbetsmarknad.

Jag kan härleda det mesta ur min liberala grunduppfattning och ideologi. Frågan är förstås hur det framstår för andra – de inte redan övertygade och insatta. Vi kan säkerligen vinna stöd av många människor som gillar våra förslag på ett visst område – borgerliga feminister, försvarsvänner på olika håll – men hur knyter vi samman helheten och vinner mer djupgrundat förtroende på lång sikt? Och hur kan vi folkpartister få ökad igenkänning i den liberala grundberättelsen, även i de nya sakpolitiska förslag som självklart måste levereras snabbt och effektivt, dag för dag?

Ett område som kan ge styrka i sökandet efter den liberala grundberättelsen är kulturpolitiken. Nej, tänker ni nu, en kulturpolitiker som vill lyfta fram sitt politikområde som den saliggörande lösningen… Men jag säger inte att det är kulturen som ska bli Folkpartiets nya stora profilfråga. Så pass realistisk är jag. Däremot kan kulturpolitiken ge en liberal klangbotten och visa hur vi kan knyta ihop och visa upp viktiga liberala värden som berör många andra områden.

Kultur och kulturpolitik handlar om bildning i bred mening och har en självklar koppling till liberalismens och Folkpartiets långvariga engagemang för skola, utbildning och forskning. Inte minst kan kulturpolitiken lyfta behovet av, och förse oss med strategier för, ökad läsning. Biblioteken är templen och palatsen i vår bildningsvurm. Böcker och litteratur i alla former, på alla slags plattformar, är något vi liberaler hänger oss åt. Ett nyttigt nöje. Och som jag svarade på en fråga här i NU häromveckan, angående lästips i sommar: Det viktiga är att ni läser! Jag kunde ha fortsatt: Särskilt om ni har barn och ungdomar – inte minst pojkar och unga män – i omgivningen. Visa att vuxna kan, vill och njuter av att läsa! (För vissa av oss gäller det bara att också visa att läsplattan bara innehåller text – inte bara häftiga eller aldrig så pedagogiska spel…)

Kultur handlar också om hälsa. Den vetenskapliga evidensen visar med all större tydlighet att framför allt sådana stimulanser som kombinerar intellekt och fysik – dans, musik, sång – har en välgörande effekt. Det ger inte bara trivsel utan kan också bidra till att bota, lindra och trösta, sjukvårdens tre viktiga uppdrag. För att inte tala om de förebyggande effekterna!

I kulturen kan vi människor komma från olika håll med olika förutsättningar och mötas som jämlikar. Den möjligheten får vi inte förlora. Kulturen som dialogskapare och överbryggare av klyftor är något vi liberaler bör värna och utveckla. I konkret politik handlar det om att slå vakt om institutioner som kommunal kulturskola och bibliotek, med sina livsviktiga uppgifter. Men det kan också vara förslag om fritidspeng – något vi nu kan och måste driva kommunalt, när den rödgröna regeringen valt att avskaffa denna subvention av alla ungas deltagande i kultur- och fritidsaktiviteter, även när föräldrarna har försörjningsstöd. Och det kan vara en Eurovisionsfinal, som vi i Stockholm hoppas kunna göra till mer än bara en folkfest – en mötesplats för stockholmare och européer oavsett bakgrund.

Sist och slutligen – men blott i denna begränsade uppräkning – är kulturen förstås arenan för liberalers varmaste hjärtefrågor: Yttrandefrihet, demokrati och värnandet av alla människors lika värden. Här försvarar vi rätten att uttala sig, friheten som sträcker sig så långt den inte inskränker någon annans. Och i den öppna debatten där åsikter bryts mot varandra, är den friheten oerhört långsträckt, nästintill obegränsad. Då kan vi ibland själva bli överbevisade, övertygade, eller åtminstone mindre tvärsäkra; en nyttig upplevelse. Och då demonstrerar vi demokratins och öppenhetens värde för liberalismens och det öppna samhällets fiender. Den frihet som är värd att försvara, även militärt – för att knyta upp ytterligare en angelägen och aktuell Folkparti-fråga.

Kulturen ger livet både sötma och sälta. Och kanske kan det också hjälpa till med inspiration till den liberala berättelse vi söker. Till synes disparata frågor har ett samband, i allmänmänsklig frihetslängtan.

(Skrev jag att kulturen också ger utrymme för högstämda formuleringar och högtidstal..?)

Eurovision till Stockholm, Globen – och Kungsträdgården?

Stockholm och Globen får ESC-finalen 2016. Det är ett tillfälle för både folkfest, och allvar, över nationsgränserna. En folkfest som vi i Folkpartiet vill se i Kungsträdgården.

Eurovision Song Contest är först och främst en musikfest – men ESC är också mycket mer. I kärleken till musiken förenas européer och världsmedborgare över nationsgränser. Och i musiken manifesteras budskap om både kärlek och politik. Budskap om att få vara den man är, och få tycka – och uttrycka – vad man vill.

När ESC kommer till Stockholm nästa år är det en chans att göra både en folkfest och en manifestation för lika värde, demokrati och yttrandefrihet. Låter det högtravande? Men när passar det bättre med känslosamma, högstämda målsättningar, än i schlagersammanhang?

ESC-final i Stockholm och Globen var precis vad vi liberala schlagervänner i kulturnämnden föreslog och önskade direkt efter Måns Zelmerlöws seger i Wien i våras. Det finns goda argument kring storleken på arenan, de musikaliska förutsättningarna, det centrala och kollektivtrafiknära läget, och även de ekonomiska fördelarna av ett veckolångt arrangemang med tusentals besökare – och PR-värdet i massmedier och sociala medier världen över.

Våra argument kring ESC i Stockholm handlar dock alltså även om högre värden än turistintäkter och Stockholms varumärke. Hanna Gerdes, Anne-Lie Elfvén och jag är övertygade om att Stockholm kan erbjuda ett evenemang som sätter demokrati och mänskliga rättigheter i fokus. Det kan behövas i ett Europa där dessa viktiga värden är utsatta för hårt tryck i många länder. Storslagenheten i Eurovision lever gott utan gigantiska, extremt påkostade arrangemang där man ibland anar autokratens skugga.

ESC är mer än kvällarna i arenan och på TV. Låt oss göra en härlig schlagervecka som tar tillvara både stockholmares och besökares engagemang!

Musik, tävlingar, utbyten mellan barn och unga med Kulturskolan och El Sistema, debatter och fester… Stockholms stad kan ge grundförutsättningar – helst med bas i Kungsträdgården. Alla tänkbara aktörer kan bjudas in, föreningar, företag och organisationer för mänskliga rättigheter… Jag berättar lite om våra tankar för StockholmDirekt. [Uppdatering 10 juli: även Dagens Nyheter har intervjuat mig och skriver om våra schlagerliberala förslag.]

Låt inte ESC känna andra gränser än fantasin!

Hot mot demokratin

Årets valrörelser blev våldsammare och hotfullare än tidigare. Hot mot politiker är ett hot mot demokratin som bör straffas därefter. Men också vandaliserade valaffischer ska tas på allvar.

VANDALISERING. Också ett förtäckt hot. Foto från Folkpartiets valstuga i Solna, som utsattes för vandalisering med bl a färg och för inbrott med skadegörelse och stöld av FP-jackor, natten till 25 augusti. Foto från andersekegren.wordpress.com
VANDALISERING. Ett förtäckt hot. Foto från Folkpartiets valstuga i Solna, utsatt för vandalisering och inbrott. Foto från andersekegren.wordpress.com

Skadegörelse var det vanligaste anmälda brottet under valrörelserna inför Europaparlamentet och de nationella valen, framgår av polisens sammanställning av brott under valåret (SR Ekot: Ovanligt våldsamt valår, TT/SVT). Det förvånar nog ingen som sett alla vandaliserade valaffischer och valstugor, direkt och via nyheter och sociala medier.

Bakom de nära 2 000 polisanmälningarna ligger säkerligen många fler fall som aldrig anmäldes. För hur ska man orka? Som valarbetare som lägger sin fritid på demokratin vänjer man sig vid att reparera, ta ned och ersätta det som rivits ned, slagits sönder och klottrats över.

Brotten kopplade till valrörelserna var fler i år än tidigare valår. Och även om vandaliseringen kan göra en valarbetare vansinnig, är det allvarligaste förstås när personer direkt utsätts för brott: över 300 fall av hot och fler än 280 våldsbrott kopplade till valrörelsen anmäldes.

Hot och våld mot politiker är ett hot mot demokratin. Det kommer från extrema grupper men också från enskilda medborgare som anser sig felbehandlade och löper amok. Det förekommer året om och hela mandatperioden igenom. Under valrörelserna accelereras problemet och drabbar fler, men då är också vaksamheten större. Problemen under mellanvalsperioderna kan därför vara minst lika stort. Risken på sikt är förstås att färre vill ta på sig förtroendeuppdrag – då urholkas demokratin och avståndet mellan politik och vardag ökar. Stödet till utsatta politiker är viktigt – men räcker inte. Lagstiftningen och rättskipningen måste träda fram.

Det är dags att ta hotet mot demokratin på allvar. Hot och våld mot förtroendevalda måste liksom våld mot offentliga tjänstemän ses som ett särskilt allvarligt brott – och förtroendevald är man dygnet runt. Dessa brott måste prioriteras högre, och straffas hårdare. Det är hög tid för fler partier att ansluta till Folkpartiets och förra demokratiministern Birgitta Ohlssons krav.

Vandaliseringen då? Ja, ibland blir också den riktigt allvarlig – då handlar också den om regelrätt hot och latent våld. Det som hände Folkpartiets valstuga i Solna är ett av flera skrämmande exempel. Men även nedrivna, nedklottrade och sönderslagna valaffischer är ett demokratiskt problem som skapar olust, rädsla och vrede. Det är inga oförargliga busstreck. Det kan inte ursäktas av några som helst resonemang om politisk frustration, missriktat engagemang eller upplevd underordning. Vi har alla ett ansvar att orka säga emot. Demokratin och yttrandefriheten är på allvar – och det är hoten mot dem också.

Om vandaliseringen av valstugorna i Solna: Anders Ekegren, Peter Edholm, Expressen. Om hot mot politiker: Birgitta Ohlsson i DN, ”Skyddet av politiker för svagt”.

Fortsatt politisk ”propaganda”

Kommunikation och dialog är en viktig del av demokratin. Jag tänker fortsätta med både bloggande och insändare, även när valrörelsen är över.

Det demokratiska samtalet kan föras på många sätt. Bloggar som denna är förstås ett. Klassiska insändarsidor är ett annat; en plats där både allmänhet och politiker kan mötas, inte minst i lokala frågor. Som lokalpolitiker i Stockholm och på Kungsholmen försöker jag både hänga med i den lokala debatten och bidra med egna inlägg – och det tänker jag fortsätta göra, skriver jag just i en insändare i senaste Vårt Kungsholmen. De som hoppats på slut för ”politisk propaganda” blir kanske besvikna – men kan måhända övertygas.

En annan del av demokratin och det demokratiska samtalet är att respektera att människor har olika åsikter och rätt att förs fram dem – utan att dela åsikterna, eller nödvändigtvis ens respektera dem. I samma insändare i helgen svarar jag en väljare som upprörs över att inga andra partier vill samarbeta med Sverigedemokraterna. Inget konstigt i det; t ex Folkpartiet har liksom andra varit extremt tydliga inför valet med vår syn på SD, deras politik och människosyn.

VÅRT KUNGSHOLMEN 4 oktober 2014.
VÅRT KUNGSHOLMEN 4 oktober 2014.

Svar till Irma och Lurad pensionär, Vårt Kungsholmen 27 september 2014

Politisk ”propaganda” består

Som politiskt engagerad arbetar jag för att förverkliga mina idéer och mitt partis olika förslag. Naturligtvis vill jag, liksom andra politiker, också kommunicera dem till väljarna. Det är tråkigt om Irma (Vårt Kungsholmen 27/9) inte uppskattar ”politisk propaganda” men för mig är kommunikationen och dialogen på bl.a. insändarsidor en viktig del av demokratin. Inte minst i många nära, lokala frågor känns det viktigt att få ta del av andras förslag, föra fram egna, komma med motargument – och få svar på tal. Jag tänker fortsätta skriva om Kungsholmens parker, bostäder, förskolor, kultur, trafik m m – och jag hoppas att ”vanligt folk” som Irma vill delta i det demokratiska samtalet och ibland ge oss politiker svar på tal!

Och apropå demokrati – allas röster ska räknas men ingen kan kräva att partier och politiker samarbetar med andra, vars idéer de inte delar. Jag hoppas att ”Lurad pensionär” (VK 27/9) före valet uppfattade att t ex Folkpartiet klart och tydligt deklarerade att vi aldrig kan samarbeta med ett parti som Sverigedemokraterna. Deras människosyn och politiska förslag är djupt oliberala, och därtill orealistiska. Det är knappast heller en politik som gynnar pensionärer

Rasmus Jonlund (FP)
Ordförande Folkpartiet Kungsholmen

Utnyttja din röst

För allt vad du gör: gå och rösta i valet till Europaparlamentet i dag. Nästan oavsett på vad. Men allra helst på Folkpartiet; för mer samarbete, för djurens, handelns, miljöns, flyktingarnas och fredens skull.

flags-of-the-eu-member-countriesIbland under Europavalrörelsen kommer jag på mig att referera till höstens svenska val med ”det stora valet”. På ett sätt stämmer det förstås – många av de beslut som är viktigast för oss tas på nationell, landstings- eller kommunal nivå. Det är i Sverige vi bestämmer över barnbidrag, vårdplatser och förskolor. Men oerhört mycket av det som händer och beslutas i Sverige, har ursprung i, är beroende av eller hänger ihop med det som händer och beslutas i EU. Många frågor är per definition gränslösa. De kräver gemenskap och samarbete.

Valet till Europaparlamentet är vår chans att påverka en stor del av de stora besluten om handel, miljö och annat. Parlamentet är förstås också en plattform för frågor där ledamöterna inte har lika stor formell makt. I år lär utgången av EU-valet också påverka ordförandeskapet i den mäktiga exekutiva EU-kommissionen. Och med 400 miljoner röstberättigade européer kan vi verkligen tala om det stora valet.

Vi kan rösta för att påverka – men samtidigt också för att minimera utrymmet för idéer som vi inte tror på. Den som inte vill ge Europas högerextrema och främlingsfientliga nationalister makt, röst och legitimitet genom Europaparlamentet gör klokt i att rösta i dag (om ni inte som många andra redan har gjort det).

Själv röstar jag, föga förvånande, på Folkpartiet. Sverige och Europa behöver starka och tuffa liberaler i Europaparlamentet, som står upp för fri handel och fria människor. Marit Paulsens arbete för miljö och djurskydd måste fullföljas – så grisarna kan få behålla knorrarna, och djuren vi äter slippa pumpas fulla med antibiotika vilket blir en hälsofara även för oss. Antibiotikaresistensen är ett av de största hoten mot mänskligheten, ett europeiskt och globalt problem!

bildCecilia Wikström måste kunna fortsätta bl a sin strävan för en human flyktingpolitik, där vi erkänner asylrätten och ger människor på flykt möjlighet att åberopa den. Jasenko Selimovic behövs som en röst för ett helt Europa, för grundtanken om fred och samarbete, för det EU som fortsätter att locka nya länder och deras invånare i deras strävan mot säkerhet, demokrati och välstånd. Utvidgningen är inte över!

Vi behöver liberaler som står upp för frihandel och driver på det epokgörande avtalet med USA. Som kämpar för kvinnors och minoriteters rättigheter – för ett tillgängligt och icke-diskriminerande Europa, där HBT-personer får vara människor som andra, alla kan ta sig fram även med funktionsnedsättningar, och där kvinnor äger sina egna kroppar och inte av föråldrade könsroller tvingas att bli världens bäst utbildade hemmafruar. Liberaler som står för ett Europa där vi inte reser murar mot omvärlden eller mellan varandra; ett EU där alla lika rätt och värde respekteras, och där alla får komma till sin rätt.

Maria Johansson, Erik Scheller, Jenny Sonesson, Robert Hannah… De dugliga kandidaterna som är värda din röst är så många. Och Folkpartiet lär inte ha problem att fylla vare sig dagens tre eller betydligt fler mandat.

Det ser lovande ut inför valet – för Folkpartiet, och framför allt för valdeltagandet. Rekordmånga har förtidsröstat (SVT), vi kan gå mot ett rekordval med över 50 procents valdeltagande (Aftonbladet). Vi kan och vill påverka EU; och glöm inte bort: om inte du höjer din röst kommer någon annan att utnyttja din tystnad.

Samarbete för fred och demokrati

Det handlar om välstånd, frihandel, jordgubbar och grisknorrar. Men Europasamarbetet handlar framför allt om freden. Det påminner Jasenko Selimovic om – se hans stämningsmättade valfilm.

Jasenko Selimovic har själv bakgrund i det forna Jugoslavien som föll samman i Europas senaste, stora och blodiga, konflikt. Det är inte mer än ett 20-tal år sedan. Nu är två av de forna jugoslaviska republikerna, Slovenien och Kroatien, EU-medlemmar. Serbien är numera ett fredligt land som är inriktat på att bli EU-medlem så fort som möjligt. Och EU hägrar förstås för de västerländskt, demokratiskt och marknadsekonomiskt inriktade krafterna i Ukraina. Europaidén lever.

Rösta för mer samarbete i EU-valet – på söndag, eller gör som rekordmånga svenskar: förtidsrösta (SR). Här ser du var närmaste förtidsröstningsställe finns.

Nya Slussen behövs lika mycket i dag och i morgon

Motiven för Nya Slussen har inte blivit svagare. Behovet att ersätta dagens sönderfallande trafiklösning inte mindre. Att den tidigare planerade bussterminalen i Katarinaberget stoppas betyder inte att Nya Slussen inte kan eller bör byggas.

LÅNG FÄRD MOT LJUSET. Slussenprocessen har varit lång, med förankring och demokratiskt fattade beslut.
LÅNG FÄRD MOT LJUSET. Slussenprocessen har varit lång, med förankring och demokratiskt fattade beslut. Bild från yimby.se

Glädjeropen var höga bland motståndarna när bussterminalen i Katarinaberget stoppades. Likaså hånet mot stadens beslutsfattare, och andra som har det tydligen stora oförnuftet att stå bakom Nya Slussen (till råga på allt helt utan betalning, Ola Andersson [DN]). Osanningar sprids, som att vattendomen för hela Slussen skulle vara beroende av bussterminalen. De implicita dödsdomarna mot Nya Slussen utfärdas också på nyhetsplats. Inte minst DN verkar ha bestämt sig för den vinkeln (se Så körde Nya Slussen rakt in i en bergvägg, DN-artikel 2 april, tillgänglig 24 timmar; vilket också visades i DN:s ”succé”-tolkning av motståndarnas mytfyllda film om Nya Slussen, som delades av många människor i sociala medier – utan att de nödvändigtvis delade det felunderbyggda budskapet).

Jag vet inte om Slussenmotståndarna ägnar sig åt retorik, eller önskedrömmar. Förvisso vann bussterminalen i Katarinaberget inte juridiskt gillande i sin rådande utformning och planering. Det betyder inte att hela Slussenprojektet måste, bör eller kan stoppas. Konstruktionen i gamla Slussen har inte blivit stabilare. Risken för översvämningar från Mälaren inte svagare. Behovet av en stadsbyggnadslösning som sätter människor, till fots, på cykel eller i kollektivtrafik, i fokus – och i ljuset, inte mindre. 30-talets bilism och betong inte modernare, eller mer ändamålsenliga. Och något tänkbart alternativ inte mer realistiskt eller ens existerande.

Jag skrev för en vecka sedan mer utförligt om varför det är dags att ta ansvar för Slussen (och vad än Ola Andersson m fl må tro så är vi flera som ser och lyfter fram Nya Slussens fördelar). Stadens tjänstemän uttrycker det, befriande byråkratiskt, mer kortfattat: ”dagens anläggning är i dåligt skick” och vi behöver ”öka avtappningskapaciteten av Mälaren och bygga bort dagens översvämningsrisker och trygga dricksvattnet för två miljoner människor.

En bussterminal kommer förstås att behövas vid Slussen. Även när tunnelbanan byggs ut till Nacka kommer bussar från både Nacka och framför allt det snabbt växande Värmdö fortfarande köra in till centrala Stockholm. En del kan kanske få andra ändhållplatser, och därigenom erbjuda ännu fler bytesmöjligheter, men många kommer att gå till Slussen. Och där finns både provisoriska lösningar, och möjlighet och tid att finna en bättre, och mindre, permanent konstruktion. Mycket möjligt i Katarinaberget.

Jag kan verkligen förstå våndan och frustrationen som många känner inför Slussen: Oavsett om man har minnen av en mer välfungerande anläggning, motsätter sig husbyggen, oroas över allt stök, eller tycker att man själv har den bästa, perfekta lösningen. Processen har varit lång och för vissa uppslitande. Låt mig dock vara tydlig på en punkt: Sällan har ett stadsbyggnadsprojekt diskuterats, vänts och vridits så mycket och så länge som Slussen. Alternativ har prövats, förkastats eller vävts ihop till en kompromiss. Och kompromisser må inte göra alla nöjda, men de är nu en gång demokratins verktyg och resultat.

Det talas om demokratiska brister och en process som ingen tar ansvar för eller vill försvara (t ex från Ola Andersson, ovan). Men se då den demokratiska beslutsgången! Se, och uppskatta, de politiker som har tagit ett svårt beslut, och som tar ansvar för det! Och se även oss andra, som inte har fattat beslutet (och, för att åter ta upp den infama anklagelsen, inte har någon ekonomisk koppling). Nya Slussen är inte bara välbehövd. Den är nog mer välkommen, och av fler, än ni tror.

Mer i media efter Mark- och miljööverdomstolens dom: SvD, Kan bli folkomröstning om Slussen; SR Stockholmsnytt, Beskedet: Det blir en bussterminal i Katarinaberget, Stockholms stad: Omtag för bussterminal vid Slussen.

Spelar det någon roll att manifestera mot rasism?

Många svenskar har de senaste månaderna deltagit i olika manifestationer mot rasism, i Kärrtorp, Malmö, eller som jag i dag på Norrmalmstorg. Vissa kanske frågar sig om det har någon betydelse; rasister med stövlar eller i kostym tycks ju ändå på frammarsch, i Sverige och Europa? Men svaret på frågan ovan är ändå självklart: Ja. Det spelar roll att manifestera. Vi måste visa vilka som är majoriteten.

LIKA VÄRDA. Folkmusiker mot rasism, demokratiminister Birgitta Ohlsson och förra S-ledaren Mona Sahlin hörde till talarna. I bilden till höger också Liberala Ungdomsförbundets ordförande Linda Nordlund.
LIKA VÄRDA. Folkmusiker mot rasism, demokratiminister Birgitta Ohlsson och förra S-ledaren Mona Sahlin hörde till talarna. I bilden till höger också Liberala Ungdomsförbundets ordförande Linda Nordlund.

En kylslagen söndageftermiddag då vintern åter gjort sig påmind i Stockholm är det inte ett självklart val att ställa sig på det blåsiga Norrmalmstorg för att lyssna på talare och folkmusik. Ändå var det vad ganska många stockholmare valde att göra med relativt kort varsel i dag. Det var en partipolitiskt obunden manifestation anordnad av ledarskribenten m m Sakine Madon, som ville markera mot rasismen – och även visa att liberaler visst gärna inte bara argumenterar utan också demonstrerar mot mörkerkrafterna (något som ju ifrågasatts bl a av Nabila Abdul Fattah i Etc; Sakine Madon skrev själv i går i Expressen). Vi lyssnade till demokratiminister Birgitta Ohlsson, RFSL:s tidigare ordförande Sören Juvas, författaren och skaparen av Berättarministeriet Dilsa Demirbag-Sten och förra S-ledaren och mångåriga ministern m m Mona Sahlin – samt till dragspels- och fiolmusik framförd av folkmusiker mot rasism.

Dagens manifestation hade en liberal prägel, men det var ingen partipolitik som stod i förgrunden. Att partipolitik och klasskampsretorik rätt ofta dyker upp vid olika manifestationer anordnade av socialistiska rörelser är en anledning till att de inte alltid samlar särskilt många liberaler. Och när vi är där, är vi det ofta lite mer anonymt; utan partifanor och slagord. Men vi lyssnar gärna till goda argument, som på Norrmalmstorg i eftermiddags.

Frågan en del ställer sig – och även jag ibland – är förstås om det har någon betydelse. Vad bryr sig rasister, i kostym eller stövlar, om att vi är några hundra eller tusen eller tiotusen som manifesterar, tågar eller ”kärleksbombar” en skola som utsatts för nazivandalism? (Liberala Ungdomsförbundets initiativ på Vasa Real har spritt sig i medierna, bl a till amerikanska nättidningen Huffington Post.) Har det inte bara möjligen effekten att ge dem mer uppmärksamhet?

Mitt svar är ändå självklart: Ja. Det spelar roll att vi manifesterar. Och flera av skälen har uttryckts väl av andra än mig. Det handlar om att visa att vi är fler: #1000xFLER som ungliberalernas hashtag efter nazivandaliseringen av Vasa Real formulerades. Miljoner fler, som demokratiminister Birgitta Ohlsson påpekade i sitt tal i dag, oavsett om vi ställs inför stöveltramp på gatorna eller kostymrasister på frammarsch mot våra parlament  (SvD: Populister på frammarsch i Europa). Det handlar om att stå upp mot historielösheten, som Mona Sahlin lyfte fram; och som den ledande forskaren kring högerextremism Heléne Lööw skrev i gårdagens understreckare i SvD är det samma nazism nu som då, med samma rötter och en obruten organisatorisk arvföljd.

Det gäller att visa att vi inte bara är många, utan att vi kan och får vara antirasister – något som absurt nog verkar behöva markeras för personer som påstår att en viss ideologi, eller rentav en viss hudfärg (!) inte skulle göra att man trovärdigt kan argumentera mot rasism och för allas lika värde.

Detta diskuterar en annan av dagens talare, Dilsa Demirbag-Sten, ofta förtjänstfullt, t ex i sin kolumn i DN häromdagen (”Vi lever i offerkoftornas tidevarv”). Och vi måste tydligen också göra front åt ett annat håll och stå upp för att det inte går att vara opartisk inför rasism. Antirasism handlar helt enkelt om alla människors lika värde och att ta ställning för det är inget som vi ska behöva frukta; i så fall är det ”en dumstrut vi ska bära med stolthet”, som Lena Sundström skrev i DN i fredags.

Framför allt måste vi våga säga ifrån. Vi kan inte, som Mona Sahlin påpekade, låta nazister tro att den tysta minoriteten står på deras sida, eftersom de får stå oemotsagda.

Även om det inte alltid är klokt – om än modigt – att stå upp mot stöveltrampande nazister på stan eller i tunnelbanan, kan vi alla säga ifrån på ett eller annat sätt. Vi kan säga stopp och belägg inför smygrasism i fikarum eller på fotbollsträningar – eller i familjekretsen. Vi kan göra motstånd i vår vardag genom att riva bort rasistiska klistermärken på lyktstolpar. Vi kan visa vad demokrati och politiska alternativ handlar om i en respektfull men eldig debatt om de stora frågorna, eller i lokala politiska initiativ.

Och vi kan manifestera på gator och torg. I demonstrationståg med röda fanor eller i en folksamling på ett torg med sansade men kraftfullt tydliga talare, och folkmusiker.

Maria Johansson: Bevara oss från tystnad och opartiskhet. Sakine Madon: Manifestation för människors lika värde. FP Haninge: Manifestation för alla människors lika värde. Lars Epstein bild- och textbloggar i DN. Expressen skriver om manifestationen. Läs också gärna Hanna Gerdes hyllning till dem ”som aldrig håller käften”.

Klocktornet: En skandalrivning av flera skäl

Häromdagen revs Klockhuset vid Norra Station – i trots mot kommunfullmäktiges beslut. Det är en skandalrivning både ur demokratisk och kulturhistorisk synvinkel. Folkpartiet kräver nu att rivningen kompenseras – det finns fortfarande chans att rädda Klockhusets pendang.

På filmen nedan (lånad av Sverker Stödberg på Youtube) begås en stadsbyggnadsmässig skandal. Klockhuset, som påminde om den tid då Norra Stationsområdet var just ett stationsområde, rivs genom sprängning. Detta trots att kommunfullmäktige i Stockholm 2009 beslutade att klocktornet om möjligt skulle bevaras och flyttas till en annan plats inom den nya stadsdelen Norra Station.

Nu skylls på byråkratiska strukturer – ingen har velat ta ansvar för huset – vilka ledde till att stadsbyggnadskontoret på delegation gav rivningstillstånd. Men det låter som dåliga ursäkter. Motsvarande rivning av Bobadillhuset vid Slussen blev, som Folkpartiets stadsbyggnadspolitiker Björn Ljung påpekar, en politisk fråga. Varför lyftes då aldrig Klocktornet på nytt, så att de ansvariga politikerna kunde ha sett till att förvaltningarna förverkligade fullmäktiges beslut?

En växande stad innebär ständiga förändringar. Ska alla nya stockholmare (och vi blir stadigt fler; SCB, AB) som föds och flyttar hit få plats, krävs nya bostäder. Vi vill förtäta och använda redan exploaterad mark, för att inte bebygga mer grönområden än nödvändigt, och för att skapa urbana stadsmiljöer som är människo- och miljövänliga. Det är kvartersstaden som ska växa, bl a i Norra Stationsområdet.

Men att vi bygger nytt innebär inte att vi kan dra ett streck över det gamla Stockholm. Tvärtom är en av vår stads styrkor dess långa historia och de spår som finns av den. Gamla inslag i den nya stadsbebyggelsen kan tillföra stora värden och ge en variation som ögat och sinnet uppskattar, på samma sätt som ny arkitektur kan komplettera gamla kvarter.

RIVNINGSOBJEKT? Klockhuset och klocktornet fick häromdagen skatta åt förgängelsen. Chansen att bevara en kultur- och stadshistorisk koppling i Norra Stationsområdet blev bokstavligen bortsprängd.
OMOTIVERAT RIVNINGSOBJEKT. Klockhuset och klocktornet fick häromdagen skatta åt förgängelsen. Chansen att bevara en kultur- och stadshistorisk koppling i Norra Stationsområdet blev bokstavligen utraderad. Bild: Holger Ellgaard via Wikimedia.

Vi kan och ska inte bevara allt – men att inte anstränga sig för att bevara det som kan tillföra nya områden viktiga kvaliteter, som kan glädja gamla och nya stockholmare, om det kan bevaras – det är inget annat än en kulturhistorisk och stadsbyggnadsmässig skandal. Detta utöver det klart problematiska i att tjänstemän har tillåtits att köra över demokratiskt fattade beslut i Stockholms högsta organ, kommunfullmäktige.

Nätverket Yimby, som knappast kan anklagas för att vara bakåtsträvare, lyfter och problematiserar behovet av och möjligheten att blanda det gamla och det nya. Hur man kan göra, visar Solna stads och stadsbyggnadskommunalrådet Anders Ekegrens (FP) exempel: de s.k. ”rödingarna”, också de med koppling till de järnvägar som gick hand i hand med 1800- och 1900-talets urbanisering, flyttas för att kunna bevaras.

För Klocktornet är det för sent. Stockholm har försuttit en chans att väva ihop historien med framtiden och ge den nya stadsdelen Norra Station en förankring bakåt. Men 100 meter bort finns Klockhusets pendang – utan torn, men ändå en viktig koppling till en annan tid då Stockholm växte kraftigt och en ny teknik och infrastruktur rusade fram. Folkpartiet kräver nu att ”skandalrivningen” av Klocktornet kompenseras genom att detta liknande hus om möjligt bevaras.

Låt Stockholms årsringar synas. Gammalt och nytt kan gå hand i hand. Stadens historia och demokrati ska respekteras.

Lotta Edholm: Skandalös rivning. Madeleine Sjöstedt: Klockhuset rivet trots fullmäktiges beslut, Skandal att klocktornet rivits – undersök möjligheten att bevara pendangen. Vi i Vasastan: Klocktornet vid Norra Stationsgatan rivet. Lars Epstein i DN uppmärksammar Folkpartiets förslag: Rädda Klockhusets tvilling på Norra Station. DN skriver också om att Folkpartiet vill rädda Klockhus-tvilling.

En rikare värld

En västvärld som vårdar en försiktig återhämtning, ett mäktigt Kina som funderar inför framtiden och tragiska konflikthärdar fyller nyhetsflödet men det finns också en ljusare bild av omvärlden. Många länder har blivit betydligt rikare. Förhoppningsvis betyder det också bättre tider för miljö och människor.

Världens länder efter BNP/capita, 2011. Bild från Wikimedia/Quandapanda, med data från Världsbanken kompletterade med IMF och CIA.
Världens länder efter BNP/capita, 2011. Bild från Wikimedia/Quandapanda, med data från Världsbanken kompletterade med IMF och CIA.

USA repar sig. Europa visar tecken på bättring. Kinas väg framåt är höljd i dunkel – men verkar inte innehålla svaga demokratiska tendenser. Syrienkriget tycks bara bli mer blodigt och komplicerat, den unga staten Sydsudan vacklar på branten och Turkiets och Thailands demokratier skakas av konvulsioner.

2014 börjar med en varierad men som det tycks mest mörk bild. Vår situation i Sverige ter sig stabil och lyckosam. Men även i omvärlden finns gott om styrkebesked.

Världen utanför Europa och Nordamerika, och bortanför de tragiska konflikterna, har blivit allt rikare. Afrika söder om Sahara är till stora delar en tillväxtzon. Som beskrivs i dagens DN har många länder främst i Afrika och Asien de senaste åren uppnått en betydligt högre ekonomisk stabilitet, och därmed blivit betydligt säkrare för investeringar. Investeringar och handelsförbindelser som är avgörande för fortsatt utveckling.

Oljeutvinning på amerikansk hemmaplan - här i Texas. Bild från Wikimedia/Eric Kounce.
Oljeutvinning på amerikansk hemmaplan – här i Texas. Bild från Wikimedia/Eric Kounce.

Starka finanser och god återbetalningsförmåga är dock inte allt. Verklig rikedom handlar också om jämlikhet och hållbarhet – om människor och miljö. För att ekonomisk utveckling ska komma fler till del och för att den inte ska ske på bekostnad av natur och klimat är en stark rättsstat och demokratisk mognad centrala. Och de är förstås också tillväxtfaktorer i sig.

De turkiska och thailändska dramerna ger ett perspektiv. Den burmesiska militärdiktaturens till synes förvånande snabba avveckling av sig själv en annan. Råvarudrivna afrikanska ekonomier med starkt beroende av Kina åter ett. Sårbarheten för plötsliga förändringar inom eller utanför landet kan vara stor. USA:s ökade självförsörjning på olja och gas genom skifferutvinningen (se t.ex. DN:s reportage häromdagen) försvagar den demokratiska supermaktens egenintresse i vissa regioner – vad ger det för följder för dess diplomatiska engagemang, och den demokratiska utvecklingen? För att inte tala om för miljön?

Varje land måste bedömas för sig – både i ekonomisk och demokratisk styrka. Svenska investeringar och andra ekonomiska kontakter med mer utvecklade och rikare demokratier kan förhoppningsvis stärka inte bara ekonomin utan också rättsstaten och demokratin. Men spelplanen har förändrats: När många utvecklingsländer blir rikare och får större självförtroende blir förbindelserna mer på lika villkor. Och det är nog bra för alla parter.