Kategori: USA

Mannen som formade New York – utan kompromisser

Hur blev dagens New York till? Mycket av den fysiska verkligheten i ”världens huvudstad” – motorvägar, parker, byggnader – skapades och bestämdes av en man, som under närmast 40 år hade en stor makt bortom demokratiska och även ekonomiska kontroller. Robert Moses godtog inga kompromisser – och hans fall blev hårt.

I veckans nummer av tidningen NU skriver jag på kultursidan om mannen bakom bl a de flesta av New Yorks stora broar och parker, efter att ha läst en bok som firar 40 år i år – Robert Caros The Power Broker (Wikipedia). En bok som i sig blivit ett begrepp.

Mannen som formade NY

MOTORVÄG VID VATTEN. Henry Hudson Parkway, som löper längs västra sidan av Manhattan, längs Hudsonfloden. En barriär mellan staden och vattnet. Foto via Wikimedia, Anthony22.
MOTORVÄG VID VATTEN. Henry Hudson Parkway, som löper längs västra sidan av Manhattan, längs Hudsonfloden. En barriär mellan staden och vattnet. Foto via Wikimedia, Anthony22.

New York är en stad som nästan alla har en relation till. Även om man inte reser dit, ser vi den skildras gång på gång i filmer, tv-serier och ibland i nyhetssändningar. Central Park, broarna över East River, FN-skrapan…

En stor del av det New York vi ser i dag, och framför allt av det New York som är hem för över åtta miljoner människor (20 miljoner i storstadsregionen), formades under några viktiga årtionden i mitten av förra seklet. Och det formades i princip av en man: Robert Moses. En man som utan att vara folkvald genom en rad tunga poster samlade på sig så mycket makt att han i 40-talet år styrde över viktiga delar av staden och staten New Yorks fysiska planering. En man som byggde för bilar, men vägrade befatta sig med kollektivtrafik. En man som behandlade till synes mäktiga borgmästare och guvernörer som hjälpredor.

NU140306
KULTUR OCH STADSBYGGNAD. Tidningen NU 6 mars 2014.

När vi i Sverige diskuterar vår rivningshysteri och bilismlösningar i små och stora städer under rekordåren, kan vi se en motsvarighet – i en dramatiskt annorlunda skala.

Robert Moses enastående karriär skildras – och avslöjas – i ett mästerverk av den politiska journalisten och författaren Robert Caro: The Power Broker som i sig är värd att uppmärksamma när den i år firar 40 år (med ständigt nya upplagor). En bok som med sina över 1.200 sidor var den tjockaste som förlaget kunde trycka 1974.

Moses började som en idealistisk reformator men slutade som maktfullkomlig grå eminens som inte lyssnade till andra perspektiv än sitt eget. Och det perspektivet var, enligt Caro, 1920- och 1930-talets: En tid för stora parker, dit de mer välmående skulle ta sig på stora ”parkways” – motorvägar formade enbart för personbilar. En tid då bilen var ett fritidsnöje för få. Senare formade Moses det moderna New York även med gigantiska vanliga motorvägar, men han körde aldrig själv.

Förutom vägar och parker, som han styrde med järnhand, hade Moses tidvis makten över bostadsbyggande och ”slumbekämpning”. Han spelade en stor roll för att få FN till New York, som därmed verkligen fick rang av världens huvudstad, han styrde över elektricitet och dammbyggen.

Det demokratiska underskott som kan uppstå i en utåt sett demokratisk struktur är det mest slående intrycket av Caros bok. Länge regerade Moses ostört, och oberörd av opposition. Han hade mäktiga män och verktyg till sin hjälp: hans karriär tog fart under den reformatoriske guvernören Al Smith på 1920-talet, och han stöddes länge ivrigt av pressen. Han fick en image av en man som stod över politiken, han var själv expert på att utformade de sinnrika undangömda paragrafer som gav honom stor och oåtkomlig makt i de särskilda nya myndigheter han skapade, han omgav sig med kompetenta män – och ja-sägare. Redan den store borgmästaren La Guardia kunde inte riktigt rå på honom – och knappt heller hans store antagonist, president Franklin D. Roosevelt.

Moses image var av en man som stod över politiken, och var ointresserad av pengar. Det förstnämnda stämde dåligt – det sistnämnde länge helt och hållet. Men korruption blev ändå hans livsluft. Genom smarta upplägg, hållhakar och kontakter med mindre nogräknade politiker och finansiärer styrde han stort och smått. Han framstod som en ekonomisk trollkarl som skaffade sig nästan oändlig finansiering dels genom ständigt nya obligationslån säkrade på biltullarna han kontrollerade, dels genom de stora federala anslagen: Först New Deals arbetslöshetsprogram, sedan bostadsbyggnads- och motorvägsprogrammen efter kriget.

Parker och lekplatser byggde han helst för medelklassen – och helst inte alls för svarta och färgade. Kollektivtrafiken förföll utan nyinvesteringar och upprustning. Motorvägarna, som aldrig räckte till, ledde till en utbredd, bilberoende stadsbyggnad på Long Island och i andra delar av New York-området – ”urban sprawl” i gigantiskt format.

Men Moses fick onekligen saker gjorda, och skapade och bevarade stora gröna parkytor som är ovärderliga i en storstad.

Moses föll på ålderns höst, när han slut ställdes inför en man som var oberörd av hans makt. Och är det något man lär sig av Caros mastodontverk, så är det den gamla sanningen att makt korrumperar. Om inte genom pengar, så genom själva lystnaden efter allt mer…

”The Power Broker” har förstås mött kritik men boken är relevant alltjämt i dag. För alla som är intresserade av politikens, pengarnas och pressens spel, och av stadsplanering – här är en stad där de alla finns i största möjliga skala. För alla som är intresserade av ett fascinerande livsöde och av hur en människa utvecklas och förändras av makten. Och, förstås, för alla som älskar New York och vill njuta av en tegelsten med oförändrat 70-talsomslag i alla sina senare upplagor.

Dödsstraffets absurditet

Rätten till liv är den mest fundamentala mänskliga rättigheten. Att världens mäktigaste demokrati fortfarande dödar tiotals medborgare varje år är en fortgående skandal. Opinionen i USA är på väg att svänga – men hoppet för ett snabbt stopp för dödsstraffet står till praktiska och juridiska problem.

Länder med dödsstraff i rött. Kartan, från 2008, från Kaliforniens fängelsemyndighet via Wikimedia.
USA I DYSTERT SÄLLSKAP. Länder med dödsstraff i rött. Kartan, från 2008, från Kaliforniens fängelsemyndighet via Wikimedia.

Kina, Iran, Irak, Saudiarabien och USA. Fem sinsemellan väldigt olika länder. Det som förenar dem är att de avrättar flest människor. För invånarna i världens mäktigaste demokrati borde det stämma till eftertanke att man är i sällskap med fyra av de mest våldsamma länderna i världen, varav tre av de värsta förtryckarregimerna (och den fjärde, Irak, med milt sagt långt kvar till en fungerande demokrati och rättsstat).

Fler amerikaner tycks också tänka efter. Stödet för dödsstraffet är det lägsta sedan 1970-talet, då avrättningar åter började användas. Under en kort period hade dödsstraffet ansetts som oförenligt med den amerikanska konstitutionen. Och ett dokument som talar om rätten till liv, frihet och sökandet efter lycka, borde verkligen inte gå ihop med en stat som tar sig rätten att döda hundratals av sina egna medborgare (508 personer har avrättats sedan 1982, bara i Texas som använder dödsstraffet flitigast).

Argumenten mot dödsstraff är principiella – men även av mer praktisk art: även om man skulle anse att mördare själva förtjänar att dö, kan risken att oskyldiga döms till döden och avrättas aldrig elimineras. Min vrede över människors ofrihet är aldrig större än när det kommer till dödsstraff – något så i grunden onödigt, som människan inte kan skylla på något annat.

Avrättningsrummet i statsfängelset San Quentin. Bild från Kaliforniens fängelsemyndighet, via Wikimedia.
AVRÄTTNINGSRUM i statsfängelset San Quentin. Bild från Kaliforniens fängelsemyndighet, via Wikimedia.

Fortfarande är dock en majoritet av amerikanerna för dödsstraff. Det verkar i princip fortfarande vara lika omöjligt för en ledande politiker på nationell nivå att vara motståndare till dödsstraff som det var 1988, då demokraten Michael Dukakis presidentambitioner stäcktes till stor del p.g.a. motståndaren George HW Bushs användande av dödsstraffsargumentet.

Att den folkliga opinionen kan svänga kraftigt och snabbt visar t.ex. förändringen i inställning till gayrättigheter och samkönade äktenskap. Kring dödsstraffet måste tålamodet dock med nödvändighet vara ännu mindre; att en människa berövas livet – oavsett om man är skyldig eller, som det har visat sig i flera fall, oskyldig till det brott man dömts för – är det värsta tänkbara övergreppet och ställer allt annat i skuggan. Den som sitter på ”death row” kan inte vänta.

Hoppet för dödstraffets motståndare står istället till rent praktiska och juridiska problem – problem som i sig belyser absurditeten i dödsstraffets själva existens.

Många delstater har gått över till avrättningar med giftinjektioner – förment mer humana, vilket dock motsägs av många som bevittnat hur dödsförlopp kan bli både långa och plågsamma. Nu har det dock uppstått problem – med giftleveranserna. Europeiska kemiföretag vägrar att leverera produkter som ska användas till avrättningar. Flera delstater har tvingats skjuta upp verkställigheten av domar och letar febrilt efter alternativa leveransvägar. Nu verkar fler och fler delstater överge giftinjektionerna – och återgå till en gammal beprövad, men knappast mer human metod: arkebusering. Wyoming och Missouri är på väg att följa Utah i spåren (DN).

32 amerikanska delstater har kvar dödsstraffet (rödfärgade). Karta från Wikimedia, Frenzie23.
DÖDSSTRAFFSSTATER. 32 amerikanska delstater har kvar dödsstraffet (rödfärgade). Karta från Wikimedia, Frenzie23.

En annan tung invändning mot dödsstraffet är det jag nämnde ovan, att oskyldiga riskerar att dömas och avrättas. Det är inte en hypotetisk invändning: efter att flera oskyldiga avrättats, och efter att andra dödsstraffsdomar rivits upp efter att dömda visat sig oskyldiga, har flera delstater infört moratorier eller helt och hållet avskaffat dödsstraffet – senaste Maryland i fjol. Nu har ”bara” 32 av 50 delstater kvar dödsstraffet (se kartan).

Ytterligare en invändning är dödsstraffets, liksom hela det amerikanska straffsystemets, tunga övervikt mot minoriteter och framför allt svarta. I Texas, som avrättade 16 personer under 2013, var 11, nära 70 procent, icke-vita. För vissa är det kostnadsargumentet som väger tungt: hela den amerikanska fängelseindustrin är en stor utgift, som dessutom berövar samhället insatserna från många av dess invånare i produktiv ålder. Dödsstraffet är ingen besparingsåtgärd.

För många amerikaner och i den amerikanska debatten väger andra argument än de principiella ofta tyngst. Och i kampen för en fundamental mänsklig rättighet får man använda alla de argument som biter. I botten ligger dock den amerikanska konstitutionens stolta deklaration: Allas rätt till liv…

Läs DN:s reportage från 5 januari med en tidigare fängelsepräst som arbetade med de dödsdömda i Huntsvillefängelse, Texas – därifrån kommer flera av sifforna ovan. Stöd gärna Amnesty i deras arbete för mänskliga rättigheter och mot dödsstraff.

Lokalpolitik är inte nationell

Politikens verkligheter är olika på nationell, regional och lokal nivå – i USA liksom i Sverige. Sakfrågorna och politikens ramverk ger olika förutsättningar. En guvernör har det ofta enklare än en president – och en kommunstyrelse är inte en reglering.

De opinionsmässiga molnen samlas över amerikanska kongressen - som 85 procent av tillfrågade saknar förtroende för.
De opinionsmässiga molnen samlas över amerikanska kongressen – som 85 procent av tillfrågade saknar förtroende för. Foto Martin Falbisoner/Wikimedia.

Medan det ser tufft ut för alla parter i Washington firar både republikaner och demokrater framgångar i städer och delstater. Framgångar som genast analyseras med sikte på valen 2016.

Medan klassiskt demokratiska New Jersey i veckan valde om sin populäre republikanske guvernör Chris Christie, avslutade än mer klassiskt demokratiska New York tjugo år av republikanska och – för Bloomberg på slutet – oberoende borgmästare med valet av en riktig vänsterdemokrat i Bill de Blasio. Och i Virginia valdes Clinton-vapendragaren Terry McAuliffe till guvernör, framför en hårdför republikansk Tea Party-kandidat.

Alla politiska förvecklingar innanför the Beltway till trots – det är ute i USA det är riktigt spännande. Guvernörer, eller för den delen borgmästare, har andra förutsättningar och driver på flera håll en resultatinriktad politik som väljarna gillar. På västkusten har demokraten Brown i Kalifornien lyckats få fart på ett stelnat system som lovar bättre än tidigare för USA:s största delstat. Men mest markanta är kanske hur republikanska guvernörer skiljer sig från de låsta positionerna i andra delar av sitt parti, som fått epitetet ”the party of No”.

Guvernörer är inte bara populärare än Washington – där presidenten nu har 49 procents och kongressen 85 procents misstroende. De får i snitt igenom mycket mer av sin politik – drygt hälften av förslagen mot knappt hälften för presidenter (enligt denna intressanta artikel i NY Times). Det hänger förstås ihop. Inte minst kring den omdebatterade sjukvårdsreformen märks en mer konstruktiv inställning i delstaterna.

Guvernörer har också en ytterligare egenskap: de vinner ofta presidentval. Föga förvånande går många blickar mot New Jersey – men det gäller att guvernör Christie behåller mer av sin pragmatiska framtoning än vad tidigare, pragmatiske, Massachusetts-guvernören Romney gjorde av sin.

Rådssalen i Stockholm - kommunpolitiskt hjärta. Foto från stockholm.se
Rådssalen i Stockholm – kommunpolitiskt hjärta. Foto från stockholm.se

Också i Sverige ser det politiska landskapet annorlunda ut på lokal och regional nivå. Steget är förstås långt från delstater och städer med lika många eller fler invånare än hela Sverige, till svenska kommuner och landsting men frågor och förutsättningar skiljer sig från rikspolitiken, som står mest i fokus – inte minst om man lever i dess skugga som landstings- eller kommunpolitiker i Stockholm.

Därför är SvD:s genomgång av lokala blocköverskridande majoriteter intressant, men för en jämförelse med rikspolitiken inte helt relevant. (För övrigt finns ju inte minst Skåne med flera exempel där det är Alliansen som finner stöd över blockgränsen.) Det handlar om sakfrågorna – äldreomsorg, skola och kommunalskatt är något annat än energipolitik, arbetsmarknad och nationella skatter. Det handlar om organisationen och det politiska ramverket – en kommunstyrelse och en nämndordförande är något annat än en regering och ett statsråd. För att inte tala om budgethanteringen.

(På lokal nivå är förstås även strålkastarljuset annorlunda. De underligheter som verkar försiggå i socialdemokratiskt styrda Göteborg, återigen ådagalagda genom Uppdrag Gransknings försorg, hade förstås lett till en helt annan debatt om det handlat om riket.)

Samarbete är förstås inget nytt eller ovant i riksdagen. Regerings- och oppositionspartier röstar ofta lika. Av blocköverskridande överenskommelser har vi sett färre på senare år, men Alliansens och Miljöpartiets migrationspolitik är ett tydligt exempel. Men regeringssamarbete är något annat – och det jämte Jan Björklunds och Annie Lööfs så ofta upprepade nej, gör Stefan Löfvens regeringsutspel i veckan (DN Debatt) så ihåligt. Och det möter inga direkt rosande recensioner – ”Makten framför allt” enligt Lena Mellin i Aftonbladet, och ett misslyckande enligt KG Bergström i Expressen, för att ta några exempel.

De mest trovärdiga regeringsalternativen är alltjämt Alliansen – kontra någon slags kombination på den rödgröna sidan. Den konstellation som får störst stöd kan bilda en minoritetsregering – en företeelse som också är en gammal tradition i svensk rikspolitik. (Denna linje förs senast fram av bl.a. Expressens ledarsida.)

I grunden borde det finnas goda förutsättningar för fler politiker att bygga ett högt förtroende. Kanske framför allt – fast i en mindre skala – lokalt. Den man känner, är lättare att känna förtroende för och lita på. Vi behöver slå ett slag för fritidspolitikerna, som jag bloggade tidigare i höstas.

Obamacare under attack

Sjukvårdsreform kommer att bli Barack Obamas största inrikespolitiska avtryck. Därför är också motståndet så hårt. De tekniska svårigheterna att sjösätta reformen gör inte argsinta republikaner mer försonliga. Men Obamacare är betydligt bättre än sitt rykte – och många rykten som sprids är rena fantasier.

President Obama signerar Patient Protection & Affordable Care Act 23 mars 2010.
President Obama signerar Patient Protection & Affordable Care Act 23 mars 2010.

Bortåt 50 miljoner amerikanska medborgare saknar sjukvårdsförsäkring. Att den fria världens ledande land saknar allmän sjukvård är en av de skillnader som känns mest slående för västeuropéer. I USA finns några av världens bästa sjukhus och den allra bästa sjukvården, för dem som kan betala. Men man har också enormt höga sjukvårdskostnader.

Obamas sjukvårdsreform – liksom Bill och Hillary Clintons misslyckade reformförsök i början av 1990-talet – är ett sätt att försöka ge alla amerikaner tillgång till sjukvård, och hålla tillbaka sjukvårdens ökande andel av BNP. För motståndarna är det också ett sätt att upprätta något liknande en europeisk välfärdsstat. Fast de kallar det förstås socialism.

Det omfattande tekniska strulet med hemsidan är förstås en mardröm för Obama, och det sjukvårdssystem som har fått hans namn. Målen om hur många som ska teckna sig för en försäkring är i fara. Och för spefulla motståndare är det förstås en stor källa till skadeglädje – och ett ”bevis” på att staten inte klarar dylika ”socialistiska experiment”.

Nu är förstås Obamacare långtifrån socialism – till och med långt ifrån en socialliberal allmän sjukvård. Affordable Care Act bygger fortfarande på privata försäkringsbolag, och privata vårdgivare. En del är både försäkringsgivare och nätverk av sjukhus och ”vårdcentraler” – som västkustens Kaiser Permanente, mångdubbelt större än Sveriges största landsting, med lika många anslutna försäkringstagare som hela Sveriges befolkning.

Mörkgröna delstater har egna marknadsplatser för sjukvårdsförsäkring. Ljusgröna partnerskap delstat/federalt. I de grå, utan egna initiativ, gäller den federala marknadsplatsen.
Mörkgröna delstater har egna marknadsplatser för sjukvårdsförsäkring. Ljusgröna partnerskap delstat/federalt. I de grå, utan egna initiativ, gäller den federala marknadsplatsen. Karta från Kurykh/Wikimedia.

Obamacare handlar förenklat om att skapa en marknadsplats där alla kan delta på mer jämlika villkor. Det blir obligatoriskt att ha en sjukvårdsförsäkring – och ingen får nekas en försäkring, som tidigare skett, t.ex. p.g.a. ”tidigare existerande tillstånd”. Det har alltså verkligen gällt att vara frisk för att få försäkra sig mot framtida sjukvårdskostnader.

Angreppen mot Obamacare har sträckt sig från rena falserier, som ”dödspanelerna”, över halvsanningar, som att människor mot sin vilja förlorar existerande försäkringslösningar (de får förstås köpa nya med bättre förmåner, kontrar Vita huset; NYTimes), till faktiska problem, med teknikstrulet som det tyngsta exemplet.

Obamacare har förstås sina brister. Men sjukvårdsreformen är betydligt bättre än sitt rykte. För miljoner människor med låga inkomster kan det t.ex. innebära nära nog avgiftsfritt försäkringsskydd (NYT). I vissa delstater finns egna ”marknadsplatser”, som Kentucky, där tekniken verkar fungera bättre, men där det alltjämt är den federala lagstiftningen som möjliggör för uppsökande ”navigatörer” eller försäkringsagenter att hjälpa personer att välja en sjukvårdsförsäkring som de har råd med (NYT).

En reform som vill ge sjukvård åt nära 50 miljoner oförsäkrade, och samtidigt minska sjukvårdskostnaderna, har stora utmaningar. Den har redan klarat prövning i högsta domstolen och ett val där presidenten valdes om och hans parti stärktes i kongressen. Hur Obamacare klarar de fortsatta utmaningarna, och hur Obama klarar debatten om sin epokgörande reform, kommer att avgöra hans eftermäle. Lyckas han, tar han plats i historieböckerna jämte Lyndon Johnson som efterkrigstidens store sociala reformator.

Mer om Obamacare i DN/TT, DN+, SvD och på Wikipedia.

Only in America…

Amerikansk politik väcker intresse långt utanför det stora landets gränser – vi är många som fascinerat följer turerna inom och mellan de två stora partierna. Ofta är det kanske mer ”politics” än ”policies” som står i centrum för intresset – dvs det politiska spelet snarare än de viktiga sakfrågorna. Så blir det kanske särskilt när man själv inte direkt berörs av, eller har någon djupare kunskap om, många av de sakfrågor som diskuteras.

Därför riktas detta spännande valår 2012 fokus mot republikanernas nomineringsval. Så verkar förvisso fallet till stor del vara också i USA, med ett som det verkar aldrig sinande flöde av debatter, och minutiös bevakning av de olika kandidaterna, deras gamla snedsteg och nya grodor, och högst varierande positioner i opinionsmätningarna.

Men den republikanska agendan, åtminstone när den ska appellera till de egna kärnväljarna som röstar i primärval och ”caucuses”, får skillnaden och oförståelsen för de prioriterade sakfrågor som ändå nämns, att öka än mer. Det är helt enkelt svårt att förstå hur rätten att bära vapen, aborträtten, och civilståndsmöjligheterna för personer av samma kön, kan väcka så oerhört stort intresse. En riktig republikan ska säga ett långtgående ja till det förstnämnda, och benhårt nej till de två senare. Och är dessutom renlärig klimatskeptiker.

Hur det konservativa draget hårddras under primärvalskampanjen visar det, med europeiska ögon, hårresande ställningstagandet från Rick Perry – guvernör i den näst största delstaten Texas som ekonomiskt och befolkningsmässigt skulle motsvara ett större EU-land: Ett nej till aborter under nära nog alla omständigheter, inklusive efter incest och våldtäkt. (Han har då hunnit tydliggöra att abort ändå kan tänkas när kvinnans liv är i fara.) (NY Times 1, 2).

Ett annat exempel på kraven på rättrogenhet är den ständige, men oälskade, favoriten Mitt Romneys avståndstagande från sin egen sjukvårdsreform då han var guvernör i Massachussetts (en lösning som i mycket liknar president Obamas, av republikanerna hårt kritiserade reform).

Som påpekas i snart sagt alla analyser och rapporter från amerikansk politik, så är det valsystemet med två partier vars mest hängivna sympatisörer vaskar fram respektive presidentkandidat, som lägger grunden till dessa egenheter. Only in America…

För de flesta amerikaner – den stora skaran väljare som kallar sig oberoende, liksom säkerligen många registrerade republikaner och demokrater – är det nog ändå andra frågor som står högst på agendan. Hälso- och sjukvården, socialförsäkringssystemen, utbildningsväsendet och inte minst jobben och ekonomin är ämnen som vilken svensk eller europé som helst skulle känna igen sig i. Kanske skulle vi hoppas att klimat- och miljöfrågorna fick större uppmärksamhet.

En utdragen republikansk primärvalskampanj utan en tidig självklar segrare kan vara både en välsignelse och en förbannelse för dem som, oavsett övriga politiska prioriteringar, helst av allt vill ersätta Barack Obama med en republikan i Vita huset. Om det innebär en chans att diskutera de stora frågorna som angår de många väljarna, kan det bli en tillgång att under flera månader stå i fokus och få visa upp sig för väljarna. Men om allt fortsätter kretsa mer kring sängkamrar än skattkamrar – då kommer nog de många oberoende väljarna att tänka sig för både en och två gånger.

I de amerikanska inrikespolitiska frågor som ofta är de sakfrågor som slår igenom i rapporteringen även hos oss, ligger de flestas sympatier mer eller mindre övervägande hos demokraterna. Och USA:s roll för världen när det gäller att sätta agendan för t.ex. kvinnans rätt att välja, eller lika rättigheter oavsett vem man älskar, ska förstås inte underskattas. Men i de ämnen som i praktiken angår oss mer direkt kring ekonomin, jobben och inte minst frihandeln, skulle många nog få ifrågasätta sin självklara identifiering med demokraterna. Ett balanserat politiskt system, med konflikt men även samverkan mellan och inom partierna i Washington DC, skulle nog vara mer smakligt inte bara för amerikanerna utan också för oss: En demokratisk president som måste samverka med konstruktiva, mittenorienterade kongressrepresentanter från bägge partier känns som ett ideal att stilla drömma om. Verkligheten med det oerhört konfliktinriktade, nästan låsta politiska systemet, med alltmer utrerade positioner från bägge partier, befinner sig långt därifrån.

Amerikanernas val är deras eget. Vi andra kan inte sätta oss till doms över ett land som verkar så likt och förebildligt, men samtidigt är så annorlunda. Vi får hänge oss åt ”politics”, och ”policies”, på avstånd. Förundras, förfäras och förföras. Och hoppas att det blir i en bildlig skattkammare, och inte i andras sängkammare, som valet i november avgörs.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Amerikas hälsoutmaning – och Sveriges

”Sjukvård är ingen rättighet.” ”Varför ska jag betala för andra människors och deras barns sjukvård?” Två citat ur den nyhetsrapportering som nått oss under det amerikanska politiska år som så mycket kommit att handla om hälsovårdsreformen, och som visar hur annorlunda USA och den amerikanska debatten är från Europa i välfärdsfrågor.

Nu är Obamas reform i hamn, mindre omfattande och ambitiös än vad han och många andra hade hoppats på men ändå ett stort steg framåt. Många amerikaner anser nog trots allt att sjukvård är en rättighet för alla. För andra kan kanske ett av de arga argumenten mot reformen vändas till dess fördel: ”De som inte har en sjukförsäkring kan ju alltid gå till akuten.”

Och där kommer vi in på det kanske tyngsta problemet, eller åtminstone det som gör en reform helt nödvändig: kostnaderna. Redan i dag lägger USA i princip dubbelt så stor andel av en mycket större BNP än Sverige på sin hälso- och sjukvård – som ändå inte kommer alla till del (47 miljoner oförsäkrade, personer med kroniska sjukdomar som upptäcker att deras ”pre-existing conditions” utesluter dem från att få vården betald, osv). Och kostnaderna ökar i en farlig takt som belastar såväl samhällsekonomin i stort (t.ex. genom de arbetsgivare genom vilka de flesta får sin sjukförsäkring) som statskassan (genom Medicare och Medicaid, för riktigt fattiga, pensionärer och krigsveteraner).

Ett system där miljoner oförsäkrade aldrig går till doktorn med sina krämpor och till slut när de blivit riktigt allvarliga hamnar på akuten – det är inte bara ett grymt system, utan blir också olidligt dyrt i längden. Och minskade kostnader på sikt är därmed, jämte rättvisa och socialt ansvar för de miljoner som har inget eller otillräckligt skydd, ett av de tyngsta argumenten. Ett argument som bör kunna övertyga även budgethökar av såväl republikansk som demokratisk art, eller den statsminimalistiska antifederalistiska populistiska högern.

Den politiska analysen för Obama och demokraterna i kongressledningen är att de har misslyckats grovt med att ändra den extrema partipolariseringen i amerikansk politik, att de har misslyckats med att få med sig såväl några republikaner som demokrater på både vänster- och högerkanten som tycker det är antingen för mycket eller för lite, och att de har misslyckats med att få till stånd en så stor reform som de själva önskat. Samt att de förmodligen förlorade supermajoriteten genom fyllnadsvalet i Massachussetts till stor del p.g.a. den inflammerade debatten kring sjukvården.

Men ändå är det en stor seger. Utfallet kan mycket väl bli en stärkt position för vinnarna – för att vara en vinnare är viktigt i amerikansk politik, som professor Erik Åsard påpekade i P1 Morgon i morse. Kanske är det som NY Times ledarskribent hoppas första steget på vägen mot en mer allomfattande hälso- och sjukvård – även om USA aldrig blir som Sverige eller övriga Europa.

Sverige blir heller aldrig som USA, men vi kan ändå lära något av den amerikanska debatten, förutom det ständigt fascinerande i amerikansk politik. Kanske kan det bli en veckans bloggdebatt.

Fokus på det friska, det förebyggande och hälsofrämjande är något som vi definitivt behöver bli bättre på även här. Det innebär minskat lidande och sjukdom och minskade kostnader på sikt när människor får vara friskare.

Om USA behöver mer offentligt i vården, behöver vi fortsätta öka de privata alternativens betydelse. Inte genom att kompromissa med den solidariska finansieringen – det är otänkbart och dessutom både onödigt och kontraproduktivt. Däremot är konkurrensen som mångfalden för med sig en positiv kraft som vi inte klarar oss utan. Såväl på privat drivna akutsjukhus som på personaldrivna småföretag som vårdcentraler eller logopedmottagningar tävlar man med idéer – för att förbättra vården för sina patienter. Idéer som kan spridas till fler.

Svensk vård behöver en skönhetstävling om idéer.

Media: AB, DN, NY Times, Rapport, SvD. Bloggar: Carina Boberg, Thomas Böhlmark (om svensk sjukvårds utmaningar), Linnéa Darell, Runo Johansson, Kristina Palmgren, Birgitta Rydberg, Christer Sörliden.

Intressant om , , , , , , , , ,

Kaffe eller te i Washington

I don’t drink coffee, I’ll take tea, my dear. Sting-texten kommer lätt till sinnes när man ser den senaste tidens utveckling av två amerikanska folkrörelser för politisk förändring men här handlar det inte om någon engelsman i New York – utan om amerikaner som känner sig främmande i Washington. Det gemensamma för den omtalade Tea Party-rörelsen och den nyare, men snabbt växande Coffee Party-motsvarigheten, är en kritik mot hur Washington fungerar. Båda handlar om en reaktion från det civila samhället, men medan teaktivismen grundar sig i en djup amerikansk tradition av att vara emot det mesta vad federal regering heter, vill kaffepartiet rädda regeringen.

Förenklat tror den ena gruppen som Reagan att regeringen inte är lösningen, utan problemet. Medan den andra menar att löser amerikaneran sin regerings och federala stats problem så har de en mycket större chans att lösa USA:s problem.

The Boston Tea Party, då amerikanska oppositionella (om än ej självständighetsivrare) vräkte den tullbelagda telasten i Bostons hamn i en protest mot den brittiska kungamakten och parlamentet, är en av de mest suggestiva händelserna i början av den kedja som slutade med USA:s självständighet. Och motsättningen mellan federalister och antifederalister är i princip lika gammal – den går tillbaka till självständighetsförklaringens och senare konstitutionens debattörer och stiftare, till Jefferson och Adams, Hamilton och Madison.

Tanken att en stark federal nivå är nödvändig för att lösa problem har förstås i mina ögon – och förmodligen i kaffepartisternas – nog snarast blivit mer berättigad sedan dess. Ekonomi, miljö, infrastruktur, skydd mot terror och naturkatastrofer, postgång, vapenlagar och sjukvårdsreformer: listan kan göras lång över vad som borde behöva tacklas bättre. Men som i dag ofta hamnar i skymundan av de partipolitiska striderna som gett såväl kongressen som Washington DC som begrepp ett dåligt namn.

Hälsovårdsreformens storslaget småaktiga strider är förstås ett exempel, liksom hur enskilda senatorer har hindrat mängder av federala utnämningar och hämmat statsorganens funktion, för att pressa igenom egna köttben för egna favoritområden eller hemstaten. ”Politics”, det politiska spelet, har blivit viktigare än ”policy”.

President Obama skulle förstås kunna ses som en av de främsta företrädarna för huvudtanken bakom The Coffee Party, med dess slogan ”Wake up and Stand up” och uttalandet att den federala regeringen är ”not the enemy of the people, but the expression of our collective will, and that we must participate in the democratic process in order to address the challenges we face as Americans”. Obama ville till Vita huset för att göra slut på partipolitiseringen men har inte nått fram trots ihärdiga försök, och på grund av såväl republikanskt motstånd som demokratisk segeryra efter valet 2008 och säkerligen en del egna tillkortakommanden.

Vi får hoppas att det kan bli bättre framöver. Kanske tack vare det civilsamhällets engagemang som var grundläggande i Obamas egen kampanj, och som nu manifesteras från höger, vänster och mitten, från te- och kaffedrickare.

Mer: NY Times, Coffee Party på webben och på Facebook.

Intressant om , , , , , , ,

Att tjäna sitt land, och respekteras för den man är

Barack Obamas första State of the Union, ett drygt år efter tillträdet som president, fick kanske inte det innehåll och den inramning av det politiska landskapet som många liberaler hade hoppats och rentav trott. Den fortfarande personligt mycket populäre presidenten har mycket att bevisa, liksom hans demokratiska parti.

En glädjande nyhet försvann kanske bland de ekonomiska allvarsorden: Det är äntligen dags att inleda avskaffandet av ”Don’t ask, don’t tell”-principen i amerikanska försvaret. Principen att det är OK att vara gay – så länge du, eller någon annan för den delen, inte berättar det har berövat det amerikanska försvaret över 13.000 medarbetare och soldater sedan den infördes 1993. Då var den förstås ett fall framåt, jämfört med tidigare benhårda förbud, men har inte desto mindre varit ett i grunden förskräckligt hyckleri.

Att ha öppet homosexuella i militären borde inte längre vara något stort problem, och därför borde processen att avskaffa ”don’t ask, don’t tell” gå snabbt. Något annat vore att erkänna att situationen är mer problematisk än den är eller behöver vara. Värderingsskiftet i amerikansk liksom i svensk opinion har varit stort de senaste årtiondena och det avspeglar sig också bland militärer – de flesta har nog inga som helst problem med vilka deras vapenbröder och systrar blir kära i. De har viktigare och värre saker att tänka på.

Att inte låta alla som vill och kan tjäna sitt land är inte bara diskriminering – utan också gravt resursslöseri för militären. De individer vars rättigheter kränks av den stora allmänna arbetsgivaren kan mycket väl vara strategiskt viktiga experter, till exempel arabiskkunniga tolkar som det amerikanska försvaret har oerhört stort behov av.

Obamas upplevda saktfärdighet kring att avskaffa ”Don’t ask, don’t tell” har väckt frustration i den amerikanska hbt-rörelsen. Om bakgrunden till denna långsamma hantering, och varför det nu börjar röra på sig, skriver NY Times. Äldre svenska artiklar har DN och SvD.

Intressant om , , , , , , , , ,

Nedtonad konservatism vann på lokala frågor

Det var lokala frågor som avgjorde de demokratiska nederlagen i guvernörsvalen i Virginia och New Jersey – och de båda republikanska segrarna McDonnell och Christie vann tack vare att de tonade ned sin konservativa inställning i sociala frågor. Så tolkar åtminstone demokraterna och en del analytiker valresultaten. Och om republikaner vann över demokrater genom att röra sig mot mitten, stärker det förstås bilden från fyllnadsvalet till kongressen i New Yorks 23:e distrikt.

Den högröstade högerflygeln, vars kandidat i 23:e distriktet förlorade mot en demokrat efter att ha pressat ut en mer moderat republikan, är inget att hålla i handen om man vill regera. Vare sig i delstater eller på federal nivå. Vilket dock inte verkar en läxa som republikanerna vill lära sig, trots partiledningens försök att hålla ihop partiet.

Som Obamarådgivaren David Axelrod sade till NY Times: ”If there is a big backlash against Democrats, why did we just pick up a Democrat in a district that hasn’t elected a Democrat in 150 years?” Den som vill veta mer läser med fördel Adam Nagourneys analys av valen och början av debatten bland republikanerna.

Intressant om , , , , , , , , , , ,

Sorgligt i Maine

Den lilla delstaten Maine i USA:s nordöstligaste hörn har följt i den största delstaten Kaliforniens spår, och i en folkomröstning förbjudit samkönade äktenskap. Kampanjen har varit stötts av förespråkare och motståndare utifrån och på så sätt speglat debatten i hela USA.

Principiellt visar det hur vanskligt det är att låta frågor om medborgerliga och mänskliga rättigheter avgöras av folkflertalet. I en liberal demokrati kan ju inte den rena majoritetsviljan som alltid få råda, om det sätter minoriteters eller enskilda människors rättigheter i kläm.

Praktiskt och politiskt är det givetvis ett bakslag för dem som kämpar för lika rättigheter för hbt-personer. Men den långsiktiga trenden är fortsatt positiv. Alltfler, framför allt unga, amerikaner stödjer samkönade äktenskap och liknande frågor som är viktiga i sig men framför allt för att de står för något större, om allas lika rättigheter och avskaffande av diskriminering.

Medialt: DN, SvD, NY Times (som ger lite mer bakgrund och analys).

Uppdaterat: Om strategiska överväganden inom gayrättsrörelsen efter det sorgliga folkomröstningsresultatet i Maine i NY Times: Mer aggressivt eller skynda långsamt och bygga stöd? Angående folkomröstningars potentiella olämplighet i frågor om medborgarrättigheter säger en av de aktiva rättighetsförespråkarna: “They tend to marginalize the group that is being targeted and inflame people’s passions in a way that is at best divisive and at worst terribly cruel. Our founders did not intend to allow a majority to take basic rights from a minority.”

Intressant om , , , , , , ,