Etikett: demokrati

Olika ideologier, samma antihumanism

Våldsam extremism kan ha rasistiska, religiösa eller andra ideologiska orsaker. Ett är gemensamt: Den hotar demokratin, den förför utsatta ungdomar, och den ska bekämpas. Våldet i Kärrtorp i går och den utredning som demokratiministern mottar i dag sätter samhällets arbete mot våldsbejakande extremism i fokus.

Den antirasistiska demonstrationen i Kärrtorp avbröts av nynazister. Foto: Jesper Svensson, jespersvensson.blogspot.se
Den antirasistiska demonstrationen i Kärrtorp avbröts av nynazister. Foto: Jesper Svensson, jespersvensson.blogspot.se

Demokratins dödgrävare kommer i olika skepnader. Extremistiska rörelser må ha olika ideologier: nazistisk, islamistfundamentalistisk, autonom vänsterextremistisk. De utgör alla ett hot mot demokratin – men framför allt ett hot mot framför allt vilsna, utsatta ungdomar.

Demokratin i Sverige står stark. Det innebär inte att den är osårbar eller inte skadas av extremism, hatbrott och angrepp på fri- och rättigheter. Händelser som den i Kärrtorp i går och rättssamhällets förmåga att bemöta dem (Expressen, SvD) får konsekvenser, för människors trygghet och tillit – till demokratins institutioner och till varandra. Och terroristhot av olika slag finns också i Sverige, mot svenska individer och intressen.

Med det sagt: det största hotet är mot individerna som förförs och lockas in i de extrema rörelserna. En del slutar i livslång kriminalitet och ett liv utanför samhället, andra som islamistiska jihad-krigare i utländska konflikter.

Att motverka och förebygga extremism och terrorism handlar mycket om att förebygga rekrytering. Den strategi mot våldsbejakande extremism som demokratiminister Birgitta Ohlsson beställt av en utredning och i dag mottar, kan förhoppningsvis ge svar. Den kritiserades i går för att just behandla islamism, höger- och vänsterextremism tillsammans (DN Debatt, TT/SvD) – men utredaren Eskil Franck försvarade i morse strategin och påpekade att den innehåller olika delar med bakgrundskunskap och förklaringar till de tre olika formerna av extremism (P1 Morgon).

Viktigast för att förebygga att fler unga förförs av extremism måste vara att se mönstren och sambanden men också de individuella sammanhangen. Det handlar om att se varje barn, varje ungdom. Om att stötta föräldrar och familjer – om idrotts- och föreningslivet, kulturen, civilsamhället i övrigt – och framför allt om utbildning och en skola som ger alla goda chanser i livet.

Min vän och kollega Jesper Svensson var på plats i Kärrtorp i går och vittnar på sin blogg om det som hände när den antirasistiska demonstrationen angreps av nynazister. Det är hans foto jag har lånat ovan.

Demokratin, öppenheten och e-samhället

Vilka vill egentligen vara politiker? Hur kan vi utveckla politikens former? Vad ger den nya tekniken för möjligheter?

I höst genomförs provvalen i Folkpartiet i Stockholms stad. Jag kandiderar till riksdagslistan och till kommunfullmäktigelistan (provval mellan 20 oktober och 3 november). Se inlägg under kategorin ”Rasmusliberal 2014″.

Att vara politiskt engagerad är att arbeta i demokratins tjänst. Det må låta högtravande, men att tänka så gör stunderna med tjocka handlingsbuntar inför nämndmöten, mejlsvar och rutinuppgifter som ingår i politikerns vardag jämte de många roligare stunderna, lite mer glamouröst.

Vi behöver slå ett slag för fritidspolitikerna. Ibland talas det om ökande politikerförakt, men jag vill tro att människor som verkligen känner och träffar en politiker av kött och blod, har svårt att förakta den personen. De ser då också att de flesta politikers vardag handlar om att lägga en stor del av sin fritid, utöver ordinarie arbete, på just att läsa handlingar, ha medborgarkontakter och hålla sig a jour med vad som händer i omvärlden – för att kunna fatta bra beslut.

Rådssalen - Stockholms formella politiska hjärta. Foto från stockholm.se
Rådssalen – Stockholms formella politiska hjärta. Foto från stockholm.se

Politikerna behöver inte bli färre. Tvärtom, fritidspolitikerna tror jag behöver bli fler!

Vi kallas förtroendevalda – våra uppdrag bygger på förtroende. Det är vi som har väljarnas mandat att styra kommunerna, landstingen och landet. Det måste vara tydligt vad politikerna har för ansvar – och vi måste ha möjlighet och medel att utöva det ansvaret. Att antalet heltidspolitiker och politiska tjänstemän har ökat är inte så konstigt, med tanke på att dagens kommuner är så oerhört mycket mer komplexa verksamheter än tidigare – med oerhört mycket större budgetar. Fritidspolitikerna i kommunfullmäktige i Stockholm ansvarar för en driftbudget på bortåt 40 miljarder. I kulturnämnden och Stadsteaterns styrelse är jag delansvarig för en kulturbudget på ca en miljard.

Mer politiska resurser är trots allt bättre än ökad, inofficiell makt från de opolitiska tjänstemän som bereder politikernas beslut. Opolitiska tjänstemän vars ansvar är svårt att definiera och utkräva. Rollen för politiker kontra tjänstemän är något vi behöver diskutera betydligt mer.

”Den nya tekniken” kommer att få allt större inverkan också på politiken och demokratin. De där handlingsbuntarna jag skrev om i början är redan för vår del ersatta med en läsplatta, som sparar mycket papper och trappspring med tjocka kuvert.

E-demokrati handlar ibland mycket om möjligheterna till röstning på nätet. Det är nog en ohejdbar utveckling. Vi medborgare kommer att kräva att kunna rösta elektroniskt, precis som vi sköter våra bankaffärer, myndighetskontakter och allt mer av våra privata relationer med hjälp av datorer och smarta telefoner. Röstningen är dock något särskilt – den yppersta medborgarhandlingen i en representativ demokrati. Den senaste tidens avslöjanden om omfattningen av avlyssning, eller åtminstone möjligheterna till avlyssning, ger skäl för eftertanke. Det är viktigt att säkerställa säkerheten mot valfusk, skydda valhemligheten – och även gärna bevara högtidligheten i valhandlingen. Ett ökat valdeltagande till följd av e-röstning är självklart bara att välkomna.

Torrare men viktigare – och snabbare – är utvecklingen kring e-förvaltning och e-arkiv. Här ligger Stockholms stad i framkant, och arbetet drivs av Stockholms Stadsarkiv, där jag har äran att vara ordförande i det politiska arkivutskottet. Våra nämndhandlingar i läsplattan är bara en del av ett kretslopp där en handling finns på rätt plats från början, från det att den upprättas tills den arkiveras och till sist kanske gallras. Det papperslösa samhället innebär betydligt större vinster än bara papperslösheten. Offentlighetsprincipen stärks och uppgraderas radikalt. Och effektivitetsvinsterna kan bli enorma.

Horribelt med fortsatta orimliga riksdagspensioner

Att vara riksdagsledamot är ingen sinekur. Det är också rimligt att avgångna riksdagsledamöter har ett visst inkomstskydd. Att man som 50-åring och f.d. riksdagsledamot ska ha en hög inkomst fram till ålderspension är däremot orimligt. Att en utredning nu föreslagit en förändring är därför välkommet – men det är horribelt att denna förändring endast ska gälla nyvalda riksdagsledamöter från 2014. Redan sittande ledamöter som omväljs ska fortsätta att omfattas av tidigare, mycket generösa regler.

Det är orimligt, och det skriver jag tillsammans med Anne-Marie Ekström, Jesper Svensson och Daniel Andersson i dagens nummer av det liberala nyhetsmagasinet NU. Se klipp nedan och hela texten inklistrad där nedanför.

NU 8/2013, 21 januari 2013.
NU 8/2013, 21 januari 2013.

Horribelt låta gamla riksdagsledamöter behålla orimliga ”pensioner”

Att vara riksdagsledamot ska vara något av det finaste man kan vara i Sverige. Ett uppdrag som bygger på väljarnas förtroende, och som förnyas vart fjärde år.

Detta förtroendefulla uppdrag ska naturligtvis arvoderas bra. Det är viktigt att alla slags människor kan tjäna sitt land i den lagstiftande församlingen. Arvodet kan inte konkurrera med direktörslöner men det är i högsta grad motiverat att det ligger på en nivå över vanliga medelinkomster – också för att riksdagsuppdraget ska vara förenat med respekt.

Det är också rimligt att en riksdagsledamot som avslutar sitt uppdrag för en tid har en ekonomisk trygghet. Yrkeskarriären har ofta legat på is en tid (även om en del förtjänstfullt behåller kontakten med sitt tidigare yrkesliv, så är det ju inte möjligt för alla). Efter en tid i riksdagen är det kanske en annorlunda yrkesbana som väntar. Det kan finnas karensskäl att inte alltför snabbt ta vissa uppdrag, som berör det man har arbetat med i riksdagen.

De inkomst- och pensionsförmåner som riksdagsledamöterna hittills har haft, har dock med rätta kritiserats för att vara orimliga. Exemplen är många på tidigare ledamöter som har kunnat avstå från att arbeta och istället fått en relativt hög ersättning från riksdagen, i vissa fall fram till 65-årsdagen.

Därför är det helt i sin ordning – och hög tid – att systemet för inkomstgaranti nu ska förändras. Men risken är stor att man med den lösning som nu föreslås, bara spär på eventuellt politikerförakt ytterligare. Avståndet mellan medborgarna och ett upplevt politikerfrälse blir ännu större.

Att låta dagens riksdagsledamöter behålla det nuvarande, generösa stödet är naturligtvis helt horribelt. Att det nya, vettiga systemet bara skulle gälla för dem som väljs in 2014 och senare, är inte i första hand orättvist mot framtidens ledamöter. Det är djupt provocerande och stötande för den allmänna rättskänslan.

Ett argument som hörs för att låta dagens ledamöter förbli ett privilegierat politikerfrälse, är att det handlar om ingångna avtal och att undvika retroaktiva förändringar.

Om förutsättningen för att bli invald i riksdagen var att få en generös pension, bör nog berörda ledamöter fundera över sitt engagemang. Och väljarna bör fundera över om dessa deras representanter hör hemma i riksdagen.

Som riksdagsledamot är man dessutom inte anställd. Riksdagen har ju heller inte haft problem att ändra diverse villkor för exempelvis medlemmar i a-kassor eller för oss alla medborgare i socialförsäkringarna.

Det finns i den politiska kulturen ibland en anda av att man som innehavare av ett uppdrag behåller det tills man själv väljer att kliva av. Detta är en kultur som konserverar politiken och fördröjer nödvändiga förändringar. Användandet av begreppet retroaktivt i diskussionen om villkoren för den kommande mandatperiodens folkvalda gör det nödvändigt att betona en fundamental princip: förtroendet från medlemmar och medborgare prövas vid varje val. Ett förnyat förtroende får aldrig betraktas som givet, det måste på nytt förtjänas.

RASMUS JONLUND
Kulturpolitiker Stockholm stad, ordförande FP Kungsholmen

ANNE-MARIE EKSTRÖM
2:e vice ordf kommunfullmäktige Borås, f.d. riksdagsledamot

JESPER SVENSSON
Ordförande FP Skarpnäck

DANIEL ANDERSSON
Vice ordförande FP Östergötland