Tagg: arbetsgivaravgift

18 miljarder – eller..?

Statens intäkter ska öka med 18 miljarder, planerar de rödgröna budgetmakarna. Men skattehöjande politikers planer kan möta problem i mötet med verkligheten – och människorna som förväntas skapa skatteintäkterna.

MINDRE KVAR. Många fler kommer att få behålla mindre än hälften av en inkomstökning när marginaleffekten slår till.
MINDRE KVAR. Många fler kommer att få behålla mindre än hälften av en inkomstökning när marginaleffekten slår till.

Med höjda skatter på framför allt inkomster och arbete vill den nya rödgröna regeringen S-MP och dess mörkröda budgetpartner V finansiera dyra satsningar som ska göra alla tre partierna nöjda. När höjningarna av inkomstskatten, arbetsgivaravgifter och löneskatt räknas samman beräknas man landa på 18 miljarder i ökade intäkter till statskassan nästa år (SvD). Frågan är dock hur stor del av de intäkterna som förverkligas – och hur långt det räcker till ökade utgifter utan att äventyra statsfinanserna.

Ett stort problem när man höjer skatten för långt över en miljon svenskar, genom (högre) statlig skatt för fler och minskat jobbskatteavdrag i högre inkomstnivåer, är att marginaleffekten kommer slå hårdare och tidigare. Och effekten av marginaleffekten kan väntas bli att färre jobbar lika mycket, när man får behålla mindre än hälften av en inkomstökning – och därmed inte tjänar de där inkomsterna som skulle beskattas. Effekten på statskassan? Mindre intäkter, också om det blir mindre pengar i ekonomin och i människors plånböcker och därmed mindre ekonomisk aktivitet.

Ett annat stort problem kan bli färre jobbmöjligheter för såväl unga som pensionärer, när arbetsgivaravgiften höjs kraftigt för dem under 26 och dem över 65 år. En stor del av arbetsgivaravgiften är en ren löneskatt. Det är en kostnad som inte syns direkt för löntagaren – men däremot märks väldigt tydligt för arbetsgivaren. Löntagarna kan komma att märka av det, också direkt, ganska snabbt – om de står utan jobb. Och effekten på statskassan blir förstås, färre intäkter – både av arbetsgivaravgifterna, som uteblir om jobben inte finns, och precis som med inkomstskatterna av den övriga ekonomiska aktivitet som uppstår när människor har jobb och kan köpa mer varor och tjänster.

Huvudproblemet är ändå inte att stora intäkter och många jobb som finns i dag kommer att försvinna. Ett större problem är vad som händer med de fler arbetade timmar som inte blir av, de affärsidéer som inte förverkligas, de expansioner av småföretag som läggs på is, de ungdomsjobb och 65+-jobb (och alla andra jobb) som aldrig skapas.

För varje skattehöjning och skärpning av marginaleffekten rör sig Stefan Löfven och Magdalena Andersson också allt längre bort från samarbetsmöjligheter i mitten. Folkpartiet är kanske det parti som kraftigast har tagit striden för att människor ska få behålla minst hälften av en inkomstökning. Vi är väldigt långt från den stora skattereformens rimliga princip.

Valet handlade till stor del om jobben. Alliansregeringen förlorade valet, trots 300 000 nya jobb sedan 2006, trots många fler i arbetskraften och trots att också arbetslösheten sedan en tid minskade månad för månad. En utveckling som fortsätter och gynnar inte minst unga (SR Ekot: Ljusare arbetsmarknad visar nya siffror). De rödgröna klagade på jobbtillväxten, bortsåg helt från att Sverige och västvärlden gått igenom den värsta finanskrisen sedan 30-talet, och lovade att de kunde bättre. Frågan är vilka åtgärder och reformer det är som ska skapa fler jobb.

Faran är att det blir fler av åtgärder än av reformer. Mer av ingripanden än att låta saker som faktiskt fungerar, fortsätta fungera. Innovationsråd och industrikansler, tuffare regler för kärnkraften – och höjda skatter. Det riskerar att undergräva statsfinanserna och samhällsekonomin. Då blir det mindre resurser till välfärden – och sämre möjligheter för människor att utvecklas, försörja och förverkliga sig själva.

SvD: Skattepaket klart i budgeten. DN: De förlorar mest på nya skatteförslag, Johan Schück: Bye bye skattereform.

Vänstergiren

En bredsida mot privata alternativ i välfärden. Kraftigt höjd marginaleffekt för inkomsttagarna. Rejält höjda kostnader för att anställa unga. Den nya regeringens inriktning är knappast grunden för någon mittensamverkan.

VARNING. När regeringen tar vänsterkurvan försvåras framtida breda uppgörelser - och framväxten av nya jobb.
VARNING. När regeringen tar vänsterkurvan försvåras framtida breda uppgörelser – och framväxten av nya jobb.

Den rödgröna regeringen inledde sin första vecka med en rejäl vänstergir kring välfärden och den ekonomiska politiken. En framgång för Vänsterpartiet om vinster i välfärden var väntad. Jonas Sjöstedt var tvungen att bevekas efter att själv inte ha får sitta i regeringen – men nu verkar han och partikamraten Ulla Andersson ha fått hålla i pennan nästan själva. De begränsningar för privata alternativ i välfärden som utlovas fokuserar på driftsformer och vinstnivåer, och bortser från kvaliteten – och, förstås, valfriheten – för patienter, elever och äldre. Till att börja med blir det ett flerårigt limbo i väntan på en utredning: en stor osäkerhet för välfärdsföretagarna, deras anställda och framför allt för dem som valt och uppskattar deras tjänster.

Hotet mot alla privata aktörer i vård, omsorg och skola – varav tusentals småföretag, ofta grundade och drivna mot kvinnor – innebär också konfrontation med Alliansen och de mittenpartier som Stefan Löfven så gärna vill samarbeta med. Ett kommunalt veto mot friskolor är något som inte minst provocerar Folkpartiet, eftersom det upplevs som ett stort avsteg från överenskommelsen i friskolekommittén. Att börja med att ignorera en viktig blocköverskridande uppgörelse är knappast den bästa grogrunden för att få till stånd fler. Konflikten är dessutom onödig om det är kvaliteten man bryr sig om: inget parti motsätter sig välgrundade kvalitetsmått, bättre uppföljning och krav på seriösa ägare. I den riktningen pekar Lärarförbundet med sitt förslag i dag – och sitt nej till kommunalt veto (DN debatt).

Höjda skatter var också väntade. Det gör inte de nu aviserade skattehöjningarna klokare, för vare sig staten, skattebetalarna eller andra. Höjd inkomstskatt från 50 000 kan låta lindrigt och rättvist men innebär en rejält förstärkt marginaleffekt – med liten, ingen eller rentav motsatt effekt på statsfinanserna och samhällsekonomin. Marginalskatt är ett område där Sverige redan är världsledande och det är inget att glädjas över; marginaleffekter är något som många bör bekymra sig över.

Uppdaterat: Senare i dag har besked också getts om ytterligare och ännu bredare skattesänkningar, för över en miljon svenskar som betalar statsskatt (20 procent ytterligare på inkomster över brytpunkten). De blir nu också nästan 100 000 fler. Det är ytterligare ett steg i fel riktning som ger berättigad kritik från både Saco och TCO (SVT: 1,1 miljoner får höjd skatt).

Samtidigt som drivkrafterna för utbildning och entrepenörskap kringskärs höjs också kostnaderna för att anställa unga kraftigt. Den återställda arbetsgivaravgiften var inte heller oväntad och ursäktas med att effekten av sänkningen varit liten. Sådana effekter är dock svårmätbara bland de många faktorer som påverkar anställnings- och expansionsbeslut. Frågan är förstås vad den omvända effekten blir. Det är ett stort vågspel med ungas jobb – och det blir knappast bättre av att det också blir betydligt dyrare att anställa personer över 65 år. Både att behålla erfaren kompetens och våga satsa nytt blir svårare.

Skattehöjningarna är inte främst partipolitiskt problematiska, och alla är inte förkastliga: dyrare alkohol och tobak är bara en fråga om hur långt man kan gå utan att göda illegal handel, och åtminstone jag har svårt att argumentera för bevarande av ”läx-RUT”. De stora skattehöjningarna på inkomster och jobb bidrar förstås starkt till att försvåra framtida breda uppgörelser – men framför allt riskerar de att undergräva den svenska ekonomin i ett känsligt läge. Skärpt marginaleffekt och dyrare ungdomsjobb är knappast den bästa medicinen om man vill ha fortsatt fler riktiga jobb, och fortsätta minska den dolda arbetslösheten.

I går hoppades jag att den nya regeringen trots allt skulle fortsätta en arbetslinje – i dag har vi fått ännu större anledning att tvivla. Den nya regeringen har valt sida – vänstersidan.

SvD: Uppgörelse om vinster i välfärden. SvD:s Patricia Hedelius: ”Överenskommelsen är en våt filt över tillväxtbransch”. SVT: Björklund: Förtroendet är ordentligt naggat i kanten. Bloggar: Sivert Aronsson, Martin Skjöldebrand (FP Tyresö), Hans Åberg.

(S)kattehöjare och (s)kattesänkare

Skatterna blir en valfråga även i år. I retoriken framstår plötsligt Socialdemokraterna, och SD, som de stora skattesänkarpartierna. I verkligheten väntar stora skattehöjningar vid en rödgrön(rosa?) valseger.

ÖREN SOM RÄKNAS. Skattehöjningar väntar vid en rödgrön(rosa?) valseger - många ören per hundralapp. Wikimedia/Boberger.
ÖREN SOM RÄKNAS. Skattehöjningar väntar vid en rödgrön(rosa?) valseger – många ören per hundralapp. Wikimedia/Boberger.

”Pensionärsskatten” blev ett politiskt begrepp – och grepp – redan inför valet 2006. Vad det egentligen förstås handlar om är att skatten på inkomster av arbete har sänkts genom fem jobbskatteavdrag som framför allt har kommit låg- och medelinkomsttagare till del. I retoriken har detta utmålats som en stor orättvisa av pensionärsorganisationer och även av oppositionen. Nu går såväl S som SD (SvD Brännpunkt) till val på att avskaffa den skatteskillnaden.

Ironin i att S vill bli valrörelsens stora skattesänkarparti, övertrumfat bara av SD som vill gå snabbare fram, är förstås stor. Jag återkommer till det nedan. Rent sakligt finns det andra invändningar. Det finns förstås inget självändamål i att beskatta pension högre än arbetsinkomst, Alliansen har sänkt skatten rejält även för pensionärer, och Folkpartiet och jag fortsätter gärna med det. Men det finns heller ingen självklarhet i att skattesatsen ska vara exakt lika.

Skatten skiljer sig åt på många olika sätt – mellan kommuner och landsting, mellan inkomstnivåer, och faktiskt för pensionärer som har arbetsinkomster och andra arbetstagare (till pensionärens fördel). För arbetstagare går en stor del löneutrymmet dessutom till arbetsgivaravgifter, varav en del i praktiken är ren skatt. Sedan handlar det om syftet med skattesänkningarna, som har varit att få fler jobb och därmed tillväxt och skatteintäkter som långsiktigt höjer pensionerna och stärker välfärden.

Svagheten hos både S och SD är förstås finansieringen av de vidlyftiga löftena. SD ska som vanligt hämta hem allt på drömda besparingar på invandring, vilka förutom att kalkylerna inte håller skulle innebära att Sverige frångick internationella avtal och humanitära moraliska förpliktelser. S drar ut på tiden för löftets uppfyllande tills deras jobbmål nåtts – vilket ju lär dröja med tanke på deras och de tilltänkta samarbetspartiernas förödande politik för jobben.

Så var det ironin i S som de stora skattesänkarna. Inga skattehöjningar har hittills varit mantrat, men i Stefan Löfvens tal i Almedalen började det låta annorlunda (DN:s Ewa Stenberg: S försöker fånga vänstervinden). Vi får se hur det låter på partiets ekonomiska seminarium i dag. Svenskarna tror hursomhelst att skattehöjningar väntar vid en rödgrön valseger i höst (SR: Väljarna tror inte på S skattelöfte). Det tror de rätt i – hur kontraproduktiva de än är ska skatterna höjas på ”högre inkomster”. (Vi borde snarare göra tvärtom – och som Folkpartiet förespråkar slopa den skadliga värnskatten.) Ännu värre blir det om Fi, som för övrigt är potentiella blockbytares rödaste skynke (SvD), ingår i regeringsunderlaget. De socialistiska feministernas löften skulle kosta – en halv biljon (GP Debatt)

Skattehöjningar, färre jobb och svagare ekonomi i riket och staten: Knappast en önskedröm för svenskarna i allmänhet eller pensionärerna i synnerhet.

Lägsta långtidsarbetslösheten

Vårtecknen fortsätter att flockas kring svensk ekonomi. Förutom en allmänt förbättrad konjunktur kan vi glädja oss åt den lägsta långtidsarbetslösheten i EU.

FLER FÅR JOBB. Och få av de arbetslösa i Sverige är arbetslösa i ett år eller längre. Foto: Arbetsförmedlingen, Camilla Veide.
FLER FÅR JOBB. Och få av de arbetslösa i Sverige är arbetslösa i ett år eller längre. Foto: Arbetsförmedlingen, Camilla Veide.

Den svenska arbetslösheten är på väg nedåt, även om vi inte har nått Europas lägsta arbetslöshet. Vi är dock EU-etta i en annan, ännu viktigare, kategori: lägst långtidsarbetslöshet. I EU som helhet har nästan varannan arbetslös varit utan jobb i minst ett år. I Sverige är det färre än var femte (47,5 respektive 17,7 procent av de arbetslösa; Europaportalen, DI/TT). Och detta alltså av om inte den lägsta så en av de lägsta andelarna arbetslösa i Europa.

Låg långtidsarbetslöshet är ett av arbetsmarknadspolitikens viktigaste mål. Vi vet hur en lång tid utan jobb minskar möjligheterna att komma tillbaka – och kan vara skadlig för självkänslan. Olika åtgärder för att snabbt få människor tillbaka till arbete, utbildning som kan höja och uppdatera kompetensen, praktik som ger erfarenhet och en fot tillbaka in, är viktigt. Allra viktigast är att det finns jobb att få, så att så få som möjligt ska behöva gå arbetslösa en längre period. I Sverige är det alltså så lyckligt att de flesta kan komma tillbaka i jobb inom ett år.

Sveriges ekonomi är på väg åt rätt håll. Jobben har blivit 250 000 fler, och många fler finns i arbetskraften dvs står betydligt närmare arbetsmarknaden än när Alliansregeringen tillträdde. Detta trots den värsta krisen sedan 1930-talet. Ännu ett tecken kom i dagarna från den konjunkturkänsliga byggindustrin – så central också för viktiga nya bostäder, vägar och spår – där arbetslösheten fortsätter minska och de rätt vanligt förekommande konkurserna minskar betydligt (Byggnadsarbetaren 1, 2).

Den låga långtidsarbetslösheten är ytterligare ett styrkebesked, men vi vill naturligtvis bli bättre. En stor utmaning är ungdomsarbetslösheten, där vi inte är Europabäst (även om statistiken som räknar in tonåriga gymnasieelever och lite äldre heltidsstuderande inte är klockren). Där har vi nu äntligen har fått ett lärlingssystem igen, dvs den faktor som länge skilt oss från EU-länder där betydligt fler ungdomar tidigt kommer i arbete.

Svenskarna kan med fog fråga sig vad som är bäst för svensk ekonomi: Breda, massiva skattehöjningar, på arbete (som dessutom inte lär ge några större intäkter), ungdomar och restauranger? En rödgrön politik som spretar åt alla tänkbara, och dyrbara, håll? Eller en ekonomisk politik som gett Sverige urstarka statsfinanser, tiotals miljarder netto mer till välfärden, fler jobb i den värsta krisen på generationer, och EU:s lägsta långtidsarbetslöshet?

Ansvar för Sverige, skatterna och statsfinanserna

Det regeringsalternativ som har högst förtroende i ekonomiska frågor har goda chanser att vinna valet. Samtidigt som Alliansen understryker vikten av att finansiera alla satsningar, har oppositionen ett tydligt problem: Just på ekonomins område saknas ett trovärdigt regeringsalternativ. Men det finns gott om önskelistor.

RETORIKER. Gordon Brown vann inga val, men  hade ett och annat att säga.
RETORIKER. Men Brown förlorade valet. Bild Presidencia de la Nacion Argentina, via Wikimedia.

”Take a second look at us. And then take a long, hard look at them.” Den uppmaningen var inte nog för att rädda Storbritanniens förre premiärminister  Gordon Brown och hans Labour-regering våren 2010. Brown och Labour hade sina särskilda problem, efter tretton år vid makten med många dyra satsningar, och efter att synbart ha tagits på sängen av den ekonomiska krisen. Men på svenska är det ett budskap som bär för Alliansen 2014.

På ena sidan finns en sammanhållen regering med en tydlig ekonomisk politik som har gjort det mer lönsamt att arbeta. Allianspartierna har haft och har fortfarande en del olika prioriteringar, framför allt skulle många vilja se förbättrade möjligheter för företag och företagare – de som främst ska skapa jobben, som en ökande arbetskraft efterfrågar. Men i grunden är samstämmigheten och den gemensamma riktningen övertydlig, särskilt i jämförelse med alternativet.

För på den andra sidan står tre rödgröna partier med minst sagt spretande förslag. När det passar kan de med stöd av ett fjärde, med brunaktig färgton, enas om att bryta ut och stoppa enskilda delar av regeringens ekonomiska politik – men ett gemensamt alternativ är fjärran. Socialdemokraterna invänder högljutt emot alla sänkningar av inkomstskatten, för att raskt acceptera dem så snart de trätt i kraft, vilket ofrånkomligen ger ett stort hål i deras budgetalternativ. Bland deras största inkomstförstärkningar är höjd restaurangmoms – något som Miljöpartiet motsätter sig. Vänsterpartiet vill förstås höja de flesta skatter som tänkas kan. Och då har vi inte börjat tala om mindre, delvis lokala men ack så ”digitala” frågor där ett eller annat parti verkar suget på att ställa kabinettsfråga; det räcker nog att nämna Förbifart Stockholm.

ANSVARSFULLT. Trovärdigheten i ekonomiska politiken är avgörande för att ta ansvar för Sverige.
SKUGGA ÖVER STATSFINANSERNA? Trovärdigheten i den ekonomiska politiken är avgörande för att ta ansvar för Sverige. Bild Wikimedia/boberger.

Som om detta inte vore nog finns Socialdemokraternas traditionella parhäst LO, som inte riktigt verkar veta vilket ben man ska stå på. Samtidigt som man utfäster sig att stödja S kraftfullt inför valet, lanserar man en egen ekonomisk politik som mer liknar Vänsterpartiets – och frågar man LO-medlemmarna är det länge sedan som S var det självklara partivalet. Det omfattande skattehöjningsprogram som LO-ekonomerna lanserade häromdagen är knappast något som Magdalena Andersson är redo att omfamna, om hon ska ha någon chans i duellerna mot Anders Borg. Som DN:s huvudledare konstaterar i dag vore budskapet i så fall, efter alla krumbukter, massiva skattehöjningar för medelinkomsttagarna. Och det är inget som kommer att rosa väljaropinionen inför valet i september.

Oppositionens dilemma är förstås att man har lovat det mesta till de flesta – högre bidrag och ersättningar, mer pengar till välfärden (även om denna, som SKL visade häromveckan, aldrig har haft större resurser), ökade investeringar i järnvägen (där S-regeringarna förstås har mycket att svara för, medan Alliansen ökar satsningarna framför allt på underhållet), osv. Det dilemmat blir uppenbart när man närmar sig punkten då något slags sammanhållen politik behöver presenteras.

När varje problem man ser i samhället löses med mer pengar så blir det dyrt – för skattebetalarna.

Jobben, skolan och vården blir de stora sakpolitiska valfrågorna – men den som inte med trovärdighet kan presentera en ekonomisk politik har förstås inte mycket substans i sina löften. Att plus och minus måste gå ihop är också en lärdom av Gordon Browns expansiva år som brittisk finansminister. Och kontrasten mot oppositionens spretiga, dyrbara alternativ är en regering som nu signalerar bättre tider, och då också tydliggör att framöver måste alla satsningar finansieras, utan ökad upplåning. Det är en regering som fortsatt och med hög trovärdighet tar ansvar för statsfinanserna – och Sverige.

SKATTEBAS. Champagne och annat vin blir dyrare när alkoholskatten höjs.
SKATTEBAS. Champagne och annat vin blir dyrare när alkoholskatten höjs. Bild Wikimedia/Wnissen.

I ansvarstagandet ingår en realistisk skattepolitik, för att ha tillräckligt med pengar bl a för skolan. Det handlar förvisso om skattehöjningar – men betydligt mer begränsade och i grunden mer positiva än oppositionens fördyringar av ungas jobb och kraftiga minskningar av vanliga svenskars inkomster och köpkraft. Högre skatt på tobak, alkohol och fordon (SR) är i sammanhanget inget att skämmas för.

Som folkpartist vill jag dock också demonstrera Alliansens mångsidighet och slå fast att även skattesänkningar fortsatt bör stå på agendan. Naturligtvis när ekonomin så medger. Vi håller fast att det är viktigt att minska marginalskatterna för dem som arbetar hårt, utbildar sig länge och anstränger sig extra. Till skillnad från Anders Borg och Moderaterna anser jag inte att dessa lättnader  behöver villkoras av ytterligare ett jobbskatteavdrag. Vi har sänkt skatterna rejält för personer med lägre och medelhöga inkomster med fem jobbskatteavdrag, varav det senaste trädde i kraft vid årsskiftet. Slopad värnskatt och höjd brytpunkt för statlig skatt måste fortfarande stå på agendan – även om de inte är de mest publikfriande skattesänkningarna vore de rätt och riktiga för såväl samhällsekonomin som statsfinanserna. Och i grunden bör en liberal förstås, som jag har skrivit, alltid sträva efter att sänka skatten – om det går.

Svenskarna kan se hårt och länge på de alternativ som bjuds inför valet och vara säkra på en sak: Vi i Alliansen kommer aldrig att äventyra statsfinanserna. Vi kommer att ta ansvar för samhällsekonomin. Vi kommer att ta ansvar för Sverige.

Uppdaterat 16 februari: Stats- och finansministrarna klargör linjen om fullt finansierade reformer på DN Debatt, samtidigt som en ny opinionsmätning från Sifo i SvD inskärper behovet av att påpeka skillnaderna mellan ”alternativen”. SVT uppmärksammar också att ”Reinfeldt lägger om politiken”.