Etikett: Stockholmsregionen

Dunkel i rödgrönt

I höstens val står ett samlat regeringsalternativ med åtta års regeringserfarenhet mot tre rödgröna partier utan vare sig större erfarenhet eller några gemensamma förslag. Knäckfrågorna och de potentiella konflikterna för det rödgröna samarbetet kvarstår – och blir bara tydligare när Vänsterpartiets valplattform har presenterats. Hur går det med valfriheten och möjligheten för arbetskraftsinvandrare att få finna sin lycka och bidra till Sveriges utveckling? För stockholmarna finns också all anledning att fråga hur det går med Förbifarten och nu Österleden.

OTYDLIGARE. Inför valet 2010 var det rödgröna alternativet tydligare än nu. Men precis som Mona Sahlin kommer Stefan Löfven att få problem till vänster.
OTYDLIGARE. Inför valet 2010 var det rödgröna alternativet tydligare än nu. Men precis som Mona Sahlin kommer Stefan Löfven att få problem till vänster. Bild från De rödgröna på Flickr.

När Jan Björklund mötte Åsa Romson i debatt om läraryrket i SVT:s Agenda, kunde han kort konstatera att ingen vet vad som händer med skolan efter en eventuell rödgrön valseger: ”Det rödgröna alternativet är höljt i dunkel”. Och det gäller inte bara skolan utan ett flertal, mycket viktiga, områden. Hittills har den rödgröna oppositionen, till skillnad från 2010, lagt sig vinn om att inte komma överens om särskilt mycket – inte ens om att uttalat vilja sitta i samma regering.

Men S, V, MP är nu liksom för fyra år sedan det regeringsalternativ som bjuds. Och de är mycket tydliga i en sak: sin oenighet – och därmed gemensamma otydlighet.

Det rödgröna dunklet skingrades inte när Vänsterpartiet i går presenterade sin valplattform. Tvärtom. Vänsterpartiet lovar sin vana trogen det mesta åt de flesta, och det genast. Svagheten är förstås finansieringen som innehåller en hel del luft (se nedan). Vänsterpartiet är dock fortsatt tydligt i sitt ultimatum om att stoppa ”vinster i välfärden”. Förutom några avarter som bör stoppas med regleringar kring t ex riskkapital och räntesnurror, är höga vinster i välfärdsverksamheter knappast något problem. Men (V)inststoppet blir i högsta grad ett problem för S och MP. De potentiella följderna av V:s ultimatum, i regeringsfrågan eller, om kravet till all olycka skulle förverkligas, beskrivs av Carl B Hamilton.

Det V egentligen säger är att de vill stoppa valfriheten – och de kräver ju också stopp för det fria skolvalet. Politiker, av röd kulör, ska välja skolor, mödravårdscentraler och husläkarmottagningar åt folket. Det är inget som kan anförtros elever, föräldrar och myndiga medborgare. Frågan om detta blir rödgrön regeringspolitik måste ställas gång på gång till statsministerkandidaten Stefan Löfven.

Problem både till vänster och med sin favoritsamarbetspartner, Miljöpartiet, har Socialdemokraterna i den klassiska frågan om arbetstiden. Den forne fackordföranden Stefan Löfven är förstås övertygad om det riktiga och viktiga i att vi kan arbeta mer i Sverige, men V och MP har inte samma analys. Och samtidigt räknar alla rödgröna med att hämta hem finansiering till alla sina förslag genom breda skattehöjningar just på arbete – även om de inte är särskilt ense om ”detaljerna” i mångmiljardklassen kring t ex jobbskatteavdrag eller restaurangmoms. För ”högre inkomster” har de rödgröna partierna varsitt förslag med det gemensamma att de alla höjer marginaleffekterna kraftigt, minskar drivkrafterna för arbete, utbildning, entrepenörskap och innovation – och inte kommer att ge särskilt mycket ökade skatteintäkter.

Kanske är det med den dolda omvägen över högre marginalskatter som arbetstidsförkortningen ska uppnås? Det kommer åtminstone att leda till betydligt färre arbetade timmar.

Arbetskraftsinvandringen är ytterligare en konfliktpunkt som inte har kommit närmare en lösning. Tvärtom har Miljöpartiet och regeringen fördjupat sitt samarbete, senast kring att göra det lättare för asylsökande att få stanna som arbetskraftsinvandrare, och likaså lättare för utländska doktorander (SvD). Blir det åtstramningar av människors möjligheter att komma hit, försörja sig, fylla luckor på arbetsmarknaden och bidra till Sveriges utveckling, så som S, V, LO (och, förvisso, SD) vill? Eller kommer MP vidmakthålla de liberala reformer man har genomfört med Alliansen?

Knäckfrågorna är många men något ytterligare som förtjänar att nämnas ur Stockholmsperspektiv är förstås trafikfrågorna. Kommer S att likt 2002 vika sig för sina samarbetspartier? Kommer Förbifarten, som förhoppningsvis börjar byggas före valet, att stoppas? Kommer förberedelserna för Österleden, den saknade länken i ringen runt Stockholm, som Alliansregeringen aviserade i dag, att avbrytas? Blir en rödgrön regering helt enkelt slutet för stockholmarnas förhoppningar om mindre biltrafik genom stan, och en snabbare och smidigare väg mellan norr, söder, öster och väster förbi och runt Stockholm?

Efter åtta år granskas Alliansregeringen hårt och kritiskt av både journalister och väljare. Men ju närmare valet vi kommer, desto mer svårförklarad blir bristen på gemensamma besked från vänster. Det rödgröna dunklet tätnar.

Media: Aftonbladet: Löfvens huvud(v)ärk: Kraven från Sjöstedt, SVT: Stopp för vinstuttag viktigast för V, SVT: 200 miljarder till ny järnväg, TT/DI: 2 miljarder till ny Österled, DN: Stockholmarna vill ha Förbifarten, Makthavare: Medierna gynnade vänsterpartierna i början av året. Bloggar: Sivert Aronsson om arbetskraftsinvandring. Martin Skjöldebrand om vänsterns syn på företagande och välfärd.

Så kan vi få fler bostäder

Behovet av fler bostäder i Stockholm blir mer akut för varje år. Bostadsbristen är ett stort hot inte bara för bostadssökande utan mot hela regionens framitd. Lösningar som kan råda bot på bostadsbristen finns – men fler politiker, och fler än politiker, måste våga mer.

Stockholm som en av världens snabbast växande städer är en sanning vi vant oss vid. Här finns mycket som lockar – jobb, utbildning, kultur, likasinnade av alla de slag, storstadens tolerans, öppenhet och anonymitet. Och enklare vägar ut i omvärlden.

Frågan är hur länge Stockholm fortsätter att vara attraktivt, när unga inte kan få bostad och följaktligen inte kan ta jobb eller påbörja/slutföra utbildningar här. När vanliga inkomsttagare i viktiga yrken inom vård, skola, service och industri inte har råd att bo – åtminstone inte så bra som de skulle önska eller behöva. När fler måste flytta för att kunna bilda familj. Företag får svårt rekrytera. Alltfler lägger alltmer tid på pendling.

Vi ska inte måla fan på väggen, även om Viktor Barth-Krons lördagskrönika sätter problemen i blixtbelysning. Och när vi år efter år underträffar bostadsbyggarplanerna, samtidigt som befolkningsökningen slår rekord, då är det uppenbart att något måste göras.

Uppenbart är behovet att göra något nog för de flesta. Men vad? Och vem kan, och vågar? Att bygga bostäder är inte raketvetenskap. Men hindren är många, som DN:s artiklar i veckan visar (DN 1, DN 2).

Stenstaden i kvartersstruktur är en populär boendeform - och liksom med Aspudden på bilden från 1932 behöver vi låta kvartersstaden växa utanför tullarna. Bild från Stockholmskällan.
Stenstaden i kvartersstruktur är en populär boendeform – och liksom med Aspudden på bilden från 1932 behöver vi låta kvartersstaden växa utanför tullarna. Bild från Stockholmskällan.

Politiker kan och bör göra mycket. Förenkla byggprocesserna, så fler planer kan bli verklighet: enklare planförfaranden och färre överklagandemöjligheter. I kommunerna kan vi bli ännu bättre både på att ta fram mer egen byggbar mark (också något för staten!), bygga tätare, och ta fram planer. Framför allt i vissa Stockholmskommuner som i dag bygger mycket lite. Kommunala bostadsbolag kan bygga fler hyresrätter.

Statens ansvar är tungt för ny infrastruktur – vägar och framför allt spår, som kan möjliggöra nya bostadsområden. Behovet av tvärförbindelser är stort. Då gäller det att satsa mer statliga medel – och att inte lägga beslag på stockholmarnas trängselskatteintäkter! (Se bl a Birgitta Rydbergs blogg.)

Privata byggherrar har förstås en avgörande roll. Stat, kommuner och byggare kan tillsammans göra mer – kanske efter modell av de finska intentionsavtalen som Anders Ekegren bloggar om. För andra länder visar att det går att bygga! Också subventionerade bostäder för dem som behöver.

Parterna på bostadsmarknaden har också ansvar – för att det kan byggas mer, och för att befintliga bostäder kan komma fler till nytta genom ökad rörlighet. En friare hyressättning, som vi redan har rört oss mot, kan betyda att fler lägenheter blir tillgängliga. Förvisso dyrare – men billiga lägenheter som aldrig kommer ut på den öppna bostadsmarknaden gynnar inga bostadssökande, som idag ofta betalar höga andrahandshyror utan tryggheten i ett eget kontrakt.

Vi kan också behöva bygga billigare – enklare, mer standardiserat under ytan, men fortfarande med variation och kvalitet. Nyproduktion kommer dock aldrig att bli billigt.

Politiker, myndigheter och organisationer kan dock inte göra allt. Vi stockholmare måste inse att vi har blivit och blir fler – och att fler måste få plats. Om vi vill bevara viktig natur och inte bygga nya, socialt och ekologiskt problematiska, satellitstäder, kommer vi alla att behöva få fler nya grannar.

En tätare stad kräver hänsyn till befintliga invånare och befintlig bebyggelse. Vi måste tänka på att bygga bra, vackert och med grönområden och konstnärlig gestaltning. Vi ska peka på hur fler invånare ger mer service, handel, kultur och nöjen till alla. Men vi behöver mindre NIMBY och mer yimby!

Dagens system ger oss som redan bor en stark ställning. Det är dags att tänka lite mer på de som vill och kommer bo i framtiden. Och fler grannar kan helt enkelt vara väldigt bra och roligt.

Som en del av mitt ”valprogram” har jag bloggat om en tätare och grönare stad. Här andra blogginlägg om bostäder. Yimby är ett nätverk som vill att Stockholm ska växa och utvecklas, finns på nätet och förstås på Facebook.

Stockholms län behöver fler kulturkommuner

Stockholm är på många sätt Sveriges kulturcentrum. Här finns förstås de stora nationella institutionerna – nationalscenerna och de flesta statliga museer. Men den största offentliga kulturpengen står stockholmarna själva för, genom Stockholms stads omfattande kulturverksamhet: Kulturhuset, som stadens största och landets tredje största besöksmål (2011). Stadsteatern, Nordens största teater. Liljevalchs, vår egen konsthall, grundlagd genom en generös donation. Kulturskolan och förstås alla bibliotek som når stora skaror i alla åldrar. Stadsmuseet som minner om och vårdar vår historia. Den offentliga konsten i våra gemensamma lokaler och på gemensamma ytor. Och så det fria kulturlivet som just står fritt men har möjlighet att söka stöd av kommunala medel.

Drygt 1.000 kronor (1.072 för att vara mer exakt) per invånare satsar vi stockholmare genom kommunen på kulturen. Och det är kultur som kommer många fler än bara stadens egna invånare och skattebetalare till del. Kulturhuset, biblioteken och inte minst Stadsteatern har besökare och publik från hela länet och hela Sverige.

Andra kommuner i vår närhet satsar också på kultur – inte minst Botkyrka. Andra satsar mindre. Danderyd, vars moderate kulturnämndsordförande framträdde i gårdagens SVT Kulturnyheterna, satsar t.ex. knappt 700 (665) kronor per invånare (Kulturrådet, 2009). Nu vill han att Stockholms län ska införa kultursamverkan (kulturkofferten) för att fördela de statliga kulturpengarna. Och han har inget emot om det innebär att statsstödet till Stockholms Stadsteater sprids ut.

Men Danderydsborna, och andra i länet och Sverige, får alltså redan stor del av Stadsteaterns och Stockholms kulturutbud. Ser man till publikundersökningen och vilka postnummerområden de svarande kommer ifrån, är det en inte så liten andel som kommer just från Danderyd. Det statliga stödet för teatern uppgår till ca 50 miljoner kronor. Stockholmarna – i innebörden invånare i Stockholms stad – bidrar med 220 miljoner kronor via koncernen Stockholms Stadshus AB.

Det blir alltså mycket teater för invånarna i hela Stockholmsregionen, för de pengar Stockholms stad satsar.

Samverkan är jättebra men det kräver givetvis att alla är beredda att bidra. Att bara upprätta ytterligare kulturbyråkrati gör ju inte de ganska små statliga pengarna större – tvärtom. Men om Danderyd och andra kommuner vill satsa mer på kulturen, så gärna för mig!

Läs Madeleine Sjöstedts blogg och om hennes öppna brev till ordföranden i Danderyds kulturnämnd.