Tagg: regeringsalternativ

Vem och vilka ska styra Sverige?

Regeringsfrågan lever. Väljarna gör helt rätt som förväntar sig besked om vilka partier som vill regera tillsammans. Vilka partier som ingår i en regering är avgörande för många viktiga sakfrågor, som skatter, försvar och trafik.

GER BESKED. Folkpartiet och Alliansen levererar både resultat och besked inför framtiden. Bild alliansen.se
GER BESKED. Folkpartiet och Alliansen levererar både resultat och besked inför framtiden. Bild alliansen.se

Vilka som ska bilda regering efter valet är inte vara något som partiledare och politiska kommentatorer diskuterar. Det är något som väljarna i högsta grad tycker är relevant att diskutera. Att regeringsfrågan lever visar den Sifo-mätning som Ekot redovisar i dag. Fler än varannan väljare tycker att partierna ska berätta innan valet vilka de vill regera med. Ännu fler säger att det har betydelse för deras val av parti: sju av tio tycker att det är mycket eller ganska viktigt att veta vilka andra som partierna vill samarbeta med när de röstar (SR Ekot: Väljare vill veta regeringsalternativ före valet).

Väljarnas förväntan är rimlig. Regeringsfrågan handlar inte om något politiskt spel som inte angår vanligt folk. Väljarna är klokare än så: vilka som bildar regering är förstås avgörande för vilken sakpolitik som kommer att föras.

Hur blir det med skatterna och synen på företag? Med valfriheten i välfärden? Arbetskraftsinvandringen? Energin och kärnkraften, med utbyggnaden av viktiga vägar inte minst i Stockholmsregionen så att all trafik inte måste köra genom stan? Bromma flygplats, viktig för Stockholm men framför allt för övriga Sverige? Och i en osäker tid i vår omvärld, hur går det med det svenska försvaret? Frågar man Folkpartiet och Alliansen får man tydliga besked. Frågar man Socialdemokraterna får man ofta andra men förhoppningsvis tydliga besked. Men S är bara ett parti, och frågar man Miljöpartiet och Vänsterpartiet får man helt andra svar i många viktiga frågor. Ingen vet på förhand vem som får bestämma i vilken fråga – men vi vet att det blir kompromisser. Socialdemokraterna kommer att få ge sig i flera viktiga frågor. Därtill lever fortfarande chansen eller risken att Feministiskt initiativ kommer in i riksdagen – med en mycket lång, och mycket dyr, önskelista.

Väljarna bör också ställa sig frågan vem de vill ska leda en framtida regering. Vem ska ta ansvar för Sveriges ekonomi och företräda oss utomlands?

Regeringsfrågan lever, även i opinionsmätningarna om partisympatier (SvD/Sifo: Rödgrönas försprång mer än halverat, TV4/Novus: Gapet mellan blocken halverat, Aftonbladet: Alliansen lyfter). Skillnaden mellan regeringsalternativen – om vi trots allt väljer att kalla dem så – krymper. Bara en av sidorna berättar i förväg hur deras alternativ ser ut, i partier och i politik. Det är inte så konstigt att svenskarna fortsatt har högst förtroende för en Alliansregering.

Alternativen blir tydligare (eller inte)

Alliansen har presenterat en rad reformer för nästa mandatperiod och i dag också sitt gemensamma valmanifest. Samtidigt präglas den rödgröna oppositionen av fortsatt motstridiga besked, och en orutinerad statsministerkandidat.

GER BESKED. Folkpartiet och Alliansen levererar både resultat och besked inför framtiden. Bild alliansen.se
GER BESKED. Folkpartiet och Alliansen levererar både resultat och besked inför framtiden. Bild alliansen.se

Med knappt två veckor till valet klarnar de bägge regeringsalternativen – åtminstone på så sätt att det ena alternativets tydlighet kontrasteras allt skarpare mot den andra sidans otydlighet. Medan Alliansen ger besked om framtiden verkar de rödgrönas splittring snarare fördjupas, och Alliansens framtidsbesked grundar sig dessutom i tio års samarbete, varav åtta år med en stabil regering som har gett tydliga resultat. I går kunde Jan Björklund, Fredrik Reinfeldt, Annie Lööf och Göran Hägglund fira Alliansens tioårsdag med att berätta att det nu är 300 000 nya jobb som har tillkommit sedan 2006. Det ger trovärdighet till målet med fem miljoner människor i sysselsättning 2020.

När Alliansens valmanifest presenterades i dag finns två perspektiv att lyfta fram. Först det sakpolitiska innehållet, där alla fyra partier har vunnit stöd i sina profilfrågor. Folkpartiet har som jag skrev i går fått stort genomslag för jämställdheten och skolan, och satsningarna på skolan är det som ekonomiskt får allra störst utrymme de kommande åren, 55 procent av 26 miljarder. Integrationen är det tredje område där Folkpartiets förslag fått genomslag i Alliansen. Tidiga svenskstudier, redan under tiden på en flyktinganläggning, och komvux-studier parallellt med instegsjobb är några av de förslagen. Integrationen måste bli bättre, även om utlandsfödda i hög utsträckning nu får jobb; 200 000 fler jobb till utlandsfödda är resultatet sedan 2006.

Nyheten från Alliansen i går var en ytterligare satsning på utbildning och jobb, med lärlingslöner, för att få fart på det spirande men hittills inte tillräckligt omfattande svenska lärlingssystemet, som har många framgångsrika förebilder i andra länder (Expressen). Och i dag stod företagsklimat och bostadsbyggande i fokus: Begränsat sjuklöneansvar och kraftigare ungdomsrabatt upp till 23 år. 300 000 nya bostäder till 2020, vilket också ska bidra till jobbmålet till 2020. Jobbmålet överträffar för övrigt dagens prognoser med 50 000 jobb (och prognoserna i sig bygger ju naturligtvis på att dagens politik och arbetslinje får fortsätta) (DN, Aftonbladet, Expressen, Alliansen: Vi bygger Sverige).

Det andra perspektivet på Alliansens valmanifest är förstås – alternativet. Eller avsaknaden av alternativ. Fortfarande, knappt två veckor innan valet, är  de rödgröna svaren skyldiga i en lång rad frågor. I gårdagens utfrågning av Stefan Löfven (S) i SVT, följt av Jonas Sjöstedt (V) i debatt mot Jan Björklund om valfrihet och vinstförbud i välfärden, snarare fördjupades skillnaderna. Löfven vill, liksom Folkpartiet, fokusera på kvaliteten i skola, vård och omsorg, och han vill inte se ett vinstförbud. Det är en klok grundinställning som dock står i skarp kontrast till vänsterledarens upprepning av vinstförbud som ett absolut krav för att stödja Löfven som statsminister och vara en del av ett rödgrönt regeringsunderlag, med eller utan egna V-ministrar i regeringen. Också i fråga om försvaret och kärnkraften har Löfven en i grunden klokare linje än sina samarbetspartner; där går skiljelinjen tydligt också mellan S och dess favoritpartner Miljöpartiet, en skiljelinje som Löfven i går underströk kraftfullt (Aftonbladet: Löfven redo köra över MP).

Regeringsfrågan är alltid viktig i svenska val. I år kanske mer än någonsin. Stefan Löfven verkar vara en genuint sympatisk och förnuftig socialdemokrat, men förutom problemet med sitt regeringsunderlag har han också att tampas med sin egen bristande rutin, som också blev tydlig i går. Väljarna har alla skäl att fråga sig vilket regeringsalternativ och vilken statsministerkandidat de verkligen litar på.

Läs gärna Expressens ledare i dag, Löfven bottnar inte och Lena Mellin i Aftonbladet: Förhandla med MP ingen dans på rosor. Även i Aftonbladet: Löfven svarslös om sjukförsäkringen. Sivert Aronsson bloggar.

Vänsterdrömmar och regeringskval

Vänsterpartiet vill gärna regera – men vem vill regera med vänstern? En talande tystnad råder från de rödgröna om deras regeringsalternativ. Inte konstigt att Alliansregeringens höga förtroende består.

RG_logo
REGERINGSALTERNATIV – ELLER? Det är fortfarande oklart hur en rödgrön regering skulle se ut, och framför allt vilken politik den kommer att föra på en rad centrala områden. Förtroendet för Alliansregeringen förblir däremot högt.

Vänsterpartiet siktar på plats i en rödgrön regering och har nu antagit en tänkt ministerlista. Ekots avslöjande i dag möts dock knappast av jubel i något av de rödgröna partierna. Vänsterpartisterna själva vill inte kommentera, av uttalat valtaktiska skäl. I det kollektivistiskt lagda V finns väl säkert också en generell ovilja att lyfta fram några enskilda personer – personvalet och väljarnas möjlighet att prioritera den kandidat de tror mest på har ju heller aldrig fullt ut accepterats.

De tilltänkta koalitionsparterna Socialdemokraterna och Miljöpartiet har andra bekymmer. De vill för det första knappt ens tala om att de själva vill bilda regering. Det beror förstås, för det andra, på att de har tillräckligt med egna knäckfrågor där de inte vill berätta för väljarna vad som kommer att hända med skatterna, Förbifarten, försvaret, Bromma flygplats, kärnkraften… Och de vill för de tredje för allt i världen inte ha med V i sin regering – men det vågar de heller knappt säga rent ut.

Vänsterns drömmar statsrådstaburetter, efter 90 års effektiv isolering från regeringsmakten, är inte svåra att förstå. Men det är vänsterdrömmar som troligen inte delas av det stora flertalet svenskar, och det ultimativa kravet på förbud mot privata aktörer i välfärden och därmed ett stopp för människors valfrihet underlättar inte. För den förhoppningsfulle statsministerkandidaten Stefan Löfven är scenariot och framför allt debatten snarare en mardröm. Det enda han har varit tydlig med de senaste veckorna är att han tänker rösta nej även till en Alliansregering som får fler mandat än de rödgröna.

Hur blir det med regeringsbildningen efter valet? Hur blir det med valfriheten tack vare privata aktörer i välfärden? Hur mycket ska skatterna på arbete höjas? Hur ska Sverige styras, i en orolig omvärld? Hur går det med räntor och statsfinanser? Inte konstigt att Alliansregeringen alltjämt är det alternativ som åtnjuter högst förtroende. För vad är egentligen alternativet?

Aftonbladet/TT: Ekot: V-lista med sex ministerämnen.

Lokalpolitik är inte nationell

Politikens verkligheter är olika på nationell, regional och lokal nivå – i USA liksom i Sverige. Sakfrågorna och politikens ramverk ger olika förutsättningar. En guvernör har det ofta enklare än en president – och en kommunstyrelse är inte en reglering.

De opinionsmässiga molnen samlas över amerikanska kongressen - som 85 procent av tillfrågade saknar förtroende för.
De opinionsmässiga molnen samlas över amerikanska kongressen – som 85 procent av tillfrågade saknar förtroende för. Foto Martin Falbisoner/Wikimedia.

Medan det ser tufft ut för alla parter i Washington firar både republikaner och demokrater framgångar i städer och delstater. Framgångar som genast analyseras med sikte på valen 2016.

Medan klassiskt demokratiska New Jersey i veckan valde om sin populäre republikanske guvernör Chris Christie, avslutade än mer klassiskt demokratiska New York tjugo år av republikanska och – för Bloomberg på slutet – oberoende borgmästare med valet av en riktig vänsterdemokrat i Bill de Blasio. Och i Virginia valdes Clinton-vapendragaren Terry McAuliffe till guvernör, framför en hårdför republikansk Tea Party-kandidat.

Alla politiska förvecklingar innanför the Beltway till trots – det är ute i USA det är riktigt spännande. Guvernörer, eller för den delen borgmästare, har andra förutsättningar och driver på flera håll en resultatinriktad politik som väljarna gillar. På västkusten har demokraten Brown i Kalifornien lyckats få fart på ett stelnat system som lovar bättre än tidigare för USA:s största delstat. Men mest markanta är kanske hur republikanska guvernörer skiljer sig från de låsta positionerna i andra delar av sitt parti, som fått epitetet ”the party of No”.

Guvernörer är inte bara populärare än Washington – där presidenten nu har 49 procents och kongressen 85 procents misstroende. De får i snitt igenom mycket mer av sin politik – drygt hälften av förslagen mot knappt hälften för presidenter (enligt denna intressanta artikel i NY Times). Det hänger förstås ihop. Inte minst kring den omdebatterade sjukvårdsreformen märks en mer konstruktiv inställning i delstaterna.

Guvernörer har också en ytterligare egenskap: de vinner ofta presidentval. Föga förvånande går många blickar mot New Jersey – men det gäller att guvernör Christie behåller mer av sin pragmatiska framtoning än vad tidigare, pragmatiske, Massachusetts-guvernören Romney gjorde av sin.

Rådssalen i Stockholm - kommunpolitiskt hjärta. Foto från stockholm.se
Rådssalen i Stockholm – kommunpolitiskt hjärta. Foto från stockholm.se

Också i Sverige ser det politiska landskapet annorlunda ut på lokal och regional nivå. Steget är förstås långt från delstater och städer med lika många eller fler invånare än hela Sverige, till svenska kommuner och landsting men frågor och förutsättningar skiljer sig från rikspolitiken, som står mest i fokus – inte minst om man lever i dess skugga som landstings- eller kommunpolitiker i Stockholm.

Därför är SvD:s genomgång av lokala blocköverskridande majoriteter intressant, men för en jämförelse med rikspolitiken inte helt relevant. (För övrigt finns ju inte minst Skåne med flera exempel där det är Alliansen som finner stöd över blockgränsen.) Det handlar om sakfrågorna – äldreomsorg, skola och kommunalskatt är något annat än energipolitik, arbetsmarknad och nationella skatter. Det handlar om organisationen och det politiska ramverket – en kommunstyrelse och en nämndordförande är något annat än en regering och ett statsråd. För att inte tala om budgethanteringen.

(På lokal nivå är förstås även strålkastarljuset annorlunda. De underligheter som verkar försiggå i socialdemokratiskt styrda Göteborg, återigen ådagalagda genom Uppdrag Gransknings försorg, hade förstås lett till en helt annan debatt om det handlat om riket.)

Samarbete är förstås inget nytt eller ovant i riksdagen. Regerings- och oppositionspartier röstar ofta lika. Av blocköverskridande överenskommelser har vi sett färre på senare år, men Alliansens och Miljöpartiets migrationspolitik är ett tydligt exempel. Men regeringssamarbete är något annat – och det jämte Jan Björklunds och Annie Lööfs så ofta upprepade nej, gör Stefan Löfvens regeringsutspel i veckan (DN Debatt) så ihåligt. Och det möter inga direkt rosande recensioner – ”Makten framför allt” enligt Lena Mellin i Aftonbladet, och ett misslyckande enligt KG Bergström i Expressen, för att ta några exempel.

De mest trovärdiga regeringsalternativen är alltjämt Alliansen – kontra någon slags kombination på den rödgröna sidan. Den konstellation som får störst stöd kan bilda en minoritetsregering – en företeelse som också är en gammal tradition i svensk rikspolitik. (Denna linje förs senast fram av bl.a. Expressens ledarsida.)

I grunden borde det finnas goda förutsättningar för fler politiker att bygga ett högt förtroende. Kanske framför allt – fast i en mindre skala – lokalt. Den man känner, är lättare att känna förtroende för och lita på. Vi behöver slå ett slag för fritidspolitikerna, som jag bloggade tidigare i höstas.