Migrationspolitiken från 2010 mötte en förändrad verklighet efter 2014, och behövde förändras. Det betyder inte att migrationspolitiken var fel 2010 – eller att den framgångsrike statsministern Fredrik Reinfeldt kan stämplas som misslyckad. Grunden för det öppna Sverige måste bestå.
Politik skapas aldrig i ett vakuum, utan måste förhålla sig till verkligheten. Sedan 2014 har många haft anledning att ompröva sina ställningstaganden, inte minst kring migration. Nyligen har det kommit flera avståndstaganden från en politik som man nu anser ha varit orealistisk. En politik för vilken den förre statsministern har blivit en symbol. Fortsätt läsa ”Migrationspolitiska betraktelser och bekännelser”→
”Den svenska modellen” är knappast hotad av liberala förslag om ökade möjligheter till jobb och självbestämmande. Istället för att likt Don Quijote rida till storms mot väderkvarnar och svartmåla sina fienders påstådda ondsinthet, kan S och Stefan Löfven debattera med Liberalerna om hur #allaskamed – på riktigt.
Hur säger man quixotic på svenska? Donquijotesk, föreslår ordboken; överdriven, orealistisk idealism. Det är ett adjektiv som just nu känns välbehövligt för att skildra en ny, men inte obekant, giv i svensk politik. Statsminister Stefan Löfven (S) har inte en avundsvärd position. Trängt opinionsläge, och en stor utmaning att ta itu med integrationen i ett läge där Sverige på kort tid har fått många nya invånare. Regeringen väljer dock inte att föreslå några nya reformer – utan blåser istället till strid om den svenska modellen. Fiendebilden är klar: en ondsint ”höger” som vill sänka löner och försämra välfärden.
Socialdemokraternas strategi känns igen: i regeringsställning försöker man förflytta fokus i debatten och lägga ansvaret på andra. Motståndarens politik vantolkas, och skrämselpropagandan plockas fram. Men Stefan Löfven rider likt Don Quijote till angrepp mot väderkvarnar.
Efter åtta års Alliansregering, med ökade resurser till välfärden och kraftigt ökad sysselsättning, har verkningskraften i den socialdemokratiska skrämselpropagandan sannolikt avtagit avsevärt. Fler och fler torde inse det absurda i att en statsminister försöker gå i opposition när det är han som regerar, hans regerings politik som genomförs. En politik som saknar reformförslag för fler jobb – och som tvärtemot motverkar fler jobb och ökade intäkter till välfärden, genom kontraproduktiva skattehöjningar, genom att göra det mindre attraktivt att arbeta och att driva företag. Lena Mellin fångar det som så ofta väl: Löfven rallarsvingar ur sitt underläge.
Men vem bryr sig om verkligheten, den egna regeringsmakten och behovet av konkreta reformer när man kan iklä sig rustningen som den svenska modellens riddare, och rida till storms mot den ondsinta ”högern”?
Stefan Löfvens retorik kan granskas av journalister och bemötas av motståndarna i den öppna politiska debatten. Värre är buskagitationen – där Socialdemokraterna också har en lång tradition. Få fingrar läggs emellan i svartmålandet av den förment ondsinta ”högern”; man nöjer sig inte med att sakligt försöka kritisera de konkreta sakpolitiska förslagen, utan angriper själva avsikterna. Liberalernas och andra motståndares syften ifrågasätts; vi tillåts inte själva formulera vår politiska vilja. I vänsterns buskagitation vimlar det av halmdockor och väderkvarnar, av snedvridna tolkningar av motståndarnas reformförslag och föråldrade fiendebilder av en ”höger” som vill försvåra för människor och slå mot de fattiga.
Ett skolexempel är hur t ex Liberalernas förslag om startjobb och andra allianspartiers liknande idéer påstås handla om att ”sänka din lön” (se exv Alliansfritt: Nu vill även KD sänka din lön). Sanningen är förstås att våra förslag går ut på motsatsen: att fler, som i dag inte har ett jobb, överhuvudtaget ska ha ett jobb att gå till, en egen inkomst att leva på. Vi strävar efter att öka varje människas makt och möjligheter, över sitt liv och för sin framtid. Om att öka människors frihet, och självbestämmande.
#allaskamed – Jan Björklunds debattutmaning om den svenska modellen.
Nu vill även Sverigedemokraterna vara med i överenskommelsen om de svenska pensionerna. SD:s syn på invandring diskvalificerar dem SD dubbelt upp,
STABIL PYRAMID. SD har inte det som krävs för att samarbeta om pensionerna – och bibehålla pensionssystemet. (Bild från pensionsmyndigheten.se)
Det svenska pensionssystemet vilar på en bred uppgörelse mellan Alliansens fyra partier och Socialdemokraterna. Drivande var inte minst Folkpartiet och dåvarande socialförsäkringsministern Bo Könberg. Det har gett stabilare förutsättningar för framtidens pensioner än i många andra länder, som ser med avund på Sverige. Pensionsuppgörelsen vårdas och utvecklas av de fem partierna i pensionsgruppen, utifrån en gemensam syn på vikten av arbete och tillväxt. När S ville ha in Miljöpartiet i gruppen mot Allianspartiernas vilja blev reaktionerna starka – just på grund av MP:s avvikande syn på arbete och tillväxt (Aftonbladet, DN).
När Sverigedemokraterna gör anspråk på att komma med i pensionsgruppen (SR Ekot) finns hinder av en helt annan dimension. Sverigedemokraterna är ett parti som efter försök att bredda sin politik – inte minst genom löften till pensionärerna – nu har tydliggjort att de bara bryr sig om en enda fråga: minskad invandring. De har deklarerat att de vill göra extravalet i mars 2015 till en folkomröstning om invandring (SVT). Det innebär att de själva mält ut sig från alla konstruktiva politiska sammanhang.
Sverigedemokraterna kommer att använda varje plattform för att idka utpressning om invandring. På något annat sätt kan deras förtydligade enfrågeposition tolkas. Och som den alltid välformulerade Lena Andersson skrev i lördagens DN, går det inte att förhandla med sådana partier.
I pensionssammanhang blir främlingsfientligheten och stoppet för invandring extra problematisk. Fler som arbetar och fortsatt tillväxt i Sverige är grunden för goda pensioner liksom all annan välfärd. Och arbete och tillväxt blir svårt utan invandring och en öppen ekonomi. Det är knappast länder med liten invandring som generellt är ekonomiska framgångssagor.
I valet försökte SD framstå som inte minst pensionärernas bästa vänner. De hade tyvärr viss hjälp av dåvarande rödgröna oppositionen, som med stor entusiasm men något mindre intellektuellt sanningsenlighet talade om ”pensionärsskatten” som skulle ha uppstått på grund av Alliansens jobbskatteavdrag (varför ”pensionärsskatten” som begrepp är minst sagt problematisk bloggade jag om i somras). Kring SD:s eventuella roll i pensionsgruppen är socialförsäkringsminister Annika Strandhäll dock tydlig – och pekar på just invandringens betydelse för jobb och pensioner.
Sverigedemokraterna har förstås ingen större vilja att sitta med i pensionsgruppen. SD saknar förstås ambition att i snåriga, konstrktiva förhandlingar skruva på pensionssystemet för att göra det ytterligare lite bättre och stabilare. Det de vill är att i ett taktiskt spel åter iklä sig offerkoftan, som svensk politiks mobbningsoffer, som ”etablissemanget” inte vill ge ”rättmätig” plats vid bordet.
Men de verkliga mobbarna, är Sverigedemokraterna. Och de som mäler ut sig från alla konstruktiva politiska sammanhang, är inga andra än de själva. Det har de senaste veckornas och dagarnas uttalanden gjort extremt klart.
Bråk om vem som bär skuld till det politiska läget och spekulationer om kommande regeringsbildning kan trötta ut de flesta. Inför extravalet i mars behöver partier och politiker framför allt tala om sakfrågor. Regeringsfrågan lär leva ändå.
SAKFRÅGA. Ställningstaganden och fakta behövs.
Från ett oklart parlamentariskt läge till en kollapsad budgetproposition, regeringskris och stundande extraval: det finns mycket att tala om för den politiskt intresserade.
Frågan om vem som bär störst skuld till den uppkomna situationen är förvisso intressant (och verkar besvaras främst med Löfven och den rödgröna regeringen, eller Sverigedemokraterna, enligt DN i dag, Väljarna ger regeringen bottenbetyg, och Expressen i går).
För Sveriges framtid har den dock begränsad betydelse.
Man kan förstå att vissa börjar bli rejält trötta, likt Andreas Cervenka i SvD (även om hans raljanta ton avslöjar en viss bristande förståelse både för politiskt engagemang och demokratins spelregler).
För de flesta svenskar är det sakfrågorna som är intressanta – och så är det förstås också för partierna och politikerna. Det är för våra idéer och för våra (skilda) förslag till lösningar på samhällets problem som vi har engagerat oss, i olika partier. Och inför extravalet i vår är det sakfrågorna jag vill att vi går till val på.
Skillnaderna mellan partierna syns i de olika budgetalternativ som lades fram i höst. Ett parti, Sverigedemokraterna, skiljer naturligtvis ut sig drastiskt genom sina både inhumana och fullkomligt orealistiska besparingar som man tror sig kunna åstadkomma genom minskad invandring. Men även mellan de anständiga partierna finns tydliga skillnader, och vi har på båda sidor ett ansvar att lyfta fram och diskutera de skillnaderna. Valet står inte mellan SD och resten!
Skillnaderna syntes i de rödgrönas respektive Alliansens budgetförslag. Även om de statsfinansiella konsekvenserna på sista raden inte var väldigt stora, så finns en klar konfliktlinje vad gäller synen på skatter, företagande, valfrihet med mera. Det handlar om miljarder och miljoner på olika poster, men det handlar också om attityder, förhållningssätt – ideologi. Om var vi ser Sverige i framtiden, och om vägen dit.
Ska Sverige göra en vänstersväng, som gör det dyrare att arbeta, och att anställa unga och äldre; som minskar människors drivkrafter till jobb, entrepenörskap och utbildning; och som inskränker medborgarnas möjlighet att fatta sina egna viktiga val om skola, vård och omsorg? Eller ska vi hålla fast vid och utveckla en linje för företagande, självbestämmande och kunskap? Det är den viktiga frågan inför extravalet 22 mars.
Hur ska Sverige växa, stärka sin konkurrenskraft, skapa jobb – genom möjligheter för företag? Vårt svar är genom infrastrukturinvesteringar – i nybyggnation och underhåll så att t ex tågen går i tid. Det är också en skattepolitik och en arbetsmarknadspolitik som främjar företagande och ger människor lust, möjlighet och drivkraft att arbeta. Det är också, till minst lika stor eller större del, en skola för kunskap och ett Sverige som satsar på forskning och innovation. Det räcker inte att forska, vi måste få idéer och upptäckter att omsättas i praktiska förbättringar och affärsverksamheter (därmed inte sagt att grundforskning inte är viktigt!).
Hur ska vi få en skola för kunskap? Under åtta år genomförde Alliansen och Folkpartiet genomgripande skolreformer, som de allra flesta partier nu står bakom. Skolan behöver fortsättningsvis verktygen att jobba utifrån dessa reformer, t ex genom bättre villkor för lärarna. En viktig återstående reform – som inte påverkar det direkta arbetet i skolorna men väl förutsättningarna – är ett förstatligande av huvudmannaskapet för skolan. Skillnaderna mellan kommunerna – med tydlig större framgång i kommuner där Folkpartiet har varit med och styrt – är talande.
SAKFRÅGA. Ska Sverige göra en vänstersväng – eller värna valfriheten?
Hur mycket ska människor få bestämma själva över sina liv? Kommunal eller privat regi i välfärden ska egentligen inte spela någon roll – kvaliteten ska vara avgörande (sedan är det intressant att privata utförare ofta är mer uppskattade och kostnadseffektiva, och kan sporra utvecklingen även i offentlig regi-verksamheter). Men en mångfald av utförare är det som säkrar invånares, äldres, elevers, föräldrars och patienters möjlighet att välja
Hur befriar vi människor från fördomar och förutfattade roller? Det må handla om hudfärg, kulturell bakgrund, sexuell läggning, funktionsnedsättning eller kön, eller något annat, men kampen för lika rättigheter är förstås central. Här är inte skillnaderna så stora numera mellan partierna i de två regeringsalternativen, men Folkpartiet och liberalerna har en uppgift att bevaka och ständigt flytta fram positionerna mot diskriminering, för jämställdhet och tillgänglighet.
Så, till slut, den fråga som kräver många konkreta svar: Integrationen. Svaren handlar om arbete och utbildning. Om arbetskraftsinvandring och SFI-undervisning, validering av utländska akademiska examina, anti-diskriminering och mycket annat. Här behövs tydliga förslag och en livlig debatt. Skillnaderna mellan Folkpartiet och de andra i Alliansen, samt de rödgröna, bör lyftas fram och diskuteras. Valet ska inte bli en ”folkomröstning om invandring” – utan en tävlan i den bästa politiken och de bästa lösningarna på alla de utmaningar Sverige står inför.
Vi kommer inte att komma undan regeringsfrågan – den kommer att dominera valrörelsen, åtminstone i bakgrunden. Och det är förstås också högst relevant att fråga inte bara vad partierna vill göra, utan med vilka samarbetspartner de vill göra det. Det är den frågan som de rödgröna aldrig ville svara på inför valet i september. Men regeringsfrågans intresse och relevans får inte ta överhanden; den talar mycket för sig själv. Sakpolitiken måste få stå i förgrunden.
En bredsida mot privata alternativ i välfärden. Kraftigt höjd marginaleffekt för inkomsttagarna. Rejält höjda kostnader för att anställa unga. Den nya regeringens inriktning är knappast grunden för någon mittensamverkan.
VARNING. När regeringen tar vänsterkurvan försvåras framtida breda uppgörelser – och framväxten av nya jobb.
Den rödgröna regeringen inledde sin första vecka med en rejäl vänstergir kring välfärden och den ekonomiska politiken. En framgång för Vänsterpartiet om vinster i välfärden var väntad. Jonas Sjöstedt var tvungen att bevekas efter att själv inte ha får sitta i regeringen – men nu verkar han och partikamraten Ulla Andersson ha fått hålla i pennan nästan själva. De begränsningar för privata alternativ i välfärden som utlovas fokuserar på driftsformer och vinstnivåer, och bortser från kvaliteten – och, förstås, valfriheten – för patienter, elever och äldre. Till att börja med blir det ett flerårigt limbo i väntan på en utredning: en stor osäkerhet för välfärdsföretagarna, deras anställda och framför allt för dem som valt och uppskattar deras tjänster.
Hotet mot alla privata aktörer i vård, omsorg och skola – varav tusentals småföretag, ofta grundade och drivna mot kvinnor – innebär också konfrontation med Alliansen och de mittenpartier som Stefan Löfven så gärna vill samarbeta med. Ett kommunalt veto mot friskolor är något som inte minst provocerar Folkpartiet, eftersom det upplevs som ett stort avsteg från överenskommelsen i friskolekommittén. Att börja med att ignorera en viktig blocköverskridande uppgörelse är knappast den bästa grogrunden för att få till stånd fler. Konflikten är dessutom onödig om det är kvaliteten man bryr sig om: inget parti motsätter sig välgrundade kvalitetsmått, bättre uppföljning och krav på seriösa ägare. I den riktningen pekar Lärarförbundet med sitt förslag i dag – och sitt nej till kommunalt veto (DN debatt).
Höjda skatter var också väntade. Det gör inte de nu aviserade skattehöjningarna klokare, för vare sig staten, skattebetalarna eller andra. Höjd inkomstskatt från 50 000 kan låta lindrigt och rättvist men innebär en rejält förstärkt marginaleffekt – med liten, ingen eller rentav motsatt effekt på statsfinanserna och samhällsekonomin. Marginalskatt är ett område där Sverige redan är världsledande och det är inget att glädjas över; marginaleffekter är något som många bör bekymra sig över.
Uppdaterat: Senare i dag har besked också getts om ytterligare och ännu bredare skattesänkningar, för över en miljon svenskar som betalar statsskatt (20 procent ytterligare på inkomster över brytpunkten). De blir nu också nästan 100 000 fler. Det är ytterligare ett steg i fel riktning som ger berättigad kritik från både Saco och TCO (SVT: 1,1 miljoner får höjd skatt).
Samtidigt som drivkrafterna för utbildning och entrepenörskap kringskärs höjs också kostnaderna för att anställa unga kraftigt. Den återställda arbetsgivaravgiften var inte heller oväntad och ursäktas med att effekten av sänkningen varit liten. Sådana effekter är dock svårmätbara bland de många faktorer som påverkar anställnings- och expansionsbeslut. Frågan är förstås vad den omvända effekten blir. Det är ett stort vågspel med ungas jobb – och det blir knappast bättre av att det också blir betydligt dyrare att anställa personer över 65 år. Både att behålla erfaren kompetens och våga satsa nytt blir svårare.
Skattehöjningarna är inte främst partipolitiskt problematiska, och alla är inte förkastliga: dyrare alkohol och tobak är bara en fråga om hur långt man kan gå utan att göda illegal handel, och åtminstone jag har svårt att argumentera för bevarande av ”läx-RUT”. De stora skattehöjningarna på inkomster och jobb bidrar förstås starkt till att försvåra framtida breda uppgörelser – men framför allt riskerar de att undergräva den svenska ekonomin i ett känsligt läge. Skärpt marginaleffekt och dyrare ungdomsjobb är knappast den bästa medicinen om man vill ha fortsatt fler riktiga jobb, och fortsätta minska den dolda arbetslösheten.
Sverige har blivit duktigt på att få fler människor i arbete. Nu gäller det att den nya regeringen håller arbetslinjen – så att den dolda arbetslösheten inte börjar stiga igen.
GÄLLER FLER. Fler vill ha, och får också, jobb i Sverige. Foto: Arbetsförmedlingen, Camilla Veide.
Jobben dominerade välmotiverat valrörelsen – men budskapen från regeringsalternativen kunde vara förvirrande. Mot Alliansens 300 000 fler jobb sedan 2006 ställdes S-argument om högre arbetslöshet. Frågan är förstås hur man räknar på arbetslöshet. Svenskt Näringsliv ger i dag en intressant bild genom att ta upp också den dolda arbetslösheten – människor som skulle kunna arbeta men ändå inte ingår i arbetslöshetssiffran (DN Debatt). De är i åtgärder eller förtidspensionerade. Räknar man med dem i det Svenskt Näringsliv kallar den verkliga arbetslösheten blir siffran förstås högre – men mycket lägre nu än 2006, eller för den delen 2004. Räknas också långtidsarbetslösa blir skillnaden ännu större. Det är en skillnad som spelar roll för samhällsekonomin – men framför allt för de hundratusentals människor det handlar om.
Fler människor ingår helt enkelt i arbetskraften, kan och vill ta ett jobb. Många fler har alltså också ett jobb. Det var det viktiga syftet med Alliansens arbetslinje och därför ville och vill vi hellre tala om sysselsättning än arbetslöshet.
Som motargument hördes ibland att jobben och den ökade sysselsättningen bara var ett resultat av befolkningsökningen – som om jobb uppkom automatiskt, utan påverkan (positiv eller negativ) av politik och händelser i samhället. Den som försöker avfärda de ökade jobben i Sverige måste inte bara ha enorma skygglappar, för att kunna bortse från den värsta finanskrisen sedan 1930-talet och hur den påverkat andra industriländer. (Som Svenskt Näringslivs Ann Öberg och Susanne Spector skriver: ”I USA har arbetslösheten gått ner för att många har lämnat arbetsmarknaden. I Sverige har arbetslösheten ökat för att många har kommit in på arbetsmarknaden.”) Den som vill avfärda jobbtillväxten måste också ignorera diskussionen om arbetskraftens storlek och andel av befolkningen – och den dolda arbetslösheten.
Det kan verka grälsjukt att fortsätta valdebatten om jobben, tre veckor efter valet. Den debatten om debatten får vi snart lämna åt historieskrivningen. Men diskussionen om och definitionen och användandet av begreppen arbetslöshet, arbetskraft och sysselsättning är viktig för framtiden. Arbetslinjen måste bestå – fokus får inte flyttas till bidrag och åtgärder.
Jobbskaparna i företagen behöver goda förutsättningar. Alliansens och Folkpartiets reformer behöver fullföljas och byggas på. Utbildning, lärlingssystem och matchning med bättre arbetsförmedling krävs för att arbetsgivare med möjliga tjänster ska hitta rätt medarbetare. Flexibiliteten på arbetsmarknaden behöver öka – med tryggheten. Fler människor måste få chans till ett riktigt jobb.
Socialdemokraterna vill stärka svensk industri. Miljöpartiet vill stänga kärnkraftsreaktorer redan inom några år. Energifrågan gör åter entré i centrum av svensk politik – och regeringsbildning.
REDAN STÄNGT. Barsebäcks två reaktorer stängdes 1998 respektive 2005. Wikimedia/Jorchr.
Kommer några svenska kärnkraftsreaktorer att tvingas stänga genom politiska beslut mellan 2015 och 2018? Det blir ett av de viktiga beskeden att lyssna till när den tänkta S-MP-regeringen slutligen presenterar sitt program, för folket – och för industrin. Miljöpartiets avvecklingskrav ställs mot fen tidigare Metallordföranden Stefan Löfvens pragmatiska syn på den energikälla som står för 40 procent av Sveriges elförsörjning.
Det var symtomatiskt att S-ledaren under valrörelsen inte ville ge klara besked om kärnkraften – och den utpekas nu som en av de största knäckfrågorna inför den regeringsbildning som snart måste vara klar (SvD).
Vad statsministerkandidaten Stefan Löfven gärna talade om var satsningar på svensk industri. Frågan är förstås vad ett innovationsråd hos statsministern och en samordnande industrikansler kan göra för att få bättre fart på investeringar och framför allt nya jobb i en industri, som blivit alltmer kapitalintensiv men allt mindre arbetskraftsintensiv. Men är det något svensk industri varit och förblir, så är det elintensiv.
Alliansens och Folkpartiets energipolitik betydde att nybyggnadsförbudet för kärnkraft hävdes: nya reaktorer kunde ersätta gamla, vilket skulle innebära högre effekt och avsevärt längre livslängd, en stabil och ökad del av svensk energiförsörjning. Den elintensiva industrin har genom organisationer som Bas-El och Industrikraft verkat för att få förverkliga nya reaktorer, gärna tillsammans med statliga Vattenfall (vars nya VD Magnus Hall som chef för skogs- och pappersjätten Holmen varit ordförande i just dessa två organ, som tidningen Fokus påpekar).
I Europa har det investerats intensivt i energi de senaste åren – och även om det förnybara har gjort stora framsteg, har tyngdpunkten tyvärr varit betydligt smutsigare och klimatfientligare. Enligt Fokus har kapaciteten ökat med 100 gigawatt på tio år, det mesta i fossileldade kraftverk som drivs med olja, kol eller naturgas. Rysk gas och, tyvärr, svenskägd tysk brunkol bidrar tillsammans med en försvagad europeisk industri efter krisen till att vi står inför en överdimensionerad europeisk energisektor. Det ger givetvis svagare incitament att nyinvestera i t ex kärnkraft. Men det väcker två frågor.
Menar vi allvar med framtidstron på svensk, och europeisk, industri? Och vill vi inte prioritera avveckling av smutsiga kolkraftverk och minskat beroende av fossil energi? Det är också frågor som bör bli avgörande för svensk kärnkrafts framtid: fortsatt drift, och eventuell ersättning med nya reaktorer – eller framtvingad snabbavveckling.
Eller som frågan kan formuleras för en påstått industrivänlig rödgrön regering: Räcker kanslern – och kraften?
En av tre väljare har ännu inte bestämt vilket parti de ska rösta på. Skillnaden mellan regeringsunderlagen är betydligt mindre än så, det räcker gott och väl att övertyga en tredjedel av tredjedelen. Nu handlar det om mobilisering och goda argument, som att
ATTRAHERAR ANDRA. Folkpartiet har förmåga att vinna väljare över blockgränsen.
Det blir sett spännande val i år igen. De som trodde att allt var avgjort på förhand har fått tänka om. Förutom opinionsmätningar med ett halverat gap eller mer sista veckan, har 1,8 miljoner svenska väljare ännu inte bestämt sig när några få dagar återstår till valet (SR Ekot). De flesta lutar förvisso åt ett visst parti, eller väljer inom samma block av partier, men skillnaden mellan Alliansen och de rödgröna är betydligt mindre än så. Det handlar om några hundratusen väljare. En tredjedel av tredjedelen osäkra räcker gott och väl.
Många väljare har angett sig som osäkra också i de otaliga opinionsmätningarna. Det visar potentialen – inte minst för den sida som ligger i omkörningsfilen. Väljarna ser att deras röst spelar roll och kan bidra till att avgöra vilken regering vi får. Och regeringsfrågan i sig fortsätter förstås att tala till Alliansens fördel – särskilt när V-ledaren Sjöstedt åter höjer kraven för att ingå i eller stödja en S-ledd Löfven-regering (DN).
Alliansen stärks också av att jobbpolitiken visar sig framgångsrik. Arbetslösheten fortsätter att sjunka – även för långtidsarbetslösa (SR Ekot).
De sista dagarna handlar om att mobilisera och entusiasmera de egna troliga och potentiella väljarna. Alla som lutar åt Folkpartiet och Alliansen måste övertygas! Starkare liberaler inom Alliansen kan också vara strategiskt viktigt för den andra viktiga uppgiften: att övertyga väljare från andra sidan. Folkpartiet lockar mittenväljare – vi har sakfrågorna och argumenten. Rösta för skolan, försvaret och jämställdheten!
Valdebatten kretsar mycket kring siffror. Men bakom siffrorna sysselsättning och utanförskap finns människor, som fått nya, riktiga jobb. Människor som sluppit förtidspensionering och har en chans att bidra till den gemensamma välfärden, och försörja sig själva. Människor som förverkligat affärsidéer eller expanderat sina företag och kunnat anställa andra.
FLER RIKTIGA JOBB. Kokerskor (dessa dock i Frankrike, där jobben inte blivit så många fler; Wikimedia, GretchenLouise).
Alla som följt valrörelsen och tittat på någon utfrågning eller partiledardebatt riskerar att bli snurriga av siffror. Jag själv har här på bloggen också bidragit, förhoppningsvis med tydlighet kring vad siffrorna står för. Det som man i sifferexercisen kan tappa bort är att det handlar om människor av kött och blod. Människor som har fått, och skapat, jobb. Låt oss därför rekapitulera och försöka beskriva de viktiga siffrorna.
300 000 nya jobb har tillkommit, netto, sedan 2006, trots den värsta finanskrisen sedan 30-talet. Det är riktiga jobb, som ger många svenskar och deras familjer trygghet i inkomst och pensionspoäng, och friheten i egen försörjning.
För vissa verkar det ibland som en naturlag att fler jobb skapas när befolkningen växer. Så är förstås inte fallet. Det kräver en ekonomi som fungerar normalt. Den chock som Sverige och andra västländer utsattes för 2008-2009 var allt annat än normal. Sverige med vår exportberoende ekonomi påverkades snabbt och kraftigt, BNP föll med fem procent 2009. Under den förra krisen på 90-talet drabbades vi också hårt – då föll sysselsättningen med 500 000 på fyra år, som DN:s ledarsida påpekar. Sedan dess har vi till skillnad från många andra länder gjort vår hemläxa ordentligt och genomfört viktiga strukturreformer, men den ekonomiska politik som förts av en ansvarsfull regering har naturligtvis spelat roll. Ingen kan på allvar diskutera den svenska ekonomin och arbetsmarknaden 2014 utan att betrakta vår omvärld, där många andra europeiska länder fortfarande kämpar med följderna av krisen.
Sverige påverkas förstås fortfarande av att Europas ekonomiska utveckling inte vill lyfta. EU-länderna är vår största exportmarknad. Det som har hållit oss uppe är i stora stycken den inhemska ekonomin och hushållens konsumtion. Det handlar alltså, återigen, om vanliga svenskar, människor av kött och blod, som har sett ett ekonomiskt utrymme tack vare lägre räntor och skatter. Jobbskatteavdragen har gjort det lönsamt att arbeta och gjort att fler människor har velat och kunnat jobba; de har sannolikt bidragit till minst 100 000 av de nya jobben. Men de har också gett alla som arbetar mer kvar i plånboken, med inriktning på låg- och medelinkomsttagare. Undersköterskor, industriarbetare, sjuksköterskor, lärare, ingenjörer och byggnadsarbetare är dem som har fått tusentals kronor mer att röra sig med, varje år. Det skapar också trygghet. Det ger också större frihet.
Vi har fått många nya invånare i Sverige på senare år. Vår öppenhet och humanism är något att vara stolta över – men vi blir själva också vinnare på invandring. Integrationen måste bli bättre, nya svenskar måste snabbare komma i jobb, men ännu en siffra visar att det är långtifrån den omöjliga utmaning som vissa främlingsfientliga krafter vill påstå. Två av tre av de nya jobben, 200 000, har fyllts av personer födda utomlands.
Ett av Alliansregeringens viktigaste mål har varit att minska utanförskapet. Under S-regeringens år försvann stora delar av personer ur arbetslöshetsstatistiken genom långa sjukskrivningar eller rentav förtidspension. Den utvecklingen har brutits – läs gärna Cia Benteles gripande berättelse för en personligt exempel på hur människor bemöttes och påverkades, då och nu (Stockholmsbloggen: 2005 – förtidspension, 2014 – heltidsarbete). Ca 200 000 färre lever nu i utanförskap. Allt fler ingår i arbetskraften och befinner sig därmed närmare chansen till ett riktigt jobb. Sjukförsäkringen ska nu arbeta efter att inte bara se hur sjuka människor, utan hur friska de är; om du inte kan jobba med det du gjort tidigare, finns det något annat du kan göra? Jag är övertygad om att de allra flesta hellre vill ha ett jobb, även om det kräver byte av arbetsplats och uppgifter och viss omskolning, än att sjukskrivas och förtidspensioneras bort från arbetsmarknaden.
Totalt når Sverige den högsta sysselsättningsgraden i EU, 80 procent – det mål som Göran Persson som bekant aldrig nådde. Vad betyder då det, för människor? Jo, att i Sverige är det normalt att arbeta. Framför allt kvinnor arbetar i mycket högre utsträckning än i andra industriländer, och det ger både kvinnorna ökad frihet, och större trygghet för deras eventuella familjer. När S och andra talar om vår höga ungdomsarbetslöshet ska man samtidigt komma ihåg att många som studerar – rentav gymnasieelever – då räknas som arbetslösa.
Mycket har alltså blivit bättre i Sverige – inte bara i statistiken, utan bland människor, i verkligheten. Men allt är inte perfekt. Vi måste få ännu fler jobb – genom att fortsätta och utveckla dagens politik kan vi nå fem miljoner i arbete inom några år. Vi måste förstärka och snabba på integrationen av nya svenskar – med just jobb, och språket, som ofta kan komma parallellt med och genom jobb och praktik. Vi måste rusta skolan, fullfölja kunskapsreformerna som har genomförts och nu börjar få effekt, och gå vidare med det som Folkpartiet har gått i bräschen för: fokus på undervisning och arbetsro, och på lärarna, med högre löner, bättre löneutveckling, och fler verktyg. Vi behöver ett utbyggt och väl fungerande lärlingssystem för att fler unga ska kunna förvärva viktiga yrkeskunskaper – som leder till välbehövliga jobb. Vi ska stärka Sverige som forskningsnation och utveckla samarbetet för konkurrenskraft och innovation inom Europa – och med ökad frihandel med USA och andra.
Vad vi inte behöver är höjda skatter på arbete. Skattehöjningar som fokuserar på människor som satsar på utbildning och karriär, och på ungas jobb i restaurangbranschen och annorstädes. Högre inkomstskatt, högre arbetsgivaravgift för unga och höjd restaurangmoms vore sannolikt förödande – särskilt i ett läge när ekonomierna fortfarande haltar hos flera av Sveriges viktigaste handelspartner och vi är beroende av en god utveckling på hemmaplan. Vi behöver inte fler åtgärder, eller som S föreslår trainee-program som kommer skapa nya arbetsuppgifter för anställda i vården och skolan som borde ägna sig åt patienter och elever – inte arbetsmarknadspolitik. Trainee-program som, vilket SvD:s Per Gudmundson påpekar, knappast kan kallas ”riktiga jobb”, även om Stefan Löfven försöker. Mellan 1950 och 2005 skapades nästan inga nya jobb i privata företag. Vill vi tillbaka dit?
Alla förtjänar en chans. Genom god utbildning och en ekonomi som skapar nya, riktiga jobb. Vi har nått en bra bit, men vi ger oss inte. Vi vill mer.
Alliansen har presenterat en rad reformer för nästa mandatperiod och i dag också sitt gemensamma valmanifest. Samtidigt präglas den rödgröna oppositionen av fortsatt motstridiga besked, och en orutinerad statsministerkandidat.
GER BESKED. Folkpartiet och Alliansen levererar både resultat och besked inför framtiden. Bild alliansen.se
Med knappt två veckor till valet klarnar de bägge regeringsalternativen – åtminstone på så sätt att det ena alternativets tydlighet kontrasteras allt skarpare mot den andra sidans otydlighet. Medan Alliansen ger besked om framtiden verkar de rödgrönas splittring snarare fördjupas, och Alliansens framtidsbesked grundar sig dessutom i tio års samarbete, varav åtta år med en stabil regering som har gett tydliga resultat. I går kunde Jan Björklund, Fredrik Reinfeldt, Annie Lööf och Göran Hägglund fira Alliansens tioårsdag med att berätta att det nu är 300 000 nya jobb som har tillkommit sedan 2006. Det ger trovärdighet till målet med fem miljoner människor i sysselsättning 2020.
När Alliansens valmanifest presenterades i dag finns två perspektiv att lyfta fram. Först det sakpolitiska innehållet, där alla fyra partier har vunnit stöd i sina profilfrågor. Folkpartiet har som jag skrev i går fått stort genomslag för jämställdheten och skolan, och satsningarna på skolan är det som ekonomiskt får allra störst utrymme de kommande åren, 55 procent av 26 miljarder. Integrationen är det tredje område där Folkpartiets förslag fått genomslag i Alliansen. Tidiga svenskstudier, redan under tiden på en flyktinganläggning, och komvux-studier parallellt med instegsjobb är några av de förslagen. Integrationen måste bli bättre, även om utlandsfödda i hög utsträckning nu får jobb; 200 000 fler jobb till utlandsfödda är resultatet sedan 2006.
Nyheten från Alliansen i går var en ytterligare satsning på utbildning och jobb, med lärlingslöner, för att få fart på det spirande men hittills inte tillräckligt omfattande svenska lärlingssystemet, som har många framgångsrika förebilder i andra länder (Expressen). Och i dag stod företagsklimat och bostadsbyggande i fokus: Begränsat sjuklöneansvar och kraftigare ungdomsrabatt upp till 23 år. 300 000 nya bostäder till 2020, vilket också ska bidra till jobbmålet till 2020. Jobbmålet överträffar för övrigt dagens prognoser med 50 000 jobb (och prognoserna i sig bygger ju naturligtvis på att dagens politik och arbetslinje får fortsätta) (DN, Aftonbladet, Expressen, Alliansen: Vi bygger Sverige).
Det andra perspektivet på Alliansens valmanifest är förstås – alternativet. Eller avsaknaden av alternativ. Fortfarande, knappt två veckor innan valet, är de rödgröna svaren skyldiga i en lång rad frågor. I gårdagens utfrågning av Stefan Löfven (S) i SVT, följt av Jonas Sjöstedt (V) i debatt mot Jan Björklund om valfrihet och vinstförbud i välfärden, snarare fördjupades skillnaderna. Löfven vill, liksom Folkpartiet, fokusera på kvaliteten i skola, vård och omsorg, och han vill inte se ett vinstförbud. Det är en klok grundinställning som dock står i skarp kontrast till vänsterledarens upprepning av vinstförbud som ett absolut krav för att stödja Löfven som statsminister och vara en del av ett rödgrönt regeringsunderlag, med eller utan egna V-ministrar i regeringen. Också i fråga om försvaret och kärnkraften har Löfven en i grunden klokare linje än sina samarbetspartner; där går skiljelinjen tydligt också mellan S och dess favoritpartner Miljöpartiet, en skiljelinje som Löfven i går underströk kraftfullt (Aftonbladet: Löfven redo köra över MP).
Regeringsfrågan är alltid viktig i svenska val. I år kanske mer än någonsin. Stefan Löfven verkar vara en genuint sympatisk och förnuftig socialdemokrat, men förutom problemet med sitt regeringsunderlag har han också att tampas med sin egen bristande rutin, som också blev tydlig i går. Väljarna har alla skäl att fråga sig vilket regeringsalternativ och vilken statsministerkandidat de verkligen litar på.
Rasmus (liberal) 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.