Kaffe eller te i Washington

I don’t drink coffee, I’ll take tea, my dear. Sting-texten kommer lätt till sinnes när man ser den senaste tidens utveckling av två amerikanska folkrörelser för politisk förändring men här handlar det inte om någon engelsman i New York – utan om amerikaner som känner sig främmande i Washington. Det gemensamma för den omtalade Tea Party-rörelsen och den nyare, men snabbt växande Coffee Party-motsvarigheten, är en kritik mot hur Washington fungerar. Båda handlar om en reaktion från det civila samhället, men medan teaktivismen grundar sig i en djup amerikansk tradition av att vara emot det mesta vad federal regering heter, vill kaffepartiet rädda regeringen.

Förenklat tror den ena gruppen som Reagan att regeringen inte är lösningen, utan problemet. Medan den andra menar att löser amerikaneran sin regerings och federala stats problem så har de en mycket större chans att lösa USA:s problem.

The Boston Tea Party, då amerikanska oppositionella (om än ej självständighetsivrare) vräkte den tullbelagda telasten i Bostons hamn i en protest mot den brittiska kungamakten och parlamentet, är en av de mest suggestiva händelserna i början av den kedja som slutade med USA:s självständighet. Och motsättningen mellan federalister och antifederalister är i princip lika gammal – den går tillbaka till självständighetsförklaringens och senare konstitutionens debattörer och stiftare, till Jefferson och Adams, Hamilton och Madison.

Tanken att en stark federal nivå är nödvändig för att lösa problem har förstås i mina ögon – och förmodligen i kaffepartisternas – nog snarast blivit mer berättigad sedan dess. Ekonomi, miljö, infrastruktur, skydd mot terror och naturkatastrofer, postgång, vapenlagar och sjukvårdsreformer: listan kan göras lång över vad som borde behöva tacklas bättre. Men som i dag ofta hamnar i skymundan av de partipolitiska striderna som gett såväl kongressen som Washington DC som begrepp ett dåligt namn.

Hälsovårdsreformens storslaget småaktiga strider är förstås ett exempel, liksom hur enskilda senatorer har hindrat mängder av federala utnämningar och hämmat statsorganens funktion, för att pressa igenom egna köttben för egna favoritområden eller hemstaten. ”Politics”, det politiska spelet, har blivit viktigare än ”policy”.

President Obama skulle förstås kunna ses som en av de främsta företrädarna för huvudtanken bakom The Coffee Party, med dess slogan ”Wake up and Stand up” och uttalandet att den federala regeringen är ”not the enemy of the people, but the expression of our collective will, and that we must participate in the democratic process in order to address the challenges we face as Americans”. Obama ville till Vita huset för att göra slut på partipolitiseringen men har inte nått fram trots ihärdiga försök, och på grund av såväl republikanskt motstånd som demokratisk segeryra efter valet 2008 och säkerligen en del egna tillkortakommanden.

Vi får hoppas att det kan bli bättre framöver. Kanske tack vare det civilsamhällets engagemang som var grundläggande i Obamas egen kampanj, och som nu manifesteras från höger, vänster och mitten, från te- och kaffedrickare.

Mer: NY Times, Coffee Party på webben och på Facebook.

Intressant om , , , , , , ,

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s