Färre arbetslösa, ökande sysselsättning och fler unga i jobb. Det ljusnar på arbetsmarknaden, men mer behöver göras. Inte minst för att fler långtidsarbetslösa och lågutbildade ska få jobb.

Jobb är den viktigaste frågan, i år liksom tidigare år. Det handlar inte bara om jobben på övergripande nivå – utan om jobbet, för varje enskild person. Att ha ett jobb att gå till, att ha en egen inkomst, är den allra viktigaste frihetsfrågan för de flesta som lever i det demokratiska och trygga Sverige. Alltför många har inte den friheten – och därför är jobben den absolut viktigaste valfrågan 2014.

Alla borde kunna glädjas över att 2014 börjar med positiva tecken på arbetsmarknaden – allra mest de som under 2013 fick ett jobb. Dagens statistik från Arbetsförmedlingen är mycket positiv på flera punkter: Antalet arbetslösa fortsatte minska under årets sista månad, och landade på 3.000 färre än för ett år sedan. Varslen blev klart färre än 2012, och 23.000 fler arbetslösa fick jobb. Ännu mer positivt är att färre unga, 18-24-åringar, gick utan arbete (SR). Tidigare i höstas rapporterade att de flesta av de nytillkomna jobben de senaste åren gått till personer födda utomlands, som ofta har de största utmaningarna på arbetsmarknaden. Kan vi ana en möjlighet att råda bot på två av de största utmaningarna i jobbpolitiken?

Det mest positiva med den förbättrade arbetsmarknaden är att det blev så mycket bättre än man förutspått inför 2013. Det ger gott hopp inför 2014.

Totalt ökade sysselsättningen med ca 50.000 personer (att arbetslösheten inte sjönk lika mycket beror på att arbetskraften blivit större – fler vill ha och söker jobb, vilket förstås är en grundförutsättning för att fler ska kunna komma i arbete). 2014 väntas den öka med ytterligare 60.000. Det bekräftar den positiva bild som gavs före jul, om ökande framtidstro bland företagen: i den prognosen spås 116.000 nya jobb de kommande två åren, varav de flesta i privat tjänstesektor.

Det ser positivt ut, men utmaningar återstår. Även om fler unga jobbar, och fler utlandsfödda har fått jobb, så finns problem för dem och för andra grupper med sämre förutsättningar. Långtidsarbetslösheten minskar inte. Störst problem har personer med lägst utbildning – som kanske inte ens har en fullföljd gymnasieutbildning med sig. För dem kommer det fortsatt att vara oerhört tufft.

Utbildning, praktik och yrkes- och lärlingsutbildningar är vad som krävs. Men det gäller att det är insatser som är meningsfulla och ger något – kontakter, erfarenhet, nya eller uppfräschade kunskaper. Allra viktigast är förstås att det finns jobb, även för personer med kortare utbildning. Alla kan och vill inte skaffa högskolekompetens – och det vore heller inte bäst använda resurser.

Vi måste uppvärdera praktisk kompetens och s.k. ”enklare” jobb: riktiga jobb, till riktiga löner och med alla sociala förmåner. Alliansregeringens reform med RUT-avdraget har varit framgångsrikt; krogmomssänkningen tycks också kunna bli det. Men kanske borde vi också ta ett större grepp på tjänstesektorn och beskattningen på tjänster och tjänstejobb.