Är det omodernt att inte vilja få sitt sexliv ofrivilligt uppvisat för andra? Efter den omdebatterade hovrättsdomen om en ung man som spred en film med sig och sitt ex, finns behov att fastslå att domstolar inte ska spekulera om saker som saknar relevans. Särskilt om de saknar expertis i ämnet.

Domstolar ska följa lag och praxis. Hovrättens dom som sänkte skadeståndskravet mot den unge mannen som spred en film med sexuellt innehåll med sin f d flickvän, kan mycket väl vara korrekt ur dessa utgångspunkter (SvD, DN). Det kan inte jag som lekman avgöra. Innan en lagändring om kränkande fotografering i somras var enskildas möjlighet till skadestånd under liknande omständigheter begränsad (DN).

Här finns en parallell med den tidigare, mycket uppmärksammade våldtäktsrättegången för snart en månad sedan, där ett flertal unga män friades av Svea hovrätt. Efter en lagändring i somras skulle de unga männens handlingar mot en ensam flicka sannolikt ha bedömts hårdare. Och dessa lagändringar, som stärker offren i framtida liknande situationer, tycks innebära mindre chanser för de här utsatta unga kvinnorna att få sina fall prövade på nytt. (Detta hindrar inte att många anser att även den nya lagstiftningen är otillräcklig; se t.ex. Cecilia Elvings och Anna Mårtenssons inlägg.)

Det må vara hur det vill med den juridiska korrektheten i Göta hovrätts dom i sexfilmsmålet. Det domstolar inte ska göra är att spekulera fritt, på områden där de inte har någon expertis. Oavsett om det har någon relevans för fallet eller inte. Därför baxnar vi så inför hovrättens förbluffande tondöva formulering: ”inom inte alltför snäva kretsar av befolkningen med tiden har blivit alltmer socialt accepterat att vara mycket öppen och utåtriktad avseende sina sexuella vanor”.

Man kan raljera mycket över hovrättsdomarnas insikter i och erfarenheter av hur öppna och utåtriktade människor ”med tiden” har blivit med sina sexuella vanor. Problemet är att sådana bedömningar näppeligen tillhör de höga juristernas expertis. Domare ska vara experter på lagen, praxisen, rättsprocessen. För en mängd andra kunskaper får man lyssna på sakkompetens. Om det, som sagt, är relevant för målet. (Här finns en annan parallell, till den mordanklagade läkaren vid Astrid Lindgrens barnsjukhus, som efter en lång och traumatisk process slutligen frikändes – och där processen nog hade gått mycket annorlunda om rättsväsendet, i det fallet åklagaren, tidigt hade konsulterat relevant, medicinsk, expertis.)

Domare ska självklart också använda sig av sunt förnuft och en förankring i det allmänna rättsmedvetandet (här har de också i tingsrätt och hovrätt hjälp av nämndemän). Men då får de också tåla hård kritik när det sunda förnuftet sviker så som i Göta hovrätts formulering. För vem ska avgöra att just jag ska vara öppen med mina egna sexuella vanor, annan än jag själv? Är det en expartners uppgift? Eller en hovrättsdomares?

Det nedsatta skadeståndet i sexfilmsdomen kanske är motiverat ur juridisk synpunkt. Formuleringen om den alltmer accepterade sexuella öppenheten kanske inte hade någon som helst relevans för den värderingen. Men viktigare än värdet av skadeståndet är värdet av orden. Det är inte värderingen i kronor – utan nedvärderingen i mänsklig värdighet som det handlar om, när en svensk domstol kränker en ung person, ett brottsoffer, ännu en gång.