Etikett: sysselsättning

Ekonomi & arbete, Jämlikhet

Integration som funkar

Fler utlandsfödda får jobb, i det växande Stockholm och i resten av landet. Det visar hur integrationen i Sverige trots utmaningar är betydligt bättre än sitt rykte, när människors kunskap och arbetsförmåga tas till vara.

INTEGRATIONSFRÄMJANDE. Fler utlandsfödda svenskar får jobb, bl a på byggföretag. (fir0002, Wikimedia)
INTEGRATIONSFRÄMJANDE. Fler utlandsfödda svenskar får jobb, bl a på byggföretag. (fir0002, Wikimedia)

Aldrig har vi varit fler svenskar. Häromveckan kom de senaste befolkningssiffrorna från SCB och befolkningen har ökat till 9,7 miljoner, tack vare både att fler föds, och fler flyttar hit än härifrån. Jag skriver tack vare – för det är bra att vi blir fler i vårt stora land, bra för framtidens jobb och välfärd. Lika självklart som att vi satsar på utbildning för de uppväxande generationerna behöver vi satsa på integration för människor som kommer hit senare i livet. Och precis som utbildning är mycket mer än ett politikområde och ett ansvar för många fler (och framför allt andra) än politiker, måste integrationen – i alla sina beståndsdelar – vara en angelägenhet för många. Inte minst arbetsgivare.

Att integrationen inte fungerar tillräckligt bra är ingen hemlighet. Men vi måste samtidigt lyfta fram det som ändå går bra, peka på och lära av de goda exemplen. Och inte låta debatten bli onödigt negativ.

I dagarna kom en mycket god nyhet: Allt fler utlandsfödda har jobb. Det gäller framför allt män och framför allt i Stockholm: för dem har sysselsättningen ökat från 68 till 73 procent på ett år. Det är högre än sysselsättningen för alla stockholmare, 70,9 procent, och avsevärt högre än sysselsättningen i riket i stort, 64,6 procent. För utlandsfödda kvinnor är andelen tyvärr lägre, men även deras sysselsättning ökar, i Stockholm från 60,1 till 61,6 procent på ett år.  (SVT, SvD, DN)

Siffrorna är förstås inte tillräckligt bra. Även om sysselsättningsgraden på detta sätt räknar alla mellan 15 och 74 år, och därmed inkluderar många skolungdomar och pensionärer, så borde den vara högre, framför allt för kvinnor och i Sverige utanför Stockholm. Icke desto mindre: Detta är glädjande tecken som visar att integrationen pågår. Och bakom de positiva siffrorna finns tusentals enskilda människoöden, som har fått en positiv utveckling.

De nya siffrorna bekräftar och förstärker den positiva bilden från regeringsåren med Folkpartiet och Alliansen, då Sverige trots en av världshistoriens värsta globala finanskriser fick netto 300 000 fler jobb, varav de flesta fylldes av utlandsfödda. Vi vet också att merparten av dem som kom som flyktingar från krigets Balkan i dag är väl etablerade med en hög sysselsättning.

Var finns de nya jobben för utlandsfödda? Många har jobb i vården där var fjärde anställd har utländsk bakgrund. SVT rapporterar från en restaurang, DN från ett byggbolag – som medvetet valde att lägga om sin rekryteringsstrategi. Och det är medvetna vägval som behövs. Integration kommer inte av sig själv och kan inte kommenderas, utredas eller manas fram från politiskt håll. Insikt och aktiva beslut av dem som sitter på möjligheten att påverka, ute i vardagen, på företag och i andra organisationer, krävs. Förutfattade meningar eller invanda rutiner behöver utmanas – och diskrimineringsspöket lyftas fram i ljuset.

Politiken för integration behöver samtidigt också finnas. Beslut om utbildning, validering av utländska examina inom exempelvis sjukvården, arbetskraftsinvandring och många andra saker spelar stor roll – och behöver ses i ett sammanhang och samordnas. De goda exemplen behöver studeras och erfarenheterna spridas. En regering som den nuvarande rödgröna, som avskaffat integrationspolitiken, får svårt att nå resultat.

Det finns gott om jobb som behöver utföras i Sverige. Det finns många idéer, på nya innovationer och företag. Och det finns stor kompetens, inte minst bland många utlandsfödda. Integrationens – och arbetsmarknadens – utmaning i stort är att få dessa goda förutsättningar att mötas och förverkligas. I verkliga jobb, företag, välfärd. 

Ekonomi & arbete

Håll er inom ramarna

Om den rödgröna regeringen vill riva upp det finanspolitiska ramverket bör man göra det öppet och genomtänkt. Inte i skymundan för att lösa interna knutar. Vår nya finansminister sätter inte bara sin egen politiska utan hela Sveriges ekonomiska trovärdighet på spel.

TROVÄRDIG? Magdalena Andersson sätter sin politiska och Sveriges ekonomiska trovärdighet på spel.
TROVÄRDIG? Magdalena Andersson sätter sin politiska och Sveriges ekonomiska trovärdighet på spel.

Knappare ekonomiska tider utlovades inför valet, och från Alliansen var listan med kostsamma reformer kort. Så inte från de rödgröna. Socialdemokraternas Magdalena Andersson försökte tävla med Anders Borg i ansvarstagande för ekonomi och statsfinanser, men som finansminister har hon nu både det egna – och två andra partiers dyra löften att ta hänsyn till. Då behöver det skapas utrymme för – ofinansierade – satsningar. Även de markanta skattehöjningarna på inkomster och arbete räcker nämligen inte, de dyra löftena ryms inte inom de finanspolitiska ramarna, och därför är det politiskt snarare än ekonomiskt utrymme som Magdalena Andersson vill skaffa sig.

Det politiska utrymmet för ofinansierade utgifter och negligerat överskottsmål försöker de rödgröna skapa genom att skylla på sina företrädare i Alliansen. Men det är inte ”tomt i ladorna” – tvärtom är statsfinanserna i gott skick, efter en av de värsta finanskriserna i mänskligt minne. Det bekräftas nu av finanspolitiska rådet – och egentligen också av Magdalena Andersson själv.

På hemmaplan målar finansministern upp en mörk bild av tillståndet i svensk ekonomi och statens finanser. När hon åker utomlands, till IMF och de europeiska kollegorna i Ekofin, låter det annorlunda. Och ser man till hennes egna prognoser över t ex BNP-utveckling och arbetslöshet, så skiljer de sig bara marginellt från Anders Borgs motsvarande siffror i augusti.

Det som skiljer från Alliansen och Anders Borg är de slopade ambitionerna att nå överskottsmålet. För den plötsliga beredvilligheten att de facto överge budgetreglerna får den nya rödgröna regeringen berättigad kritik från experterna i det tunga finanspolitiska rådet – redan innan budgeten i sin helhet har presenterats. Att kritiken skulle få någon förebygga de effekt är sannolikt en svag förhoppning. Trots att vi nu har en god ekonomisk utveckling, med inte bara fler jobb utan också månad för månad minskande arbetslöshet, kommer statsbudgeten fortsätta att gå med stora underskott. Om man inte kan nå balans i någorlunda goda tider, hur ska det då gå om – när – det blåser snålare igen? Hur ska man hantera utmaningarna när de äldre, och framför allt de äldre äldre med större behov av vård och omsorg, verkligen börjar bli fler? Vad är den rödgröna strategin mot den demografiska utmaningen?

Särskilt bekymmersam är svajigheten om statsfinanserna när den kombineras med lägre ambitioner för jobben.

Eller – ambitionerna är det inget fel på. Men när man höjer kostnaderna för riktiga jobb, inte minst för unga och äldre på arbetsmarknaden, och satsar på åtgärder och ”traineejobb” i offentlig sektor som ingen vet hur de ska fungera och som riskerar att inte klara sig igenom riksdagen – då finns det stor anledning till oro. Ett allvarligt järtecken är att ett av den nya regeringens första beslut var att slopa Alliansens nya sätt att följa arbetsmarknaden via sysselsättningen. (Per Gudmundson, SvD: Arbetslinjens sista suck, Hanif Bali: Vad är Magdalena Andersson rädd för?, Frihetssmedjan: S förbereder sig att gömma arbetslöshet i åtgärder igen.)

Istället för riktiga jobb ska man åter bara räkna arbetslöshet, och som flera påpekar har vi trista erfarenheter av hur det är ett mått som kan användas fantasifullt, och mäta mycket annat än arbete.

Ibland är det bra att tänka kreativt utanför ramarna – men inte gärna för statsfinanserna. Samtidigt är Sveriges situation en annan och statsfinanserna starkare än på det krisartade 90-talet, då budgetreglerna infördes. Statsskulden är låg och sjunker automatiskt som andel av BNP om ekonomin fungerar med rimlig tillväxt. Självklart ska vi kunna diskutera och ändra det finanspolitiska ramverket. Överskottsmålet bör kanske ersättas med ett balansmål. Jag instämmer också med dem som förordar ett mer ändamålsenligt sätt att se på investeringar i infrastruktur, utan att direkt belasta statsbudgeten.

De ekonomiska och statsfinansiella ramarna måste dock debatteras öppet. Förändringar måste vara genomtänkta och välmotiverade. Budgetreglerna  har lagt en grund för Sveriges stabila läge. De kan inte rivas ned förhastat och i skymundan – bara för att lösa de rödgrönas interna bekymmer.

Magdalena Andersson spelar ett högt spel när hon vill skapa sig politiskt utrymme för att få ihop de rödgrönas olika överbud i budgeten. Det hon sätter på spel är sin egen, regeringens och tyvärr Sveriges trovärdighet. Det kan bli dyrt, för trovärdighet är viktigt inte bara i politiken – utan också i ekonomin.

Om kritiken från finanspolitiska rådet: SvD: ”Regeringen bryter mot reglerna”, Expressen: Magdalena Andersson får kritik av expertråd, DN: ”Magdalena Andersson begår regelbrott”, Johan Schück: Det kan bli en förtroendekris för Magdalena Andersson, SvD:s Maria Ludvigsson: När det blir uppförsbacke vänder S. Och åter om Alliansen och arbetsmarknaden, Magnus Henrekson i SvD: Alliansen misslyckades att berätta att Sverige lyckats bäst med jobben. DN om massiv kritik mot höjda skatter. Bloggar: Sivert Aronsson. Martin Skjöldebrand. 

Ekonomi & arbete

Räkna jobb – inte åtgärder

Sverige har blivit duktigt på att få fler människor i arbete. Nu gäller det att den nya regeringen håller arbetslinjen – så att den dolda arbetslösheten inte börjar stiga igen.

FLER FÅR JOBB. Prognosen pekar på 95 000 fler jobb 2014-2015 - men det bygger på en fortsättning av dagens ansvarsfulla politik. Foto: Arbetsförmedlingen, Camilla Veide.
GÄLLER FLER. Fler vill ha, och får också, jobb i Sverige. Foto: Arbetsförmedlingen, Camilla Veide.

Jobben dominerade välmotiverat valrörelsen – men budskapen från regeringsalternativen kunde vara förvirrande. Mot Alliansens 300 000 fler jobb sedan 2006 ställdes S-argument om högre arbetslöshet. Frågan är förstås hur man räknar på arbetslöshet. Svenskt Näringsliv ger i dag en intressant bild genom att ta upp också den dolda arbetslösheten – människor som skulle kunna arbeta men ändå inte ingår i arbetslöshetssiffran (DN Debatt). De är i åtgärder eller förtidspensionerade. Räknar man med dem i det Svenskt Näringsliv kallar den verkliga arbetslösheten blir siffran förstås högre – men mycket lägre nu än 2006, eller för den delen 2004. Räknas också långtidsarbetslösa blir skillnaden ännu större. Det är en skillnad som spelar roll för samhällsekonomin – men framför allt för de hundratusentals människor det handlar om.

Fler människor ingår helt enkelt i arbetskraften, kan och vill ta ett jobb. Många fler har alltså också ett jobb. Det var det viktiga syftet med Alliansens arbetslinje och därför ville och vill vi hellre tala om sysselsättning än arbetslöshet.

Som motargument hördes ibland att jobben och den ökade sysselsättningen bara var ett resultat av befolkningsökningen – som om jobb uppkom automatiskt, utan påverkan (positiv eller negativ) av politik och händelser i samhället. Den som försöker avfärda de ökade jobben i Sverige måste inte bara ha enorma skygglappar, för att kunna bortse från den värsta finanskrisen sedan 1930-talet och hur den påverkat andra industriländer. (Som Svenskt Näringslivs Ann Öberg och Susanne Spector skriver: ”I USA har arbetslösheten gått ner för att många har lämnat arbetsmarknaden. I Sverige har arbetslösheten ökat för att många har kommit in på arbetsmarknaden.”) Den som vill avfärda jobbtillväxten måste också ignorera diskussionen om arbetskraftens storlek och andel av befolkningen – och den dolda arbetslösheten.

Det kan verka grälsjukt att fortsätta valdebatten om jobben, tre veckor efter valet. Den debatten om debatten får vi snart lämna åt historieskrivningen. Men diskussionen om och definitionen och användandet av begreppen arbetslöshet, arbetskraft och sysselsättning är viktig för framtiden. Arbetslinjen måste bestå – fokus får inte flyttas till bidrag och åtgärder.

Jobbskaparna i företagen behöver goda förutsättningar. Alliansens och Folkpartiets reformer behöver fullföljas och byggas på. Utbildning, lärlingssystem och matchning med bättre arbetsförmedling krävs för att arbetsgivare med möjliga tjänster ska hitta rätt medarbetare. Flexibiliteten på arbetsmarknaden behöver öka – med tryggheten. Fler människor måste få chans till ett riktigt jobb.

Hans Åberg bloggar.

Uncategorized

Människor bakom jobbsiffror

Valdebatten kretsar mycket kring siffror. Men bakom siffrorna sysselsättning och utanförskap finns människor, som fått nya, riktiga jobb. Människor som sluppit förtidspensionering och har en chans att bidra till den gemensamma välfärden, och försörja sig själva. Människor som förverkligat affärsidéer eller expanderat sina företag och kunnat anställa andra.

FLER RIKTIGA JOBB. Kokerskor (dessa dock i Frankrike, där jobben inte blivit så många fler; Wikimedia, GretchenLouise).
FLER RIKTIGA JOBB. Kokerskor (dessa dock i Frankrike, där jobben inte blivit så många fler; Wikimedia, GretchenLouise).

Alla som följt valrörelsen och tittat på någon utfrågning eller partiledardebatt riskerar att bli snurriga av siffror. Jag själv har här på bloggen också bidragit, förhoppningsvis med tydlighet kring vad siffrorna står för. Det som man i sifferexercisen kan tappa bort är att det handlar om människor av kött och blod. Människor som har fått, och skapat, jobb. Låt oss därför rekapitulera och försöka beskriva de viktiga siffrorna.

300 000 nya jobb har tillkommit, netto, sedan 2006, trots den värsta finanskrisen sedan 30-talet. Det är riktiga jobb, som ger många svenskar och deras familjer trygghet i inkomst och pensionspoäng, och friheten i egen försörjning.

För vissa verkar det ibland som en naturlag att fler jobb skapas när befolkningen växer. Så är förstås inte fallet. Det kräver en ekonomi som fungerar normalt. Den chock som Sverige och andra västländer utsattes för 2008-2009 var allt annat än normal. Sverige med vår exportberoende ekonomi påverkades snabbt och kraftigt, BNP föll med fem procent 2009. Under den förra krisen på 90-talet drabbades vi också hårt – då föll sysselsättningen med 500 000 på fyra år, som DN:s ledarsida påpekar. Sedan dess har vi till skillnad från många andra länder gjort vår hemläxa ordentligt och genomfört viktiga strukturreformer, men den ekonomiska politik som förts av en ansvarsfull regering har naturligtvis spelat roll. Ingen kan på allvar diskutera den svenska ekonomin och arbetsmarknaden 2014 utan att betrakta vår omvärld, där många andra europeiska länder fortfarande kämpar med följderna av krisen.

Sverige påverkas förstås fortfarande av att Europas ekonomiska utveckling inte vill lyfta. EU-länderna är vår största exportmarknad. Det som har hållit oss uppe är i stora stycken den inhemska ekonomin och hushållens konsumtion. Det handlar alltså, återigen, om vanliga svenskar, människor av kött och blod, som har sett ett ekonomiskt utrymme tack vare lägre räntor och skatter. Jobbskatteavdragen har gjort det lönsamt att arbeta och gjort att fler människor har velat och kunnat jobba; de har sannolikt bidragit till minst 100 000 av de nya jobben. Men de har också gett alla som arbetar mer kvar i plånboken, med inriktning på låg- och medelinkomsttagare. Undersköterskor, industriarbetare, sjuksköterskor, lärare, ingenjörer och byggnadsarbetare är dem som har fått  tusentals kronor mer att röra sig med, varje år. Det skapar också trygghet. Det ger också större frihet.

Vi har fått många nya invånare i Sverige på senare år. Vår öppenhet och humanism är något att vara stolta över – men vi blir själva också vinnare på invandring. Integrationen måste bli bättre, nya svenskar måste snabbare komma i jobb, men ännu en siffra visar att det är långtifrån den omöjliga utmaning som vissa främlingsfientliga krafter vill påstå. Två av tre av de nya jobben, 200 000, har fyllts av personer födda utomlands.

Ett av Alliansregeringens viktigaste mål har varit att minska utanförskapet. Under S-regeringens år försvann stora delar av personer ur arbetslöshetsstatistiken genom långa sjukskrivningar eller rentav förtidspension. Den utvecklingen har brutits – läs gärna Cia Benteles gripande berättelse för en personligt exempel på hur människor bemöttes och påverkades, då och nu (Stockholmsbloggen: 2005 –  förtidspension, 2014 – heltidsarbete). Ca 200 000 färre lever nu i utanförskap. Allt fler ingår i arbetskraften och befinner sig därmed närmare chansen till ett riktigt jobb. Sjukförsäkringen ska nu arbeta efter att inte bara se hur sjuka människor, utan hur friska de är; om du inte kan jobba med det du gjort tidigare, finns det något annat du kan göra? Jag är övertygad om att de allra flesta hellre vill ha ett jobb, även om det kräver byte av arbetsplats och uppgifter och viss omskolning, än att sjukskrivas och förtidspensioneras bort från arbetsmarknaden.

Fler människor som kan och vill arbeta, och fler invånare tack vare invandring och födelseöverskott, medför att arbetslösheten inte har sjunkit, trots fler jobb. Men kom då ihåg finanskrisen – och jämför med hur det ser ut i andra länder. Vi ser nu också hur arbetslösheten har börjat sjunka. Det gäller inte minst unga, och nu även långtidsarbetslösa (långtidsarbetslösheten är för övrigt är minst  till andelen i EU). Det betyder förstås oerhört mycket för människor som länge stått utan jobb att återigen bli en del av gemenskapen på en arbetsplats och få en egen inkomst, att kunna försörja sig själv.

Totalt når Sverige den högsta sysselsättningsgraden i EU, 80 procent – det mål som Göran Persson som bekant aldrig nådde. Vad betyder då det, för människor? Jo, att i Sverige är det normalt att arbeta. Framför allt kvinnor arbetar i mycket högre utsträckning än i andra industriländer, och det ger både kvinnorna ökad frihet, och större trygghet för deras eventuella familjer. När S och andra talar om vår höga ungdomsarbetslöshet ska man samtidigt komma ihåg att många som studerar – rentav gymnasieelever – då räknas som arbetslösa.

Mycket har alltså blivit bättre i Sverige – inte bara i statistiken, utan bland människor, i verkligheten. Men allt är inte perfekt. Vi måste få ännu fler jobb – genom att fortsätta och utveckla dagens politik kan vi nå fem miljoner i arbete inom några år. Vi måste förstärka och snabba på integrationen av nya svenskar – med just jobb, och språket, som ofta kan komma parallellt med och genom jobb och praktik. Vi måste rusta skolan, fullfölja kunskapsreformerna som har genomförts och nu börjar få effekt, och gå vidare med det som Folkpartiet har gått i bräschen för: fokus på undervisning och arbetsro, och på lärarna, med högre löner, bättre löneutveckling, och fler verktyg. Vi behöver ett utbyggt och väl fungerande lärlingssystem för att fler unga ska kunna förvärva viktiga yrkeskunskaper – som leder till välbehövliga jobb. Vi ska stärka Sverige som forskningsnation och utveckla samarbetet för konkurrenskraft och innovation inom Europa – och med ökad frihandel med USA och andra.

Vad vi inte behöver är höjda skatter på arbete. Skattehöjningar som fokuserar på människor som satsar på utbildning och karriär, och på ungas jobb i restaurangbranschen och annorstädes. Högre inkomstskatt, högre arbetsgivaravgift för unga och höjd restaurangmoms vore sannolikt förödande – särskilt i ett läge när ekonomierna fortfarande haltar hos flera av Sveriges viktigaste handelspartner och vi är beroende av en god utveckling på hemmaplan. Vi behöver inte fler åtgärder, eller som S föreslår trainee-program som kommer skapa nya arbetsuppgifter för anställda i vården och skolan som borde ägna sig åt patienter och elever – inte arbetsmarknadspolitik. Trainee-program som, vilket SvD:s Per Gudmundson påpekar, knappast kan kallas ”riktiga jobb”, även om Stefan Löfven försöker. Mellan 1950 och 2005 skapades nästan inga nya jobb i privata företag. Vill vi tillbaka dit?

Alla förtjänar en chans. Genom god utbildning och en ekonomi som skapar nya, riktiga jobb. Vi har nått en bra bit, men vi ger oss inte. Vi vill mer.

Ekonomi & arbete, Europa, Uncategorized

Sverige vinner europeisk tvekamp i ekonomi

Det går bra för Sverige. Vi ska fortsätta på den inslagna vägen som har gett oss Europas kanske starkaste ekonomi. Vi ska fortsätta att vara ett öppet land inriktat på handel och goda internationella relationer. Och vi ska ha beredskap för händelser i vår omvärld som snabbt kan påverka oss.

TALANDE RUBRIK. Dagens Industris förstasida i dag 26 augusti 2014.
TALANDE RUBRIK. Dagens Industris förstasida i dag 26 augusti 2014.

Ibland behöver man höja blicken för att förstå hur bra man har det. Allt är inte perfekt i Sverige; den värsta krisen sedan 30-talet har satt sina spår även hos oss. Utanförskapet är fortfarande för stort. Integrationen måste bli bättre. Skolan behöver få fullfölja genomförda reformer och få fler skickliga lärare. Jobben måste bli ännu fler. Men, vid en utblick i vår nära omvärld, på länder som liknar oss, är det tydligt att det går mycket bra för Sverige. De styrkebesked som svensk ekonomi och arbetsmarknad levererar har varit ett återkommande ämne på denna blogg. I dag ger Dagens Industri en talande sammanfattning av läget för svensk ekonomi, jämfört med euroområdet. Det är en övertygande svensk seger.

Rosa affärstidningar är inte min högst prioriterade läsning men budskapet i dag är något som många fler än DI:s regelbundna läsare behöver få ta del av: ”Utklassning”. Vår tillväxt, vår ”unika” ökning av sysselsättningen, vår relativt sett positiva arbetslöshetsstatistik är bara tre av grenarna. Arbetslösheten ska dessutom ses i perspektivet att arbetskraften har ökat kraftigt; i flera av våra grannländer är utvecklingen motsatt, till skillnad från i Sverige har många gett upp hoppet. I Sverige finns det all anledning att vara hoppfull, med över 250 000 nya jobb sedan 2006, varav 180 000 har fyllts av utlandsfödda, och där unga och nu även långtidsarbetslösa känner av den minskande arbetslösheten.

Till de svenska styrkebeskeden hör också de starka offentliga finanserna. Statsskulden är den fjärde grenen där Sverige vinner klart. Men även mer långsiktiga, komplicerade jämförelser utfaller till Sveriges fördel: näringslivet har bättre förutsättningar, enligt Världsbankens rankning, och livskvaliteten är den högsta näst Norge i Europa (och den tredje i världen) enligt OECD:s Better Life Index.

Varför talar vi då inte mer om detta? Varför uppskattas inte det vi uppnått mer? Ett svar är förstås att människor, och politiker, alltid blickar framåt. Vi vill mer, och bättre – och det är bra. Men trovärdigheten i vem som är bäst på att nå dit torde bygga på vad man har uppnått hittills. Svenskarna vet nog vad som har åstadkommits; även om det inte syns (ännu?) i partisympatierna i de otaliga opinionsmätningarna så får regeringen gott betyg. Som av en händelse rapporterades ju i går om det höga förtroendet för Alliansregeringen – betydligt högre än för ett S-lett alternativ.

Sverige står står starkt och svenskarna kan glädjas över att vi klarar oss bra i jämförelse med de allra flesta jämförbara länder. Men vi ska också vara vaksamma på vad som sker i vår omvärld. Sveriges framgångar bygger på att vi är ett öppet land, inriktat på handel och internationellt samarbete. Därför påverkas vi snabbt och tydligt av oro och kriser i vår omvärld. Därför bör vi bry oss om hur det går för Frankrike och den kommande nya regeringen, där president Hollande och premiärminister Valls nu sägs vilja följa i den svenska Alliansens fotspår, med en fransk version av arbetslinjen (DI, SvD, Expressen). Därför bör vi glädjas åt styrkebeskeden men också ha beredskap för utvecklingen i omvärlden.

Fortsatta styrkebesked på hemmaplan, bra relationer och god beredskap för vad som sker i omvärlden: Därför bör man välja om Alliansregeringen. Vi ger oss inte: Vi vill mer!

Sivert Aronsson bloggar.

Ekonomi & arbete, Europa

Svenska styrkebesked

Europa arbetar på att ta sig upp ur den djupa krisen. Svensk ekonomi står stark, men vi påverkas av vår omvärld. Behovet av välskötta finanser och ansvarsfull ekonomisk politik har inte minskat – tvärtom.

Den europeiska ekonomiska situationen har blivit stabilare och det finns tydliga ljustecken. Samtidigt märks också bakslag och frustrerade förhoppningar, bl a i några av de största ekonomierna: Italien har åter drabbats av recession. Frankrike står och stampar. Tyskland är alltjämt dragloket, men bördan är tung och uppförsbacken – om än inte längre lika brant – lång och krönet ännu inte i sikte.

Till de tydligaste ljusglimtarna hör Sverige. Jämte Tyskland är vi ett av få länder i EU med högre produktion i dag än före krisen, som Johan Schück konstaterar i sin krönika i DN i dag (ej på nätet). Och det är inte det enda styrkebeskedet. Flera andra tecken på ljuspunkterna i svensk ekonomi har bl a jag noterat och beskrivit tidigare.

Sverige har fått över 250 000 fler jobb sedan 2006. 100 000 av dem kan enligt forskningen med stor sannolikhet kopplas till Alliansens arbetslinje som gjort det mer lönsamt att arbeta (SvD om finanspolitiska rådets bedömning). Statsfinanserna är starka. Arbetslösheten sjunker, framför allt för unga, och nu även för långtidsarbetslösa. Vi har redan tidigare bland den lägsta långtidsarbetslösheten i Europa – och den högsta sysselsättningsgraden. (Se också diagram nedan.) De som vill tala illa om svensk arbetsmarknad, i jämförelse med andra länder, får med andra ord anstränga sig så de blir… rödgröna i ansiktet.

Sverige har förvisso utmaningar. En av de största är de kvardröjande effekterna av krisen i Europa. Visst kan vi jämte Tyskland agera stödjande draglok, men som ett mindre, exportberoende land påverkas vi starkt av hur det går för våra grannar. Vår ekonomi växer nu främst av inhemska krafter; tillväxttakten dras ner av sviktande export (SVT om KI:s konjunkturprognos). Detta leder främst till två slutsatser – eller egentligen en.

Sverige behöver fortsätta förbereda sig väl på kriser i vår omvärld. Det handlar om starka statsfinanser och klok politik i EU – t ex framgångsrika frihandelsförhandlingar med USA. Och vi behöver en fortsatt stark inhemsk konjunktur. Sammanfattningsvis: vi behöver en ansvarsfull ekonomisk politik, likt den som tjänat oss väl sedan 2006. Vi behöver inte ett splittrat regeringsunderlag med massiva skattehöjningar på arbete som minsta gemensamma nämnare. Alliansen och Folkpartiet behöver förnyat förtroende, för Sveriges skull.

10471909_581345141987679_744007350_n

10563200_838642056160186_7541812259071816359_n10525874_838662572824801_5130417731154826243_n

 

Ekonomi & arbete

Fortsatt fler jobb

Jobben fortsätter att bli fler i Sverige och nu sjunker även arbetslösheten månad för månad. Även för unga och långtidsarbetslösa. Den framgångsrika jobbpolitiken måste få fortsätta efter 14 september.

FLER FÅR JOBB. Prognosen pekar på 95 000 fler jobb 2014-2015 - men det bygger på en fortsättning av dagens ansvarsfulla politik. Foto: Arbetsförmedlingen, Camilla Veide.
FLER FÅR JOBB. 95 000 fler jobb spås 2014-2015 – med dagens politik. Foto: Arbetsförmedlingen, Camilla Veide.

44 000 lediga platser rapporterades i juli – 7 000 fler än i fjol. Arbetslösheten sjunker, både i antal och i andel, rapporterar Arbetsförmedlingen. Färre nya arbetslösa skrivs in.

Medan fler jobb är något vi hört om länge – redan innan 2014 hade 250 000 jobb tillkommit sedan Alliansregeringen tog över makten 2006 – är sjunkande arbetslöshet något relativt nytt. Det hänger samman med en annan, i grunden positiv utveckling: arbetskraften har ökat kraftigt, fler vill alltså jobba, vilket betyder att arbetslösheten i procent har varit högre.

Nu blir alltså de nya jobben så många fler att även tillströmningen till arbetskraften mer än täcks. Och de nya jobben kommer nu alla grupper till del. Det gäller inte minst unga, men också andra nya på arbetsmarknaden. Sedan tidigare vet vi att många av de nya jobben fyllts av utlandsfödda. Och det gäller även långtidsarbetslösa – en positiv trend som fortsätter från förra månaden.

Jobbpolitiken fungerar. Den måste få fortsätta, och förstärkas. Vi måste få fart på lärlingssystem, yrkesintroduktion och ungdomsavtal. Fler måste få arbeta heltid inte minst i kommuner och landsting. Alliansen har gjort mycket på utbudssidan, viljan och möjligheterna att jobba, men vi måste göra mer åt efterfråge-sidan: fler jobb i växande företag.

Det Sverige inte behöver är rödgrön(rosa?) regeringspolitik med ett gemensamt: kraftigt höjda skatter på jobb och företag.

Fler jobb och färre arbetslösa rapporterar TT, hos DI, DN, SvD, SVT.

Ekonomi & arbete

Fortsatt fler jobb: Ljusare för långtidsarbetslösa

Jobben fortsätter att öka och det ljusnar även för ungdomar och långtidsarbetslösa. Uppgången på arbetsmarknaden stärker Alliansregeringen inför valet.

Sysselsättningen har stigit stadigt ett bra tag. Jobben fortsatte att öka i juni, i alla branscher. 62 000 lediga jobb anmäldes, 16 000 fler än i fjol. Det är en bred och allt mer robust konjunkturuppgång som ger allt mer resultat – och nu märks de positiva trenderna även bland långtidsarbetslösa, som har den tuffaste sitsen på arbetsmarknaden. Fortfarande är det de som varit arbetslösa en kortare tid som snabbast får jobb, men nu lättar det även för dem som har varit arbetslösa längre än ett år. Även ungdomsarbetslösheten minskar jämfört med juni 2013. Arbetsförmedlingens rapport för juni bekräftar med andra ord den tidigare positiva utvecklingen – det går rentav bättre än väntat – och stärker således de likaledes optimistiska framtidsprognoserna. Arbetslösheten minskade i juni, med 27 000 personer eller 0,6 procent. Färre skrev in sig som arbetslösa. Och det handlar alltså om en övergång till nya, riktiga jobb.

Jobb och ekonomi torde vara ohotade som de viktigaste frågorna inför höstens riksdagsval, även om t ex jämställdhet tar en större och rättmätig plats i debatten. Att ekonomin och sysselsättningen stärks, stärker i motsvarande grad Alliansregeringens argument – allrahelst som den rödgröna oppositionen har en både splittrad och jobbfientlig politik.

10425084_818726341485091_7131822881742470001_n

Socialdemokraterna talar om lägre arbetslöshet men att enbart ha sådana mål räcker inte; det är de riktiga jobben som räknas. S ska dessutom samsas med MP och V. Kontrasten mellan Alliansens ansvarstagande och oppositionen blir än större om man räknar in Fi, med sina hejdlöst kostsamma krav (5-700 miljarder?) som bara finansieras till en bråkdel – men en i miljarder räknat rätt stor bråkdel, som i sig skulle bli förödande för den svenska ekonomin.

Ingen vinner val på gamla segrar – men de över 250 000 jobb som tillkommit under Alliansens och Folkpartiets regeringstid, trots den värsta finanskrisen sedan 30-talet, är ett kvitto på vilka resultat som kan åstadkommas. De 250 000 jobben, som alltså blir fler för varje månad, och den pågående konjunkturuppgången ger trovärdighet åt Alliansens mål om två miljoner sysselsatta, dvs 350 000 ytterligare jobb, till 2020. Vi har redan börjat jobba mot det målet.

SR: Arbetslösheten sjunker. Affärsvärlden: Arbetslösheten lägre än väntat. Vision: Färre arbetslösa i juni.

Sivert Aronsson bloggar.

Ekonomi & arbete, Liberalerna & andra

Det är jobben som gäller

Ska vi satsa på fler jobb och högre sysselsättning – eller i första hand på lägre arbetslöshet? Skillnaden är större, och viktigare, än orden kan ge sken av. Mot en Alliansregering som har levererat trots ekonomisk kris, står ett splittrat och oklart rödgrönt alternativ som riskerar jobben i Sverige.

FLER FÅR JOBB. Och få av de arbetslösa i Sverige är arbetslösa i ett år eller längre. Foto: Arbetsförmedlingen, Camilla Veide.
FLER FÅR JOBB. Och få av de arbetslösa i Sverige är arbetslösa i ett år eller längre. Foto: Arbetsförmedlingen, Camilla Veide.

Det har varit tuffa ekonomiska år för Europa och västvärlden. Krisen har slagit hårt, underskotten skenat, företag gått omkull och arbetslösheten ökat. Sverige har också fått sin beskärda del men vi har klarat oss bättre än nästan alla andra – med urstarka statsfinanser, och en sysselsättning som faktiskt har ökat. Jobben har blivit 250 000 fler sedan Alliansregeringens tillträde 2006. Den positiva trenden fortsätter nu allt starkare (se också dagens prognos från Arbetsförmedlingen; DN/TT). Samtidigt har arbetskraften växt, och även om det ger högre arbetslöshetssiffror är det positivt att fler människor vill och kan jobba istället för att helt stå utanför arbetsmarknaden.

Inför höstens val, och inför 2020, höjer Alliansen målet: fem miljoner i arbete betyder 350 000 fler jobb på sex år. Det är en ambitionshöjning jämfört med liggande prognoser, som i sin tur bygger på en fortsättning på dagens politik. Och på dagens DN debatt berättas mer om en del av vägen till målet; det är inte minst viktigt att snabbt ge nyanlända flyktingar och invandrare språkkunskaper och en chans till jobb (utlandsfödda svarar redan för en stor del av de nya jobben sedan 2006).

Mot sysselsättningsmålet står det socialdemokratiska arbetslöshetsmålet. Ingen vill förstås ha högre arbetslöshet än vad som är möjligt men problemet med ett sådant mål är att det i princip kan uppnås utan ett enda nytt jobb. Vi har tidigare sett exempel på tveksamma arbetslöshetsmål och tveksamma vägar att nå dit. Vi minns en tid då sjukskrivningar och förtidspensioner växte mer än jobb och företagande. Socialdemokraternas ekonomiska politik beräknas också ha negativa effekter på jobben jämfört med i dag; 80 000 färre i arbete. För deras tänkta (men ej uttalade) regeringspartner i MP och V gäller 70 000 respektive 140 000 färre jobb. Inte konstigt att man inte vill ha ett sysselsättningsmål.

Liknande bekymmer gäller Socialdemokraternas omtalade fokus på ungdomsarbetslösheten, som har granskats av Folkpartiets Carl B Hamilton och Christer Nylander (DN debatt). Inte bara räknas alla gymnasister och studenter som pluggar på heltid och själva knappast räknar sig som arbetslösa in i den därigenom alarmerande höga ungdomsarbetslösheten. Inte bara klarar sig Sverige bättre än S förebild Österrike på de flesta ekonomiska områden. Nej, S förslag mot ungdomsarbetslösheten är inte ens de samma som verkligen visat sig vara effektiva för österrikarna. Svenska socialdemokrater vill främst hänvisa unga utan jobb åter till skolbänken. Utbildning är förstås A och O men att tvingas till mer pluggande är inte allti det bästa för skoltrötta. Lärlingar, fokus på yrkeskunskaper och lägre startlön för unga är ju däremot i Sverige liberal politik.

Jobben och ekonomin avgör valet. För att få bukt med arbetslösheten på riktigt, bland unga, invandrare och andra, krävs en politik som fortsatt gör det lockande att jobba, mer lockande att anställa, och som rustar alla människor på bästa sätt för arbetsmarknaden. En politik som tvärtom gör det dyrare och krångligare för arbetstagare och arbetsgivare, och som har som mål att vi ska arbeta mindre, är knappast vägen mot starkare sysselsättning, tillväxt och konkurrenskraft. Folkpartiet och Alliansen har levererat och vill fortsätta ge resultat.

Ekonomi & arbete, Europa

Lägsta långtidsarbetslösheten

Vårtecknen fortsätter att flockas kring svensk ekonomi. Förutom en allmänt förbättrad konjunktur kan vi glädja oss åt den lägsta långtidsarbetslösheten i EU.

FLER FÅR JOBB. Och få av de arbetslösa i Sverige är arbetslösa i ett år eller längre. Foto: Arbetsförmedlingen, Camilla Veide.
FLER FÅR JOBB. Och få av de arbetslösa i Sverige är arbetslösa i ett år eller längre. Foto: Arbetsförmedlingen, Camilla Veide.

Den svenska arbetslösheten är på väg nedåt, även om vi inte har nått Europas lägsta arbetslöshet. Vi är dock EU-etta i en annan, ännu viktigare, kategori: lägst långtidsarbetslöshet. I EU som helhet har nästan varannan arbetslös varit utan jobb i minst ett år. I Sverige är det färre än var femte (47,5 respektive 17,7 procent av de arbetslösa; Europaportalen, DI/TT). Och detta alltså av om inte den lägsta så en av de lägsta andelarna arbetslösa i Europa.

Låg långtidsarbetslöshet är ett av arbetsmarknadspolitikens viktigaste mål. Vi vet hur en lång tid utan jobb minskar möjligheterna att komma tillbaka – och kan vara skadlig för självkänslan. Olika åtgärder för att snabbt få människor tillbaka till arbete, utbildning som kan höja och uppdatera kompetensen, praktik som ger erfarenhet och en fot tillbaka in, är viktigt. Allra viktigast är att det finns jobb att få, så att så få som möjligt ska behöva gå arbetslösa en längre period. I Sverige är det alltså så lyckligt att de flesta kan komma tillbaka i jobb inom ett år.

Sveriges ekonomi är på väg åt rätt håll. Jobben har blivit 250 000 fler, och många fler finns i arbetskraften dvs står betydligt närmare arbetsmarknaden än när Alliansregeringen tillträdde. Detta trots den värsta krisen sedan 1930-talet. Ännu ett tecken kom i dagarna från den konjunkturkänsliga byggindustrin – så central också för viktiga nya bostäder, vägar och spår – där arbetslösheten fortsätter minska och de rätt vanligt förekommande konkurserna minskar betydligt (Byggnadsarbetaren 1, 2).

Den låga långtidsarbetslösheten är ytterligare ett styrkebesked, men vi vill naturligtvis bli bättre. En stor utmaning är ungdomsarbetslösheten, där vi inte är Europabäst (även om statistiken som räknar in tonåriga gymnasieelever och lite äldre heltidsstuderande inte är klockren). Där har vi nu äntligen har fått ett lärlingssystem igen, dvs den faktor som länge skilt oss från EU-länder där betydligt fler ungdomar tidigt kommer i arbete.

Svenskarna kan med fog fråga sig vad som är bäst för svensk ekonomi: Breda, massiva skattehöjningar, på arbete (som dessutom inte lär ge några större intäkter), ungdomar och restauranger? En rödgrön politik som spretar åt alla tänkbara, och dyrbara, håll? Eller en ekonomisk politik som gett Sverige urstarka statsfinanser, tiotals miljarder netto mer till välfärden, fler jobb i den värsta krisen på generationer, och EU:s lägsta långtidsarbetslöshet?