Tagg: Stadsteatern

Kulturhuset Stadsteatern illa ute

Allt färre besöker Kulturhuset Stadsteatern – och därmed försämras ekonomin. Nu väntar hårda besparingar. Vi liberaler varnade tidigt och vill se ett tydligt uppdrag att nå ökad publik.

dnkultur160920
DN 20 september 2016 (klicka).

Ofta är det skönt att få rätt, men skadeglädje är trots allt inte särskilt roligt. Skadan av Kulturhuset Stadsteaterns sjunkande besökstal och kraftigt försämrade ekonomi drabbar många. Vi liberaler vill se både en stor publik och stora egenintäkter – nu ser vi rakt motsatt utveckling. Våra varningssignaler från i våras, om att inte låta Stadsteaterns ekonomi kapsejsa, verkar tyvärr inte ha gett effekt. Farhågorna slår in. Stormvindarna blåser nu över Stockholmskulturens flaggskepp.

Både Dagens Nyheter och SVT Stockholm   rapporterar om Kulturhuset Stadsteaterns problem med minskande besök och intäkter. Jag kommenterar angående min och Liberalernas oro.

Så här är fakta från den senaste tertialrapporten (ett tertial omfattar fyra månader, här alltså maj-augusti):

  • Färre besökare, såväl betalande som de till biblioteken och andra verksamheter, program och utställningar med fri entré.
  • 70 000 färre betalande besökare är nu prognosen för 2016 jämfört med 2015.
  • 18,4 miljoner kronor lägre är prognosen för biljettintäkterna för helåret – jämfört med budget. Jämfört med föregående år beräknas biljettintäkterna minska med 20,2 mkr. Det är 21,5 procent lägre än 2015.

Och vad blir följden? Samtliga verksamheter får i tertialrapport 2 för 2016 en lägre verksamhetsram än i budget. Antalet visstidsanställningar minskas, liksom rörliga kostnader såsom inköp, utbildningar, tjänsteresor m.m

Problemet för Kulturhuset Stadsteatern är dubbelt: Färre besökare betyder att färre nås och tar del av kulturen. Lägre intäkter betyder mindre pengar till kultur framöver. Vilket i sin tur riskerar att slå mot både utbud och kvalitet. Det blir en negativ cirkel som måste brytas.

Ett besparingsprogram med ”osthyvel” som slår hårdast mot rörliga kostnader betyder sämre förutsättningar att producera kultur. De rörliga kostnaderna handlar ofta om konstnärliga kostnader – inte minst konstnärlig personal. Det blir färre kulturjobb i Stockholm när Kulturhuset Stadsteatern skär ned. Att den politiska ledningen som ger Kulturhuset Stadsteatern dess uppdrag verkar så obekymrad gör mig än mer oroad. Åtminstone i maj verkade man fortfarande anse att färre besökare och lägre intäkter följde något slags plan, eller i varje fall inte kom överraskande. Det beskrevs nästan som en del i en medveten förflyttning. Men en förflyttning till vad?

Problemen grundlades redan inför verksamhetsåret, i för betungande nya uppdrag, för snål budget och uppenbarligen överoptimistiska kalkyler. Inför 2016 anslog majoriteten 5 miljoner kronor i ökat koncernbidrag till Kulturhuset Stadsteatern AB, men det motsvarar knappt kostnaden för löneökningar. Samtidigt fick teatern tre nya stora uppdrag: Ett nytt kulturhus i Skärholmen och i Vällingby och ”Parkteater” på förortsscener under vintern.

800px-Kulturhuset_2009_HolgerEllgaard

Liberalerna har i sin budget för Kulturhuset Stadsteatern anslagit 5 miljoner kronor utöver majoritetens budget. I sitt budgetförslag betonar Liberalerna vikten av att långsiktigt minska behovet av koncernbidrag genom ökade egenintäkter och breddad finansiering, och att koncentrera resurserna mot konstnärlig och publik verksamhet.

Vad måste göras?

  • Kortsiktigt behövs smartare ekonomiska åtgärder. Inga osthyvelbesparingar utan prioriteringar. Värna först och främst den konstnärliga verksamheten, försök behålla en del resurser för rörliga kostnader som är nödvändiga för en bra kulturproduktion, för bra program, utställningar och uppsättningar – för fler besökare. Annars riskerar publiken – och intäkterna – att krympa ytterligare.
  • Långsiktigt krävs ett tydligt politiskt mandat att öka besöken, både antalet unika besökare och antalet besök som görs, och att återigen öka egenintäkterna. Den negativa cirkeln måste brytas.

 

Låt inte Stadsteaterns ekonomi kapsejsa

Kulturhuset Stadsteatern är en framgångsrik och central del av Stockholms kulturliv. Nu hotas dock detta flaggskepp av akut sjönöd, genom sjunkande intäkter. Samtidigt har den rödgröna majoriteten lagt till vidlyftiga tilläggsuppdrag med otillräcklig finansiering. Vi liberaler värnar den konstnärliga kärnverksamheten med en realistisk budget – mer pengar och mindre dyra nysatsningar.

KULTUREN MITT I STADEN. Kulturhuset Stadsteatern. Foto: Goombah, från Wikimedia Commons.
KULTUREN MITT I STADEN. Kulturhuset Stadsteatern. Foto: Goombah, från Wikimedia Commons.

I den rödgrönrosa majoritetens budget för Stockholm 2016 fick Kulturhuset Stadsteatern många nya uppdrag. Kulturhus i Skärholmen och Vällingby och Parkteater på förortsscener under vintern är lovvärda satsningar, sedda var och en för sig – och om man inte tar hänsyn till de ekonomiska villkoren som samtidigt föreslås. De extra uppdragen beräknas nämligen kosta 10-15 miljoner kronor mer – men majoriteten ökar bara stödet med 5 miljoner. Det motsvarar knappt ens de löneökningar som alltid måste hanteras inom budgeten varje år.

Stadsteatern har dessutom haft en  exceptionellt framgångsrik biljettförsäljning de senaste åren. Det är väldigt positivt, men om den avstannar eller krymper kan de ekonomiska stormbyarna dyka upp snabbt. Det är just vad som sker nu – intäkterna beräknas bli 11 miljoner eller 12 procent lägre än budgeterat. Beläggningen på Stora scenen har rasat med över 20 procentenheter på ett år och är på knappt 72 procent den lägsta sedan 2002.

Stora scenen är strategiskt viktig. Det är där de bredare föreställningarna som når den största publiken sätts upp – vilket genererar intäkter som finansierar en stor del av Kulturhuset Stadsteaterns hela verksamhet. Jag blir mycket oroad när det socialdemokratiska kulturborgarrådet verkar obekymrad och rentav välkomna (?) ett upplägg med mindre publik – och besparingar på den konstnärliga verksamheten som följd. Utan bra beläggning på Stora scenen blir det mindre pengar till konsten och kulturen. Det betyder minskade resurser för smalare produktioner, och för kultur där man inte kan eller ska ta ut någon avgift.

Mindre publik och verksamhet på Stora scenen betyder både mindre teater för stockholmarna – och mindre jobb för skådespelare och scenarbetare.

Vi liberaler föreslog en starkare budget – 10 miljoner kronor mer i koncernbidrag (den form som stadens och skattebetalarnas stöd till Kulturhuset Stadsteatern har). Men vi föreslog också ett mer koncentrerat uppdrag. Kärnverksamheten måste värnas.

Planerna på ett kulturhus i Skärholmen för litteratur, skrivverkstad, scenkonst och bildkonst med fokus på barn och unga, ska givetvis fullföljas. Det nyöppnade kulturhuset i Vällingby var en av majoritetens satsningar som vi menade inte hade tillräcklig finansiering, men nu måste Kulturhuset Stadsteatern förstås ta sitt ansvar där. Parkteaterverksamhet vintertid, som ännu inte startat, är dock något som i rådande situation bör omprövas. Inom kärnverksamheten prioriterar vi också bland annat utökat fristadsprogram för förföljda författare och kulturarbetare, med såväl fler platser som fler konstarter, utveckling av de sex profilbiblioteken för läslust i alla åldrar, mer konstnärligt samarbete mellan Kulturhuset Stadsteaterns olika verksamhetsområden och konstformer, och utökat samarbete med det fria kulturlivet.

Att värna kärnverksamheten innebär också att man stärker möjligheterna till egna intäkter. Stora scenen kan inte spelas för en halvfull salong – eller stå tom och oanvänd.  Vi ska vara rädda om Kulturhuset Stadsteatern. Då krävs ekonomiskt ansvarstagande där vi vågar prioritera bland tilläggsuppdragen och även vågar se över de administrativa kostnaderna. Självklart ska vi också satsa på att bibehålla och öka egenintäkterna. Vi vill se en ytterligare breddad finansiering. Kan lokalerna användas mer effektivt? Kan ytor som inte används hyras ut till externa aktörer med verksamhet som passar in i huset? Finns andra vägar att öka intäkterna?

Syftet med Kulturhuset Stadsteatern var mer resurser till kulturen, men nu hotar det att bli tvärtom och det gör mig mycket oroad. Det krävs en åtgärdsplan för Kulturhuset Stadsteatern. Jag har stort förtroende för att ledningen kan vända utvecklingen om den får förutsättningar från den politiska majoriteten.

DN: Publiken sviker Stadsteatern (se också bild från papperstidningen nedan). 

Uppdaterat 31 maj: Skriver i SvD Kultur om att bärkraftig kultur kräver koll på siffrorna. (Och nej: att förvänta sig en strategi för publik, innebär inte att politiken ska styra repertoaren. Armlängds avstånd till konstnärliga beslut är som bekant en viktig liberal kulturpolitisk princip. Om man är obekymrad om ekonomi och om minskande publik, ger man sig dock sannerligen ut på en äventyrlig resa, som krönikören Lars Ring verkar vilja se.)

DN 27 maj 2016. Klicka för högre upplösning.
DN 27 maj 2016.

 

 

 

Debattdebut – för ett rikare, friare kulturliv

Stockholms folkvalda debatterar i dag stadens framtid för andra dagen i rad. Ärendet gäller stadens budget för 2015 – men det handlar om mycket mer än anslagsnivåer och budgetposter. Det gäller olika alternativ för stadens framtid. Jag gjorde en insats som Folkpartiets huvudtalare i kulturdebatten.

Ett rikare och friare kulturliv – i och utanför kommunens hägn. Resurser till kultur istället för byråkrati. Kultur för alla barn och unga. Kultur som bygger på mångfald och överbryggar gränser. Det var mina huvudbudskap i dagens kulturdebatt i Stockholms stadsfullmäktige. Som tillträdande vice ordförande i kulturnämnden hade jag det hedrande uppdraget som huvudtalare för Folkpartiet liberalerna. Läs mitt huvudanförande och mitt andra inlägg nedan!

 

Ordförande, ledamöter, åhörare.

En Dödsdans på Maxim – eller på Strindbergs Intima. Ett allkonsthus mitt i stan som fylls av allt från dans till debatt. Ett år av magiskt tänkande som gjort succé på Galeasen och tar klivet till nationalscenen. Musikaler i toppklass på flera scener. Radiosymfonikernas och barnens från Husbys samarbete i El Sistema. Berättarministeriet som väcker barns och ungas kreativitet och självkänsla. En Parkteater med över 150 kostnadsfria föreställningar, över 150 000 besökare, på ett 40-tal platser över hela Stockholm. Sveriges första internationella komedifilmfestival, delvis tack vare det nya kulturstödet – och ett Hillfonskt konstnärshem som tack vare privata initiativ nu verkar bevaras och bli ett museum.

Stockholms kulturliv är rikt, mångfasetterat och expansivt. Jag kunde nämna så många fler exempel. En del i kommunal regi, andra med kommunalt stöd, åter andra helt fristående. Det gemensamma är att de bygger på enskilda människors engagemang, kunskap och vilja – och att de alla tillsammans bidrar till att bygga det Stockholm vi älskar, det Stockholm vi vill visa upp för omvärlden, det Stockholm som omfamnar människor av olika slag, men som vi ibland kritiserar – för allt är långtifrån perfekt – det Stockholm vi vill göra bättre.

Konst och kultur är för oss liberaler både medel och mål för individens frihet. Kultur kan främja yttrandefrihet, demokrati, integration och dialog – men finns framför allt till för sin egen skull. Stadens kulturpolitik bör handla om att öka människors tillgång till kulturupplevelser av hög kvalitet, och möjligheter att skapa de kulturupplevelserna.

Kulturen behöver mer resurser – till kultur, inte till byråkrati. Kulturen behöver större frihet – inte mer politisk klåfingrighet. Kommunala kulturinstitutioner är nödvändiga, kommunalt kulturstöd är bra, men genom att kulturlivet kan få ökade intäkter också från andra håll stärks både dess resurser och dess frihet.

Ordförande. Biblioteken är grunden i Stockholms kulturella infrastruktur och grunden i bildningssamhället. Stockholm måste fullfölja och förstärka utbyggnaden av framtidens bibliotek – som tar plats där stockholmarna rör sig, i det fysiska stadsrummet, och digitalt. Här behövs mer konkretion om satsningar – och finansiering av driften av nya bibliotek – än vad den nya majoriteten presterar i sitt budgetförslag.

Konsten ska finnas för alla stockholmare. Konst i den offentliga miljön är en oundgänglig del av den stad vi bygger ut och förtätar.

Det är angeläget att staden fullföljer utbyggnaden av Liljevalchs konsthall och ombyggnaden av Stadsmuseet.

Berättarministeriet och El Sistema hör också till den förra mandatperiodens viktiga initiativ. Där behöver vi satsa mer och bygga ut!

Det fria kulturlivet ska ges fortsatta förutsättningar att bli både rikare, och friare.

Det nya kulturstödet har stärkt principen om armlängds avstånd och öppnat stadens kulturstöd för nya sökande. 30 procent av kulturstödet går till barn och unga. Många fler söker kulturstöd, och fler –och nya aktörer – får också kulturstöd beviljat. Detta borde vi slå vakt om! Incitamentsstrukturen för ökade besök och ökade egna intäkter ska finnas kvar och utvecklas.

Ordförande, det finns mycket mer att säga. Jag återkommer i debatten men börjar med att yrka bifall till Folkpartiets förslag till budget.

* * *

 Ordförande, ledamöter, åhörare!

Alla barn ska kunna delta i Kulturskolans undervisning. Det sker bland annat genom möjligheten till reducerad avgift – men vi kan och borde göra mer för att de barn och unga som kanske allra mest behöver kulturen, kan få ta del av den och utöva den. Den rödgröna regeringen ville som bekant tyvärr avskaffa den av Alliansregeringen införda fritidspengen, som gjorde det möjligt för familjer med knappare ekonomiska omständigheter att låta sina barn delta i idrotts- och kulturaktiviteter. Det hade varit ett mycket missriktat beslut vilket säkert en del socialdemokrater, miljöpartister och vänsterpartister i Stockholm kan hålla med om!

Vi bör istället utöka möjligheterna för alla barn att delta i fritidsaktiviteter, genom stadens norm för ekonomiskt bistånd. För barnfamiljer med försörjningsstöd ska motsvarande avgiften för kulturskola eller idrottsförening kunna ingå i det ekonomiska biståndet. Det skulle kompensera nya eventuella förslag om en slopad fritidspeng, eller skapa ett extra utrymme.

Ordförande! Jag har tidigare i dagens debatt berört fall där den nya majoriteten väljer att fullfölja eller åtminstone bibehålla våra satsningar från den förra mandatperioden på till exempel bibliotek, El Sistema och annat. Men jag är undrande inför hur och var utbyggnaden ska ske, och var pengarna ska tas – det saknas konkretion!

Kring Stadsarkivet och den för demokratin och yttrandefriheten viktiga utbyggnaden av e-förvaltningen hoppas jag att vi kan jobba vidare tillsammans.

Jag har framför allt talat om de förslag Folkpartiet har i vår budget. Men jag vill också uttrycka min oro för beslut och tendenser som syns från den nya majoriteten.

Det nya kulturstödssystemet har som sagt ökat transparensen, lett till fler ansökningar och beviljade stöd, och stärkt principen om armlängds avstånd. Jag ser med oro på den aviserade översynen av kulturstödet. Kommer Socialdemokraterna låta Vänsterpartiets syn råda – kommer bedömningarna av kulturstöd åter att politiseras?

Ordförande. Kulturen behöver mer resurser – till kultur. Men den nya rödgröna majoriteten gör en stor satsning på byråkrati. 7 miljoner till kultursekreterare – det lika mycket som hela Kulan-premien, dvs hela subventionen till skolors möjlighet att ta del av det fria kulturlivet! (En subvention som vi för övrigt vill bygga ut med över 20 procent.)

Det är en oroande prioritering att satsa på byråkrati före kultur.

Kulturpolitiska funderingar, och farhågor

Kulturen i Sverige har haft goda år i ett internationellt perspektiv – och en hel del dynamiska förändringar inte minst i Stockholm. Med nya styren i Rosenbad och Stadshuset förändras också kulturpolitiken. Min främsta farhåga är att kulturpolitiken kommer för nära inpå kulturlivet.

KULTUREN MITT I STADEN. Kulturhuset Stadsteatern. Foto: Goombah, från Wikimedia Commons.
KULTUREN MITT I STADEN. Kulturhuset Stadsteatern. Foto: Goombah, från Wikimedia Commons.

Kulturen och ekonomin upplevs ofta som vitt skilda områden. Förutom att det i många stycken är en felaktig motsättning – båda sektorerna går in i varandra, och skulle ofta må bra av tätare samarbete.

En sak till förenar de senaste åren de två områdena ur ett svenskt och europeiskt perspektiv: medan nästan hela övriga Europa drabbats hårt av krisen, har den svenska ekonomin och arbetsmarknaden klarat sig bra och kommit tillbaka snabbt. Och det gäller även kulturen.

Medan kulturbudgetar krympt i övriga Europa under och efter krisåren (se t ex SvD:s beskrivning från 2011) har de offentliga resurserna till kultur bibehållits eller ökat i Sverige. Det senare gäller inte minst i Stockholm där resurserna till kulturen ökade med nära 200 miljoner kronor under Folkpartiets år 2006-2014. På nationell nivå har Alliansens regeringsår kanske främst präglats av stabilitet, och den största förändringen har gällt administrativa reformer genom den s.k. portföljmodellen.

I Stockholm har reformivern varit större, och vi har inte varit rädda att föra en liberal kulturpolitik och ta debatten, under ledning av Madeleine Sjöstedt.

Det vi åstadkommit är vi stolta över: Fler bibliotek närmare människor och med längre öppettider; den strålande succén Stadsteatern, nu Kulturhuset Stadsteatern; likaledes succéartade Liljevalchs konsthall, som nu står inför en utbyggnad; Stadsmuseet, som ska byggas om och få en helt ny basutställning, med Medeltidsmuseet, som genomgick en motsvarande satsning för några år sedan; en e-tjänst för Kulturskolan som gjort att de mångåriga köerna och oklarheten om när och var man kan få en undervisningsplats har försvunnit; och inte minst ett kraftigt utökat kulturstöd – med ökat fokus på kvalitet och både nyskapande och bredd – samtidigt som vi har verkat för att öka möjligheterna till finansiering från fler källor, och därmed minska beroendet av offentligt stöd. Läs gärna Madeleine Sjöstedts inlägg: Tack för lånet.

Nu aviseras kulturpolitiska förändringar både från den nya rödgröna regeringen, och den nya rödgrönrosa Stadshusmajoriteten. Jag tänker inte kritisera allt bara för att. Fri entré på museer är t ex en fråga som vi liberaler också har gått till val på. Där vill jag dock hissa en varningsflagg angående resurser.

Det gäller att museerna får medel inte bara för att täcka förlorade entréintäkter, utan också för att kunna ha en bra verksamhet, med ett bra mottagande för fler och kanske mer ovana besökare, och även sådana mundäna bekymmer som städning och underhåll. Det gäller i Stockholm inte minst Liljevalchs konsthall, som tack vare sina framgångar också kunnat finansiera fortsatta satsningar till stor del genom egna intäkter, om fri entré skulle bli aktuellt där. Frågan är givetvis också hur andra, ofta små, fristående museer som Strindbergsmuseet påverkas av konkurrensen eller kompenseras för att själva kunna erbjuda fri entré. Utan erforderliga medel blir ”gratis” museer en väldigt dyr – och i längden tråkig – affär för både besökare och skattebetalare.

En översyn av Stockholms klotterpolicy är heller inget som jag principiellt motsätter mig. Den har genom åren ibland fått en väl hård tillämpning, till exempel när Riksteatern inte fått affischera för sina graffitievenemang. Jag vänder mig emot mediernas rubriceringar (som syns i länkarna längst ned): nolltoleransen gäller det illegala, inte en konstform i sig; det är en klotterpolicy, ingen nolltolerans mot graffiti. Nolltoleransen mot skadegörelse kan vi dock inte kompromissa med; klotter och vandalisering kan aldrig accepteras. Det gäller oavsett vad den som målar oinbjuden på andras ytor och fastigheter själv tycker om platsen och värdet av sitt verk. Det som målas illegalt är illegalt. Där finns ett problem i själva kopplingen i graffitikulturen, som till viss del och för vissa utövare verkar bygga på det illegala, ”underjordiska”, alternativa – att gå utanför lagarna och samhällets normer. (Läs gärna: Provocerande klotteroffensiv.)

Störst oro känner jag dock inför principen om armlängds avstånd.

För mig som liberal och för oss i Folkpartiet har det varit oerhört viktigt att politiken har tagit ett steg tillbaka: vi ska sätta upp mål, kriterier och inriktningar. Stadens egna verksamheter har vi förstås mer att göra med men där vilar ändå ansvaret för att utföra de kulturpolitiska uppdragen på ledningen för respektive enhet och de professionella medarbeterna. Det fria kulturlivet ska vi hålla fingrarna ännu längre borta från.

Vi har under de senaste åren märkt hur åtminstone delar av den dåvarande oppositionen gärna velat ha mer politisk styrning, på större detaljnivå. Vi har från tidigare vänstermajoriteter i Stockholm sett hur man gärna diskuterat kulturstöd mer närgånget, även till enskilda kulturaktörer. Biblioteken har man gärna velat föra ifrån kulturnämnden till stadsdelsnämnderna och till och med föreslagit delvis politiska biblioteksråd knutet till de enskilda biblioteksenheterna.

Kommer den nya majoriteten att vilja hålla armlängds avstånd? Kommer de som eventuellt vill att orka? Viljan att ha åsikter och det som jag vågar kalla klåfingrighet har ibland uttryckts både från politiker och kanske ännu mer som en efterfrågan på politiken på olika debattörer. Vi kommer att ta strid för fria kulturaktörers möjlighet att vara just fria, och mot varje försök att styra teaterrepertoarer eller biblioteksutbud.

Jag ska med intresse följa vår nya kulturminister Alice Bah Kuhnke, och vem som nu blir kulturborgarråd i Stockholm. Jag ser fram mot en dynamisk kulturpolitisk debatt, mot samarbete i de fall där det kan bli aktuellt och enighet finns – t ex kring fri entré och hur den kan utformas på bästa sätt. Ingen kan misstro de flesta kulturpolitikers stora engagemang i frågorna. Det gäller bara att det inte blir för stort – och närgånget.

DN: Statliga museer gratis igen. SvD: Nolltolerans mot graffiti avskaffas, Fri museientré återinförs. SVT: Stockholm avskaffar nolltolerans mot graffiti.

En nygammal märkesbyggnad: Från gas till högoktanig kultur

Stockholm är på väg att få en ny märkesbyggnad – en gammal skönhet med nytt innehåll. Den nya scenen i Bobergs gasklocka kommer betyda mycket för kulturen i stan, och inte minst för internationella kontakter och gästspel.

FÖRE..? Interiören i den Colosseumliknande bobergska Gasklocka 2 i dag. (Foto: Lennart Johansson)
FÖRE..? Interiören i den Colosseumliknande bobergska Gasklocka 2 i dag. (Lennart Johansson, stockholm.se)

Ofta efterfrågas nya märkesbyggnader i Stockholm. Jag tycker själv att det är angeläget att vi kan ge Slottet, Stadshuset, Asplundbiblioteket och Kulturhuset sällskap, med fysiska avtryck av vår tid i stadsbilden. Samtidigt kommer det givetvis alltid att vara en delikat, och omdebatterad, uppgift att addera nya uttryck till en stad med sina äldsta årsringar från 1200-talet. Minst lika viktigt kan vara att ge nytt liv åt befintliga, bevarandevärda byggnader. Ett lysande exempel som nu ska förverkligas är att låta kulturen ta över en av de monumentala gasklockorna från 1800-talet. Vi uppfyller minst två stora syften: att bevara och blåsa liv i Ferdinand Bobergs Colosseum i tegel från industrialismens barndom, och att ge Stockholms kulturliv och besöksnäring en spektakulär scen i en storleksklass som vi har saknat.

Investeringen i Gasklockan. glädjer mig som stockholmare, och som liberal. Det blir ytterligare ett av de viktiga avtrycken från Madeleine Sjöstedts tid som kultur- och fastighetsborgarråd, ytterligare en av Folkpartiets många insatser för staden genom årtiondena. Jag är glad att i går på Stadsteaterns styrelsemöte ha fått vara med om det viktiga inriktningsbeslutet, som är grunden för att sedan kunna ta ett genomförandebeslut.

...EFTER? Idéskissad interiör från gasklockan som operascen. Från stennordin.se
…EFTER? Idéskiss på gasklockan som operascen. (stennordin.se)

Med 2 200 stående eller 1 500 sittande (på gradänger) i ett 22 meter högt cirkulärt scenrum får vi en unik plats för allt från opera (Operan blir sannolikt första hyresgästen när huset vid Gustav Adolfs torg renoveras) över teater och performance till rockkonserter. Den understa våningen med åtta meters takhöjd ska inrymma entré, publik- och serviceutrymmen. Investeringen blir 530 miljoner kronor och görs av staden via fastighetsnämnden. Kulturhuset Stadsteatern blir huvudman men tanken är uthyrning och självkostnadsbärande efter 5-7 år.

2018 ska allt vara klart. Utmaningarna är förstås många: akustiken i ett gigantiskt rum med lååång efterklang, där olika arrangemang dessutom har mycket olika krav och förutsättningar, ska lösas med ljudabsorberande beklädnader, flexibla textilier och ett avancerat högtalarsystem. Kulturvärdena kräver sinnrik noggrannhet. Själva flexibiliteten som fordras betyder i sig höga krav på konstruktionen och kringarrangemangen.

Ett gott omen är att flexibilitet ligger i gasklockors natur; bakom tegelväggarna doldes huvudkonstruktionen, den gigantiska metallbälg som rörde sig upp och ner i takt med gasens in- och utförsel. Nu går Gasklocka 2 från sin historiskt och materiellt strategiska, omistliga, roll för Stockholms energiförsörjning, till en måhända mer immateriell men inte mindre strategiska position för stadens kulturliv. Från livsnödvändig gas till högoktanig kultur.

Uppdaterat 5 maj: I dag har koncernstyrelsen i Stockholm (Stockholms Stadshus AB) beslutat om inriktningen och investeringen, och SR:s Kulturnytt rapporterar.

Att försöka göra skillnad

Många lägger stora delar av sin fritid på sitt politiska engagemang. Det handlar om att vilja göra skillnad – i det stora eller i det nära. Jag är djupt imponerad av alla fritidspolitiker och den tid och den energi de lägger ner. Själv fick jag i dag förtroende för ytterligare ett år som ordförande för Folkpartiet på Kungsholmen, och det är samtidigt läge att summera mina uppdrag i Stockholms stad, i det kulturpolitiska 2013.

ORDFÖRANDE. Redogjorde i kväll för den utåtriktade verksamheten i Folkpartiet Kungsholmen under 2013, genom nedslag på vår blogg där vi redovisar våra olika aktiviteter.
ORDFÖRANDE. Redogjorde i kväll för den utåtriktade verksamheten i Folkpartiet Kungsholmen under 2013, genom nedslag på vår blogg där vi redovisar våra olika aktiviteter.

Jag har förmånen att ägna i princip hela dagarna, inklusive många kvällar och helger, åt politik. Jag skriver förmån eftersom jag har ett så roligt jobb, så intressanta uppdrag och får chansen att lära mig, uttrycka mig, och påverka.

För mig är politiken alltså delvis ett helt vanligt, ovanligt jobb. Jag är tjänsteman som hjälper andra att formulera och kommunicera sina idéer och förslag. Att balansera detta med att själv få vara förtroendevald känns både roligt och viktigt. Exempelvis här på bloggen formulerar jag mig som mig själv. Jag har förstås förmånen av en arbetsgivare som är mycket förstående för ett politiskt engagemang. Både på jobbet och som fritidspolitiker träffar jag dagligen andra fritidspolitiker, som har helt andra ”vanliga” jobb och andra sysselsättningar. Oavsett om de är lärare, sjuksköterskor, forskare, företagare, människorättsjurister, barnskötare eller något annat imponeras jag alltid av den tid, den energi och det engagemang de lägger ner jämte sina dagliga värv och andra sysslor – ibland på någorlunda arvoderade uppdrag, ofta helt obetalt.

Politik handlar om att försöka göra skillnad. Och de flesta av oss politiker har det som fritidssyssla – även om engagemanget förstås ofta genomsyrar ett helt liv. Det är vi som fyller de vardagliga styrelsemötena, kampanjerna, nämndsammanträdena och väljarmötena, och får det demokratiska systemet att fungera. Några vill rädda världen, andra vill förbättra sin närmiljö och lokalsamhället, många vill göra både och. Från klimatutmaningar och demokratibistånd till parker och förskolor vill vi göra skillnad.

Jag må delvis tala i egen sak, men jag tycker att fritidspolitiker är värda större uppmärksamhet och mer respekt. Jag tror att det vore viktigt för demokratin. Det är synd att vi har blivit färre, och att färre svenskar därmed känner en ”vanlig” politiker. Det gäller förstås särskilt i en storstad som Stockholm. Läs gärna vad jag tidigare skrivit om demokrati och politik, bl a om att slå ett slag för fritidspolitikerna.

I kväll har jag med drygt 25 andra deltagit i vårt lokala liberala årsmöte för Folkpartiet på Kungsholmen. Vi lyssnade till jämställdhetsminister Maria Arnholm, vars område ju sträcker sig från de minsta till de största sammanhangen. Vi talade om vad vi gjort och vill göra framåt; det handlar mycket om just parker, om förskolor och stadsplanering inte minst för Fridhemsplan. Läs gärna mer på vår blogg fpkungsholmen.wordpress.com där vi samlar insändare, nyhetsartiklar, kampanjrapporter m m.

Jag fick förtroende som ordförande för ytterligare ett år, och det är dessa frågor jag och vi arbetar med lokalt: med Linda, Charlotta, Björn, Lars, Magnus, Lena och alla andra. På jobbet får jag arbeta för bl a de historiskt stora investeringarna i Stockholms sjukhus, och för en starkare och modern psykiatri. Och i mina kulturpolitiska uppdrag ägnar vi oss inte minst åt bibliotek och barnkultur men också mycket annat – läs gärna min lilla årsrapport nedan!

Och läs gärna min vän Hanna Gerdes personligt grundade betraktelse över fritidspolitiken och engagemangets drivkrafter.

Rapport från Stockholms kulturpolitik 2013

BILDNINGSBORG. Interiör från Stockholms Stadsbibliotek.
BILDNINGSBORG. Interiör från Stockholms Stadsbibliotek.

Det har som vanligt varit ett spännande och intressant kulturpolitiskt år i Stockholm. I kulturnämnden fortsätter vi satsningen på bibliotek och läsning, inte minst för barn och unga, och allra mest för att nå pojkar och unga män. Läsning är en jämställdhetsfråga och därför är denna grupp särskilt prioriterad i stadens lässatsning under 2014. En satsning på läsombud på förskolor på Södermalm har mött ett stort intresse och under 2014 är målet att införa läsombud i alla stadsdelar. Många bibliotek har renoverats under året, framför allt i förorterna. Nämnas kan bland annat Skärholmens, Björkhagens, Husby, Aspuddens, Sköndals och Hagsätra bibliotek och det nya biblioteket i Hässelby gård (invigs i februari). Öppettiderna utökas. I Husby invigdes i mars 2013 Stockholms första Berättarministerium. 2014 införs lånekort för papperslösa. Kungsholmens bibliotek, som renoverades för några år sedan, är ett av Stockholms största.

EL SISTEMA finns i många länder och städer. Här en bild från Conservatory Lab Charter School i Boston, vars El Sistema-ansvariga Rebecca Levi Winston belönats med ett musikledarpris från Yale (conservatorylab.org)
MUSIKGLÄDJE. El Sistema finns i många länder och städer. Här en bild från Conservatory Lab Charter School i Boston, vars El Sistema-ansvariga Rebecca Levi Winston belönats med ett musikledarpris från Yale (conservatorylab.org)

Kulturstödet har förändrats och utökats kraftigt. Med det nya stödet har fler än någonsin sökt kulturstöd och långt fler ansökningar har beviljats. Man kan nu få stöd för allt från enskilda program till långsiktig verksamhet upp till tre år, mot tidigare max ett år i taget. Under 2013 har Stockholm varit huvudsaklig finansiär för den mycket uppmärksammade internationella litteraturfestivalen på Moderna museet liksom dansfestivalen Dance hjärta Stockholm. Dansen, som tidigare varit underrepresenterad i bidragsgivningen, har fått flera fleråriga stöd.

Kulturskolan har med sitt nya digitala kösystem fått en mycket smidigare lösning för barn och föräldrar. Det är nu tydligt vad man köar till och var i staden. Det nya kösystemet bidrog till ca 2 000 fler elevplatser i Kulturskolan det första året. En fortsatt utmaning är att öka räckvidden och nå fler barn vilket görs bl a med El Sistema i Skärholmen/Bredäng och Husby. Omkring 330 barn deltog i det stora uppstartsmötet på Berwaldhallen. El Sistema utvidgas 2014. Allt fler elever i skolan får dessutom ta del professionell kultur genom ”Kulan”-subventionen. 2014 blir ett barnkulturår med en storsatsning i Stockholm.

Stockholms Stadsarkiv, beläget på Kungsklippan, är en central verksamhet för demokratin och offentlighetsprincipen i staden. Arkivet arbetar bl a med s k ”History Marketing” av Stockholm. Stadsbyggnadsritningarna som finns bevarade från 1713 har t ex utsetts till världsminne av UNESCO. Arkivet driver också arbetet med en modern e-förvaltning i Stockholm. Glädjande nog ökar besöken till institutionen och öppettiderna har förlängts.

Albin Karlssons blommande, magiska träd i närbild. Foto: stockholmkonst.se
PARKKONST. Albin Karlssons blommande magiska träd i Brovaktsparken. Foto: stockholmkonst.se

Stadsteatern är Nordens största teater och erbjuder en mängd föreställningar, både breda uppsättningar med stor publik och smalare uppsättningar på mindre scener. Från halvårsskiftet 2013 ingår Kulturhuset i samma organisation. Det ger stora möjligheter till att skapa mer kultur inom allt från debatt över design till musik och litteratur. Lokalerna i Sveriges största och mest centrala besöksmål, Kulturhuset vid Sergels torg, kommer också att kunna utnyttjas bättre. Sammanslagningen till Kulturhuset Stadsteatern har gått bra, tagits emot väl och redan gett positiva resultat. 2014 öppnas ett nytt profilbibliotek som riktar sig till tonåringar. Sedan Folkpartiet fick ansvar för kulturpolitiken kommer alltså tre helt nya profilbibliotek ha öppnats i Kulturhuset: Plattan, Tiotretton och Lava.

Konstrådet och Stockholm Konst fortsätter arbetet med konstnärlig gestaltning i stadens fastigheter och offentliga lokaler. Under 2013 slutfördes och invigdes bl a Kristinebergs Slottspark och Brovaktsparken på västra Kungsholmen.

Madeleine Sjöstedt – en stridbar liberal

Kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt har gjort sig känd som en stridbar liberal. Hon arbetar för att stärka kulturen – och är inte rädd för att utmana konventioner och traditioner. Hon är en stark företrädare för Folkpartiet.

Madeleine Sjöstedt i stort reportage av Karin Eriksson i SvD 26 januari. Fotograf Magnus Hjalmarson Neideman.
Madeleine Sjöstedt i stort reportage av Karin Eriksson i SvD 26 januari. Fotograf Magnus Hjalmarson Neideman.

Det finns de personer jag känner särskild glädje och stolthet över att känna och få samarbeta med. Madeleine Sjöstedt är en av dem. Sedan 2004 huserar vi tillsammans i Stockholms kulturnämnd, där hon sedan 2006 är ordförande och kulturborgarråd.

I dagens SvD porträtteras Madeleine Sjöstedt, som en stridbar och orädd liberal. Det behöver man vara som liberal kulturpolitiker: För att lyfta kulturens betydelse och säkra tillräckliga resurser inom en borgerlig majoritet. Och för att förnya och stärka kulturpolitiken i liberal riktning. Madeleine Sjöstedt har lyckats med bägge delar.

En liberal kulturpolitik ska inte rädda medborgarna från kapitalismen eller uppfostra dem i någon konservativ riktning. Den går ut på att medborgarna ska kunna befria sig själva, som Madeleine Sjöstedt formulerat det.

Med Folkpartiet vid rodret inom Alliansen har kulturen fått stora påslag i Stockholms stads budget. Vi har satsat på bibliotek, på de platser och tider där människor rör sig, och med de medier och den inriktning som en modern stad behöver – för som Madeleine Sjöstedt säger så börjar klassresan i klassrummet, men tar vägen via biblioteket. Vi har sett framgångarna för Stadsteatern (numera Kulturhuset Stadsteatern), Liljevalchs och Stockholm Konst. Och vi har, bland mycket annat, stärkt stödet till det fria kulturlivet med över 60 procent, från 70 till 116 miljoner. Jag är glad och stolt över att ha fått biträda Madeleine Sjöstedt och ha en liten roll i denna förändring.

Madeleine Sjöstedt har inte bara ordnat mer pengar: hon har ambitioner för hur de används. Till bättre bibliotek, och till mer angelägen kultur som når fler stockholmare. Förändringarna av kulturstödet har varit långtifrån okontroversiella – för att uttrycka det milt. Men de har varit viktiga och föregåtts av omfattande problembeskrivning, dialog och diskussion. Nu när de har införts och introducerats på allvar, tror jag att vi kommer att få se en annan debatt. När vi ser att fler än någonsin söker, och fler än någonsin får kulturstöd; när vi ser att nya aktörer äntligen har en reell chans att komma in i systemet; och när vi ser hur andra intäktskällor än det offentliga stödet växer i betydelse.

Storstadens betydelse för tjejen, eller killen, från småstaden är något som Madeleine Sjöstedt, västgöte från gamla Skaraborg liksom jag, ofta lyfter fram. Här i Stockholm är vi många som har funnit utlopp vår för personlighet, oavsett om det är i anonymiteten, i toleransen för det annorlunda och mångfalden av kulturella och sociala sammanhang, i möjligheten att finna likasinnade, i chanserna att förverkliga oss själva och våra idéer.

Här i Stockholm behöver vi Madeleine Sjöstedt och Folkpartiet (även om jag inte skulle säga nej till henne som kulturminister). Vi ger oss inte. Fyra år till!

Ett allkonsthus – nu också digitalt

Nu blir Kulturhuset Stadsteatern verkligen ett. I dag släpps biljetterna till vårsäsongen för både dans och teater. Den nya programtidningen för hela huset landar i hundratusentals tidningsläsares hem. Och den nya webbplatsen är igång sedan i söndags.

Ny webbplats lanserad 1 december 2013.
Ny webbplats lanserad 1 december 2013.

Det första fulla verksamhetsåret för nya Kulturhuset Stadsteatern blir fullfjädrat på flera sätt. Den nya dansverksamheten med Kenneth Kvarnström som ny danschef kommer att märkas med besked: ett 20-tal produktioner, och till skillnad från många andra dansuppsättningar blir det rejält med föreställningar – 15-20 tillfällen att se varje produktion.

Teateråret blir förstås också fullspäckat, under ledning av den nye teaterchefen Eirik Stubø. Inom konsten, med Marianne Lindberg De Geer som konst- och designchef, är storsatsningen ”Barockt”, med Galleri 3 förberett för det klimat som känsliga 1600-talskonstverk kräver. Musiken, debatten och litteraturen kommer också att ta plats – bl.a. blir det ett helt nytt poesiprogram. För litteraturen släpps vårens biljetter 10 december.

Programtidning för ett helt hus - och mer därtill.
Programtidning för ett helt hus – och mer därtill.

Kulturhuset Stadsteatern har ju verksamhet som sträcker sig långt utanför huset: Med Skärholmen-scenen, och med Parkteatern som hade en succésommar 2013 (185 föreställningar, inga inställda evenemang, och rekordstort antal barn i publiken: 46.000).

Fristadsverksamhet för både musiker och författare och ett rejält höjt anslag, plus 14 miljoner, gör också att 2014 lovar att bli ett bra år.

Välkomna till Sergels torg, Skärholmen och Stockholms parker 2014!

Läs också Stockholmsbloggen om nya Kulturhuset Stadsteatern.

Ett drömhus vid Sergels torg

Nya Kulturhuset Stadsteatern tar fastare form. Nu visas hur summan av två blir större än delarna. Det blir mycket mer kultur i glashuset vid Sergels torg.

Kulturhuset Stadsteatern vid Sergels torg - ett hus som nu blir ett. Foto: Goombah, från Wikimedia Commons.
Kulturhuset Stadsteatern vid Sergels torg – ett hus som nu blir ett. Foto: Goombah, från Wikimedia Commons.

Ur novemberdimmorna reser sig ett nytt allkonsthus. På utsidan är det förstås samma hus som tidigare, Celsings kulturpalats mitt i city, men det kommer att fyllas med delvis annorlunda, och framför allt mycket mer, innehåll. Mer kultur helt enkelt.

Glashuset vid Sergels torg får mer än bara ett nytt namn. När vi i styrelsen för Stockholms Stadsteater AB (som det kommunägda bolaget fortfarande heter) i morgon fattar beslut om verksamheten för 2014, märks de första rejäla konkreta förändringarna. Konkreta förändringar så till vida att huset förändras fysiskt, internt. Men också konkreta förändringar i form av nya verksamheter och ett nytt sätt att organisera. Inte minst att ha chefer som också är konstnärliga utövare, är ett spännande vägval. Konsten och kulturen tar helt enkelt större plats!

Att Stockholm genom Kulturhuset Stadsteatern kan bli fristad inte bara för författare utan också för förföljda musiker är något att verkligen glädjas åt och känna stolthet över.

Glashuset öppnas upp, nya ytor blir tillgängliga för besökarna. Administration flyttar in i huset bakom, där Stadsteatern sedan tidigare har sina kontorslokaler. Kilen blir nytt hem för gästsspelsscenen. Marionetteatern får ny hemvist – i en tidigare konferenslokal – på plan 3, nära Rum för barn. Dansens intåg har berättats, och bejublats, tidigare. Och det blir ett nytt Lava-bibliotek i nuvarande Bryggan – från Sergels torg ”kommer det se ut som om biblioteket svävar i luften”, som Benny Fredriksson säger till DN.

Mer pengar blir det också utöver tidigare års ökade anslag: 14 miljoner mer 2014. Det är inte att undra på att initiativtagaren kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt är nöjd – liksom teaterstyrelsen kommer att ha anledning att vara. Men allra nöjdast hoppas jag att stockholmarna kommer att bli. Kulturhuset Stadsteatern blir det hus arkitekten Celsing drömde om – ett hus för dröm och verklighet.

Läs mer: Dagens Nyheter länk tillgänglig 24 timmar) och nu på nätet DN.se, Madeleine Sjöstedts blogg, Stadshusets pressmeddelande.

Tidigare bloggat om Kulturhuset Stadsteatern: 15 augusti, 19 april, 8 februari.

Gasklockan – kulturscen i världsklass

Världsstaden Stockholm behöver en plats för stora internationella gästspel. En sådan skapas i en av de gamla gasklockorna i Värtan. Här passar klichén ”att sätta Stockholm på kartan”.

Ferdinand Bobergs gasklockor. Bild från Holger.Ellgaard, Wikimedia.
Ferdinand Bobergs gasklockor. Bild från Holger.Ellgaard, Wikimedia.

Planerna på en internationell gästspelsscen i en av de gamla gasklockorna i Värtan har funnits i några år och hör till Folkpartiets och Madeleine Sjöstedts varmt prioriterade projekt. Stora pengar har lagts på förberedande arbeten. Nu presenteras de konkretare planerna för utformningen: upp till 900 sittplatser samt publika utrymmen. Verksamheten kommer att skötas av Kulturhuset Stadsteatern – ett nytt viktigt uppdrag – i samarbete med föreningen Internationell Scen i Gasverket. Fastighetskontoret sköter det praktiska.

2016  startar ombyggnaden, som kommer att vara klar 2018. Förhoppningen är också att Värtan med gasklockan som centrum kan få ett kulturellt kluster i det gamla gasverksområdet.

En internationell gästsspelsscen är något Stockholm behöver. Vi har Nordens största teater, vi har ett Konserthus i världsklass, Dansens hus, Moderna museet och många andra framstående institutioner. Men nu skapas också möjligheter till en annan slags internationella, stora uppsättningar. Möjligheter som en världsstad måste kunna erbjuda.

Att nutida och framtidsinriktad kultur passar väl ihop med industriellt kulturarv har vi sett många exempel på runtom i världen. Det är något särskilt med de gamla, stora byggnaderna från industrialiseringens stoltaste tidevarv, som får en ny, modern roll tack vare kulturen. Och för kulturen är de pampiga, rymliga byggnaderna tacksamma: Ett skal att fylla med något nytt.

Kultur i Ferdinand Bobergs gasklocka är också en illustration av kulturens roll i vårt nutida, och framtida, postindustriella samhälle. Kulturen för sin egen skull – men också som manifestation av framtidstro, som faktor för utveckling och attraktionskraft.

Med gasklockans dimensioner och synlighet tar kulturen också en rejäl plats i staden. Det är något vi har saknat hos senare års kulturhus, förutom Celsings skapelse vid Sergels torg. Man kan säga mycket gott om Dansens hus och Moderna museet, men någon framträdande plats i stadsbilden tar de knappast.

Nu får Stockholm verkligen en internationell kulturscen i världsklass – om uttrycket tillåts. Eller för att använda en för stunden trots allt motiverad kliché – kulturens gasklocka sätter Stockholm på den kulturella världskartan.

Läs mer: Folkpartiet på Newsdesk och hos Madeleine Sjöstedt.