Behovet av fler bostäder i Stockholm blir mer akut för varje år. Bostadsbristen är ett stort hot inte bara för bostadssökande utan mot hela regionens framitd. Lösningar som kan råda bot på bostadsbristen finns – men fler politiker, och fler än politiker, måste våga mer.

Stockholm som en av världens snabbast växande städer är en sanning vi vant oss vid. Här finns mycket som lockar – jobb, utbildning, kultur, likasinnade av alla de slag, storstadens tolerans, öppenhet och anonymitet. Och enklare vägar ut i omvärlden.

Frågan är hur länge Stockholm fortsätter att vara attraktivt, när unga inte kan få bostad och följaktligen inte kan ta jobb eller påbörja/slutföra utbildningar här. När vanliga inkomsttagare i viktiga yrken inom vård, skola, service och industri inte har råd att bo – åtminstone inte så bra som de skulle önska eller behöva. När fler måste flytta för att kunna bilda familj. Företag får svårt rekrytera. Alltfler lägger alltmer tid på pendling.

Vi ska inte måla fan på väggen, även om Viktor Barth-Krons lördagskrönika sätter problemen i blixtbelysning. Och när vi år efter år underträffar bostadsbyggarplanerna, samtidigt som befolkningsökningen slår rekord, då är det uppenbart att något måste göras.

Uppenbart är behovet att göra något nog för de flesta. Men vad? Och vem kan, och vågar? Att bygga bostäder är inte raketvetenskap. Men hindren är många, som DN:s artiklar i veckan visar (DN 1, DN 2).

Politiker kan och bör göra mycket. Förenkla byggprocesserna, så fler planer kan bli verklighet: enklare planförfaranden och färre överklagandemöjligheter. I kommunerna kan vi bli ännu bättre både på att ta fram mer egen byggbar mark (också något för staten!), bygga tätare, och ta fram planer. Framför allt i vissa Stockholmskommuner som i dag bygger mycket lite. Kommunala bostadsbolag kan bygga fler hyresrätter.

Statens ansvar är tungt för ny infrastruktur – vägar och framför allt spår, som kan möjliggöra nya bostadsområden. Behovet av tvärförbindelser är stort. Då gäller det att satsa mer statliga medel – och att inte lägga beslag på stockholmarnas trängselskatteintäkter! (Se bl a Birgitta Rydbergs blogg.)

Privata byggherrar har förstås en avgörande roll. Stat, kommuner och byggare kan tillsammans göra mer – kanske efter modell av de finska intentionsavtalen som Anders Ekegren bloggar om. För andra länder visar att det går att bygga! Också subventionerade bostäder för dem som behöver.

Parterna på bostadsmarknaden har också ansvar – för att det kan byggas mer, och för att befintliga bostäder kan komma fler till nytta genom ökad rörlighet. En friare hyressättning, som vi redan har rört oss mot, kan betyda att fler lägenheter blir tillgängliga. Förvisso dyrare – men billiga lägenheter som aldrig kommer ut på den öppna bostadsmarknaden gynnar inga bostadssökande, som idag ofta betalar höga andrahandshyror utan tryggheten i ett eget kontrakt.

Vi kan också behöva bygga billigare – enklare, mer standardiserat under ytan, men fortfarande med variation och kvalitet. Nyproduktion kommer dock aldrig att bli billigt.

Politiker, myndigheter och organisationer kan dock inte göra allt. Vi stockholmare måste inse att vi har blivit och blir fler – och att fler måste få plats. Om vi vill bevara viktig natur och inte bygga nya, socialt och ekologiskt problematiska, satellitstäder, kommer vi alla att behöva få fler nya grannar.

En tätare stad kräver hänsyn till befintliga invånare och befintlig bebyggelse. Vi måste tänka på att bygga bra, vackert och med grönområden och konstnärlig gestaltning. Vi ska peka på hur fler invånare ger mer service, handel, kultur och nöjen till alla. Men vi behöver mindre NIMBY och mer yimby!

Dagens system ger oss som redan bor en stark ställning. Det är dags att tänka lite mer på de som vill och kommer bo i framtiden. Och fler grannar kan helt enkelt vara väldigt bra och roligt.

Som en del av mitt ”valprogram” har jag bloggat om en tätare och grönare stad. Här andra blogginlägg om bostäder. Yimby är ett nätverk som vill att Stockholm ska växa och utvecklas, finns på nätet och förstås på Facebook.