Vårtecknen fortsätter att flockas kring svensk ekonomi. Förutom en allmänt förbättrad konjunktur kan vi glädja oss åt den lägsta långtidsarbetslösheten i EU.

Den svenska arbetslösheten är på väg nedåt, även om vi inte har nått Europas lägsta arbetslöshet. Vi är dock EU-etta i en annan, ännu viktigare, kategori: lägst långtidsarbetslöshet. I EU som helhet har nästan varannan arbetslös varit utan jobb i minst ett år. I Sverige är det färre än var femte (47,5 respektive 17,7 procent av de arbetslösa; Europaportalen, DI/TT). Och detta alltså av om inte den lägsta så en av de lägsta andelarna arbetslösa i Europa.

Låg långtidsarbetslöshet är ett av arbetsmarknadspolitikens viktigaste mål. Vi vet hur en lång tid utan jobb minskar möjligheterna att komma tillbaka – och kan vara skadlig för självkänslan. Olika åtgärder för att snabbt få människor tillbaka till arbete, utbildning som kan höja och uppdatera kompetensen, praktik som ger erfarenhet och en fot tillbaka in, är viktigt. Allra viktigast är att det finns jobb att få, så att så få som möjligt ska behöva gå arbetslösa en längre period. I Sverige är det alltså så lyckligt att de flesta kan komma tillbaka i jobb inom ett år.

Sveriges ekonomi är på väg åt rätt håll. Jobben har blivit 250 000 fler, och många fler finns i arbetskraften dvs står betydligt närmare arbetsmarknaden än när Alliansregeringen tillträdde. Detta trots den värsta krisen sedan 1930-talet. Ännu ett tecken kom i dagarna från den konjunkturkänsliga byggindustrin – så central också för viktiga nya bostäder, vägar och spår – där arbetslösheten fortsätter minska och de rätt vanligt förekommande konkurserna minskar betydligt (Byggnadsarbetaren 1, 2).

Den låga långtidsarbetslösheten är ytterligare ett styrkebesked, men vi vill naturligtvis bli bättre. En stor utmaning är ungdomsarbetslösheten, där vi inte är Europabäst (även om statistiken som räknar in tonåriga gymnasieelever och lite äldre heltidsstuderande inte är klockren). Där har vi nu äntligen har fått ett lärlingssystem igen, dvs den faktor som länge skilt oss från EU-länder där betydligt fler ungdomar tidigt kommer i arbete.

Svenskarna kan med fog fråga sig vad som är bäst för svensk ekonomi: Breda, massiva skattehöjningar, på arbete (som dessutom inte lär ge några större intäkter), ungdomar och restauranger? En rödgrön politik som spretar åt alla tänkbara, och dyrbara, håll? Eller en ekonomisk politik som gett Sverige urstarka statsfinanser, tiotals miljarder netto mer till välfärden, fler jobb i den värsta krisen på generationer, och EU:s lägsta långtidsarbetslöshet?