Tagg: lärlingar

Människor bakom jobbsiffror

Valdebatten kretsar mycket kring siffror. Men bakom siffrorna sysselsättning och utanförskap finns människor, som fått nya, riktiga jobb. Människor som sluppit förtidspensionering och har en chans att bidra till den gemensamma välfärden, och försörja sig själva. Människor som förverkligat affärsidéer eller expanderat sina företag och kunnat anställa andra.

FLER RIKTIGA JOBB. Kokerskor (dessa dock i Frankrike, där jobben inte blivit så många fler; Wikimedia, GretchenLouise).
FLER RIKTIGA JOBB. Kokerskor (dessa dock i Frankrike, där jobben inte blivit så många fler; Wikimedia, GretchenLouise).

Alla som följt valrörelsen och tittat på någon utfrågning eller partiledardebatt riskerar att bli snurriga av siffror. Jag själv har här på bloggen också bidragit, förhoppningsvis med tydlighet kring vad siffrorna står för. Det som man i sifferexercisen kan tappa bort är att det handlar om människor av kött och blod. Människor som har fått, och skapat, jobb. Låt oss därför rekapitulera och försöka beskriva de viktiga siffrorna.

300 000 nya jobb har tillkommit, netto, sedan 2006, trots den värsta finanskrisen sedan 30-talet. Det är riktiga jobb, som ger många svenskar och deras familjer trygghet i inkomst och pensionspoäng, och friheten i egen försörjning.

För vissa verkar det ibland som en naturlag att fler jobb skapas när befolkningen växer. Så är förstås inte fallet. Det kräver en ekonomi som fungerar normalt. Den chock som Sverige och andra västländer utsattes för 2008-2009 var allt annat än normal. Sverige med vår exportberoende ekonomi påverkades snabbt och kraftigt, BNP föll med fem procent 2009. Under den förra krisen på 90-talet drabbades vi också hårt – då föll sysselsättningen med 500 000 på fyra år, som DN:s ledarsida påpekar. Sedan dess har vi till skillnad från många andra länder gjort vår hemläxa ordentligt och genomfört viktiga strukturreformer, men den ekonomiska politik som förts av en ansvarsfull regering har naturligtvis spelat roll. Ingen kan på allvar diskutera den svenska ekonomin och arbetsmarknaden 2014 utan att betrakta vår omvärld, där många andra europeiska länder fortfarande kämpar med följderna av krisen.

Sverige påverkas förstås fortfarande av att Europas ekonomiska utveckling inte vill lyfta. EU-länderna är vår största exportmarknad. Det som har hållit oss uppe är i stora stycken den inhemska ekonomin och hushållens konsumtion. Det handlar alltså, återigen, om vanliga svenskar, människor av kött och blod, som har sett ett ekonomiskt utrymme tack vare lägre räntor och skatter. Jobbskatteavdragen har gjort det lönsamt att arbeta och gjort att fler människor har velat och kunnat jobba; de har sannolikt bidragit till minst 100 000 av de nya jobben. Men de har också gett alla som arbetar mer kvar i plånboken, med inriktning på låg- och medelinkomsttagare. Undersköterskor, industriarbetare, sjuksköterskor, lärare, ingenjörer och byggnadsarbetare är dem som har fått  tusentals kronor mer att röra sig med, varje år. Det skapar också trygghet. Det ger också större frihet.

Vi har fått många nya invånare i Sverige på senare år. Vår öppenhet och humanism är något att vara stolta över – men vi blir själva också vinnare på invandring. Integrationen måste bli bättre, nya svenskar måste snabbare komma i jobb, men ännu en siffra visar att det är långtifrån den omöjliga utmaning som vissa främlingsfientliga krafter vill påstå. Två av tre av de nya jobben, 200 000, har fyllts av personer födda utomlands.

Ett av Alliansregeringens viktigaste mål har varit att minska utanförskapet. Under S-regeringens år försvann stora delar av personer ur arbetslöshetsstatistiken genom långa sjukskrivningar eller rentav förtidspension. Den utvecklingen har brutits – läs gärna Cia Benteles gripande berättelse för en personligt exempel på hur människor bemöttes och påverkades, då och nu (Stockholmsbloggen: 2005 –  förtidspension, 2014 – heltidsarbete). Ca 200 000 färre lever nu i utanförskap. Allt fler ingår i arbetskraften och befinner sig därmed närmare chansen till ett riktigt jobb. Sjukförsäkringen ska nu arbeta efter att inte bara se hur sjuka människor, utan hur friska de är; om du inte kan jobba med det du gjort tidigare, finns det något annat du kan göra? Jag är övertygad om att de allra flesta hellre vill ha ett jobb, även om det kräver byte av arbetsplats och uppgifter och viss omskolning, än att sjukskrivas och förtidspensioneras bort från arbetsmarknaden.

Fler människor som kan och vill arbeta, och fler invånare tack vare invandring och födelseöverskott, medför att arbetslösheten inte har sjunkit, trots fler jobb. Men kom då ihåg finanskrisen – och jämför med hur det ser ut i andra länder. Vi ser nu också hur arbetslösheten har börjat sjunka. Det gäller inte minst unga, och nu även långtidsarbetslösa (långtidsarbetslösheten är för övrigt är minst  till andelen i EU). Det betyder förstås oerhört mycket för människor som länge stått utan jobb att återigen bli en del av gemenskapen på en arbetsplats och få en egen inkomst, att kunna försörja sig själv.

Totalt når Sverige den högsta sysselsättningsgraden i EU, 80 procent – det mål som Göran Persson som bekant aldrig nådde. Vad betyder då det, för människor? Jo, att i Sverige är det normalt att arbeta. Framför allt kvinnor arbetar i mycket högre utsträckning än i andra industriländer, och det ger både kvinnorna ökad frihet, och större trygghet för deras eventuella familjer. När S och andra talar om vår höga ungdomsarbetslöshet ska man samtidigt komma ihåg att många som studerar – rentav gymnasieelever – då räknas som arbetslösa.

Mycket har alltså blivit bättre i Sverige – inte bara i statistiken, utan bland människor, i verkligheten. Men allt är inte perfekt. Vi måste få ännu fler jobb – genom att fortsätta och utveckla dagens politik kan vi nå fem miljoner i arbete inom några år. Vi måste förstärka och snabba på integrationen av nya svenskar – med just jobb, och språket, som ofta kan komma parallellt med och genom jobb och praktik. Vi måste rusta skolan, fullfölja kunskapsreformerna som har genomförts och nu börjar få effekt, och gå vidare med det som Folkpartiet har gått i bräschen för: fokus på undervisning och arbetsro, och på lärarna, med högre löner, bättre löneutveckling, och fler verktyg. Vi behöver ett utbyggt och väl fungerande lärlingssystem för att fler unga ska kunna förvärva viktiga yrkeskunskaper – som leder till välbehövliga jobb. Vi ska stärka Sverige som forskningsnation och utveckla samarbetet för konkurrenskraft och innovation inom Europa – och med ökad frihandel med USA och andra.

Vad vi inte behöver är höjda skatter på arbete. Skattehöjningar som fokuserar på människor som satsar på utbildning och karriär, och på ungas jobb i restaurangbranschen och annorstädes. Högre inkomstskatt, högre arbetsgivaravgift för unga och höjd restaurangmoms vore sannolikt förödande – särskilt i ett läge när ekonomierna fortfarande haltar hos flera av Sveriges viktigaste handelspartner och vi är beroende av en god utveckling på hemmaplan. Vi behöver inte fler åtgärder, eller som S föreslår trainee-program som kommer skapa nya arbetsuppgifter för anställda i vården och skolan som borde ägna sig åt patienter och elever – inte arbetsmarknadspolitik. Trainee-program som, vilket SvD:s Per Gudmundson påpekar, knappast kan kallas ”riktiga jobb”, även om Stefan Löfven försöker. Mellan 1950 och 2005 skapades nästan inga nya jobb i privata företag. Vill vi tillbaka dit?

Alla förtjänar en chans. Genom god utbildning och en ekonomi som skapar nya, riktiga jobb. Vi har nått en bra bit, men vi ger oss inte. Vi vill mer.

Lärlingsvägen mot jobb

Alltför många unga är arbetslösa. Lärlingsutbildning är en väg som kan hjälpa många unga – och arbetsgivare. Ungdomsavtal är en annan. Stockholms stad och Stockholms läns landsting går i bräschen.

HAR VARIT FÖR FÅ. Lärling hos golvläggare i Malmö 1987. Bildkälla: Wikimedia, foto Jonn Leffmann.
HAR VARIT FÖR FÅ. Lärling hos golvläggare i Malmö 1987. Bildkälla: Wikimedia, foto Jonn Leffmann.

Ungdomsarbetslösheten är hög i Sverige – om än inte lika allvarlig som den ser ut när man talar om att var fjärde under 25 går arbetslös. En stor del av dessa unga är studerande, ibland på gymnasienivå, som söker sommar- eller extrajobb (läs bl a Sivert Aronsson). De flesta unga går också arbetslösa en kortare tid; Sverige har ju också som helhet den lägsta andelen långtidsarbetslöshet.

Men även om det finns reservationer kring problemets omfattning, är ungdomsarbetslösheten allvarlig nog. Allra mest förstås för de unga som inte kommer i jobb efter några veckor eller få månader. Etableringen på arbetsmarknaden tar för lång tid, och det betyder att hela vuxenlivet med dess självständighet och ansvar försenas.

Den stela svenska arbetsmarknaden och starka arbetsrätten gynnar inte unga (eller invandrare), framför allt inte om man vill ha en fast anställning. Men för många handlar det om att överhuvudtaget få in en första fot på arbetsmarknaden, att få den första chansen som ger viktiga erfarenheter och referenser.

Lösningen kan inte vara ”garantier” och AMS-åtgärder som prövats och misslyckats, eller utbildningstvång för de skoltröttaste. Vi behöver nytänkande, men behöver inte börja från början utan kan inspireras av historien och omvärlden. Lärlingssystem har länge i princip saknats i Sverige, men är en framgångsfaktor i länder som Tyskland, med låg ungdomsarbetslöshet. Folkpartiet och alliansregeringen har börjat bygga upp ett nytt system med lärlingsutbildningar och lärlingsanställningar, och från 1 juli blir den kopplingen starkare då kommuner och andra kan erbjuda gymnasiala lärlingsanställningar under utbildningen.

Lärlingar är lika viktiga för arbetsgivarna, som får möjligheten att utbilda och anställa unga framtida medarbetare i bristyrken. Stockholms stad med Lotta Edholm (FP) kommer att utnyttja denna möjlighet, som kan ge lärlingarna 8-9 000 kronor i månaden på motsvarande en halvtid (Newsdesk; DN).

En annan väg framåt är ungdomsavtal som också kopplar en anställning till utbildning. Folkpartiet har lagt förslag om ungdomslöner men än så länge är det arbetsmarknadens parter som driver frågan. Genom fackförbundet Kommunal är det även här kommuner och landsting som kan gå i bräschen – och det gör nu Stockholms läns landsting och Anna Starbrink (FP) med ett kollektivavtal om introduktionsanställningar, som ger 75 % av lönen men då också 25 % tid för utbildning (Stockholmsbloggen).

Unga behöver många, och nya, vägar in i arbetslivet. Att kombinera anställningar som med lägre löner ger både utbildning och erfarenhet är viktiga vägar.

Det ljusnar på arbetsmarknaden

Färre arbetslösa, ökande sysselsättning och fler unga i jobb. Det ljusnar på arbetsmarknaden, men mer behöver göras. Inte minst för att fler långtidsarbetslösa och lågutbildade ska få jobb.

Lärling hos golvläggare i Malmö 1987. Bildkälla: Wikimedia, foto Jonn Leffmann.
Lärling hos golvläggare i Malmö 1987. Bildkälla: Wikimedia, foto Jonn Leffmann.

Jobb är den viktigaste frågan, i år liksom tidigare år. Det handlar inte bara om jobben på övergripande nivå – utan om jobbet, för varje enskild person. Att ha ett jobb att gå till, att ha en egen inkomst, är den allra viktigaste frihetsfrågan för de flesta som lever i det demokratiska och trygga Sverige. Alltför många har inte den friheten – och därför är jobben den absolut viktigaste valfrågan 2014.

Alla borde kunna glädjas över att 2014 börjar med positiva tecken på arbetsmarknaden – allra mest de som under 2013 fick ett jobb. Dagens statistik från Arbetsförmedlingen är mycket positiv på flera punkter: Antalet arbetslösa fortsatte minska under årets sista månad, och landade på 3.000 färre än för ett år sedan. Varslen blev klart färre än 2012, och 23.000 fler arbetslösa fick jobb. Ännu mer positivt är att färre unga, 18-24-åringar, gick utan arbete (SR). Tidigare i höstas rapporterade att de flesta av de nytillkomna jobben de senaste åren gått till personer födda utomlands, som ofta har de största utmaningarna på arbetsmarknaden. Kan vi ana en möjlighet att råda bot på två av de största utmaningarna i jobbpolitiken?

Det mest positiva med den förbättrade arbetsmarknaden är att det blev så mycket bättre än man förutspått inför 2013. Det ger gott hopp inför 2014.

Totalt ökade sysselsättningen med ca 50.000 personer (att arbetslösheten inte sjönk lika mycket beror på att arbetskraften blivit större – fler vill ha och söker jobb, vilket förstås är en grundförutsättning för att fler ska kunna komma i arbete). 2014 väntas den öka med ytterligare 60.000. Det bekräftar den positiva bild som gavs före jul, om ökande framtidstro bland företagen: i den prognosen spås 116.000 nya jobb de kommande två åren, varav de flesta i privat tjänstesektor.

Det ser positivt ut, men utmaningar återstår. Även om fler unga jobbar, och fler utlandsfödda har fått jobb, så finns problem för dem och för andra grupper med sämre förutsättningar. Långtidsarbetslösheten minskar inte. Störst problem har personer med lägst utbildning – som kanske inte ens har en fullföljd gymnasieutbildning med sig. För dem kommer det fortsatt att vara oerhört tufft.

Utbildning, praktik och yrkes- och lärlingsutbildningar är vad som krävs. Men det gäller att det är insatser som är meningsfulla och ger något – kontakter, erfarenhet, nya eller uppfräschade kunskaper. Allra viktigast är förstås att det finns jobb, även för personer med kortare utbildning. Alla kan och vill inte skaffa högskolekompetens – och det vore heller inte bäst använda resurser.

Vi måste uppvärdera praktisk kompetens och s.k. ”enklare” jobb: riktiga jobb, till riktiga löner och med alla sociala förmåner. Alliansregeringens reform med RUT-avdraget har varit framgångsrikt; krogmomssänkningen tycks också kunna bli det. Men kanske borde vi också ta ett större grepp på tjänstesektorn och beskattningen på tjänster och tjänstejobb.

Lärlingsanställning ett steg framåt

Lärlingsutbildning har länge varit ett recept för ungdomars väg in i arbets- och vuxenlivet. Nu kompletteras tidigare reformer med en särskild anställningsform. Det är ett viktigt steg framåt.

Lärling hos golvläggare i Malmö 1987. Bildkälla: Wikimedia, foto Jonn Leffmann.
Lärling hos golvläggare i Malmö 1987. Bildkälla: Wikimedia, foto Jonn Leffmann.

Att skapa ett svenskt lärlingssystem har inte varit alldeles lätt. Trots att nästan alla verkar ense om fördelarna för såväl ungdomarna som arbetsgivarna och samhället i stort, så har vägen framåt kantats av vissa svårigheter. Det är kanske inte så oväntat. Att (åter)införa lärlingar i det svenska utbildningsväsendet och på den svenska arbetsmarknaden, med sina mångåriga annorlunda traditioner och regelverk, är inte gjort i en handvändning. Regelverken kan man kanske ändra snabbt, men traditionerna?

Regeringens fortsatta ansträngningar att få en riktigt framgångsrik lärlingsreform bör inte förvåna. För fördelarna är som sagt stora. Länder med lärlingssystem har mindre problem med ungdomsarbetslöshet, och unga har där lättare att få det första viktiga fotfästet på arbetsmarknaden. Tidigare i höstas fick utbildningsministern och Folkpartiledaren Jan Björklund sin vilja igenom om en utökad satsning på lärlingar. Den nya anställningsformen som nu lanseras, gymnasielärlingsanställning, är en del i detta större paket. Tiden i skolan ska värvas med lika mycket tid på en arbetsplats.

Det envetna arbetet för ett svenskt lärlingssystem är hoppfullt. Det är ett exempel på hur politiken söker sig fram efter de bästa lösningarna. En sådan pragmatism behövs för att ge ungdomar de chanser de behöver för att ta sig in i arbetslivet – och vuxenlivet. Att detta är viktigt för hela Sveriges framtid är förstås så självklart att det knappt behöver skrivas.

Lärlingsutbildningen är också politiskt-strategiskt viktig, och riktig. Valet 2014 kommer att handla om utbildning och arbete – om det som avgör vårt välstånd och vår välfärd. Det är angeläget att ungdomarna får den plats de förtjänar, också i den politiska debatten. Det var det där med framtiden, som bekant.

Jag har tidigare bloggat om bl.a. 2014 som ett skolval. Läs mer hos Regeringen eller Folkpartiet. I nyhetsflödet har hittills ett TT-telegram förts vidare av bl.a. SvD och SVT.

Ett skolval

Ju närmare valet kommer, desto tydligare blir det att skola, utbildning och forskning kommer att bli en av de stora valfrågorna. Det är förstås en stor möjlighet för Folkpartiet, som så länge och envetet arbetat för att reformera svensk skola, och för partiledaren och utbildningsministern Jan Björklund. Att ha lett utbildningspolitiken under sju, snart åtta, regeringsår medför naturligtvis ett stort ansvar som ska tas på allvar. Samtidigt har vi liberaler en oerhört stark plattform – den som vill debattera skolpolitik måste utgå från Folkpartiet och Jan Björklund.

De skolpolitiska reformerna måste nu fullföljas, även om det tar tid att få effekt på vissa. Alla reformer är heller inte huggna i sten. En god politiker vet att kunna ändra sig, när verkligheten förändras, eller förslag inte får de effekter man förutsett. Ingen har det skolpolitiska facit – men att reformer har behövts, är uppenbart. Få eller inga debattörer talar heller om en återgång till det som gällde före maktskiftet.

Lärarna är nyckeln till en framgångsrik skola. Det handlar om att ge dagens lärare goda förutsättningar att bedriva sitt arbete, och att utvecklas i sitt yrke. Och det handlar om att locka, utbilda, rekrytera och behålla framtidens lärare.

Folkpartiet och Jan Björklund har under året gått till skolpolitisk offensiv. Samtidigt som Socialdemokraterna och Miljöpartiet båda vill göra den skolpolitiska arenan till sin, och samtidigt som övriga Allianspartier gör skolpolitiska utspel, har utbildningsministern visat att han har kvar initiativkraften. Den administrativa bördan för lärarna ska minskas. Enighet har nåtts med lärarförbunden och arbetsgivarna i kommuner och friskolor om en reforminriktning för att lyfta läraryrket och rädda den svenska skolan (DN Debatt). Friskolekommittén signalerade ett brett partipolitiskt stöd för att värna friskolorna och valfriheten – men minimera risken för avarter. Yrkesutbildningarna ska ses över i dialog med arbetsgivarna. Och så vidare.

I sitt sommartal fortsatte Jan Björklund sin skolpolitiska offensiv. Vi liberaler ger inte upp om kravet att åter ge staten ansvaret för skolan – för att säkra en likvärdighet och en tydligare och bättre arbetsgivare för lärarna. Vi vill gå vidare med att lyfta läraryrket, karriärvägen: fler förstelärare och lektorer ska göra det möjligt att utvecklas, fördjupa sin kompetens, ta en ledarroll utan att bli administratör, och samtidigt få lön därefter. Och vi vill fortsätta med fler lärlingsjobb som är en framgångsfaktor för att få in unga på arbetsmarknaden (i bl.a. Tyskland, som SvD:s reportage visade häromdagen). (DN, SvD, SVT; ta del av talet hos Folkpartiet.)

Folkpartiets skolpolitik fortsätter framåt. Vi ska fullfölja reforminriktningen – samtidigt som vi slipar av det som blivit kantigt och inte fungerar. Och samtidigt som vi förnyar och breddar anslaget i skolpolitiken. Vi ska tala ännu mer om kunskapsskolans betydelse för elever som har tuffare förutsättningar. Om betydelsen av bra skolbibliotek, skolmat och skolhälsovård, jämte undervisning och uppföljning.

Skolan, lärarna och eleverna behöver arbetsro. Förändringar ska genomföras med varsamhet. Men skolan måste fortsätta utvecklas och förändras för att ge dagens och framtidens barn och ungdomar den goda start på ett kunskapssökande yrkesliv som de – och Sverige – behöver.