Vårtecknen fortsätter att flockas kring svensk ekonomi. Förutom en allmänt förbättrad konjunktur kan vi glädja oss åt den lägsta långtidsarbetslösheten i EU.
FLER FÅR JOBB. Och få av de arbetslösa i Sverige är arbetslösa i ett år eller längre. Foto: Arbetsförmedlingen, Camilla Veide.
Den svenska arbetslösheten är på väg nedåt, även om vi inte har nått Europas lägsta arbetslöshet. Vi är dock EU-etta i en annan, ännu viktigare, kategori: lägst långtidsarbetslöshet. I EU som helhet har nästan varannan arbetslös varit utan jobb i minst ett år. I Sverige är det färre än var femte (47,5 respektive 17,7 procent av de arbetslösa; Europaportalen, DI/TT). Och detta alltså av om inte den lägsta så en av de lägsta andelarna arbetslösa i Europa.
Låg långtidsarbetslöshet är ett av arbetsmarknadspolitikens viktigaste mål. Vi vet hur en lång tid utan jobb minskar möjligheterna att komma tillbaka – och kan vara skadlig för självkänslan. Olika åtgärder för att snabbt få människor tillbaka till arbete, utbildning som kan höja och uppdatera kompetensen, praktik som ger erfarenhet och en fot tillbaka in, är viktigt. Allra viktigast är att det finns jobb att få, så att så få som möjligt ska behöva gå arbetslösa en längre period. I Sverige är det alltså så lyckligt att de flesta kan komma tillbaka i jobb inom ett år.
Sveriges ekonomi är på väg åt rätt håll. Jobben har blivit 250 000 fler, och många fler finns i arbetskraften dvs står betydligt närmare arbetsmarknaden än när Alliansregeringen tillträdde. Detta trots den värsta krisen sedan 1930-talet. Ännu ett tecken kom i dagarna från den konjunkturkänsliga byggindustrin – så central också för viktiga nya bostäder, vägar och spår – där arbetslösheten fortsätter minska och de rätt vanligt förekommande konkurserna minskar betydligt (Byggnadsarbetaren 1, 2).
Den låga långtidsarbetslösheten är ytterligare ett styrkebesked, men vi vill naturligtvis bli bättre. En stor utmaning är ungdomsarbetslösheten, där vi inte är Europabäst (även om statistiken som räknar in tonåriga gymnasieelever och lite äldre heltidsstuderande inte är klockren). Där har vi nu äntligen har fått ett lärlingssystem igen, dvs den faktor som länge skilt oss från EU-länder där betydligt fler ungdomar tidigt kommer i arbete.
Svenskarna kan med fog fråga sig vad som är bäst för svensk ekonomi: Breda, massiva skattehöjningar, på arbete (som dessutom inte lär ge några större intäkter), ungdomar och restauranger? En rödgrön politik som spretar åt alla tänkbara, och dyrbara, håll? Eller en ekonomisk politik som gett Sverige urstarka statsfinanser, tiotals miljarder netto mer till välfärden, fler jobb i den värsta krisen på generationer, och EU:s lägsta långtidsarbetslöshet?
Det regeringsalternativ som har högst förtroende i ekonomiska frågor har goda chanser att vinna valet. Samtidigt som Alliansen understryker vikten av att finansiera alla satsningar, har oppositionen ett tydligt problem: Just på ekonomins område saknas ett trovärdigt regeringsalternativ. Men det finns gott om önskelistor.
RETORIKER. Men Brown förlorade valet. Bild Presidencia de la Nacion Argentina, via Wikimedia.
”Take a second look at us. And then take a long, hard look at them.” Den uppmaningen var inte nog för att rädda Storbritanniens förre premiärminister Gordon Brown och hans Labour-regering våren 2010. Brown och Labour hade sina särskilda problem, efter tretton år vid makten med många dyra satsningar, och efter att synbart ha tagits på sängen av den ekonomiska krisen. Men på svenska är det ett budskap som bär för Alliansen 2014.
På ena sidan finns en sammanhållen regering med en tydlig ekonomisk politik som har gjort det mer lönsamt att arbeta. Allianspartierna har haft och har fortfarande en del olika prioriteringar, framför allt skulle många vilja se förbättrade möjligheter för företag och företagare – de som främst ska skapa jobben, som en ökande arbetskraft efterfrågar. Men i grunden är samstämmigheten och den gemensamma riktningen övertydlig, särskilt i jämförelse med alternativet.
För på den andra sidan står tre rödgröna partier med minst sagt spretande förslag. När det passar kan de med stöd av ett fjärde, med brunaktig färgton, enas om att bryta ut och stoppa enskilda delar av regeringens ekonomiska politik – men ett gemensamt alternativ är fjärran. Socialdemokraterna invänder högljutt emot alla sänkningar av inkomstskatten, för att raskt acceptera dem så snart de trätt i kraft, vilket ofrånkomligen ger ett stort hål i deras budgetalternativ. Bland deras största inkomstförstärkningar är höjd restaurangmoms – något som Miljöpartiet motsätter sig. Vänsterpartiet vill förstås höja de flesta skatter som tänkas kan. Och då har vi inte börjat tala om mindre, delvis lokala men ack så ”digitala” frågor där ett eller annat parti verkar suget på att ställa kabinettsfråga; det räcker nog att nämna Förbifart Stockholm.
SKUGGA ÖVER STATSFINANSERNA? Trovärdigheten i den ekonomiska politiken är avgörande för att ta ansvar för Sverige. Bild Wikimedia/boberger.
Som om detta inte vore nog finns Socialdemokraternas traditionella parhäst LO, som inte riktigt verkar veta vilket ben man ska stå på. Samtidigt som man utfäster sig att stödja S kraftfullt inför valet, lanserar man en egen ekonomisk politik som mer liknar Vänsterpartiets – och frågar man LO-medlemmarna är det länge sedan som S var det självklara partivalet. Det omfattande skattehöjningsprogram som LO-ekonomerna lanserade häromdagen är knappast något som Magdalena Andersson är redo att omfamna, om hon ska ha någon chans i duellerna mot Anders Borg. Som DN:s huvudledare konstaterar i dag vore budskapet i så fall, efter alla krumbukter, massiva skattehöjningar för medelinkomsttagarna. Och det är inget som kommer att rosa väljaropinionen inför valet i september.
När varje problem man ser i samhället löses med mer pengar så blir det dyrt – för skattebetalarna.
Jobben, skolan och vården blir de stora sakpolitiska valfrågorna – men den som inte med trovärdighet kan presentera en ekonomisk politik har förstås inte mycket substans i sina löften. Att plus och minus måste gå ihop är också en lärdom av Gordon Browns expansiva år som brittisk finansminister. Och kontrasten mot oppositionens spretiga, dyrbara alternativ är en regering som nu signalerar bättre tider, och då också tydliggör att framöver måste alla satsningar finansieras, utan ökad upplåning. Det är en regering som fortsatt och med hög trovärdighet tar ansvar för statsfinanserna – och Sverige.
SKATTEBAS. Champagne och annat vin blir dyrare när alkoholskatten höjs. Bild Wikimedia/Wnissen.
I ansvarstagandet ingår en realistisk skattepolitik, för att ha tillräckligt med pengar bl a för skolan. Det handlar förvisso om skattehöjningar – men betydligt mer begränsade och i grunden mer positiva än oppositionens fördyringar av ungas jobb och kraftiga minskningar av vanliga svenskars inkomster och köpkraft. Högre skatt på tobak, alkohol och fordon (SR) är i sammanhanget inget att skämmas för.
Som folkpartist vill jag dock också demonstrera Alliansens mångsidighet och slå fast att även skattesänkningar fortsatt bör stå på agendan. Naturligtvis när ekonomin så medger. Vi håller fast att det är viktigt att minska marginalskatterna för dem som arbetar hårt, utbildar sig länge och anstränger sig extra. Till skillnad från Anders Borg och Moderaterna anser jag inte att dessa lättnader behöver villkoras av ytterligare ett jobbskatteavdrag. Vi har sänkt skatterna rejält för personer med lägre och medelhöga inkomster med fem jobbskatteavdrag, varav det senaste trädde i kraft vid årsskiftet. Slopad värnskatt och höjd brytpunkt för statlig skatt måste fortfarande stå på agendan – även om de inte är de mest publikfriande skattesänkningarna vore de rätt och riktiga för såväl samhällsekonomin som statsfinanserna. Och i grunden bör en liberal förstås, som jag har skrivit, alltid sträva efter att sänka skatten – om det går.
Svenskarna kan se hårt och länge på de alternativ som bjuds inför valet och vara säkra på en sak: Vi i Alliansen kommer aldrig att äventyra statsfinanserna. Vi kommer att ta ansvar för samhällsekonomin. Vi kommer att ta ansvar för Sverige.
Fler människor i Sverige behöver ett jobb, och lägre skatter på arbete verkar fungera. Den sänkta krogmomsen har en positiv effekt som gynnar inte minst personer som ofta har svårare att få jobb.
En historisk restaurangscen. ”Utanför en restaurang i Bois de Boulogne” av Hugo Birger (1854-1887).
4.000 fler svenskar har ett arbete i krogbranschen tack vare att krogmomsen sänktes 1 januari 2011. Det är som Konjunkturinstitutet konstaterar något som gynnar hela den svenska ekonomin, eftersom många av de som får arbete på restauranger är sådana personer som annars har svårt att få ett jobb. (SR, SVT, Dagens Opinion.) Framför allt gynnar det förstås dem som får ett jobb, en egen inkomst och en större frihet att bestämma över sina liv.
Sysselsättningen i Sverige har ökat under åren med Alliansregeringen – trots mellanliggande finanskris, vars effekter vi fortfarande märker i vår omvärld. Och omvärlden är viktig för en liten, exportinriktad ekonomi som den svenska. Reformerna som Alliansen har genomfört har framför allt handlat om att göra det mer lönsamt att arbeta, men vi behöver också arbeta med att göra det mer lockande att anställa. Vi behöver fler som vill arbeta – men också fler som vill anställa.
Den sänkta krogmomsen är liksom RUT- och ROT-avdragen speciella, riktade åtgärder. Om sådana kan man ha olika åsikter. Jag har stor förståelse för dem som vill ha enhetlighet bland skatter och momssatser, och långsiktiga stabila spelregler. Nu har vi dock en gång börjat förändra systemet – och det har det funnits goda skäl för.
Restaurangbesök liksom hemservice och hantverkartjänster är sådant som kräver mycket arbetskraft. Det är också arbetsuppgifter som måste utföras lokalt, och som inte alltid kräver så lång utbildning och erfarenhet för att få in en fot. Det är branscher som är väldigt lämpade för att lära sig medan man jobbar och får alltmer komplicerade uppgifter. Och det är därmed branscher och jobb som passar bra för människor som står längre från arbetsmarknaden.
Interiör från ett modernare restaurangkök. Foto från Wikimedia/EahJoseph.
Även i IT- och kunskapsekonomin behöver vi tekniskt mer okomplicerade jobb. De är inte mindre viktiga, eller ansvarsfulla, för att de ibland råkar vara enklare att utföra. Även ”enkla” jobb utförs dessutom bäst av människor med erfarenhet och kunnande. Det handlar om arbetsuppgifter som behöver utföras, som människor gärna kan tänka sig att köpa som tjänst av andra, och som många människor skulle kunna och vilja utföra.
De höga skatterna i Sverige gör att arbetstidsintensiva tjänster blir väldigt dyra. De klarar helt enkelt inte samma skattetryck som mer kapital- och teknikintensiva, och mindre arbetskrävande, branscher inom industri, IT-tjänster m.m. Så länge vi har såpass höga generella skatter i form av arbetsgivaravgifter (med en del ren löneskatt), moms och inkomstskatter, är det motiverat att se särskilt till vissa tjänstenäringar.
Billigare tjänster blir mer överkomliga för oss vanliga människor. De skapar jobb. Och gör därmed livet roligare och lättare för väldigt många.
Rasmus (liberal) 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.