Tagg: Ungdomsarbetslöshet

Människor bakom jobbsiffror

Valdebatten kretsar mycket kring siffror. Men bakom siffrorna sysselsättning och utanförskap finns människor, som fått nya, riktiga jobb. Människor som sluppit förtidspensionering och har en chans att bidra till den gemensamma välfärden, och försörja sig själva. Människor som förverkligat affärsidéer eller expanderat sina företag och kunnat anställa andra.

FLER RIKTIGA JOBB. Kokerskor (dessa dock i Frankrike, där jobben inte blivit så många fler; Wikimedia, GretchenLouise).
FLER RIKTIGA JOBB. Kokerskor (dessa dock i Frankrike, där jobben inte blivit så många fler; Wikimedia, GretchenLouise).

Alla som följt valrörelsen och tittat på någon utfrågning eller partiledardebatt riskerar att bli snurriga av siffror. Jag själv har här på bloggen också bidragit, förhoppningsvis med tydlighet kring vad siffrorna står för. Det som man i sifferexercisen kan tappa bort är att det handlar om människor av kött och blod. Människor som har fått, och skapat, jobb. Låt oss därför rekapitulera och försöka beskriva de viktiga siffrorna.

300 000 nya jobb har tillkommit, netto, sedan 2006, trots den värsta finanskrisen sedan 30-talet. Det är riktiga jobb, som ger många svenskar och deras familjer trygghet i inkomst och pensionspoäng, och friheten i egen försörjning.

För vissa verkar det ibland som en naturlag att fler jobb skapas när befolkningen växer. Så är förstås inte fallet. Det kräver en ekonomi som fungerar normalt. Den chock som Sverige och andra västländer utsattes för 2008-2009 var allt annat än normal. Sverige med vår exportberoende ekonomi påverkades snabbt och kraftigt, BNP föll med fem procent 2009. Under den förra krisen på 90-talet drabbades vi också hårt – då föll sysselsättningen med 500 000 på fyra år, som DN:s ledarsida påpekar. Sedan dess har vi till skillnad från många andra länder gjort vår hemläxa ordentligt och genomfört viktiga strukturreformer, men den ekonomiska politik som förts av en ansvarsfull regering har naturligtvis spelat roll. Ingen kan på allvar diskutera den svenska ekonomin och arbetsmarknaden 2014 utan att betrakta vår omvärld, där många andra europeiska länder fortfarande kämpar med följderna av krisen.

Sverige påverkas förstås fortfarande av att Europas ekonomiska utveckling inte vill lyfta. EU-länderna är vår största exportmarknad. Det som har hållit oss uppe är i stora stycken den inhemska ekonomin och hushållens konsumtion. Det handlar alltså, återigen, om vanliga svenskar, människor av kött och blod, som har sett ett ekonomiskt utrymme tack vare lägre räntor och skatter. Jobbskatteavdragen har gjort det lönsamt att arbeta och gjort att fler människor har velat och kunnat jobba; de har sannolikt bidragit till minst 100 000 av de nya jobben. Men de har också gett alla som arbetar mer kvar i plånboken, med inriktning på låg- och medelinkomsttagare. Undersköterskor, industriarbetare, sjuksköterskor, lärare, ingenjörer och byggnadsarbetare är dem som har fått  tusentals kronor mer att röra sig med, varje år. Det skapar också trygghet. Det ger också större frihet.

Vi har fått många nya invånare i Sverige på senare år. Vår öppenhet och humanism är något att vara stolta över – men vi blir själva också vinnare på invandring. Integrationen måste bli bättre, nya svenskar måste snabbare komma i jobb, men ännu en siffra visar att det är långtifrån den omöjliga utmaning som vissa främlingsfientliga krafter vill påstå. Två av tre av de nya jobben, 200 000, har fyllts av personer födda utomlands.

Ett av Alliansregeringens viktigaste mål har varit att minska utanförskapet. Under S-regeringens år försvann stora delar av personer ur arbetslöshetsstatistiken genom långa sjukskrivningar eller rentav förtidspension. Den utvecklingen har brutits – läs gärna Cia Benteles gripande berättelse för en personligt exempel på hur människor bemöttes och påverkades, då och nu (Stockholmsbloggen: 2005 –  förtidspension, 2014 – heltidsarbete). Ca 200 000 färre lever nu i utanförskap. Allt fler ingår i arbetskraften och befinner sig därmed närmare chansen till ett riktigt jobb. Sjukförsäkringen ska nu arbeta efter att inte bara se hur sjuka människor, utan hur friska de är; om du inte kan jobba med det du gjort tidigare, finns det något annat du kan göra? Jag är övertygad om att de allra flesta hellre vill ha ett jobb, även om det kräver byte av arbetsplats och uppgifter och viss omskolning, än att sjukskrivas och förtidspensioneras bort från arbetsmarknaden.

Fler människor som kan och vill arbeta, och fler invånare tack vare invandring och födelseöverskott, medför att arbetslösheten inte har sjunkit, trots fler jobb. Men kom då ihåg finanskrisen – och jämför med hur det ser ut i andra länder. Vi ser nu också hur arbetslösheten har börjat sjunka. Det gäller inte minst unga, och nu även långtidsarbetslösa (långtidsarbetslösheten är för övrigt är minst  till andelen i EU). Det betyder förstås oerhört mycket för människor som länge stått utan jobb att återigen bli en del av gemenskapen på en arbetsplats och få en egen inkomst, att kunna försörja sig själv.

Totalt når Sverige den högsta sysselsättningsgraden i EU, 80 procent – det mål som Göran Persson som bekant aldrig nådde. Vad betyder då det, för människor? Jo, att i Sverige är det normalt att arbeta. Framför allt kvinnor arbetar i mycket högre utsträckning än i andra industriländer, och det ger både kvinnorna ökad frihet, och större trygghet för deras eventuella familjer. När S och andra talar om vår höga ungdomsarbetslöshet ska man samtidigt komma ihåg att många som studerar – rentav gymnasieelever – då räknas som arbetslösa.

Mycket har alltså blivit bättre i Sverige – inte bara i statistiken, utan bland människor, i verkligheten. Men allt är inte perfekt. Vi måste få ännu fler jobb – genom att fortsätta och utveckla dagens politik kan vi nå fem miljoner i arbete inom några år. Vi måste förstärka och snabba på integrationen av nya svenskar – med just jobb, och språket, som ofta kan komma parallellt med och genom jobb och praktik. Vi måste rusta skolan, fullfölja kunskapsreformerna som har genomförts och nu börjar få effekt, och gå vidare med det som Folkpartiet har gått i bräschen för: fokus på undervisning och arbetsro, och på lärarna, med högre löner, bättre löneutveckling, och fler verktyg. Vi behöver ett utbyggt och väl fungerande lärlingssystem för att fler unga ska kunna förvärva viktiga yrkeskunskaper – som leder till välbehövliga jobb. Vi ska stärka Sverige som forskningsnation och utveckla samarbetet för konkurrenskraft och innovation inom Europa – och med ökad frihandel med USA och andra.

Vad vi inte behöver är höjda skatter på arbete. Skattehöjningar som fokuserar på människor som satsar på utbildning och karriär, och på ungas jobb i restaurangbranschen och annorstädes. Högre inkomstskatt, högre arbetsgivaravgift för unga och höjd restaurangmoms vore sannolikt förödande – särskilt i ett läge när ekonomierna fortfarande haltar hos flera av Sveriges viktigaste handelspartner och vi är beroende av en god utveckling på hemmaplan. Vi behöver inte fler åtgärder, eller som S föreslår trainee-program som kommer skapa nya arbetsuppgifter för anställda i vården och skolan som borde ägna sig åt patienter och elever – inte arbetsmarknadspolitik. Trainee-program som, vilket SvD:s Per Gudmundson påpekar, knappast kan kallas ”riktiga jobb”, även om Stefan Löfven försöker. Mellan 1950 och 2005 skapades nästan inga nya jobb i privata företag. Vill vi tillbaka dit?

Alla förtjänar en chans. Genom god utbildning och en ekonomi som skapar nya, riktiga jobb. Vi har nått en bra bit, men vi ger oss inte. Vi vill mer.

Svenska styrkebesked

Europa arbetar på att ta sig upp ur den djupa krisen. Svensk ekonomi står stark, men vi påverkas av vår omvärld. Behovet av välskötta finanser och ansvarsfull ekonomisk politik har inte minskat – tvärtom.

Den europeiska ekonomiska situationen har blivit stabilare och det finns tydliga ljustecken. Samtidigt märks också bakslag och frustrerade förhoppningar, bl a i några av de största ekonomierna: Italien har åter drabbats av recession. Frankrike står och stampar. Tyskland är alltjämt dragloket, men bördan är tung och uppförsbacken – om än inte längre lika brant – lång och krönet ännu inte i sikte.

Till de tydligaste ljusglimtarna hör Sverige. Jämte Tyskland är vi ett av få länder i EU med högre produktion i dag än före krisen, som Johan Schück konstaterar i sin krönika i DN i dag (ej på nätet). Och det är inte det enda styrkebeskedet. Flera andra tecken på ljuspunkterna i svensk ekonomi har bl a jag noterat och beskrivit tidigare.

Sverige har fått över 250 000 fler jobb sedan 2006. 100 000 av dem kan enligt forskningen med stor sannolikhet kopplas till Alliansens arbetslinje som gjort det mer lönsamt att arbeta (SvD om finanspolitiska rådets bedömning). Statsfinanserna är starka. Arbetslösheten sjunker, framför allt för unga, och nu även för långtidsarbetslösa. Vi har redan tidigare bland den lägsta långtidsarbetslösheten i Europa – och den högsta sysselsättningsgraden. (Se också diagram nedan.) De som vill tala illa om svensk arbetsmarknad, i jämförelse med andra länder, får med andra ord anstränga sig så de blir… rödgröna i ansiktet.

Sverige har förvisso utmaningar. En av de största är de kvardröjande effekterna av krisen i Europa. Visst kan vi jämte Tyskland agera stödjande draglok, men som ett mindre, exportberoende land påverkas vi starkt av hur det går för våra grannar. Vår ekonomi växer nu främst av inhemska krafter; tillväxttakten dras ner av sviktande export (SVT om KI:s konjunkturprognos). Detta leder främst till två slutsatser – eller egentligen en.

Sverige behöver fortsätta förbereda sig väl på kriser i vår omvärld. Det handlar om starka statsfinanser och klok politik i EU – t ex framgångsrika frihandelsförhandlingar med USA. Och vi behöver en fortsatt stark inhemsk konjunktur. Sammanfattningsvis: vi behöver en ansvarsfull ekonomisk politik, likt den som tjänat oss väl sedan 2006. Vi behöver inte ett splittrat regeringsunderlag med massiva skattehöjningar på arbete som minsta gemensamma nämnare. Alliansen och Folkpartiet behöver förnyat förtroende, för Sveriges skull.

10471909_581345141987679_744007350_n

10563200_838642056160186_7541812259071816359_n10525874_838662572824801_5130417731154826243_n

 

Fortsatt fler jobb

Jobben fortsätter att bli fler i Sverige och nu sjunker även arbetslösheten månad för månad. Även för unga och långtidsarbetslösa. Den framgångsrika jobbpolitiken måste få fortsätta efter 14 september.

FLER FÅR JOBB. Prognosen pekar på 95 000 fler jobb 2014-2015 - men det bygger på en fortsättning av dagens ansvarsfulla politik. Foto: Arbetsförmedlingen, Camilla Veide.
FLER FÅR JOBB. 95 000 fler jobb spås 2014-2015 – med dagens politik. Foto: Arbetsförmedlingen, Camilla Veide.

44 000 lediga platser rapporterades i juli – 7 000 fler än i fjol. Arbetslösheten sjunker, både i antal och i andel, rapporterar Arbetsförmedlingen. Färre nya arbetslösa skrivs in.

Medan fler jobb är något vi hört om länge – redan innan 2014 hade 250 000 jobb tillkommit sedan Alliansregeringen tog över makten 2006 – är sjunkande arbetslöshet något relativt nytt. Det hänger samman med en annan, i grunden positiv utveckling: arbetskraften har ökat kraftigt, fler vill alltså jobba, vilket betyder att arbetslösheten i procent har varit högre.

Nu blir alltså de nya jobben så många fler att även tillströmningen till arbetskraften mer än täcks. Och de nya jobben kommer nu alla grupper till del. Det gäller inte minst unga, men också andra nya på arbetsmarknaden. Sedan tidigare vet vi att många av de nya jobben fyllts av utlandsfödda. Och det gäller även långtidsarbetslösa – en positiv trend som fortsätter från förra månaden.

Jobbpolitiken fungerar. Den måste få fortsätta, och förstärkas. Vi måste få fart på lärlingssystem, yrkesintroduktion och ungdomsavtal. Fler måste få arbeta heltid inte minst i kommuner och landsting. Alliansen har gjort mycket på utbudssidan, viljan och möjligheterna att jobba, men vi måste göra mer åt efterfråge-sidan: fler jobb i växande företag.

Det Sverige inte behöver är rödgrön(rosa?) regeringspolitik med ett gemensamt: kraftigt höjda skatter på jobb och företag.

Fler jobb och färre arbetslösa rapporterar TT, hos DI, DN, SvD, SVT.

Fortsatt fler jobb: Ljusare för långtidsarbetslösa

Jobben fortsätter att öka och det ljusnar även för ungdomar och långtidsarbetslösa. Uppgången på arbetsmarknaden stärker Alliansregeringen inför valet.

Sysselsättningen har stigit stadigt ett bra tag. Jobben fortsatte att öka i juni, i alla branscher. 62 000 lediga jobb anmäldes, 16 000 fler än i fjol. Det är en bred och allt mer robust konjunkturuppgång som ger allt mer resultat – och nu märks de positiva trenderna även bland långtidsarbetslösa, som har den tuffaste sitsen på arbetsmarknaden. Fortfarande är det de som varit arbetslösa en kortare tid som snabbast får jobb, men nu lättar det även för dem som har varit arbetslösa längre än ett år. Även ungdomsarbetslösheten minskar jämfört med juni 2013. Arbetsförmedlingens rapport för juni bekräftar med andra ord den tidigare positiva utvecklingen – det går rentav bättre än väntat – och stärker således de likaledes optimistiska framtidsprognoserna. Arbetslösheten minskade i juni, med 27 000 personer eller 0,6 procent. Färre skrev in sig som arbetslösa. Och det handlar alltså om en övergång till nya, riktiga jobb.

Jobb och ekonomi torde vara ohotade som de viktigaste frågorna inför höstens riksdagsval, även om t ex jämställdhet tar en större och rättmätig plats i debatten. Att ekonomin och sysselsättningen stärks, stärker i motsvarande grad Alliansregeringens argument – allrahelst som den rödgröna oppositionen har en både splittrad och jobbfientlig politik.

10425084_818726341485091_7131822881742470001_n

Socialdemokraterna talar om lägre arbetslöshet men att enbart ha sådana mål räcker inte; det är de riktiga jobben som räknas. S ska dessutom samsas med MP och V. Kontrasten mellan Alliansens ansvarstagande och oppositionen blir än större om man räknar in Fi, med sina hejdlöst kostsamma krav (5-700 miljarder?) som bara finansieras till en bråkdel – men en i miljarder räknat rätt stor bråkdel, som i sig skulle bli förödande för den svenska ekonomin.

Ingen vinner val på gamla segrar – men de över 250 000 jobb som tillkommit under Alliansens och Folkpartiets regeringstid, trots den värsta finanskrisen sedan 30-talet, är ett kvitto på vilka resultat som kan åstadkommas. De 250 000 jobben, som alltså blir fler för varje månad, och den pågående konjunkturuppgången ger trovärdighet åt Alliansens mål om två miljoner sysselsatta, dvs 350 000 ytterligare jobb, till 2020. Vi har redan börjat jobba mot det målet.

SR: Arbetslösheten sjunker. Affärsvärlden: Arbetslösheten lägre än väntat. Vision: Färre arbetslösa i juni.

Sivert Aronsson bloggar.

Det är jobben som gäller

Ska vi satsa på fler jobb och högre sysselsättning – eller i första hand på lägre arbetslöshet? Skillnaden är större, och viktigare, än orden kan ge sken av. Mot en Alliansregering som har levererat trots ekonomisk kris, står ett splittrat och oklart rödgrönt alternativ som riskerar jobben i Sverige.

FLER FÅR JOBB. Och få av de arbetslösa i Sverige är arbetslösa i ett år eller längre. Foto: Arbetsförmedlingen, Camilla Veide.
FLER FÅR JOBB. Och få av de arbetslösa i Sverige är arbetslösa i ett år eller längre. Foto: Arbetsförmedlingen, Camilla Veide.

Det har varit tuffa ekonomiska år för Europa och västvärlden. Krisen har slagit hårt, underskotten skenat, företag gått omkull och arbetslösheten ökat. Sverige har också fått sin beskärda del men vi har klarat oss bättre än nästan alla andra – med urstarka statsfinanser, och en sysselsättning som faktiskt har ökat. Jobben har blivit 250 000 fler sedan Alliansregeringens tillträde 2006. Den positiva trenden fortsätter nu allt starkare (se också dagens prognos från Arbetsförmedlingen; DN/TT). Samtidigt har arbetskraften växt, och även om det ger högre arbetslöshetssiffror är det positivt att fler människor vill och kan jobba istället för att helt stå utanför arbetsmarknaden.

Inför höstens val, och inför 2020, höjer Alliansen målet: fem miljoner i arbete betyder 350 000 fler jobb på sex år. Det är en ambitionshöjning jämfört med liggande prognoser, som i sin tur bygger på en fortsättning på dagens politik. Och på dagens DN debatt berättas mer om en del av vägen till målet; det är inte minst viktigt att snabbt ge nyanlända flyktingar och invandrare språkkunskaper och en chans till jobb (utlandsfödda svarar redan för en stor del av de nya jobben sedan 2006).

Mot sysselsättningsmålet står det socialdemokratiska arbetslöshetsmålet. Ingen vill förstås ha högre arbetslöshet än vad som är möjligt men problemet med ett sådant mål är att det i princip kan uppnås utan ett enda nytt jobb. Vi har tidigare sett exempel på tveksamma arbetslöshetsmål och tveksamma vägar att nå dit. Vi minns en tid då sjukskrivningar och förtidspensioner växte mer än jobb och företagande. Socialdemokraternas ekonomiska politik beräknas också ha negativa effekter på jobben jämfört med i dag; 80 000 färre i arbete. För deras tänkta (men ej uttalade) regeringspartner i MP och V gäller 70 000 respektive 140 000 färre jobb. Inte konstigt att man inte vill ha ett sysselsättningsmål.

Liknande bekymmer gäller Socialdemokraternas omtalade fokus på ungdomsarbetslösheten, som har granskats av Folkpartiets Carl B Hamilton och Christer Nylander (DN debatt). Inte bara räknas alla gymnasister och studenter som pluggar på heltid och själva knappast räknar sig som arbetslösa in i den därigenom alarmerande höga ungdomsarbetslösheten. Inte bara klarar sig Sverige bättre än S förebild Österrike på de flesta ekonomiska områden. Nej, S förslag mot ungdomsarbetslösheten är inte ens de samma som verkligen visat sig vara effektiva för österrikarna. Svenska socialdemokrater vill främst hänvisa unga utan jobb åter till skolbänken. Utbildning är förstås A och O men att tvingas till mer pluggande är inte allti det bästa för skoltrötta. Lärlingar, fokus på yrkeskunskaper och lägre startlön för unga är ju däremot i Sverige liberal politik.

Jobben och ekonomin avgör valet. För att få bukt med arbetslösheten på riktigt, bland unga, invandrare och andra, krävs en politik som fortsatt gör det lockande att jobba, mer lockande att anställa, och som rustar alla människor på bästa sätt för arbetsmarknaden. En politik som tvärtom gör det dyrare och krångligare för arbetstagare och arbetsgivare, och som har som mål att vi ska arbeta mindre, är knappast vägen mot starkare sysselsättning, tillväxt och konkurrenskraft. Folkpartiet och Alliansen har levererat och vill fortsätta ge resultat.

Lärlingsvägen mot jobb

Alltför många unga är arbetslösa. Lärlingsutbildning är en väg som kan hjälpa många unga – och arbetsgivare. Ungdomsavtal är en annan. Stockholms stad och Stockholms läns landsting går i bräschen.

HAR VARIT FÖR FÅ. Lärling hos golvläggare i Malmö 1987. Bildkälla: Wikimedia, foto Jonn Leffmann.
HAR VARIT FÖR FÅ. Lärling hos golvläggare i Malmö 1987. Bildkälla: Wikimedia, foto Jonn Leffmann.

Ungdomsarbetslösheten är hög i Sverige – om än inte lika allvarlig som den ser ut när man talar om att var fjärde under 25 går arbetslös. En stor del av dessa unga är studerande, ibland på gymnasienivå, som söker sommar- eller extrajobb (läs bl a Sivert Aronsson). De flesta unga går också arbetslösa en kortare tid; Sverige har ju också som helhet den lägsta andelen långtidsarbetslöshet.

Men även om det finns reservationer kring problemets omfattning, är ungdomsarbetslösheten allvarlig nog. Allra mest förstås för de unga som inte kommer i jobb efter några veckor eller få månader. Etableringen på arbetsmarknaden tar för lång tid, och det betyder att hela vuxenlivet med dess självständighet och ansvar försenas.

Den stela svenska arbetsmarknaden och starka arbetsrätten gynnar inte unga (eller invandrare), framför allt inte om man vill ha en fast anställning. Men för många handlar det om att överhuvudtaget få in en första fot på arbetsmarknaden, att få den första chansen som ger viktiga erfarenheter och referenser.

Lösningen kan inte vara ”garantier” och AMS-åtgärder som prövats och misslyckats, eller utbildningstvång för de skoltröttaste. Vi behöver nytänkande, men behöver inte börja från början utan kan inspireras av historien och omvärlden. Lärlingssystem har länge i princip saknats i Sverige, men är en framgångsfaktor i länder som Tyskland, med låg ungdomsarbetslöshet. Folkpartiet och alliansregeringen har börjat bygga upp ett nytt system med lärlingsutbildningar och lärlingsanställningar, och från 1 juli blir den kopplingen starkare då kommuner och andra kan erbjuda gymnasiala lärlingsanställningar under utbildningen.

Lärlingar är lika viktiga för arbetsgivarna, som får möjligheten att utbilda och anställa unga framtida medarbetare i bristyrken. Stockholms stad med Lotta Edholm (FP) kommer att utnyttja denna möjlighet, som kan ge lärlingarna 8-9 000 kronor i månaden på motsvarande en halvtid (Newsdesk; DN).

En annan väg framåt är ungdomsavtal som också kopplar en anställning till utbildning. Folkpartiet har lagt förslag om ungdomslöner men än så länge är det arbetsmarknadens parter som driver frågan. Genom fackförbundet Kommunal är det även här kommuner och landsting som kan gå i bräschen – och det gör nu Stockholms läns landsting och Anna Starbrink (FP) med ett kollektivavtal om introduktionsanställningar, som ger 75 % av lönen men då också 25 % tid för utbildning (Stockholmsbloggen).

Unga behöver många, och nya, vägar in i arbetslivet. Att kombinera anställningar som med lägre löner ger både utbildning och erfarenhet är viktiga vägar.

Ansvar för Sverige, skatterna och statsfinanserna

Det regeringsalternativ som har högst förtroende i ekonomiska frågor har goda chanser att vinna valet. Samtidigt som Alliansen understryker vikten av att finansiera alla satsningar, har oppositionen ett tydligt problem: Just på ekonomins område saknas ett trovärdigt regeringsalternativ. Men det finns gott om önskelistor.

RETORIKER. Gordon Brown vann inga val, men  hade ett och annat att säga.
RETORIKER. Men Brown förlorade valet. Bild Presidencia de la Nacion Argentina, via Wikimedia.

”Take a second look at us. And then take a long, hard look at them.” Den uppmaningen var inte nog för att rädda Storbritanniens förre premiärminister  Gordon Brown och hans Labour-regering våren 2010. Brown och Labour hade sina särskilda problem, efter tretton år vid makten med många dyra satsningar, och efter att synbart ha tagits på sängen av den ekonomiska krisen. Men på svenska är det ett budskap som bär för Alliansen 2014.

På ena sidan finns en sammanhållen regering med en tydlig ekonomisk politik som har gjort det mer lönsamt att arbeta. Allianspartierna har haft och har fortfarande en del olika prioriteringar, framför allt skulle många vilja se förbättrade möjligheter för företag och företagare – de som främst ska skapa jobben, som en ökande arbetskraft efterfrågar. Men i grunden är samstämmigheten och den gemensamma riktningen övertydlig, särskilt i jämförelse med alternativet.

För på den andra sidan står tre rödgröna partier med minst sagt spretande förslag. När det passar kan de med stöd av ett fjärde, med brunaktig färgton, enas om att bryta ut och stoppa enskilda delar av regeringens ekonomiska politik – men ett gemensamt alternativ är fjärran. Socialdemokraterna invänder högljutt emot alla sänkningar av inkomstskatten, för att raskt acceptera dem så snart de trätt i kraft, vilket ofrånkomligen ger ett stort hål i deras budgetalternativ. Bland deras största inkomstförstärkningar är höjd restaurangmoms – något som Miljöpartiet motsätter sig. Vänsterpartiet vill förstås höja de flesta skatter som tänkas kan. Och då har vi inte börjat tala om mindre, delvis lokala men ack så ”digitala” frågor där ett eller annat parti verkar suget på att ställa kabinettsfråga; det räcker nog att nämna Förbifart Stockholm.

ANSVARSFULLT. Trovärdigheten i ekonomiska politiken är avgörande för att ta ansvar för Sverige.
SKUGGA ÖVER STATSFINANSERNA? Trovärdigheten i den ekonomiska politiken är avgörande för att ta ansvar för Sverige. Bild Wikimedia/boberger.

Som om detta inte vore nog finns Socialdemokraternas traditionella parhäst LO, som inte riktigt verkar veta vilket ben man ska stå på. Samtidigt som man utfäster sig att stödja S kraftfullt inför valet, lanserar man en egen ekonomisk politik som mer liknar Vänsterpartiets – och frågar man LO-medlemmarna är det länge sedan som S var det självklara partivalet. Det omfattande skattehöjningsprogram som LO-ekonomerna lanserade häromdagen är knappast något som Magdalena Andersson är redo att omfamna, om hon ska ha någon chans i duellerna mot Anders Borg. Som DN:s huvudledare konstaterar i dag vore budskapet i så fall, efter alla krumbukter, massiva skattehöjningar för medelinkomsttagarna. Och det är inget som kommer att rosa väljaropinionen inför valet i september.

Oppositionens dilemma är förstås att man har lovat det mesta till de flesta – högre bidrag och ersättningar, mer pengar till välfärden (även om denna, som SKL visade häromveckan, aldrig har haft större resurser), ökade investeringar i järnvägen (där S-regeringarna förstås har mycket att svara för, medan Alliansen ökar satsningarna framför allt på underhållet), osv. Det dilemmat blir uppenbart när man närmar sig punkten då något slags sammanhållen politik behöver presenteras.

När varje problem man ser i samhället löses med mer pengar så blir det dyrt – för skattebetalarna.

Jobben, skolan och vården blir de stora sakpolitiska valfrågorna – men den som inte med trovärdighet kan presentera en ekonomisk politik har förstås inte mycket substans i sina löften. Att plus och minus måste gå ihop är också en lärdom av Gordon Browns expansiva år som brittisk finansminister. Och kontrasten mot oppositionens spretiga, dyrbara alternativ är en regering som nu signalerar bättre tider, och då också tydliggör att framöver måste alla satsningar finansieras, utan ökad upplåning. Det är en regering som fortsatt och med hög trovärdighet tar ansvar för statsfinanserna – och Sverige.

SKATTEBAS. Champagne och annat vin blir dyrare när alkoholskatten höjs.
SKATTEBAS. Champagne och annat vin blir dyrare när alkoholskatten höjs. Bild Wikimedia/Wnissen.

I ansvarstagandet ingår en realistisk skattepolitik, för att ha tillräckligt med pengar bl a för skolan. Det handlar förvisso om skattehöjningar – men betydligt mer begränsade och i grunden mer positiva än oppositionens fördyringar av ungas jobb och kraftiga minskningar av vanliga svenskars inkomster och köpkraft. Högre skatt på tobak, alkohol och fordon (SR) är i sammanhanget inget att skämmas för.

Som folkpartist vill jag dock också demonstrera Alliansens mångsidighet och slå fast att även skattesänkningar fortsatt bör stå på agendan. Naturligtvis när ekonomin så medger. Vi håller fast att det är viktigt att minska marginalskatterna för dem som arbetar hårt, utbildar sig länge och anstränger sig extra. Till skillnad från Anders Borg och Moderaterna anser jag inte att dessa lättnader  behöver villkoras av ytterligare ett jobbskatteavdrag. Vi har sänkt skatterna rejält för personer med lägre och medelhöga inkomster med fem jobbskatteavdrag, varav det senaste trädde i kraft vid årsskiftet. Slopad värnskatt och höjd brytpunkt för statlig skatt måste fortfarande stå på agendan – även om de inte är de mest publikfriande skattesänkningarna vore de rätt och riktiga för såväl samhällsekonomin som statsfinanserna. Och i grunden bör en liberal förstås, som jag har skrivit, alltid sträva efter att sänka skatten – om det går.

Svenskarna kan se hårt och länge på de alternativ som bjuds inför valet och vara säkra på en sak: Vi i Alliansen kommer aldrig att äventyra statsfinanserna. Vi kommer att ta ansvar för samhällsekonomin. Vi kommer att ta ansvar för Sverige.

Uppdaterat 16 februari: Stats- och finansministrarna klargör linjen om fullt finansierade reformer på DN Debatt, samtidigt som en ny opinionsmätning från Sifo i SvD inskärper behovet av att påpeka skillnaderna mellan ”alternativen”. SVT uppmärksammar också att ”Reinfeldt lägger om politiken”.

Det ljusnar på arbetsmarknaden

Färre arbetslösa, ökande sysselsättning och fler unga i jobb. Det ljusnar på arbetsmarknaden, men mer behöver göras. Inte minst för att fler långtidsarbetslösa och lågutbildade ska få jobb.

Lärling hos golvläggare i Malmö 1987. Bildkälla: Wikimedia, foto Jonn Leffmann.
Lärling hos golvläggare i Malmö 1987. Bildkälla: Wikimedia, foto Jonn Leffmann.

Jobb är den viktigaste frågan, i år liksom tidigare år. Det handlar inte bara om jobben på övergripande nivå – utan om jobbet, för varje enskild person. Att ha ett jobb att gå till, att ha en egen inkomst, är den allra viktigaste frihetsfrågan för de flesta som lever i det demokratiska och trygga Sverige. Alltför många har inte den friheten – och därför är jobben den absolut viktigaste valfrågan 2014.

Alla borde kunna glädjas över att 2014 börjar med positiva tecken på arbetsmarknaden – allra mest de som under 2013 fick ett jobb. Dagens statistik från Arbetsförmedlingen är mycket positiv på flera punkter: Antalet arbetslösa fortsatte minska under årets sista månad, och landade på 3.000 färre än för ett år sedan. Varslen blev klart färre än 2012, och 23.000 fler arbetslösa fick jobb. Ännu mer positivt är att färre unga, 18-24-åringar, gick utan arbete (SR). Tidigare i höstas rapporterade att de flesta av de nytillkomna jobben de senaste åren gått till personer födda utomlands, som ofta har de största utmaningarna på arbetsmarknaden. Kan vi ana en möjlighet att råda bot på två av de största utmaningarna i jobbpolitiken?

Det mest positiva med den förbättrade arbetsmarknaden är att det blev så mycket bättre än man förutspått inför 2013. Det ger gott hopp inför 2014.

Totalt ökade sysselsättningen med ca 50.000 personer (att arbetslösheten inte sjönk lika mycket beror på att arbetskraften blivit större – fler vill ha och söker jobb, vilket förstås är en grundförutsättning för att fler ska kunna komma i arbete). 2014 väntas den öka med ytterligare 60.000. Det bekräftar den positiva bild som gavs före jul, om ökande framtidstro bland företagen: i den prognosen spås 116.000 nya jobb de kommande två åren, varav de flesta i privat tjänstesektor.

Det ser positivt ut, men utmaningar återstår. Även om fler unga jobbar, och fler utlandsfödda har fått jobb, så finns problem för dem och för andra grupper med sämre förutsättningar. Långtidsarbetslösheten minskar inte. Störst problem har personer med lägst utbildning – som kanske inte ens har en fullföljd gymnasieutbildning med sig. För dem kommer det fortsatt att vara oerhört tufft.

Utbildning, praktik och yrkes- och lärlingsutbildningar är vad som krävs. Men det gäller att det är insatser som är meningsfulla och ger något – kontakter, erfarenhet, nya eller uppfräschade kunskaper. Allra viktigast är förstås att det finns jobb, även för personer med kortare utbildning. Alla kan och vill inte skaffa högskolekompetens – och det vore heller inte bäst använda resurser.

Vi måste uppvärdera praktisk kompetens och s.k. ”enklare” jobb: riktiga jobb, till riktiga löner och med alla sociala förmåner. Alliansregeringens reform med RUT-avdraget har varit framgångsrikt; krogmomssänkningen tycks också kunna bli det. Men kanske borde vi också ta ett större grepp på tjänstesektorn och beskattningen på tjänster och tjänstejobb.

Lärlingsanställning ett steg framåt

Lärlingsutbildning har länge varit ett recept för ungdomars väg in i arbets- och vuxenlivet. Nu kompletteras tidigare reformer med en särskild anställningsform. Det är ett viktigt steg framåt.

Lärling hos golvläggare i Malmö 1987. Bildkälla: Wikimedia, foto Jonn Leffmann.
Lärling hos golvläggare i Malmö 1987. Bildkälla: Wikimedia, foto Jonn Leffmann.

Att skapa ett svenskt lärlingssystem har inte varit alldeles lätt. Trots att nästan alla verkar ense om fördelarna för såväl ungdomarna som arbetsgivarna och samhället i stort, så har vägen framåt kantats av vissa svårigheter. Det är kanske inte så oväntat. Att (åter)införa lärlingar i det svenska utbildningsväsendet och på den svenska arbetsmarknaden, med sina mångåriga annorlunda traditioner och regelverk, är inte gjort i en handvändning. Regelverken kan man kanske ändra snabbt, men traditionerna?

Regeringens fortsatta ansträngningar att få en riktigt framgångsrik lärlingsreform bör inte förvåna. För fördelarna är som sagt stora. Länder med lärlingssystem har mindre problem med ungdomsarbetslöshet, och unga har där lättare att få det första viktiga fotfästet på arbetsmarknaden. Tidigare i höstas fick utbildningsministern och Folkpartiledaren Jan Björklund sin vilja igenom om en utökad satsning på lärlingar. Den nya anställningsformen som nu lanseras, gymnasielärlingsanställning, är en del i detta större paket. Tiden i skolan ska värvas med lika mycket tid på en arbetsplats.

Det envetna arbetet för ett svenskt lärlingssystem är hoppfullt. Det är ett exempel på hur politiken söker sig fram efter de bästa lösningarna. En sådan pragmatism behövs för att ge ungdomar de chanser de behöver för att ta sig in i arbetslivet – och vuxenlivet. Att detta är viktigt för hela Sveriges framtid är förstås så självklart att det knappt behöver skrivas.

Lärlingsutbildningen är också politiskt-strategiskt viktig, och riktig. Valet 2014 kommer att handla om utbildning och arbete – om det som avgör vårt välstånd och vår välfärd. Det är angeläget att ungdomarna får den plats de förtjänar, också i den politiska debatten. Det var det där med framtiden, som bekant.

Jag har tidigare bloggat om bl.a. 2014 som ett skolval. Läs mer hos Regeringen eller Folkpartiet. I nyhetsflödet har hittills ett TT-telegram förts vidare av bl.a. SvD och SVT.

Skuggor över (s)kuggbudgeten

Framtidsprognoserna om svensk ekonomi skiljer sig åt, men det finns behov att göra mer för jobb och välfärd: Genom att stärka internationell konkurrenskraft och export, men kanske ännu mer genom att stärka den inhemska tillväxten. Infrastrukturinvesteringar är sådant som vi skulle behöva mer av, och där Alliansregeringen gärna får höja ambitionerna.

För oppositionen finns förstås alltid ett intresse att måla den ekonomiska bilden i mörka färger (även om det kan vara svårt att tävla med finansminister Borgs senaste, dystrare perspektiv). Men när Socialdemokraternas ekonomisk-politiska talesperson Magdalena Andersson, liksom tidigare Stefan Löfven, talar om att svensk arbetslöshet placerar oss bara snäppet över de europeiska krisländerna, blir (s)kuggbudgeten väl rik på skuggor.

De flesta av de länder med lägre arbetslöshet i Europa som Socialdemokraterna nu vill jämföra oss med, har som bekant också betydligt lägre sysselsättningsgrad framför allt bland kvinnor, och tidigare reell pensionsålder. Och när det gäller vår påstått rekordhöga ungdomsarbetslöshet, har det visat sig att det till stor del handlar om studerande ungdomar, och att svenska ungdomar är arbetslösa betydligt kortare perioder än många europeiska generationskamrater.

Fler kvinnor på arbetsmarknaden, fler som arbetar längre upp i åren och snabbare jobb för unga – precis det som många andra länder eftersträvar för att klara framtidens ekonomiska utmaningar – känns inte självklart som något negativt.

Självklart behöver vi öka sysselsättningen ytterligare. Det behövs fler jobb. Frågan är då om socialdemokratiska skattehöjningar på 30 miljarder är det bästa för att få fler företag att vilja och kunna anställa. Frågan är om en de facto dubblerad arbetsgivaravgift för unga är det bästa för att ännu fler unga ska kunna få jobb.

Socialdemokraternas tilltänkta – om än ovilligt uttalade – koalitionspartner Miljöpartiet har nu insett det sistnämnda problemet.

Låt mig sist citera en annan socialdemokrat, Australiens premiärminister Julia Gillard: ”Vi är ett av bara åtta länder i världen som har trippel-A-betyg med stabila utsikter från alla tre stora kreditvärderingsinstitut”. Ett annat av de åtta länderna är förstås Sverige.

Om (S)kuggbudgeten: DN, SR, SVT, Jan Björklunds nyhetsbrev.