Tagg: marginaleffekt

18 miljarder – eller..?

Statens intäkter ska öka med 18 miljarder, planerar de rödgröna budgetmakarna. Men skattehöjande politikers planer kan möta problem i mötet med verkligheten – och människorna som förväntas skapa skatteintäkterna.

MINDRE KVAR. Många fler kommer att få behålla mindre än hälften av en inkomstökning när marginaleffekten slår till.
MINDRE KVAR. Många fler kommer att få behålla mindre än hälften av en inkomstökning när marginaleffekten slår till.

Med höjda skatter på framför allt inkomster och arbete vill den nya rödgröna regeringen S-MP och dess mörkröda budgetpartner V finansiera dyra satsningar som ska göra alla tre partierna nöjda. När höjningarna av inkomstskatten, arbetsgivaravgifter och löneskatt räknas samman beräknas man landa på 18 miljarder i ökade intäkter till statskassan nästa år (SvD). Frågan är dock hur stor del av de intäkterna som förverkligas – och hur långt det räcker till ökade utgifter utan att äventyra statsfinanserna.

Ett stort problem när man höjer skatten för långt över en miljon svenskar, genom (högre) statlig skatt för fler och minskat jobbskatteavdrag i högre inkomstnivåer, är att marginaleffekten kommer slå hårdare och tidigare. Och effekten av marginaleffekten kan väntas bli att färre jobbar lika mycket, när man får behålla mindre än hälften av en inkomstökning – och därmed inte tjänar de där inkomsterna som skulle beskattas. Effekten på statskassan? Mindre intäkter, också om det blir mindre pengar i ekonomin och i människors plånböcker och därmed mindre ekonomisk aktivitet.

Ett annat stort problem kan bli färre jobbmöjligheter för såväl unga som pensionärer, när arbetsgivaravgiften höjs kraftigt för dem under 26 och dem över 65 år. En stor del av arbetsgivaravgiften är en ren löneskatt. Det är en kostnad som inte syns direkt för löntagaren – men däremot märks väldigt tydligt för arbetsgivaren. Löntagarna kan komma att märka av det, också direkt, ganska snabbt – om de står utan jobb. Och effekten på statskassan blir förstås, färre intäkter – både av arbetsgivaravgifterna, som uteblir om jobben inte finns, och precis som med inkomstskatterna av den övriga ekonomiska aktivitet som uppstår när människor har jobb och kan köpa mer varor och tjänster.

Huvudproblemet är ändå inte att stora intäkter och många jobb som finns i dag kommer att försvinna. Ett större problem är vad som händer med de fler arbetade timmar som inte blir av, de affärsidéer som inte förverkligas, de expansioner av småföretag som läggs på is, de ungdomsjobb och 65+-jobb (och alla andra jobb) som aldrig skapas.

För varje skattehöjning och skärpning av marginaleffekten rör sig Stefan Löfven och Magdalena Andersson också allt längre bort från samarbetsmöjligheter i mitten. Folkpartiet är kanske det parti som kraftigast har tagit striden för att människor ska få behålla minst hälften av en inkomstökning. Vi är väldigt långt från den stora skattereformens rimliga princip.

Valet handlade till stor del om jobben. Alliansregeringen förlorade valet, trots 300 000 nya jobb sedan 2006, trots många fler i arbetskraften och trots att också arbetslösheten sedan en tid minskade månad för månad. En utveckling som fortsätter och gynnar inte minst unga (SR Ekot: Ljusare arbetsmarknad visar nya siffror). De rödgröna klagade på jobbtillväxten, bortsåg helt från att Sverige och västvärlden gått igenom den värsta finanskrisen sedan 30-talet, och lovade att de kunde bättre. Frågan är vilka åtgärder och reformer det är som ska skapa fler jobb.

Faran är att det blir fler av åtgärder än av reformer. Mer av ingripanden än att låta saker som faktiskt fungerar, fortsätta fungera. Innovationsråd och industrikansler, tuffare regler för kärnkraften – och höjda skatter. Det riskerar att undergräva statsfinanserna och samhällsekonomin. Då blir det mindre resurser till välfärden – och sämre möjligheter för människor att utvecklas, försörja och förverkliga sig själva.

SvD: Skattepaket klart i budgeten. DN: De förlorar mest på nya skatteförslag, Johan Schück: Bye bye skattereform.

Vänstergiren

En bredsida mot privata alternativ i välfärden. Kraftigt höjd marginaleffekt för inkomsttagarna. Rejält höjda kostnader för att anställa unga. Den nya regeringens inriktning är knappast grunden för någon mittensamverkan.

VARNING. När regeringen tar vänsterkurvan försvåras framtida breda uppgörelser - och framväxten av nya jobb.
VARNING. När regeringen tar vänsterkurvan försvåras framtida breda uppgörelser – och framväxten av nya jobb.

Den rödgröna regeringen inledde sin första vecka med en rejäl vänstergir kring välfärden och den ekonomiska politiken. En framgång för Vänsterpartiet om vinster i välfärden var väntad. Jonas Sjöstedt var tvungen att bevekas efter att själv inte ha får sitta i regeringen – men nu verkar han och partikamraten Ulla Andersson ha fått hålla i pennan nästan själva. De begränsningar för privata alternativ i välfärden som utlovas fokuserar på driftsformer och vinstnivåer, och bortser från kvaliteten – och, förstås, valfriheten – för patienter, elever och äldre. Till att börja med blir det ett flerårigt limbo i väntan på en utredning: en stor osäkerhet för välfärdsföretagarna, deras anställda och framför allt för dem som valt och uppskattar deras tjänster.

Hotet mot alla privata aktörer i vård, omsorg och skola – varav tusentals småföretag, ofta grundade och drivna mot kvinnor – innebär också konfrontation med Alliansen och de mittenpartier som Stefan Löfven så gärna vill samarbeta med. Ett kommunalt veto mot friskolor är något som inte minst provocerar Folkpartiet, eftersom det upplevs som ett stort avsteg från överenskommelsen i friskolekommittén. Att börja med att ignorera en viktig blocköverskridande uppgörelse är knappast den bästa grogrunden för att få till stånd fler. Konflikten är dessutom onödig om det är kvaliteten man bryr sig om: inget parti motsätter sig välgrundade kvalitetsmått, bättre uppföljning och krav på seriösa ägare. I den riktningen pekar Lärarförbundet med sitt förslag i dag – och sitt nej till kommunalt veto (DN debatt).

Höjda skatter var också väntade. Det gör inte de nu aviserade skattehöjningarna klokare, för vare sig staten, skattebetalarna eller andra. Höjd inkomstskatt från 50 000 kan låta lindrigt och rättvist men innebär en rejält förstärkt marginaleffekt – med liten, ingen eller rentav motsatt effekt på statsfinanserna och samhällsekonomin. Marginalskatt är ett område där Sverige redan är världsledande och det är inget att glädjas över; marginaleffekter är något som många bör bekymra sig över.

Uppdaterat: Senare i dag har besked också getts om ytterligare och ännu bredare skattesänkningar, för över en miljon svenskar som betalar statsskatt (20 procent ytterligare på inkomster över brytpunkten). De blir nu också nästan 100 000 fler. Det är ytterligare ett steg i fel riktning som ger berättigad kritik från både Saco och TCO (SVT: 1,1 miljoner får höjd skatt).

Samtidigt som drivkrafterna för utbildning och entrepenörskap kringskärs höjs också kostnaderna för att anställa unga kraftigt. Den återställda arbetsgivaravgiften var inte heller oväntad och ursäktas med att effekten av sänkningen varit liten. Sådana effekter är dock svårmätbara bland de många faktorer som påverkar anställnings- och expansionsbeslut. Frågan är förstås vad den omvända effekten blir. Det är ett stort vågspel med ungas jobb – och det blir knappast bättre av att det också blir betydligt dyrare att anställa personer över 65 år. Både att behålla erfaren kompetens och våga satsa nytt blir svårare.

Skattehöjningarna är inte främst partipolitiskt problematiska, och alla är inte förkastliga: dyrare alkohol och tobak är bara en fråga om hur långt man kan gå utan att göda illegal handel, och åtminstone jag har svårt att argumentera för bevarande av ”läx-RUT”. De stora skattehöjningarna på inkomster och jobb bidrar förstås starkt till att försvåra framtida breda uppgörelser – men framför allt riskerar de att undergräva den svenska ekonomin i ett känsligt läge. Skärpt marginaleffekt och dyrare ungdomsjobb är knappast den bästa medicinen om man vill ha fortsatt fler riktiga jobb, och fortsätta minska den dolda arbetslösheten.

I går hoppades jag att den nya regeringen trots allt skulle fortsätta en arbetslinje – i dag har vi fått ännu större anledning att tvivla. Den nya regeringen har valt sida – vänstersidan.

SvD: Uppgörelse om vinster i välfärden. SvD:s Patricia Hedelius: ”Överenskommelsen är en våt filt över tillväxtbransch”. SVT: Björklund: Förtroendet är ordentligt naggat i kanten. Bloggar: Sivert Aronsson, Martin Skjöldebrand (FP Tyresö), Hans Åberg.

Lägsta långtidsarbetslösheten

Vårtecknen fortsätter att flockas kring svensk ekonomi. Förutom en allmänt förbättrad konjunktur kan vi glädja oss åt den lägsta långtidsarbetslösheten i EU.

FLER FÅR JOBB. Och få av de arbetslösa i Sverige är arbetslösa i ett år eller längre. Foto: Arbetsförmedlingen, Camilla Veide.
FLER FÅR JOBB. Och få av de arbetslösa i Sverige är arbetslösa i ett år eller längre. Foto: Arbetsförmedlingen, Camilla Veide.

Den svenska arbetslösheten är på väg nedåt, även om vi inte har nått Europas lägsta arbetslöshet. Vi är dock EU-etta i en annan, ännu viktigare, kategori: lägst långtidsarbetslöshet. I EU som helhet har nästan varannan arbetslös varit utan jobb i minst ett år. I Sverige är det färre än var femte (47,5 respektive 17,7 procent av de arbetslösa; Europaportalen, DI/TT). Och detta alltså av om inte den lägsta så en av de lägsta andelarna arbetslösa i Europa.

Låg långtidsarbetslöshet är ett av arbetsmarknadspolitikens viktigaste mål. Vi vet hur en lång tid utan jobb minskar möjligheterna att komma tillbaka – och kan vara skadlig för självkänslan. Olika åtgärder för att snabbt få människor tillbaka till arbete, utbildning som kan höja och uppdatera kompetensen, praktik som ger erfarenhet och en fot tillbaka in, är viktigt. Allra viktigast är att det finns jobb att få, så att så få som möjligt ska behöva gå arbetslösa en längre period. I Sverige är det alltså så lyckligt att de flesta kan komma tillbaka i jobb inom ett år.

Sveriges ekonomi är på väg åt rätt håll. Jobben har blivit 250 000 fler, och många fler finns i arbetskraften dvs står betydligt närmare arbetsmarknaden än när Alliansregeringen tillträdde. Detta trots den värsta krisen sedan 1930-talet. Ännu ett tecken kom i dagarna från den konjunkturkänsliga byggindustrin – så central också för viktiga nya bostäder, vägar och spår – där arbetslösheten fortsätter minska och de rätt vanligt förekommande konkurserna minskar betydligt (Byggnadsarbetaren 1, 2).

Den låga långtidsarbetslösheten är ytterligare ett styrkebesked, men vi vill naturligtvis bli bättre. En stor utmaning är ungdomsarbetslösheten, där vi inte är Europabäst (även om statistiken som räknar in tonåriga gymnasieelever och lite äldre heltidsstuderande inte är klockren). Där har vi nu äntligen har fått ett lärlingssystem igen, dvs den faktor som länge skilt oss från EU-länder där betydligt fler ungdomar tidigt kommer i arbete.

Svenskarna kan med fog fråga sig vad som är bäst för svensk ekonomi: Breda, massiva skattehöjningar, på arbete (som dessutom inte lär ge några större intäkter), ungdomar och restauranger? En rödgrön politik som spretar åt alla tänkbara, och dyrbara, håll? Eller en ekonomisk politik som gett Sverige urstarka statsfinanser, tiotals miljarder netto mer till välfärden, fler jobb i den värsta krisen på generationer, och EU:s lägsta långtidsarbetslöshet?

Miljöpartiet bekänner färg – mer röd än grön

Miljöpartiet surrar sig tydligt till det röda block vars enda gemensamma nämnare är breda och massiva skattehöjningar. Det är knappast det Sverige och svenska jobb behöver. Särskilt inte som de beräknade skatteintäkterna i verkligheten alls inte kommer räcka till de dyra löften som ställs ut.

Miljöpartiets logga COPYRIGHT SCANPIX SWEDEN KOD 200De kom som ett fräscht nytt, grönt, inslag i politiken och sade sig vilja stå fria från höger och vänster – och fortfarande är det kanske orsaken till att Miljöpartiet behandlas så okritiskt i medierna. (Det är i sig en nyhet som det är förvånansvärt svårt att googla fram hos seriösa medier, men Makthavare har rapporterat om Sifo-undersökningen liksom SR:s Medierna). Miljöpartisterna har också i vissa fall använt sin potentiella position, framför allt i den mindre konfliktfyllda landstings- och kommunpolitiken, och på riksnivå genom sitt och Alliansregeringens modiga och ihålliga arbete för en humanare flykting- och invandringspolitik.

När det verkligen gäller, i de stora partiskiljande ekonomiska frågorna, visar dock Miljöpartiet på senare år allt tydligare färg. Man gjorde ett vägval i de senaste språkrörsvalen och de fullföljs nu. De gröna går till val på breda och massiva skattehöjningar, på arbete och på, som det har uttryckts, ”allt som rör sig” – dvs transportsektorn. Den färg de visar blir allt mer röd.

Miljöpartiets skattehöjningar (liksom Socialdemokraternas tidigare i veckan) har två stora problem. Det ena är förstås effekterna de får på den svenska ekonomin, som är på stadig uppgång men knappast ännu på helt fast mark. Vi vet att höjda skatter på arbete, och inte minst på ”höga inkomster” (över 40 000 kronor – en inte alldeles ovanlig tjänstemannalön i ett stockholmskt medelklasshem), inte alls ger de effekter som skattehöjarna önskar. Tvärtom leder de till minskad ekonomisk aktivitet, färre arbetade timmar – och därmed till det andra stora problemet för Miljöpartiet: de beräknade ökade skatteintäkterna smälter raskt samman. Av Miljöpartiets utökade skatteuttag från ”höginkomsttagare” skulle i slutänden bara återstå 14 procent, som forskare kunde visa häromveckan.

För ett parti som säger sig vilja satsa på utbildning framstår det dessutom som märkligt att vilja införa en straffskatt på högre utbildning, entrepenörer och innovatörer genom kraftigt stärkta marginaleffekter.

Höjda miljöskatter är svårare att invända mot i princip. Miljöskatter är i grunden bra; den höga svenska koldioxidskatten är ett internationellt föredöme. Frågan är om det är i Sverige vi kan och ska göra mer, och hur kraftigt höjda skatter på alla transporter slår mot företag och människor i vårt glesbebyggda land – särskilt när de höjda miljöskatterna inte motsvaras av sänkta skatter på arbete utan tvärtom.

Det finns ett tredje stort problem, som är gemensamt för alla de rödgröna. Det är just att deras enda gemensamma ekonomiska politik är just de breda skattehöjningarna (fast var och en har förstås sitt eget förslag). Om övrig politik, och framför allt om sina dyra satsningar, är de långtifrån lika överens. När finansieringen i form av höjda skatter på arbete dessutom inte håller är det inte bara ett okänt utan mycket skakigt rödgrönt regeringsalternativ som träder fram. Det borde oroa alla svenskar.

SR Ekot: Miljöpartiet vill höja skatten. SvD: MP höjer skatten med 27 miljarder. DN/TT: Miljöpartiet backar om höjd a-kassa.