Tagg: lärare

Lika chanser med liberalerna

Alla ska ha lika möjligheter i livet – oavsett bakgrund eller kön. Det är den liberala grunden för såväl skola som jämställdhet – Folkpartiets viktigaste frågor inför valet.

10547715_837387762952282_2773457798382828139_nDu har rätt att vara den du är, och försöka bli den du vill vara, utan att hindras – eller behandlas sämre. Tvärtom ska vi i samhället gemensamt värna människors lika rättigheter, och försöka utjämna skillnader i livschanser. Det är utgångspunkten för liberaler i idé och praktik. Inför valet märks det tydligt i Folkpartiets prioriterade frågor: skolan och jämställdheten. Så också när Jan Björklund i dag presenterade Folkpartiets valmanifest: efter att i Almedalen och Göteborg ha fokuserat på jämställdhet lanserades i dag ett skolpaket. Samma dag noterar Folkpartiet den största ökningen i Aftonbladet/United Minds.

Utbildning är nyckeln till jämlikhet. En skola för kunskap, med tydliga mål, arbetsro och läraren som leder undervisningen, är viktigast för de elever som har sämre förutsättningar med sig hemifrån eller av omgivning och omständigheter.

Kunskap och arbetsro har varit fokus för de skolreformer som Folkpartiet har genomfört i regeringsställning. Många av dessa har genomförts och börjat ge resultat först de senaste åren. Nu sätter Folkpartiet målet att den svenska skolan ska vara en av världens tio bästa, sett till de internationella kunskapsmätningarna, inom tio år (i den senaste Pisa-mätningen, bland elever som gått hela sin grundskoletid i en skola med den gamla S-regeringens läroplan, låg vi på plats 38).

Arbetsron ska stärkas med ett skriftligt ordningsomdöme. Syftet är att lektioner ska ägnas åt undervisning – inte ätas upp av stök och sena ankomster. Och för det kanske viktigaste av allt, lärarna, föreslår Folkpartiet 10 000 ytterligare karriärtjänster. Med de satsningar som hittills gjorts har Sverige snart 15 000 förstelärare – med Folkpartiets ytterligare förslag kan de bli 25 000.

Jämställdhet handlar om att sätta människan – inte könet – främst. I grunden är vi människor så lika, och skillnader finns framför allt mellan individer. Att därför behandla människor som just enskilda individer är något vi alla vinner på.

En av Sveriges stora fördelar är t ex att så många kvinnor arbetar – samtidigt som arbete och egen inkomst ger svenska kvinnor större frihet och möjlighet till självförverkligande. Det gör att vår sysselsättning som andel av befolkningen i arbetsför ålder är så mycket högre än andra europeiska länders – t ex Österrike som Socialdemokraterna nu ser som en förebild. Denna svenska styrka vill Folkpartiet bygga vidare på – för också vi har mycket kvar att göra för jämställdheten! Folkpartiet har tidigare presenterat förslag om att avskaffa vårdnadsbidraget, fördubbla jämställdhetsbonusen och införa en ytterligare ”pappamånad” i föräldraförsäkringen. Karriärtjänsterna i skolan, och vården som Folkpartiet också föreslår, är förstås också bra för jämställdheten.

Skola för kunskap och liberal jämställdhetspolitik är viktigt också för integrationen: Möjligheten för alla att få en god utbildning och lyckas i Sverige, och möjligheten för kvinnor liksom män att arbeta och förverkliga sig själva. Förstelärarna och resurserna behöver vara fler och större i skolor i s k utsatta områden. Vårdnadsbidraget riskerar att bli en kvinnofälla inte minst för invandrarkvinnor.

”Det viktiga är inte var du kommer ifrån, utan var du har din framtid” som bilden ovan säger. Ett uttryck som kan användas i de flesta sammanhang.

SVT: Ordningsbetyg ett av FP:s vallöften. SR: Folkpartiet går till val på ordningsbetyg i skolan. Jan Björklund: Folkpartiet går till val på skola, jämställdhet och jobb. Anna Lundberg och Jesper Svensson bloggar.

Karriärtjänster lyfter kvinnolöner

När också kvinnor i offentlig sektor kan göra karriär, får jämställdheten ett lyft. Därför är karriärtjänsterna i skolan extra välkomna – tre fjärdedelar av förstelärarna är kvinnor. Och därför vill Folkpartiet göra en liknande statlig satsning i vården.

KARRIÄRVÄG. Att vara lärare måste kunna medföra gpda möjligheter till karriär och löneutveckling. Foto Wikimedia, Mosborne01.
KARRIÄRVÄG. Att vara lärare måste kunna medföra goda möjligheter till karriär och löneutveckling. Foto Wikimedia, Mosborne01.

Bra lärare är det viktigaste för en bra skola, och läraryrket kan hävdas vara det viktigaste av alla. Arbetsvillkor som lockar skickliga lärare är en strategisk fråga för hela Sverige. En god löneutveckling, att utbildning, ackumulerad erfarenhet och visad skicklighet också spelar roll för lönen, är en av de viktigaste förändringarna i en liberal skolpolitik. Nu lyfter också lärarlönerna – inte minst i Stockholm där Lotta Edholm och Folkpartiet styr.

Än så länge är det som bekant kommunerna som är huvudmän för skolan och arbetsgivare för de offentliganställda lärarna (Folkpartiet vill ändra på det också). Men regeringen har gjort sitt för lärarnas löneutveckling och karriärmöjligheter: karriärtjänsterna som Jan Björklund har infört betyder att staten betalar den extra lönekostnaden.

Karriärtjänster kan om skolornas huvudmän hanterar det rätt bli ett lyft för skolor och elever, för läraryrket – och för jämställdheten.

Lärarna är ett av de stora, numera kvinnodominerade yrkena med högskoleutbildning i offentlig sektor. Dessa yrken har en sak gemensamt: låga löner och framför allt en dålig löneutveckling. Satsningar på läraryrket lyfter därför också kvinnor i offentlig sektor; som Skolverket skriver i sin rapport Vem är försteläraren? är 77 procent av förstelärarna kvinnor (se också Skolvärlden). (Om betydelsen av karriärtjänster och löneutveckling för offentliganställda kvinnor skriver folkpartisterna Lina Nordquist, Anna Manell, Maria Weimer och Erica Närlinge förtjänstfullt i UNT: Kompetens ska löna sig.) Fler förstelärare är därför välkommet av flera skäl (nästa år väntas de, enligt Lärarnas Tidning, mångdubblas.)

Karriärtjänster och högre lärarlöner är bra för skolan och bra för jämställdheten. Detsamma gäller förstås inom andra välfärdsområden. Folkpartiet och Anna Starbrink har höjt sjuksköterskelönerna i bl a Stockholm och går nu till val på statligt finansierade karriärtjänster även för specialistsjuksköterskor. Och varför inte för socialsekreterare?

Christer Sörliden bloggar.

Liberala kvinnofrågor?

Liberal jämställdhetspolitik utgår från ideologin om individerna och från verkligheten där vi fortfarande är fast i könsrollerna. Reformerna som karriärtjänster i ”kvinnoyrken” och fler pappamånader siktar till att förändra den verkligheten – så att vi kan sluta tala om kvinnofrågor.

Man-and-woman-icon.svgFör mig som liberal finns principiellt inga kvinnofrågor, lika lite som mansfrågor. Det gör att det i grunden känns underligt att tala om ”pappamånader” eller ”kvinnoyrken”. Vår liberala ideologi utgår från människan som individ. Det är också utgångspunkten för den praktiska politiken, men den senare behöver förhålla sig till en verklighet där den liberala synen alltjämt är ifrågasatt – där vi betraktas och behandlas mer som kvinnor och män än som individer. För att förändra denna verklighet är det högst relevant att tala om pappamånader, kvinnoyrken, våld mot kvinnor, mäns brottslighet – samtidigt som vi ifrågasätter dessa givna förutsättningar.

Liberal jämställdhetspolitik handlar för mig om att beskriva verkligheten med sina könsroller och strukturer – och sedan berätta hur vi vill rasera och förändra dem. Det handlar om både kvinnor och män, för vi är övertygade om att alla individer vinner på jämställdhet. Men det hindrar inte att vi vet och ser att kvinnor är de som framför allt förtrycks och begränsas av ojämställdheten – och att vi män är de som oftast har störst fördelar av könsrollerna.

Folkpartiet går till val på jämställdheten – ett område där vi har en lång och stolt tradition, från rösträttsstriden över bl a Per Ahlmarks partiledardebatt 1976 och Bengt Westerberg som jämställdhetsminister till dagens Maria Arnholm, Birgitta Ohlsson och Jan Björklund, som för några veckor sedan blåste till ”strid för kvinnolönerna”. som ägnar hela sitt tal i Almedalen i dag åt jämställdheten. Landsmötet i höstas lade fast kursen med bl a en tredje pappamånad, i dag förtydligade Erik Ullenhag och Maria Arnholm vår linje om förskolan och vårdnadsbidrag, och för några timmar sedan presenterades en rejäl satsning på löner och karriärvägar för just ”kvinnoyrken” – eller mer korrekt kvinnodominerade yrken i offentlig sektor.

”Jämställdhetsmiljarden” bygger vidare på konceptet med karriärtjänster för lärare. Nu utvidgas det till förskolan och sjukvården. Det ska bli fler förstelärare i skolan, men dessutom förste förskollärare, och karriärtjänster för specialistsjuksköterskor och barnmorskor. Det ska få fart på löneutvecklingen och skapa bättre förutsättningar för kvalitet, med utveckling av pedagogik respektive medicinsk omvårdnad.

Folkpartiet har redan satsat på högre lärarlöner i kommuner som Stockholm och högre sjuksköterskelöner i landsting som Stockholms län där vi har makten. Nu vill vi se samma goda utveckling i hela Sverige. Det är bra för skolan, förskolan, vården – och jämställdheten.

Läs mer om Jämställdhetsmiljarden: Folkpartiet – Cision, Anna Starbrink på Stockholmsbloggen om högre sjuksköterskelöner, Jesper Svensson, SvD, Aftonbladet, SVT.

Dags för nytt ansvar för skolan

Merparten av svenskarna, i alla partier, vill ge tillbaka ansvaret för skolan till staten. En samlad, statlig styrning vore bra för skolan, eleverna, lärarna och Sverige. Det är dags att på allvar pröva frågan om förstatligad skola.

STÖD FÖR STATLIG SKOLA. Lärarnas riksförbund och Folkpartiet har flertalet av svenskarna med sig. Foto från Folkpartiets landsmöte i fjol: Birgitta Ohlsson.
STÖD FÖR STATLIG SKOLA. Lärarnas riksförbund och Folkpartiet har flertalet av svenskarna med sig. Foto från Folkpartiets landsmöte i fjol: Birgitta Ohlsson.

Skolan har samhällets viktigaste uppdrag – och en av politikens viktigaste uppgifter är att ta ansvar för skolan. Det blir allt mer tydligt att det uppsplittrade ansvaret mellan 290 kommuner med högst olika kompetens och ambitioner inte fungerar. Tiden har kommit att våga tänka om kring huvudmannaskapet för skolan – och låta det återgå till staten.

De senaste åren har varit fyllda av skolreformer vars effekter på kunskapsresultat ännu är svåra att mäta. (Förutom att senaste Pisa-resultaten ifrågasätts utifrån elevernas engagemang i proven, genomfördes de av niondeklassare som gått hela grundskolan under den tidigare läroplanen.) Vi ser dock bl a ett ökande söktryck på lärarutbildningarna. Många är ense om att arbetsro inte bara behövs i klassrummen, utan även för skolan, och de politiska åsiktsskillnaderna har minskat betydligt. Framför allt Socialdemokraterna och Miljöpartiet har accepterat det mesta av Folkpartiets och Alliansens reformer. Som framgår av det förstnämnda partiets artikel på SvD Brännpunkt i dag skiljer sig deras förslag inte mycket från regeringens och Folkpartiets: större resurser till elever och skolor med större behov och utmaningar, fler speciallärare och specialpedagoger, minskad administration genom bl a digitalt rättade nationella prov, ytterligare satsningar på läraryrket… Jan Björklunds karriärtjänster för lärare har också bred politisk uppslutning.

Problemet är att reformerna inte förverkligas fullt ut. Problemet är att lärare och elever inte för rätt och likvärdiga förutsättningar. Problemet är att det spelar alltför stor roll vilken kommun du jobbar eller går i skolan i. Och här saknar både S och stora delar av Alliansen svar.

En hel del kommuner lyckas. Vi ser stigande kunskapsresultat, ökade resurser skolor och elever med störst behov, högre lärarlöner, osv. Det gäller inte minst i Stockholm och även i exempelvis Folkparti-styrda Landskrona. Men alla borde få del av den goda skolpolitiken. Genom att återge staten huvudmannaskapet för skolan, och arbetsgivaransvaret för lärarna, skapas de förutsättningarna. Många viktiga praktiska frågor kan beslutas om lokalt, skolledare och lärare får en större frihet att lösa sitt uppdrag inom styrningens ramar, och styrningen blir tydligare för både offentligt drivna och fristående skolor.

Folkpartiet vill återförstatliga skolan. Det vill också majoriteten av svenskarna, hos alla partiers väljare, och den överväldigande majoriteten av lärarna, som LR:s ordförande skriver på dagens DN debatt. En utredning har redan granskat kommunaliseringens följder. Efter valet är det dags att utreda framtiden.

Snart 300 000 fler jobb – återvälj en regering som kan göra jobbet

Sedan 2006 har sysselsättningen stigit med 250 000 personer, och bara i år tillkommer över 40 000 jobb. Alliansens politik ger resultat – som de rödgröna riskerar att rasera.

FLER FÅR JOBB. Prognosen pekar på 95 000 fler jobb 2014-2015 - men det bygger på en fortsättning av dagens ansvarsfulla politik. Foto: Arbetsförmedlingen, Camilla Veide.
FLER FÅR JOBB. Prognosen pekar på 95 000 fler jobb 2014-2015 – men det bygger på en fortsättning av dagens ansvarsfulla politik. Foto: Arbetsförmedlingen, Camilla Veide.

Jämställdhet, skola och sjukvård blir alla viktiga valfrågor, men för Sveriges framtid är det ekonomi och sysselsättning som står i fokus. Och där, mer än på något annat område, är det tydligt att Alliansens politik har fungerat, och levererat. Siffran 250 000 fler i arbete sedan 2006 tål att upprepas, och nu ser vi hur en från början försiktig uppgång tar allt starkare fart. I år räknar man med 41 000 nya jobb, nästa år med 54 000. Nästan 100 000 nya jobb för oss en bra bit närmare Alliansens mål om fem miljoner sysselsatta år 2020 – men det sker inte med självklarhet.

Det är just en klok ekonomisk p0litik som har gett Sverige förutsättningar att både klara den värsta finanskrisen sedan 30-talet, och få en tillväxt på arbetsmarknaden. Samma politik har också gjort arbetskraften större: fler människor är i dag villiga och beredda att ta ett jobb, och det är väldigt positivt.

De nya jobben kommer i olika sektorer, men de hetaste framtidsyrkena känns igen från tidigare års prognoser: sjuksköterskor, ingenjörer, IT-specialister. Undersköterskor blir allt mer  efterfrågade, och understryker vikten av god utbildning, även på gymnasienivå. Även lärare är ett framtidsyrke med stor efterfrågan. Och för både lärare och sjuksköterskor gäller förstås att arbetsgivarna, inte minst landsting och kommuner, kan erbjuda goda villkor och en god löneutveckling. Folkpartiet har tagit täten med karriärtjänster i skolan och lönesatsningar på sjuksköterskor i bl a Stockholms läns landsting. Det är viktigt för skolan, för vården och även för jämställdheten eftersom många av de högskoleutbildade professionella i skolan och vården är kvinnor, vars utbildning, ansvar och erfarenhet också måste löna sig. Politikområdena ovan hänger ihop!

Jobben kommer inte av sig själva. De beror av innovativa entrepenörer och hårt arbetande företagare, och av politiska beslut som skapar förutsättningar för både företagande, utbildning, arbetsvilja, välfärd och attraktiva arbetsplatser i offentlig sektor. Mot Alliansen och Folkpartiet står en splittrad rödgrön opposition – S, V, MP och kanske F! – som inte kan enas om särskilt mycket och i vissa delar helt saknar ekonomisk politik eller finansiering för flera av sina vidlyftiga löften. Ett är säkert: Skatterna lär höjas. Ja, och ett annat: Jobben lär inte bli fler. Tvärtom väntas, som jag skrev häromveckan, ”Socialdemokraternas ekonomiska politik … ha negativa effekter på jobben jämfört med i dag; 80 000 färre i arbete. För deras tänkta (men ej uttalade) regeringspartner i MP och V gäller 70 000 respektive 140 000 färre jobb.”

Det blir ett val om jobben, och om skolan, vården och jämställdheten. Jag hoppas att väljarna åter väljer en regering som kan göra jobbet. Som med trovärdighet kan stå för vettiga skattenivåer, ännu bättre förutsättningar för företagande och större resurser till välfärden.

 SR: Undersköterska – ett allt större bristyrke. DN: Här finns jobben. Arbetsförmedlingen: 95 000 fler jobb under 2015 och 2015.

Löneklyftan minskar – men kvinnors löner måste öka mer

Kvinnors inkomster ökar snabbare än männens. Det är en positiv utveckling som måste accelereras. Kvinnor ska ha samma lön och samma möjligheter att göra karriär.

FLER TILL KVINNOR. Löneskillnaderna krymper och kvinnor får fler sedlar i plånboken - men det går för långsamt.
FLER TILL KVINNOR. Löneskillnaderna krymper och kvinnor får mer i plånboken – men det går för långsamt.

Löneskillnaden mellan män och kvinnor är ett av de största jämställdhetsproblemen och den effekt av ojämställdhet som kanske påverkar flest människor tydligast. Skillnaden har beräknats till 3,6 miljoner kronor till en genomsnittlig kvinnas nackdel under ett arbetsliv. Det handlar om lägre lön men också om att kvinnor arbetar mindre, vilket förstås kan vara ett frivilligt val – men som ofta beror på att omständigheterna gör att kvinnor mer eller mindre ofrivilligt går ner på deltid. Det är omständigheter som styrs av könsroller: kvinnor förväntas ta, och tar, ett större ansvar för hem och familj. Yrken med många kvinnor erbjuder alltför ofta villkor som gör att man inte kan eller orkar arbeta heltid. Svenska kvinnor kanske inte blir hemmafruar när barnen kommer, men på ett yrkesliv blir deltiden dyr, också i kommande lägre pensionsutbetalningar.

Glädjande nog stiger nu kvinnors löner snabbare än mäns och gapet mellan den genomsnittliga mannen respektive kvinnan minskar. Enligt Medlingsinstitutet har skillnaden minskat med nära tre procentenheter från 2005 till 2013. (Den gamla sanningen att man höjer lönen bäst genom att byta jobb bekräftas åter och verkar gälla kvinnor mer än män; SVT, SvD). Samma utveckling under en längre period syns i Stockholm, som DN redovisade häromdagen (ej på nätet): ”kvinnornas löner ökade under perioden [2000-2012] med 48,3 procent jämfört med männens 37,6 procent”.

Men det går förstås alldeles för långsamt. Och att lyfta kvinnors löner handlar enligt resonemanget ovan om flera saker: Lika lön för likvärdigt arbete är en viktig del, men bara en del. Lika viktigt är möjlighet att arbeta heltid – både genom att arbetsgivaren och partnern tar sin del av ansvaret. Och en tredje del är möjligheten att göra karriär, att ta på sig större ansvar – och att ansvar, utbildning och erfarenhet lönar sig. Ansvaret är därmed delat mellan politiken, arbetsmarknadens parter, familjerna och oss alla som verkar i och genom vårt agerande och våra åsikter påverkar samhällets utveckling.

Från politiskt håll kan vi underlätta för medarbetare i stat, kommun och landsting att arbeta heltid – och naturligtvis se till att betala jämställda löner. Vi kan se till att ordna vettiga möjligheter till löneutveckling och karriärvägar, ett område där Folkpartiet går i bräschen genom karriärtjänster för lärare med statlig finansiering, breda lönesatsningar på lärare i kommuner som Stockholm, och lönesatsningar för sjuksköterskor och specialistsjuksköterskor, t ex i Stockholms läns landsting. Nu vill vi gå vidare med fler karriärsatsningar för offentliganställda kvinnor som valfråga. Vi kan se till kompetens före kön och därmed nå jämställda styrelser i våra kommunala bolag (staten, och Stockholms läns landsting, är redan där). Vi kan främja ett mer jämställt uttag av föräldraledighet, vilket påverkar såväl arbetsgivares förväntningar och därmed karriärmöjligheterna för både män och kvinnor, som arbetsfördelningen i hemmet – och vi bör förstås avskaffa vårdnadsbidraget.

Offentliga arbetsgivare ska vara förebilder och föregångare på jämställdhetens område. Offentliga försäkringssystem och förmåner ska främja jämställdhet, inte förlegade och förtryckande könsroller. Utvecklingen går åt rätt håll men den måste gå snabbare – för både mäns och kvinnors, och pojkars och flickors skull.

Kvinnokarriärer med liberal feminism

Kvinnors löner måste lyftas. Vi behöver skapa karriärvägar för kvinnodominerade yrken i offentlig sektor.

Jämställdheten står, äntligen, åter högt på dagordningen. Historiskt var kvinnornas inträde på arbetsmarknaden den kanske viktigaste förändringen för att få egen frihet och makt över sina egna liv. I dag är en av de viktigaste frågorna att kvinnor och män ska ha lika möjligheter att göra karriär, få betalt för sitt arbete och ha ett oberoende. Trots jämställdhetens frammarsch har kvinnor, som vi alla vet, generellt inte lika lön eller lika chanser i yrkeslivet.

Fler karriärvägar och bättre löneutveckling för kvinnliga akademiker i offentlig sektor är en av de kraftfullaste insatserna vi kan göra för jämställdheten. Kvinnorna utbildade sig, idag ofta mer än sina manliga generationskamrater, och bemannade den växande offentliga sektorn men stat, kommuner och landsting har inte varit tillräckligt bra på att förvalta deras kompetens och ge dem utvecklingsmöjligheter. Framför allt inte löneutveckling.

Folkpartiet har drivit igenom karriärtjänster för lärare med statlig finansiering. I t ex Stockholm höjer vi lärarlönerna kraftigt. I Stockholms läns landsting och på andra håll satsar vi på högre löner för utbildade och erfarna specialistsjuksköterskor. Nu går vi till val på fler, statligt stödda karriärsatsningar på kvinnodominerade akademikeryrken i offentlig sektor, som Jan Björklund berättar i DN i dag*. Tillsammans med bl a en tredje ”pappamånad” och målet att avskaffa vårdnadsbidraget är det en kraftfull, liberal, feministisk jämställdhetspolitik. Socialistiska och tillväxtfientliga lösningar blir inte bättre av att de lanseras i ett nytt, rosa paket.

Jämställdheten lovar att bli en av de största valfrågorna. Det känns viktigt, roligt och hoppfullt – Folkpartiet kommer att gå i bräschen för feminism utan socialism. För att ge kvinnor och män lika möjligheter i livet.

*DN: Björklund tar strid om kvinnolönerna. Läs också Jan Björklunds nyhetsbrev: Feminism utan socialism.

Låt lärarna åka till Mallorca

En utbildning för lärarna på Sturebyskolan, förlagd till Mallorca, stoppas. Motiven verkar tyvärr inte vara större än avund och oginhet. Självklart ska också lärare kunna få konferera i en trevlig miljö utomlands.

INGET FÖR LÄRARE? Solnedgång i Palma de Mallorca. Bild Wikimedia/Wind.
INGET FÖR LÄRARE? Solnedgång i Palma de Mallorca. Bild Wikimedia/Wind.

Fortbildning och konferenser är vanliga inslag på många arbetsplatser. När man har ett stort gemensamt beting och krävande utmaningar kan det vara både skönt och bra att komma bort från den vanliga arbetsmiljön och förlägga några dagar till en samling i en annorlunda omgivning. Om det dessutom är en trevlig miljö, blir det samtidigt ett mervärde för personalen. Dessa utgångspunkter gäller förstås också i offentliga sammanhang, som i en skola – där de gemensamma och individuella utmaningarna för lärarna är stora och varje ny termin, varje ny klass innebär nya tag.

Vaksamhet på kostnader liksom miljöaspekter är förstås alltid viktiga – framför allt i offentlig verksamhet, där det är skattepengar det handlar om. Men kostnadsmedvetenhet får inte bli dumsnålhet, eller oginhet. Så verkar fallet tyvärr ha blivit när Sturebyskolans planerade Mallorcaresa stoppas av högre tjänstemän.

Konferenser är inte gratis. Särskilt inte i Sverige, med relativt höga kostnader för både boende, konferenslokaler och förtäring. Reskostnader uppstår också vid inrikes resor. En flygresa till Mallorca är inte gratis, men utan att ha alla kort på bordet vågar jag gissa att det kan kompenseras med lägre omkostnader på resmålet. Solen och den stämning som ett sådant markant miljöombyte kan innebära, kommer på köpet. Miljöbelastningen med flyg till Mallorca hoppas jag att skolan klimatkompenserar.

Sturebyskolan är en populär och framgångsrik skola. Som sägs i dagens artikel i DN kan det förstås sticka i ögonen på andra skolor som har ett tuffare läge – men samtidigt är Sturebyskolans resultat och välfyllda klasser också frukten av hårt, långsiktigt arbete. Pengarna som ska användas till konferensen har man sparat ihop som en budget för kompetensutveckling.

Om inte stadens förvaltning tänker sig att dra in pengarna i efterhand, utan tycker det är helt okej med en utbildningskonferens, och om inte totalkostnaden är ohemul – då kan motivet för att stoppa Mallorcaresan bara vara oginhet. Är det en bra signal till framgångsrika skolor och lärare?

Läraren viktigare än boken

En elev med läshuvud kan lyckas tillägna sig kunskap trots en bristfällig undervisning eller för lite lärartid. För elever med andra förutsättningar och ett annat inlärningssätt kan frånvaron av god lärarledd undervisning vara en katastrof. Författaren Lena Andersson har en viktig poäng i elevernas eget ansvar för sin inlärning – men lärarens roll kan inte överskattas.

BRA MEN INTE NOG. Läroböcker och egenstudier är bra, men alla har nytta av god undervisning - och för många är bra lärare helt avgörande.
BRA MEN INTE NOG. Läroböcker och egenstudier är bra, men alla har nytta av god undervisning – och för många är bra lärare helt avgörande.

Tysta och snälla elever orsakade inte lärarna särskilt stora problem (frågan var hur mycket de lärde sig). Plugghästarna klarade sig alltid. Bråkstakarna kunde ha svårt med inlärningsförmågan – men kunde lika gärna vara riktigt begåvade, fast skolan inte lyckades se deras potential och ge dem rätt undervisning. Se där en förenklad, karikerad bild av en svensk skola som med en elak tolkning var skapad för genomsnittseleven, men ofta svek ”svaga” elever och även lämnade de begåvade åt deras öde, utan att sporra talanger (utom möjligen i idrott). En skola som inte gav lärare möjligheter att stötta och sporra elever utifrån individuella förutsättningar, men där den med läshuvud alltid kunde ta sig fram fortare – om man orkade.

Vad är viktigast, läraren eller boken? Lena Andersson ger som vanligt ett välformulerat och logiskt svar (DN): Boken är alltid viktigast. Med bra läromedel klarar eleven sig fint även utan bra undervisning eller tillräcklig tid med läraren. Andersson använder en talande omvänd metafor; undervisning är inte som en klippning hos frisören. Man kan inte klaga på ett dåligt resultat som om man inte själv vore delaktig.

Lena Andersson har naturligtvis rätt: elevens och studentens medverkan, viljan och ambitionen att lära sig, är alldeles självklart den grundläggande förutsättningen för att framgångsrikt tillägna sig kunskap och färdigheter. Men hon har också fel: det räcker inte på långt när med bra böcker. Åtminstone inte för alla. Felet Lena Andersson gör är förvisso inte ovanligt och något alla debattörer inklusive undertecknad gör sig skyldiga till och måste akta sig för: Man utgår från sin egen situation.

Egna erfarenheter är alltid angelägna att ha med sig. Men vi får inte riskera att missa andras annorlunda förutsättningar. Och hänsyn till att olika människor har olika förutsättningar är särskilt viktigt när vi diskuterar och utformar skola och undervisning. Skillnader i talang och begåvning är en sak – men även oerhört begåvade människor kan ha svårt att ta till sig kunskap bara utifrån en aldrig så bra lärobok. Vissa kräver mer av muntliga genomgångar och exempel, reflekterande diskussion och gemensam problemlösning. Och även den elev eller student som är i hög grad självgående eller har ett riktigt läshuvud kan tappa fart utan, eller omvänt nå ännu mycket längre med, en handledare som finner och uppmuntrar just hens förmåga.

Detta resonemang gäller först och främst skolan, men även vid högre studier måste det finnas utrymme för olika inlärningssätt. Därmed inte sagt att alla högskoleutbildningar skulle kräva samma mängd mycket bokliga egenstudier; fallenheten för olika studieinriktningar måste förstås ge utslag på ett annat sätt när det kommer till högre studier. I skolan är kraven att ge alla elever lika möjligheter utifrån vars och ens utgångsläge ännu högre.

Skolan jag och många gick i var aldrig så mörk som jag beskrev i början – och det var lärarnas förtjänst. Bra lärare med tillräcklig tid att möta varje individ utifrån dennes förutsättningar är alltid viktiga, för att inte säga viktigast. Kanske inte för varje enskild elev – men för att varje elev ska ha möjlighet att förverkliga sin inneboende förmåga.

Lärare är inga trollkarlar. Däri har Lena Andersson helt rätt, och några magiska trick med elever som själva inte bjuder till det minsta lilla ska vi inte vänta oss. Men bra lärare är kompetenta experter i sakkunskap – och undervisning. Och tillsammans med den eld eller gnista kunskapslust som finns i varje elev, kan de uträtta om inte magi så mänskliga stordåd.

Lärares status och arbetsmiljö – en fråga om ledarskap

Lärarna har den sämsta arbetsmiljön av alla, när svenska löntagare får bedöma situationen på jobbet själva. Det är en mycket allvarlig nyhet som är resultatet av många års negativ utveckling och nedvärdering av läraryrket. Lösningen för lärarnas status och arbetsmiljö handlar om ledarskapet för skolan – och i klassrummen.

FÖRVÄNTANSFULLT LEDARSKAP. Lärare måste vara ledare i klassrummen - och själva få stöd av goda ledare i skolledning, och politik.
FÖRVÄNTANSFULLT LEDARSKAP. Lärare måste vara ledare i klassrummen – och själva få stöd av goda ledare i skolledning, och politik. Bild från Wikimedia/Mosborne01.

Det land som inte vet att uppskatta sina lärare går en dyster framtid till mötes. Det gäller inte minst ett litet, öppet, handelsinriktat land som Sverige vars välstånd bygger på vår kunskap och våra innovationer. Därför är dagens besked om att lärarna är den yrkesgrupp som skattar sin egen arbetsmiljö som sämst (SvD) så oerhört dyster. För inte så länge sedan var lärare ett högstatusyrke i Sverige. Det var gott om akademiskt meriterade lektorer, och riksdagsledamöternas löner utgick från lärarnas. I dag tjänar en riksdagsledamot ungefär dubbelt så mycket som en lärare, och detta det viktigaste yrket för barnens och allas vår framtid, ett yrke som kräver 4-5 års högskolestudier, har alltför låg status – och alltför dålig arbetsmiljö. En viktig hållpunkt på vägen nedåt var kommunaliseringen av skolan.

De senaste åren har få grupper samtidigt varit så omsvärmade som lärarna. Vi är många som kan enas om att lärare är Sveriges viktigaste yrke. De politiska förslagen för att förbättra skolan har ofta handlat om lärarna. Men vad får det för effekter?

För att göra något åt ett problem behöver vi känna dess orsaker. Det lärarna upplever problematiskt i sin arbetsmiljö är framför allt stress, konflikter och bristande inflytande över sin arbetssituation. Även den rent fysiska arbetsmiljön är för dålig. Och givetvis torde lönen vara en stor faktor; för om man inte känner sig uppskattad trots slit och stress, hur mår man då?

Den svenska skolans omvittnade ordningsproblem är en stor del av problemet. Allt fler elever säger att de störs under lektionerna (DN) och i den omtalade Pisa-studien är Sveriges enda ”toppresultat” högst andel sena ankomster (SvD). Detta skapar förstås en dålig arbetsmiljö för både lärare och elever – och leder i förlängningen till sämre kunskapsresultat. Det som allt tydligare verkar vara lösningen är ledarskap, på alla nivåer: Lärarnas ledarskap i klassrummen. Skolledningens ledarskap. Och förstås myndigheters och politikers ledarskap över hela skolan.

Lärarna måste helt enkelt få vara ledare i klassrummen. Det handlar inte om tuffare tag – även om befogenheter att beslagta mobiltelefoner eller flytta på elever som mobbar är viktiga verktyg. Det handlar om att ha höga förväntningar på eleverna, göra dem delaktiga, få dem att förstå varför skolan är viktig och varför man behöver respektera både lärare och sina skolkamrater.

Och det är inget som man uppnår i en handvändning. Att bli en bra lärare kräver till att börja med att man är rätt person; det kräver en bra utbildning; och det är något som liksom i andra yrken utvecklas med erfarenhet. Inte minst behöver man stöd på arbetsplatsen. För att lärare ska kunna vara ledare krävs ett tydligt och uthålligt ledarskap från rektor och andra i skolledningen. Precis som lärarnas ledarskap i klassrummen handlar om att stötta eleverna, måste rektorer och skolledare stötta lärarna – och ha förutsättningar för det. Det finns många goda exempel på skolor som framgångsrikt arbetat med ledarskap, som Åsö grundskola i Stockholm (DN). De goda exemplen bör spridas.

Förutsättningarna handlar om det politiska ledarskapet för skolan. För många har det varit för mycket av den varan de senaste åren, men reformbehovet har uppenbarligen varit stort. Politiken ska stötta skolledare och lärare i deras ledarskap – inte detaljstyra. Problemet är att vi har 290 kommuner som alla har sina lösningar – och då blir det inte alltid de goda exemplen som får styra.

Politiska reformer för skolan måste inriktas på att ge rektorer och lärare bättre förutsättningar och en hel del av det som redan gjorts bör kunna få positiva effekter: Karriärtjänster för lektorer och förstelärare gör att lärare kan utvecklas och ta rejäla kliv i karriären och löneutvecklingen utan att byta yrke. Nya läroplaner och ny skollag har gett lärare och rektorer fler verktyg. Ny lärarutbildning lägger grunden för framtidens lärare – och det ökade söktrycket är lovande. Utökad lärarutbildning och resurser som möjliggör mindre klasser leder till mindre arbetsbelastning per lärare.  Samtidigt har en del reformer dragits tillbaka, just för att minska arbetsbelastningen.

Reformernas genomförande kan dock tyvärr se väldigt olika ut. Det politiska ledarskapet för skolan är i dag både för nära, och för splittrat. Hur lyckas 290 kommuner med minst så många utbildningsnämnder vara bra arbetsgivare för lärarna? Hur ska man kunna motverka att några av alla dessa kommunpolitiker, med säkerligen stort engagemang, lägger sig i för mycket?

Mer tid är en nyckelfaktor – för att lärarna ska slippa känna stress, kunna samarbeta mer med varandra samt utveckla och tillämpa ett bättre ledarskap. Mindre pappersarbete och mer pedagogik är därför något som politiker bör kunna bestå med. Och mer pengar är den andra nyckelfaktorn – mer pengar till rätt saker, till undervisning och till högre lärarlöner. Svensk skola har stora resurser, men var används de?

Lärare ska ha hög status – i samhället och i klassrummet. Det handlar om tid och om pengar. Och om politik på rätt nivå. 290 politiska ledare för skolan är helt enkelt för många.

Jesper Svensson: Lärarens ledarskap nyckeln till studiero. Folkpartiets politiska förslag om och för lärare.