Tagg: vårdnadsbidrag

Vårdnadsbidrag: en kompromiss skön att slippa

Det finns många liberala skäl mot vårdnadsbidrag. Därför är det helt riktigt för Folkpartiet att om chansen ges rösta för ett avskaffande, när man inte längre är bunden av kompromissen inom Alliansregeringen.

PAPPOR BEHÖVS. Men vårdnadsbidrag blir lätt en kvinnofälla, och motverkar integration.
PAPPOR BEHÖVS. Vårdnadsbidrag riskerar att förstärka familj och hem som kvinnors ansvar, försvårar jobbmöjligheter och motverkar integration.

Införandet av en kommunal möjlighet till vårdnadsbidrag var en av de kompromisser som Folkpartiet fick ingå inom Alliansregeringen. När samarbetet nu antar lösare former är det dock fullt rimligt att Sveriges liberala parti röstar för att genomföra det som är partiets politik sedan länge.

Jan Björklund har tidigare gjort klart att Folkpartiet kommer att stödja en tredje pappamånad (även om det förslaget märkligt nog ser ut att röstas ned av de socialistiska feministerna i Vänstepartiet; SVT). Det är lika fullt naturligt att han i dag berättade att Folkpartiet kommer att rösta ja, om regeringen lägger ett fristående förslag om att avskaffa vårdnadsbidraget (SR Ekot).

Många liberala värderingar och flera praktiska, negativa konsekvenser talar mot vårdnadsbidraget. Det handlar om jämställdhet, arbete och integration. Att avskaffa vårdnadsbidraget är ett ämne jag själv har återkommit till flera gånger. Det fanns också med så sent som förra veckan från Folkpartiets integrationsgrupp (DN Debatt), och om några av de andra förslagen väcker en minst sagt livlig debatt och är just förslag som ska diskuteras, är ett slopande av vårdnadsbidraget alltså en integrationsfrämjande åtgärd som utan större kontroverserkan förverkligas inom några månader.

Utan större kontroverser inom Folkpartiet, alltså. Upprörda kristdemokrater däremot kan mycket väl anse att Folkpartiet ”bedriver fel politik” (SVT). Men det är inte tu tal om att ett avskaffat vårdnadsbidrag. Mer om vårdnadsbidraget och Folkpartiets ställningstagande: SR Studio Ett, DN, SvD, GP/TT.

Liberala kvinnofrågor?

Liberal jämställdhetspolitik utgår från ideologin om individerna och från verkligheten där vi fortfarande är fast i könsrollerna. Reformerna som karriärtjänster i ”kvinnoyrken” och fler pappamånader siktar till att förändra den verkligheten – så att vi kan sluta tala om kvinnofrågor.

Man-and-woman-icon.svgFör mig som liberal finns principiellt inga kvinnofrågor, lika lite som mansfrågor. Det gör att det i grunden känns underligt att tala om ”pappamånader” eller ”kvinnoyrken”. Vår liberala ideologi utgår från människan som individ. Det är också utgångspunkten för den praktiska politiken, men den senare behöver förhålla sig till en verklighet där den liberala synen alltjämt är ifrågasatt – där vi betraktas och behandlas mer som kvinnor och män än som individer. För att förändra denna verklighet är det högst relevant att tala om pappamånader, kvinnoyrken, våld mot kvinnor, mäns brottslighet – samtidigt som vi ifrågasätter dessa givna förutsättningar.

Liberal jämställdhetspolitik handlar för mig om att beskriva verkligheten med sina könsroller och strukturer – och sedan berätta hur vi vill rasera och förändra dem. Det handlar om både kvinnor och män, för vi är övertygade om att alla individer vinner på jämställdhet. Men det hindrar inte att vi vet och ser att kvinnor är de som framför allt förtrycks och begränsas av ojämställdheten – och att vi män är de som oftast har störst fördelar av könsrollerna.

Folkpartiet går till val på jämställdheten – ett område där vi har en lång och stolt tradition, från rösträttsstriden över bl a Per Ahlmarks partiledardebatt 1976 och Bengt Westerberg som jämställdhetsminister till dagens Maria Arnholm, Birgitta Ohlsson och Jan Björklund, som för några veckor sedan blåste till ”strid för kvinnolönerna”. som ägnar hela sitt tal i Almedalen i dag åt jämställdheten. Landsmötet i höstas lade fast kursen med bl a en tredje pappamånad, i dag förtydligade Erik Ullenhag och Maria Arnholm vår linje om förskolan och vårdnadsbidrag, och för några timmar sedan presenterades en rejäl satsning på löner och karriärvägar för just ”kvinnoyrken” – eller mer korrekt kvinnodominerade yrken i offentlig sektor.

”Jämställdhetsmiljarden” bygger vidare på konceptet med karriärtjänster för lärare. Nu utvidgas det till förskolan och sjukvården. Det ska bli fler förstelärare i skolan, men dessutom förste förskollärare, och karriärtjänster för specialistsjuksköterskor och barnmorskor. Det ska få fart på löneutvecklingen och skapa bättre förutsättningar för kvalitet, med utveckling av pedagogik respektive medicinsk omvårdnad.

Folkpartiet har redan satsat på högre lärarlöner i kommuner som Stockholm och högre sjuksköterskelöner i landsting som Stockholms län där vi har makten. Nu vill vi se samma goda utveckling i hela Sverige. Det är bra för skolan, förskolan, vården – och jämställdheten.

Läs mer om Jämställdhetsmiljarden: Folkpartiet – Cision, Anna Starbrink på Stockholmsbloggen om högre sjuksköterskelöner, Jesper Svensson, SvD, Aftonbladet, SVT.

Avskaffa vårdnadsbidraget

Fler barn borde få gå i förskolan. Fler kvinnor borde kunna få arbeta. Offentliga bidrag ska inte motverka jämställdhet och integration – därför måste vårdnadsbidraget avskaffas.

FÖRSKOLANS FÖREGÅNGARE. En tysk kindergarten omkring år 1900. Målning av Hugo Oehmichen, foto från Wikimedia.
FÖRSKOLANS FÖREGÅNGARE. En tysk kindergarten omkring år 1900. Målning av Hugo Oehmichen, foto från Wikimedia.

För den som värnar jämställdhet och jämlika livsvillkor finns all anledning att främja förskolan. Där får barn leka i och utvecklas tillsammans med andra – och båda barnets föräldrar kan arbeta. Det sistnämnda är viktigt både för individen, familjen och samhället.

Framför allt är det angeläget att kvinnor kan ta full plats i arbetslivet och ekonomin, inte minst för kvinnorna själva sett till livsinkomsten, framtida pension, och personlig handlingsfrihet. För ensamstående är förskolan förstås än viktigare.

Alla förskolans fördelar blir därmed också vårdnadsbidragets nackdelar. Det leder till att färre barn går i förskolan, och till att fler kvinnor jobbar mindre eller inte alls, tar större eller hela ansvaret för hus och hem, får lägre inkomst, mindre pension och minskad frihet. Vårdnadsbidraget är helt enkelt som uttänkt för att upprätta och upprätthålla könsrollerna som inskränker framför allt kvinnors liv.

Jämställdheten i Sverige utvecklas för långsamt och som jag skrev i går börjar strukturerna märkas och befästas i samband med familjebildningen. Innan dess lever kvinnor och män generellt jämställt. Föräldraförsäkringen och en tredje pappamånad är därför ett viktigt politiskt förslag med bred verkan.

Vårdnadsbidraget påverkar färre. Dels för att det inte finns i alla kommuner. Dels för att det i större utsträckning tas ut av familjer och i områden med en mer utsatt social och ekonomisk situation, och inte sällan relativt nya invandrare. Det gör vårdnadsbidraget ännu värre ur ett liberalt perspektiv: när fler invandrarkvinnor uppmuntras stanna i hemmet, och färre barn till invandrade föräldrar går i förskolan, motverkas både jämställdhet och integration – i generationer.

Vårdnadsbidraget är en av reform som Folkpartiet har motsatt sig och vill ta bort. Argumenten för att avskaffa det blir allt starkare. Det är något vi med glädje går till val på, nationellt och i Stockholm.

Jämställdhetsminister Maria Arnholm och integrationsminister Erik Ullenhag argumenterar väl för Folkpartiets politik för förskola, jämställdhet och integration – och mot vårdnadsbidraget – på SvD Brännpunkt i dag: Vårdnadsbidraget befäster utanförskap.

 

Löneklyftan minskar – men kvinnors löner måste öka mer

Kvinnors inkomster ökar snabbare än männens. Det är en positiv utveckling som måste accelereras. Kvinnor ska ha samma lön och samma möjligheter att göra karriär.

FLER TILL KVINNOR. Löneskillnaderna krymper och kvinnor får fler sedlar i plånboken - men det går för långsamt.
FLER TILL KVINNOR. Löneskillnaderna krymper och kvinnor får mer i plånboken – men det går för långsamt.

Löneskillnaden mellan män och kvinnor är ett av de största jämställdhetsproblemen och den effekt av ojämställdhet som kanske påverkar flest människor tydligast. Skillnaden har beräknats till 3,6 miljoner kronor till en genomsnittlig kvinnas nackdel under ett arbetsliv. Det handlar om lägre lön men också om att kvinnor arbetar mindre, vilket förstås kan vara ett frivilligt val – men som ofta beror på att omständigheterna gör att kvinnor mer eller mindre ofrivilligt går ner på deltid. Det är omständigheter som styrs av könsroller: kvinnor förväntas ta, och tar, ett större ansvar för hem och familj. Yrken med många kvinnor erbjuder alltför ofta villkor som gör att man inte kan eller orkar arbeta heltid. Svenska kvinnor kanske inte blir hemmafruar när barnen kommer, men på ett yrkesliv blir deltiden dyr, också i kommande lägre pensionsutbetalningar.

Glädjande nog stiger nu kvinnors löner snabbare än mäns och gapet mellan den genomsnittliga mannen respektive kvinnan minskar. Enligt Medlingsinstitutet har skillnaden minskat med nära tre procentenheter från 2005 till 2013. (Den gamla sanningen att man höjer lönen bäst genom att byta jobb bekräftas åter och verkar gälla kvinnor mer än män; SVT, SvD). Samma utveckling under en längre period syns i Stockholm, som DN redovisade häromdagen (ej på nätet): ”kvinnornas löner ökade under perioden [2000-2012] med 48,3 procent jämfört med männens 37,6 procent”.

Men det går förstås alldeles för långsamt. Och att lyfta kvinnors löner handlar enligt resonemanget ovan om flera saker: Lika lön för likvärdigt arbete är en viktig del, men bara en del. Lika viktigt är möjlighet att arbeta heltid – både genom att arbetsgivaren och partnern tar sin del av ansvaret. Och en tredje del är möjligheten att göra karriär, att ta på sig större ansvar – och att ansvar, utbildning och erfarenhet lönar sig. Ansvaret är därmed delat mellan politiken, arbetsmarknadens parter, familjerna och oss alla som verkar i och genom vårt agerande och våra åsikter påverkar samhällets utveckling.

Från politiskt håll kan vi underlätta för medarbetare i stat, kommun och landsting att arbeta heltid – och naturligtvis se till att betala jämställda löner. Vi kan se till att ordna vettiga möjligheter till löneutveckling och karriärvägar, ett område där Folkpartiet går i bräschen genom karriärtjänster för lärare med statlig finansiering, breda lönesatsningar på lärare i kommuner som Stockholm, och lönesatsningar för sjuksköterskor och specialistsjuksköterskor, t ex i Stockholms läns landsting. Nu vill vi gå vidare med fler karriärsatsningar för offentliganställda kvinnor som valfråga. Vi kan se till kompetens före kön och därmed nå jämställda styrelser i våra kommunala bolag (staten, och Stockholms läns landsting, är redan där). Vi kan främja ett mer jämställt uttag av föräldraledighet, vilket påverkar såväl arbetsgivares förväntningar och därmed karriärmöjligheterna för både män och kvinnor, som arbetsfördelningen i hemmet – och vi bör förstås avskaffa vårdnadsbidraget.

Offentliga arbetsgivare ska vara förebilder och föregångare på jämställdhetens område. Offentliga försäkringssystem och förmåner ska främja jämställdhet, inte förlegade och förtryckande könsroller. Utvecklingen går åt rätt håll men den måste gå snabbare – för både mäns och kvinnors, och pojkars och flickors skull.

Avskaffa vårdnadsbidraget

Ett bidrag som motverkar både jämställdhet och integration, och undergräver människors möjligheter till jobb, är fel på många sätt. Under 2014 bör därför vi liberaler motarbeta vårdnadsbidraget i riket och kommunerna med än större energi.

Bild: Steve Ford Elliott via Wikimedia.
Bild: Steve Ford Elliott via Wikimedia.

Det var inte med glädje som Sveriges liberaler medverkade till vårdnadsbidragets införande – vare sig i början av 90-talet, eller dess återkomst i kommunal skepnad efter valet 2006. Politik kräver kompromisser, åtminstone om man vi regera och få något slags inflytande. I gengäld fick Folkpartiet igenom vår goda idé om jämställdhetsbonus – som dock har visat sig väl komplicerad och trots sitt smarta upplägg har fått svårt att få genomslag.

Medan jämställdhetsbonusen inte tycks ha påverkat mer än marginellt, har inte heller vårdnadsbidraget fått den utbredning och effekt som dess kristdemokratiska tillskyndare önskat. Kommunerna avgör om bidraget ska införas – en begränsning som gjorde det något lättare för liberalerna att svälja kompromissen. Många kommuner har helt avstått, och lång familjer avstår också från de 3.000 månatliga kronor som betalas om man inte utnyttjar den kommunala barnomsorgen.

Problemet med vårdnadsbidraget är hur det trots allt används, när det används. Som Andreas Bergh påpekar i dagens SvD (KD-bidraget blev inte bra) handlar det om kvinnor, och framför allt kvinnor i områden med lägre inkomst- och utbildningsnivåer, och fler invånare med invandrarbakgrund. Just där och bland de människor som redan står längst från arbetsmarknaden.

Vårdnadsbidraget inte bara konserverar traditionella könsroller, som Bergh konstaterar. Det motverkar jämställdheten och integrationen – och det strider helt uppenbart mot arbetslinjen, Alliansregeringens huvudlinje och den viktigaste valfrågan.  Ett självklart minimikrav vore att vårdnadsbidraget snarast granskas och utvärderas, ur jämställdhets-, integrations- och samhällsekonomiskt perspektiv.

Vårdnadsbidraget stärker det utanförskap som vi liberaler vill bekämpa. Det är glädjande att Folkpartiet nu på vårt landsmöte så tydligt har tagit ställning. Inför valet 2014 måste vi liberaler arbeta för att stoppa och avskaffa vårdnadsbidraget.

Ja till lika chanser, till jämställdhet och till en tredje mamma/pappamånad. Nej till vårdnadsbidrag. Så ska Folkpartiet gå till val 2014.