Tagg: yimby

Parkering kan inte vara normen

I en växande, tät stad där vi vill att många människor ska rymmas, måste bilar ta mindre plats. Målet om minskad bilism måste få genomslag när vi bygger nya stadsdelar.

P-skyltDet är trångt i trafiken i Stockholm – och fler bussar, spårvagnar, cyklar och fotgängare behöver få plats om staden ska växa på ett hållbart sätt, för människor och miljö. Också leveranser behöver få plats att komma fram i en mer tätbefolkad stad.

Det betyder att bilarna måste maka på sig – framför allt de stillastående parkerade men också de som rullar. Det gynnar förstås också vår lokala luftkvalitet och det globala klimatet.

Minskad bilism i Stockholm handlar dock inte bara om gatuutrymme eller miljö. Det gäller om vi ska ha plats för och råd med alla de nya bostäder vi behöver bygga.

Med bilen som norm har bostadsområden länge planerats med många parkeringsplatser. Det kostar, i värdefull mark eller i dyra nedgrävda garage. Det betyder mindre plats för bostäder, högre kostnader för bostadsbyggande, dyrare lägenheter, högre hyror och/eller sämre ekonomi i byggprojekten. Dessutom har bilismen som vi vet gett utglesade städer och krav på vägar som också tar plats.

Parkeringstalen med ett visst antal P-platser per ny lägenhet var länge styrande och hämmande. Tyvärr verkar de fortfarande leva kvar i Stockholm – om än inofficiellt. Arkitekten Bodi Karlman skriver i Fastighetsnytt om 0,7 parkeringsplatser som norm i våra nya stadsdelar, och 0,5 även i våra miljöstadsdelar som Norra Djurgårdsstaden och kommande Årstafältet (Stockholm byggs fortfarande med bilisten som utgångspunkt). Det är smått absurt eftersom bilinnehavet i snitt numera är nere på 0,45 bilar per lägenhet! Som Karlman visar riskerar parkeringsnormen dessutom leda till att det blir färre av de smålägenheter som Stockholm så väl behöver – med större bostäder behöver byggherrarna bygga färre dyra P-platser…

Om vi ska ha en parkeringsnorm i Stockholm borde den självklart ligga lägre än bilinnehavet – snarare 0,4 således, och ännu lägre i miljöstadsdelar värda namnet. Målet måste vara att minska bilismen – för trängselns, miljöns och bostädernas skull. Se istället till att det byggs ordentligt med säkra cykelparkeringar!

Fortsatt och kraftfull utbyggnad av kollektivtrafiken är också nödvändig, och innan våra nya tunnelbanor är på plats behöver vi fler bussar, nya stadsspårvägar och tvärbanor, och snabba pendelbåtar som kan skapa nya resvägar och samband. Kombinationen cykel och kollektivtrafik har också stor potential och räckvidd.

Bilarna måste också bära sina egna kostnader – också för parkering. Det är orimligt att kostnaden för dyra parkeringsplatser, som i den täta kvartersstad vi nu (lyckligtvis) bygger måste sprängas och grävas ned i garage, ska belasta alla bostäder. Det är orimligt att bostadsbyggande och bostäder därmed blir dyrare, för byggherrar och framtidens boende, när vi mest av allt behöver mer bostäder, bra men också så billiga som möjligt.

Att, som de flesta Stockholmshushåll i dag, flytta in i en ny lägenhet och tvingas betala extra för parkeringsplatser man inte använder kan knappast kallas prisvärt. Också gatuparkeringen behöver i högre grad bära sina egna kostnader, på de gator där den kan finnas kvar. Priset har länge legat stilla och det är bra att det nu höjs.

Gångfartsgata skyltJag är ingen fiende till bilen – det är ett bra och ofta nödvändigt transportmedel. Bilen har en plats även i storstaden, inte minst för resor ut från stan, till platser som inte lätt nås med kollektivtrafik, eller när man behöver transportera skrymmande och tunga saker.

Men jag vågar nog kalla mig en fiende till bilismen, i den form som lett till städers utglesning, stora trafikleder, trånga stadsgator, hälsofarligt dålig luftkvalitet och utsläpp av klimatgaser.

Folkpartiet i Stockholm har i sitt trafikprogram tagit ställning för högre framkomlighet och färre bilar i stan. Vi har också ambitiösa förslag för cyklande, fotgängares säkerhet m m. Läs gärna mer i länkarna nedan!

Modernismens Stockholm byggdes med bilen, och parkeringen, som norm. Framtidens Stockholm bygger vi med bilen som undantag.

Lotta Edholm (FP), pressmeddelande: Bättre Stockholmsluft med färre bilar. Lotta Edholm, om Stockholms framkomlighetsstrategi: Hållbart resande i Stockholm. Folkpartiet Stockholms trafikprogram (fil).

Uppdatering 4 maj: Läs gärna .

 

Dags att ta ansvar för Slussen

Nya Slussen är förmodligen efterlängtad av en majoritet stockholmare. Inte för att de sluter upp mangrant bakom varje del av förslaget, men för att de inser att något måste göras åt detta söndervittrande monument över funktionalismen, som sedan länge förlorat det mesta av sin funktion. Något egentligt alternativ finns heller inte – förutom ytterligare förseningar som kan bli ödesdigra för säkerheten och vattenmiljön.

Slussen_tunnel_yimby
UNDER YTAN. Gamla Slussen sjunker sakta men säkert ihop under sin egen tyngd. Bild från yimby.se

Slussendebatten är en infekterad följetong i Stockholm, som jag hittills har hållit mig ifrån. Medan jag från sidlinjen har betraktat diskussionen, förslagen och mängden påståenden och myter har jag dock blivit alltmer övertygad: Något måste göras. Och Nya Slussen har mycket som talar för den. Framför allt är Nya Slussen det förslag som efter åratal av diskussioner, processer, planerande och skissande har vunnit stöd av en majoritet i Stockholmspolitiken, och som nu har en detaljplan som har vunnit laga kraft.

Nya Slussen är det alternativ som finns, för nuvarande Slussen håller sakta, men allt fortare, och definitivt säkert, på att vittra sönder. Något enhetligt alternativ finns ju heller inte – bara en önskan om att få mer tid. Tid som inte finns.

Jag kan verkligen se charmen i idén om dagens Slussen, 1930-talets manifestation av funktionalismen; jag kan se lockelsen i ingenjörskonstens triumf, den sinnrika fyrklövern, där bortåt 100 000 bilar skulle kunna röra sig utan att riskera att stanna för rödljus eller korsande fotgängare eller cyklister. Men i denna funktion ligger också Slussens ursprungliga huvudproblem: Den är byggd för bilismen, för en tid då man såg ökande antal bilar som problemfritt och positivt. Den innehåller enormt mycket asfalt och betong. Den har dessutom heller aldrig fyllt sin funktion – den är rätt unik för Stockholm som en trafikkonstruktion som alltid utnyttjats långt under sin kapacitet. Och den var heller aldrig så genial som trafikmaskin i verkligheten, när den lämnat ritbordet (Yimby, Slussenmyter del 9).

FÖRLORAD FUNKTION. Slussen från 1930-talet har förlorat sin funktionalitet och en rekonstruktion är inte realistisk.
FÖRLORAD FUNKTION. Slussen från 1930-talet har förlorat sin funktionalitet och en rekonstruktion är inte realistisk. Bild från yimby.se

Alternativet att bygga upp en ny Sluss i samma utseende som dagens faller i mina ögon på sin egen orimlighet (Yimby: Slussen plan B, en analys). Men inte heller alternativet med Ny syn på Slussen är särskilt realistiskt, inte minst eftersom en nedsänkt tunnelbana skulle kräva en så omfattande, dyr och tidskrävande ombyggnad att varken pengarna eller tiden helt enkelt finns (Yimby, Slussenmyter del 6, Den osänkbara tunnelbanestationen).

Ändå fortsätter debatten. En film som påstår sig skildra Nya Slussen gör viral ”succé” (DN – se även Resumé) – fast frågan är hur rättvisande det epitetet är. Att döma av diskussionen i sociala medier är frågan är hur många av delningarna som verkligen tyder på att de som sprider filmen står bakom dess budskap (ABC, Yimby).

Det ifrågasatta bussgaraget i Katarinaberget är heller inget argument för att stoppa Nya Slussen. Naturligtvis ska vi inte bygga ett större bussgarage än vad som behövs men det är inget som hindrar att vi går vidare. Ur kulturhistorisk och stadsantikvarisk synpunkt vore mindre öppet vatten att föredra, om man vill återkoppla till det historiska näset. Och höjdskillnaden från havsnivå till Söders höjder kommer alltid innebära en utmaning – men den försvinner ju inte om vi sänker Södermslmstorg utan flyttar bara till ett annat – brantare? – läge.

Nya Slussen har flera fördelar – och har blivit bättre genom Folkpartiets medverkan. Det blir mindre asfalt och betong, mindre plats för bilar och mer plats för människor. En central plats som i dag präglas av otrygghet, blir ett offentligt rum för stockholmarna. Säkert kan en del punkter förbättras ytterligare, jag månar särskilt om att tillgängligheten blir den bästa möjliga på denna utmanande plats.

Med allt detta sagt är det dags att ta ansvar; och politikers ansvar är att ta beslut. Ansvar för perspektivet framtidens Stockholm. Ansvar för en sammanvägd kompromiss och för att säga när nog är nog.

Och är det inte nog när betongen och asfalten faller samman av sin egen tyngd? Är det inte nog när Mälarens vatten hotar att svämma över tunnelbanan vid vinterstorm och vårflod? Är det inte nog när denna potentiellt vackra plats är ett otryggt, mörkt och illaluktande ställe som man helst undviker och passerar snabbt? Är det inte nog när funktionalismens fyrklöver har förlorat sin funktionalitet?

Jag är glad att Folkpartiet har varit med och tagit ansvar för framtagandet av Nya Slussen, jag är glad att vi är med och tar ansvar för beslutet, och för genomförandet.

Jesper Svensson: Nya Slussen – en knutpunkt att se fram emot!

Klocktornet: En skandalrivning av flera skäl

Häromdagen revs Klockhuset vid Norra Station – i trots mot kommunfullmäktiges beslut. Det är en skandalrivning både ur demokratisk och kulturhistorisk synvinkel. Folkpartiet kräver nu att rivningen kompenseras – det finns fortfarande chans att rädda Klockhusets pendang.

På filmen nedan (lånad av Sverker Stödberg på Youtube) begås en stadsbyggnadsmässig skandal. Klockhuset, som påminde om den tid då Norra Stationsområdet var just ett stationsområde, rivs genom sprängning. Detta trots att kommunfullmäktige i Stockholm 2009 beslutade att klocktornet om möjligt skulle bevaras och flyttas till en annan plats inom den nya stadsdelen Norra Station.

Nu skylls på byråkratiska strukturer – ingen har velat ta ansvar för huset – vilka ledde till att stadsbyggnadskontoret på delegation gav rivningstillstånd. Men det låter som dåliga ursäkter. Motsvarande rivning av Bobadillhuset vid Slussen blev, som Folkpartiets stadsbyggnadspolitiker Björn Ljung påpekar, en politisk fråga. Varför lyftes då aldrig Klocktornet på nytt, så att de ansvariga politikerna kunde ha sett till att förvaltningarna förverkligade fullmäktiges beslut?

En växande stad innebär ständiga förändringar. Ska alla nya stockholmare (och vi blir stadigt fler; SCB, AB) som föds och flyttar hit få plats, krävs nya bostäder. Vi vill förtäta och använda redan exploaterad mark, för att inte bebygga mer grönområden än nödvändigt, och för att skapa urbana stadsmiljöer som är människo- och miljövänliga. Det är kvartersstaden som ska växa, bl a i Norra Stationsområdet.

Men att vi bygger nytt innebär inte att vi kan dra ett streck över det gamla Stockholm. Tvärtom är en av vår stads styrkor dess långa historia och de spår som finns av den. Gamla inslag i den nya stadsbebyggelsen kan tillföra stora värden och ge en variation som ögat och sinnet uppskattar, på samma sätt som ny arkitektur kan komplettera gamla kvarter.

RIVNINGSOBJEKT? Klockhuset och klocktornet fick häromdagen skatta åt förgängelsen. Chansen att bevara en kultur- och stadshistorisk koppling i Norra Stationsområdet blev bokstavligen bortsprängd.
OMOTIVERAT RIVNINGSOBJEKT. Klockhuset och klocktornet fick häromdagen skatta åt förgängelsen. Chansen att bevara en kultur- och stadshistorisk koppling i Norra Stationsområdet blev bokstavligen utraderad. Bild: Holger Ellgaard via Wikimedia.

Vi kan och ska inte bevara allt – men att inte anstränga sig för att bevara det som kan tillföra nya områden viktiga kvaliteter, som kan glädja gamla och nya stockholmare, om det kan bevaras – det är inget annat än en kulturhistorisk och stadsbyggnadsmässig skandal. Detta utöver det klart problematiska i att tjänstemän har tillåtits att köra över demokratiskt fattade beslut i Stockholms högsta organ, kommunfullmäktige.

Nätverket Yimby, som knappast kan anklagas för att vara bakåtsträvare, lyfter och problematiserar behovet av och möjligheten att blanda det gamla och det nya. Hur man kan göra, visar Solna stads och stadsbyggnadskommunalrådet Anders Ekegrens (FP) exempel: de s.k. ”rödingarna”, också de med koppling till de järnvägar som gick hand i hand med 1800- och 1900-talets urbanisering, flyttas för att kunna bevaras.

För Klocktornet är det för sent. Stockholm har försuttit en chans att väva ihop historien med framtiden och ge den nya stadsdelen Norra Station en förankring bakåt. Men 100 meter bort finns Klockhusets pendang – utan torn, men ändå en viktig koppling till en annan tid då Stockholm växte kraftigt och en ny teknik och infrastruktur rusade fram. Folkpartiet kräver nu att ”skandalrivningen” av Klocktornet kompenseras genom att detta liknande hus om möjligt bevaras.

Låt Stockholms årsringar synas. Gammalt och nytt kan gå hand i hand. Stadens historia och demokrati ska respekteras.

Lotta Edholm: Skandalös rivning. Madeleine Sjöstedt: Klockhuset rivet trots fullmäktiges beslut, Skandal att klocktornet rivits – undersök möjligheten att bevara pendangen. Vi i Vasastan: Klocktornet vid Norra Stationsgatan rivet. Lars Epstein i DN uppmärksammar Folkpartiets förslag: Rädda Klockhusets tvilling på Norra Station. DN skriver också om att Folkpartiet vill rädda Klockhus-tvilling.

Så kan vi få fler bostäder

Behovet av fler bostäder i Stockholm blir mer akut för varje år. Bostadsbristen är ett stort hot inte bara för bostadssökande utan mot hela regionens framitd. Lösningar som kan råda bot på bostadsbristen finns – men fler politiker, och fler än politiker, måste våga mer.

Stockholm som en av världens snabbast växande städer är en sanning vi vant oss vid. Här finns mycket som lockar – jobb, utbildning, kultur, likasinnade av alla de slag, storstadens tolerans, öppenhet och anonymitet. Och enklare vägar ut i omvärlden.

Frågan är hur länge Stockholm fortsätter att vara attraktivt, när unga inte kan få bostad och följaktligen inte kan ta jobb eller påbörja/slutföra utbildningar här. När vanliga inkomsttagare i viktiga yrken inom vård, skola, service och industri inte har råd att bo – åtminstone inte så bra som de skulle önska eller behöva. När fler måste flytta för att kunna bilda familj. Företag får svårt rekrytera. Alltfler lägger alltmer tid på pendling.

Vi ska inte måla fan på väggen, även om Viktor Barth-Krons lördagskrönika sätter problemen i blixtbelysning. Och när vi år efter år underträffar bostadsbyggarplanerna, samtidigt som befolkningsökningen slår rekord, då är det uppenbart att något måste göras.

Uppenbart är behovet att göra något nog för de flesta. Men vad? Och vem kan, och vågar? Att bygga bostäder är inte raketvetenskap. Men hindren är många, som DN:s artiklar i veckan visar (DN 1, DN 2).

Stenstaden i kvartersstruktur är en populär boendeform - och liksom med Aspudden på bilden från 1932 behöver vi låta kvartersstaden växa utanför tullarna. Bild från Stockholmskällan.
Stenstaden i kvartersstruktur är en populär boendeform – och liksom med Aspudden på bilden från 1932 behöver vi låta kvartersstaden växa utanför tullarna. Bild från Stockholmskällan.

Politiker kan och bör göra mycket. Förenkla byggprocesserna, så fler planer kan bli verklighet: enklare planförfaranden och färre överklagandemöjligheter. I kommunerna kan vi bli ännu bättre både på att ta fram mer egen byggbar mark (också något för staten!), bygga tätare, och ta fram planer. Framför allt i vissa Stockholmskommuner som i dag bygger mycket lite. Kommunala bostadsbolag kan bygga fler hyresrätter.

Statens ansvar är tungt för ny infrastruktur – vägar och framför allt spår, som kan möjliggöra nya bostadsområden. Behovet av tvärförbindelser är stort. Då gäller det att satsa mer statliga medel – och att inte lägga beslag på stockholmarnas trängselskatteintäkter! (Se bl a Birgitta Rydbergs blogg.)

Privata byggherrar har förstås en avgörande roll. Stat, kommuner och byggare kan tillsammans göra mer – kanske efter modell av de finska intentionsavtalen som Anders Ekegren bloggar om. För andra länder visar att det går att bygga! Också subventionerade bostäder för dem som behöver.

Parterna på bostadsmarknaden har också ansvar – för att det kan byggas mer, och för att befintliga bostäder kan komma fler till nytta genom ökad rörlighet. En friare hyressättning, som vi redan har rört oss mot, kan betyda att fler lägenheter blir tillgängliga. Förvisso dyrare – men billiga lägenheter som aldrig kommer ut på den öppna bostadsmarknaden gynnar inga bostadssökande, som idag ofta betalar höga andrahandshyror utan tryggheten i ett eget kontrakt.

Vi kan också behöva bygga billigare – enklare, mer standardiserat under ytan, men fortfarande med variation och kvalitet. Nyproduktion kommer dock aldrig att bli billigt.

Politiker, myndigheter och organisationer kan dock inte göra allt. Vi stockholmare måste inse att vi har blivit och blir fler – och att fler måste få plats. Om vi vill bevara viktig natur och inte bygga nya, socialt och ekologiskt problematiska, satellitstäder, kommer vi alla att behöva få fler nya grannar.

En tätare stad kräver hänsyn till befintliga invånare och befintlig bebyggelse. Vi måste tänka på att bygga bra, vackert och med grönområden och konstnärlig gestaltning. Vi ska peka på hur fler invånare ger mer service, handel, kultur och nöjen till alla. Men vi behöver mindre NIMBY och mer yimby!

Dagens system ger oss som redan bor en stark ställning. Det är dags att tänka lite mer på de som vill och kommer bo i framtiden. Och fler grannar kan helt enkelt vara väldigt bra och roligt.

Som en del av mitt ”valprogram” har jag bloggat om en tätare och grönare stad. Här andra blogginlägg om bostäder. Yimby är ett nätverk som vill att Stockholm ska växa och utvecklas, finns på nätet och förstås på Facebook.