Migrationspolitiken från 2010 mötte en förändrad verklighet efter 2014, och behövde förändras. Det betyder inte att migrationspolitiken var fel 2010 – eller att den framgångsrike statsministern Fredrik Reinfeldt kan stämplas som misslyckad. Grunden för det öppna Sverige måste bestå.
Politik skapas aldrig i ett vakuum, utan måste förhålla sig till verkligheten. Sedan 2014 har många haft anledning att ompröva sina ställningstaganden, inte minst kring migration. Nyligen har det kommit flera avståndstaganden från en politik som man nu anser ha varit orealistisk. En politik för vilken den förre statsministern har blivit en symbol. Fortsätt läsa ”Migrationspolitiska betraktelser och bekännelser”→
I dag kanske piskan åter höjs mot Raif Badawi – som ska straffas för att ha vågat uttrycka en egen åsikt i den saudiska diktaturen. I dag skriver Birgitta Ohlsson, Hanna Gerdes och jag om att omvärlden måste uppmärksamma Badawi och hans modiga olyckskamrater. Och vi måste låta våra ungdomar diskutera och lära känna yttrandefriheten och dess betydelse.
Raif Badawi, foto via Svenska Pen/Wikimedia.
Det fria ordet är starkt – därför är det också så utsatt. Makthavare världen över provoceras av människor som vågar uttrycka egna åsikter, säga emot, genera makten, avslöja lögner eller ge motbilder och motargument. Den unge saudiske liberalen och bloggaren Raif Badawi är ett, smärtsamt aktuellt, exempel. I dag kanske ytterligare en del av hans absurda straff på 1 000 piskrapp kommer att utdelas. Det är piskrapp som måste ljuda över världen, för att ha en chans att stoppa dem. Vi har alla ett ansvar att säga ifrån, hur lönlöst det än kan verka, och peka på just det absurda, det omänskliga, det ofattbart omoderna i både kroppsstraffet, och att bestraffa åsikter och yttranden. Den öppna debatten och kritiken är både en viktig del av att hjälpa de förföljda, förtryckta och tystade – och en tydlig manifestation av vad yttrandefriheten innebär, i fria och stabila länder.
En olycksbroder till Badawi är förstås den svenske samvetsfången Dawit Isaak, fången sedan många år i ett eritreanskt fängelse. Och de har tyvärr många andra bröder och systrar världen över. En del av dem får skydd i fristäder. Fristadsprogrammen kan och bör ge skydd åt fler, i städer, och inom fler konstarter och uttryckssätt, som nu sker i Stockholm efter bland annat våra liberala initiativ. Det internationella nätverket av författarfristäder (samordnat i ICORN) är ett sätt att hjälpa.
I går tilldelades Badawi Europaparlamentets Sacharovpris vilket gläder bl a liberala Europarlamentarikern Cecilia Wikström (SvD). Uppmärksamhet kring yttrandefrihet och de förföljda i omvärlden och här på hemmaplan är ytterligare ett sätt att kämpa för det fria ordet.
2016 fyller Sveriges första och världens äldsta tryckfrihetsgrundlag 250 år (1766 års tryckfrihetsförordning, liberalen Anders Chydenius initiativ, har genom åren förändrats, inskränkts, ersatts och utvidgats till den som gäller i dag). Detta märkesår borde firas som Frihetsåret 2016, menar vi liberaler i Stockholm och kulturnämnden (Anne-Lie Elfvén, Hanna Gerdes och jag). Och då kan vi inte bara studera vår egen varierade och stolta historia av yttrandefrihetskamp. Vi måste också uppmärksamma dagens förtryckta och tystade röster, dagens yttrandefrihetskämpar och mänskliga rättighetsaktivister.
När Birgitta Ohlsson, Hanna Gerdes och jag i dag skriver hos Nyheter24 om Badawi och Frihetsåret, föreslår vi ett sätt att föra in den historiska och aktuella yttrandefrihetsdebatten i skolorna. Den svenska skolan har ett tydligt uppdrag kring demokrati och värdegrund. En antologi för och om yttrandefrihet borde tas fram, som ett verktyg och hjälpmedel – med berättelserna om och texter av Badawi, Isaak, och andra, t ex fristadsförfattare genom åren. Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj var förvisso inte fristadsförfattare i Stockholm eller Sverige men är ett annat aktuellt exempel.
Är pennan mäktigare än svärdet, är en fråga man kan ställa sig inför Raif Badawis piskstraff, eller Dawit Isaaks långvariga fångenskap. Svaret är ändå ja. Det är därför makthavarna räds det fria ordet. Det är därför yttrandefriheten måste diskuteras och hållas levande. Yttrandefrihet är inte ett brott. Det är en rättighet.
Nej, all världens flyktingar vill inte till Sverige. Nej, brottsligheten och otryggheten ökar inte. Och nej, svenskarna vill inte stänga gränserna för människor på flykt från krig och död. De är både för generösa och för smarta.
FLYKTVÄG OCH DÖDSRISK. Färre personer än i fjol drunknar på flykt över Medelhavet – men de är redan långt över 2 000. (Bilden föreställer människor i liknande situation utanför Guatemala. US Navy.)En solig sensommarlördag; en triumfatorisk Jimmie Åkesson levererar ett av de mer förfärligare talen på länge. Han gör sig till talesman för ”Sverigevänner” vilket tydligen innebär att stänga våra gränser för människor på flykt, bryta mot internationella och allmänmänskliga lagar, och sprida en lögnaktig bild av Sverige. De självutnämnda ”Sverigevännerna” i SD är nämligen de som allra mest ägnar sig åt att baktala och svartmåla vårt land. (Lena Mellin i Aftonbladet: Åkessons lögn – tror han på den själv?; SR Ekot.)
I flyktingkrisens 2015 är det många som lever i skilda verkligheter.
Fler människor än någonsin efter andra världskriget – 60 miljoner är på flykt från krig och förtryck i bland annat Syrien och Eritrea. De flesta av dem är flyktingar inom det egna landet, eller i de närmaste grannländerna, men fler och fler söker en trygghet i Europa, 270 000 hittills i år – mer än under hela 2014. Långt över 2 000 av dem har mött drunkningsdöden i Medelhavet; tack vare EU-ländernas räddningsinsatser har många gånger fler räddats från fartyg, båtar och flytetyg i sjönöd. Vi har väl alla sett och hört bilderna och berättelserna, desperata människor som med hopp i blicken, ibland med sina barn i armarna eller på ryggen, oförtrutet rör sig mot Europa, över vatten, gränsstängsel och järnvägsspår. Många sätter hoppet till flyktingsmugglare. 71 mötte döden instängda i en lastbil som hittades övergiven i veckan i Österrike. Andra dör i tågtunneln under Engelska kanalen.
Av de 60 miljonerna på flykt i världen söker sig en liten bråkdel till Sverige. En större bråkdel söker sig till Tyskland, som häromveckan slutade att följa Dublinförordningen och inte längre ska skicka tillbaka flyktingar till första asylland inom EU. Enligt Åkessons logik är det vi i våra ”generösa” länder som bär skulden till flyktingdöden i vågorna, lastbilarna och tågspåren. Men vi talar alltså om människor som söker en sista utväg, som Åkesson vill stoppa genom att utsläcka deras hopp om en tillflyktsort i Europa.
Jag inser när jag skriver dessa rader att det i vissas ögon kan stärka SD:s ställning och självbild: ytterligare en liberal storstadsbo som ska berätta hur det verkligen ligger till. Men när Jimmie Åkesson talar om sig och sina meningsfränder som ”Sverigevänner”, när han talar om sin (!) ovilja att integreras, när han och hans parti spelar och spär på människors rädsla och oro för att befästa och fortsätta sin uppgång i opinionen – då väcks min ilska.
Jag måste säga ifrån. Åkesson och SD talar inte om mitt Sverige; de talar inte i mitt namn. Och de talar heller inte i svenskarnas namn, för de allra flesta stödjer en human inställning till flyktingar, och opinionen har snarast blivit mer flyktingvänlig genom åren. Den folkomröstning om invandringen som Åkesson efterlyser är inte bara ett orealistiskt spel för de xenofoba gallerierna – om den överhuvudtaget var möjlig skulle den inte gå hans väg.
Det är dock bra att Åkesson och SD nu öppet säger nej till integration, som de så länge motarbetat. För det är om integrationen vi måste tala. Självklart finns legitima grunder att diskutera såväl flyktingmottagandets former som framför allt integrationspolitiken, som också handlar om friare förutsättningar för arbetsmarknad, bostadsmarknad och näringsliv. Utrymme finns för förbättringar, och debatten tjänar inte på att vi slår varandra i huvudena med epitet som bäst sparas åt de verkliga främlingsfienderna och rasisterna. Nu väntar ytterligare ett EU-möte om flyktingfrågorna (SR Ekot). Det som krävs är naturligtvis att man äntligen kommer fram till en lösning där fler länder än Tyskland, Sverige och några till tar ett större ansvar. En åtgärd kan också vara att alla länder snabbare behandlar ansökningar från människor som inte har behov av skydd i lagens mening; i många Balkanländer är livet besvärligt, men det är en milsvid skillnad mot helvetet i t ex Syrien.
Det vi aldrig får glömma är att asylrätten inte kan och inte får inskränkas. Den är stadfäst i internationella lagar och konventioner. Och den grundar sig i den allmänmänskliga och humanitära grundprincipen om alla människors lika värde. Därför måste vi se inte bara hur fler europeiska länder kan ta ett större ansvar, utan också hur vi kan ge människor med skyddsskäl lagliga vägar att utnyttja sin lagliga rätt att söka asyl.
Förutom legala och humana skäl talar dessutom vårt egenintresse för invandring. Vi liksom andra åldrande västländer behöver de nya invånarnas kompetens och energi; många har både utbildning och framför allt drivkraft med sig. Redan i dag bygger stora delar av välfärden på invandrare (Anna Starbrink: Utan invandrare stannar vården). Rent egoistiskt kunde vi förstås välja ut enbart de som verkar bli mest lönsamma – om det inte vore för lagarna och humaniteten, som sagt. Senaste Economist benämner det träffsäkert i en ledare: Let them in and let them earn. Och vem kan inte hålla med Ahmad i dagens reportage i SvD (En flykt genom nio länder): hade det inte varit bättre om han kunnat söka asyl lagligt, och investerat sina besparingar här istället för att betala flyktingsmugglare?
Vi har råd med invandring. Vi är ett rikt land, där jobb och idéer kan frodas. Och framför allt har vi inte råd att avstå, om vi vill bevara vår välfärd – och stå upp för frihet i världen.
Svenskarna reagerar rationellt på den säkerhetspolitiska situationen genom ett ökat stöd för Nato. Den nya regeringen väljer dock att sticka huvudet i sanden. Nato-medlemskap är frågan som inte ens får utredas. Det är inte seriös säkerhetspolitik – och det är i sig oerhört oroande i dagens läge.
RYSK JAKT. MiG-31 hör till de ryska stridsflygplan som rört sig över norra Europa i stor omfattning de senaste dagarna. Wikimedia/Pichugin.
Utrikespolitiken har kommit närmare på senare år. Slutet på den lyckliga perioden efter kalla kriget, med ökade spänningar till följd av auktoritära staters upprustning och agerande i Europas närhet, påverkar i högsta grad även Sverige. Den nya regeringens stora utrikespolitiska markering har handlat om Israel och Palestina (där en lösning är efterlängtad och välbehövlig för hela världen, även om man kan ifrågasätta nyttan av och tidpunkten för ett erkännande av en palestinsk stat som Margot Wallström skriver om på DN Debatt). Men vårt närområde kräver i rådande läge den största uppmärksamheten.
Det handlar i klarspråk om ett mer auktoritärt och aggressivt Rysslands återkomst, demonstrerat så sent som i tisdags av omfattande ryska flygrörelser som den här gången lyckligtvis kunde mötas och följas av svenska Jas-plan (AB, Expressen). Sverige har i detta läge att se till våra, och våra allierades intressen. För låt oss fortsätta tala klarspråk: Sverige är inte längre alliansfritt, eller neutralt. Vi har allierade, i våra nordiska och baltiska grannar och i EU. Och vi kan inte stå neutrala inför frågor om demokrati och staters och folks rätt till självbestämmande. Det är följden av en utveckling i Sverige och i vår omvärld, och av medvetna politiska beslut. Svenskarna själva verkar reagera rationellt på förändringarna och fler är nu för än mot Nato-medlemskap, enligt två färska undersökningar (TV4/Novus – även TT/AB; Aftonbladet/Sverige Tycker). Tyvärr har varken den politiska retoriken eller beslut på andra områden hunnit ikapp den förändrade verkligheten.
Vi i Sverige har helt enkelt ett stort behov av att se över vår försvarspolitik och säkerhetspolitik. Det första har påbörjats, om än i försiktiga steg: resurserna till försvaret utökas, och inriktningen är mer tydlig ett försvar av det svenska territoriet och svenska intressen. Men säkerhetspolitiken i stort släpar efter.
Nog har viktiga säkerhetspolitiska steg tagits, genom EU-medlemskapet men också Partnerskap för fred där vi samarbetar tätt med Nato. Vi har också utfärdat en ensidig solidaritetsdeklaration till våra grannländer, och så sent som i höst har vi undertecknat mer långtgående värdlandsavtal för att kunna ta emot Nato-styrkor, och uppgraderats till ”guldstatus” bland Natos icke-medlemspartner. Dessa positionsförändringar har dock inte diskuterats i sin helhet så stort och öppet som de hade förtjänat. Samtidigt har det svenska försvaret krympts till oigenkännlighet. Vi har därför inte längre möjlighet att själva värja oss mot kraftfullare aggressioner. Följden är att bilden av Sverige som alliansfritt och neutralt kvarstår, samtidigt som vi befinner oss i ett säkerhetspolitiskt limbo. Vi är inte Nato-medlem – men vi är tätt knutna till den västliga försvarsalliansen av demokratier, och vi står entydigt i det västliga demokratisk lägret både till vår natur och genom vårt medlemskap i EU.
Sveriges säkerhetspolitiska limbo uppmärksammas av ambassadör Tomas Bertelman i en utredning som beställts av försvarsberedningen och den förra Alliansregeringens försvarsminister Karin Enström (M). Hans förslag är att vi rätar ut frågetecknen och väljer väg: Inne eller ute? Allierad eller alliansfri? Nato eller inte? Men ryggmärgsreaktionen från den nya rödgröna regeringen och den socialdemokratiske försvarsministern Peter Hultqvist är ett regelrätt: Nej. Utan närmare reflektion (DN, Aftonbladet). Och de får lika oreflekterat stöd av det alliansfrihets-etablissemang som så länge dominerat svensk säkerhetspolitisk debatt och som återfinns bl a på Aftonbladets ledarsida. Hur anakronistiskt det än är, hur otidsenligt, föråldrat och inadekvat, är det fortfarande kalla krigs-linjen som gäller. Dessa debattörer är förstås nöjda med att den nya regeringen prisar alliansfriheten, i presens, i sin säkerhetspolitiska linje.
Bertelmans utredning och förslag är mycket seriösa. Regeringens säkerhetspolitiska linje är det inte. Eller som min partivän, försvarsutskottets ordförande Allan Widman, uttrycker det: ”Ansvarslöst” (SvD).
Nato-medlemskap är helt enkelt frågan som inte får utredas, eller helst ens omnämnas. Trots att det bara handlar om just en utredning – det tryggaste och mest traditionella svenska sättet att lösa viktiga frågeställningar genom att kartlägga kunskap och ge ett gediget underlag för beslut – blir det nej, rakt av. Säkerhetspolitiska beslut kräver tydligen ingen kunskap. De kan glatt grundas på ideologi, våta fingertoppar och socialdemokratisk intuition som inte verkar förändrad sedan 60-talet. Skillnaden är att den tidens socialdemokratiska regering kontrollerade en av världens starkaste försvarsmakter.
Om den rödgröna regeringen vill riva upp det finanspolitiska ramverket bör man göra det öppet och genomtänkt. Inte i skymundan för att lösa interna knutar. Vår nya finansminister sätter inte bara sin egen politiska utan hela Sveriges ekonomiska trovärdighet på spel.
TROVÄRDIG? Magdalena Andersson sätter sin politiska och Sveriges ekonomiska trovärdighet på spel.
Knappare ekonomiska tider utlovades inför valet, och från Alliansen var listan med kostsamma reformer kort. Så inte från de rödgröna. Socialdemokraternas Magdalena Andersson försökte tävla med Anders Borg i ansvarstagande för ekonomi och statsfinanser, men som finansminister har hon nu både det egna – och två andra partiers dyra löften att ta hänsyn till. Då behöver det skapas utrymme för – ofinansierade – satsningar. Även de markanta skattehöjningarna på inkomster och arbete räcker nämligen inte, de dyra löftena ryms inte inom de finanspolitiska ramarna, och därför är det politiskt snarare än ekonomiskt utrymme som Magdalena Andersson vill skaffa sig.
Det politiska utrymmet för ofinansierade utgifter och negligerat överskottsmål försöker de rödgröna skapa genom att skylla på sina företrädare i Alliansen. Men det är inte ”tomt i ladorna” – tvärtom är statsfinanserna i gott skick, efter en av de värsta finanskriserna i mänskligt minne. Det bekräftas nu av finanspolitiska rådet – och egentligen också av Magdalena Andersson själv.
På hemmaplan målar finansministern upp en mörk bild av tillståndet i svensk ekonomi och statens finanser. När hon åker utomlands, till IMF och de europeiska kollegorna i Ekofin, låter det annorlunda. Och ser man till hennes egna prognoser över t ex BNP-utveckling och arbetslöshet, så skiljer de sig bara marginellt från Anders Borgs motsvarande siffror i augusti.
Det som skiljer från Alliansen och Anders Borg är de slopade ambitionerna att nå överskottsmålet. För den plötsliga beredvilligheten att de facto överge budgetreglerna får den nya rödgröna regeringen berättigad kritik från experterna i det tunga finanspolitiska rådet – redan innan budgeten i sin helhet har presenterats. Att kritiken skulle få någon förebygga de effekt är sannolikt en svag förhoppning. Trots att vi nu har en god ekonomisk utveckling, med inte bara fler jobb utan också månad för månad minskande arbetslöshet, kommer statsbudgeten fortsätta att gå med stora underskott. Om man inte kan nå balans i någorlunda goda tider, hur ska det då gå om – när – det blåser snålare igen? Hur ska man hantera utmaningarna när de äldre, och framför allt de äldre äldre med större behov av vård och omsorg, verkligen börjar bli fler? Vad är den rödgröna strategin mot den demografiska utmaningen?
Särskilt bekymmersam är svajigheten om statsfinanserna när den kombineras med lägre ambitioner för jobben.
Ibland är det bra att tänka kreativt utanför ramarna – men inte gärna för statsfinanserna. Samtidigt är Sveriges situation en annan och statsfinanserna starkare än på det krisartade 90-talet, då budgetreglerna infördes. Statsskulden är låg och sjunker automatiskt som andel av BNP om ekonomin fungerar med rimlig tillväxt. Självklart ska vi kunna diskutera och ändra det finanspolitiska ramverket. Överskottsmålet bör kanske ersättas med ett balansmål. Jag instämmer också med dem som förordar ett mer ändamålsenligt sätt att se på investeringar i infrastruktur, utan att direkt belasta statsbudgeten.
De ekonomiska och statsfinansiella ramarna måste dock debatteras öppet. Förändringar måste vara genomtänkta och välmotiverade. Budgetreglerna har lagt en grund för Sveriges stabila läge. De kan inte rivas ned förhastat och i skymundan – bara för att lösa de rödgrönas interna bekymmer.
Magdalena Andersson spelar ett högt spel när hon vill skapa sig politiskt utrymme för att få ihop de rödgrönas olika överbud i budgeten. Det hon sätter på spel är sin egen, regeringens och tyvärr Sveriges trovärdighet. Det kan bli dyrt, för trovärdighet är viktigt inte bara i politiken – utan också i ekonomin.
Invandringen har varit en av valrörelsens största frågor. Det är en fråga där merparten av svenskarna, och nästan alla partier är eniga. Humanistiska ideal och egenintresse talar för att säga ja till invandring och nej till rasism.
Ska Sverige vara ett öppet land, som tar emot flyktingar i behov av skydd, men även drar nytta av invandringens och rörlighetens fördelar? Ja, säger en stor majoritet av svenskarna. Ja, säger också i princip alla partier, utom ett. När frågan debatteras hamnar därför ofta invandringsfientliga sverigedemokrater i fokus. Det är naturligt ur ett perspektiv, i valrörelsen och partipolitiken, där de skiljer ut sig så kraftigt och tydligt. Men det är inte alls naturligt ur ett annat, och långsiktigt viktigare, perspektiv.
Hur ska vi bygga framtidens Sverige och se till att människor får alla chanser att bidra och förverkliga sig själva, oavsett om de är födda här eller har invandrat hit? Ur det perspektivet är det viktigare att debattera t ex integration och även arbetskraftsinvandring, där lösningarna, åsikterna och idealen går isär även mellan övriga, humanistiska partier. Den debatten tror jag att svenskarna gärna vill ta del av i betydligt större utsträckning.
Men låt oss nu i valrörelsens sista dagar diskutera just invandring i sig. Och det finns tre stora, tunga skäl som talar för varför invandring är bra och t ex Folkpartiet har rätt; varför rasism är både inhumant och dåligt och Sverigdemokraterna har fel.
Ja till invandring handlar om humanism. Sverige är en humanitär stormakt, får vi ofta höra, och vi ska höra och säga det med stolthet. Jan Björklund tydliggjorde det humanistiska perspektivet mycket tydligt i gårdagens duell mot Jimmie Åkesson i TV4:s partiledardebatt (Aftonbladet). Han gjorde det med känsla för de miljoner syrier och irakier som nu flyr krigets helvete, men också med ett personligt exempel, om sin mor som flydde från det naziockuperade Norge. Sverige ska hjälpa flyktingar på plats, men att tro att det är den enda lösningen är en chimär som SD tar till för att skönmåla fasaden framför sitt främlingsfientliga partibygge.
Invandring är också i vårt egenintresse. Det är skäl till att vara öppna för människor som vill komma hit och arbeta, och skäl till att förbättra integrationen.
Det måste gå snabbare från ankomst till arbete, frågan måste vara mer vad man kan och vill göra, mindre omhändertagande. Men läget ska inte heller svartmålas. 700 000 invandrare går till jobbet varje dag. Hundratusentals människor arbetar i företag som startats och drivs av invandrare. 200 000 fler utlandsfödda har ett jobb i dag än 2006 (trots finanskrisen). Tankesmedjan Fores lyfter också ett intressant perspektiv i dagens SvD: Utan invandring krymper landsbygdens kommuner.
Ja, eller nej, till invandring är också en fråga om realism. De yviga beräkningarna på vad man kan spara på minskad invandring är inte bara oseriösa och oerhört överdrivna (på så sätt får SD ihop 152 miljarder och kunna vara alla goda gåvors givare – till dem som haft turen att födas i Sverige; Expressen). Grunderna håller inte heller. De åtgärder SD föreslår är helt enkelt inte möjliga att genomföra, eller får långtifrån beräknad effekt, på grund av bl a internationella konventioner och EU-avtal. DN skriver i dag belysande om detta och framhåller hur Storbritanniens konservative premiärminister David Cameron, som tyvärr slagit in på en mer invandringsskeptisk populistisk linje, ändå misslyckats med att minska invandringen.
Starka skäl talar för att Sverige ska fortsätta att vara ett öppet land. I grunden handlar det om tro på människor och respekten för människovärdet. Jag avslutar gärna med Jan Björklunds ord till Jimmie Åkesson i går, när han beskrev hur modern flytt från Norge: ”Jag är glad att du inte var gränsvakt den natten.” Rösta ja till invandring och nej till rasism på söndag – gärna på Folkpartiet.
Europa arbetar på att ta sig upp ur den djupa krisen. Svensk ekonomi står stark, men vi påverkas av vår omvärld. Behovet av välskötta finanser och ansvarsfull ekonomisk politik har inte minskat – tvärtom.
Den europeiska ekonomiska situationen har blivit stabilare och det finns tydliga ljustecken. Samtidigt märks också bakslag och frustrerade förhoppningar, bl a i några av de största ekonomierna: Italien har åter drabbats av recession. Frankrike står och stampar. Tyskland är alltjämt dragloket, men bördan är tung och uppförsbacken – om än inte längre lika brant – lång och krönet ännu inte i sikte.
Till de tydligaste ljusglimtarna hör Sverige. Jämte Tyskland är vi ett av få länder i EU med högre produktion i dag än före krisen, som Johan Schück konstaterar i sin krönika i DN i dag (ej på nätet). Och det är inte det enda styrkebeskedet. Flera andra tecken på ljuspunkterna i svensk ekonomi har bl a jag noterat och beskrivit tidigare.
Sverige har fått över 250 000 fler jobb sedan 2006. 100 000 av dem kan enligt forskningen med stor sannolikhet kopplas till Alliansens arbetslinje som gjort det mer lönsamt att arbeta (SvD om finanspolitiska rådets bedömning). Statsfinanserna är starka. Arbetslösheten sjunker, framför allt för unga, och nu även för långtidsarbetslösa. Vi har redan tidigare bland den lägsta långtidsarbetslösheten i Europa – och den högsta sysselsättningsgraden. (Se också diagram nedan.) De som vill tala illa om svensk arbetsmarknad, i jämförelse med andra länder, får med andra ord anstränga sig så de blir… rödgröna i ansiktet.
Sverige har förvisso utmaningar. En av de största är de kvardröjande effekterna av krisen i Europa. Visst kan vi jämte Tyskland agera stödjande draglok, men som ett mindre, exportberoende land påverkas vi starkt av hur det går för våra grannar. Vår ekonomi växer nu främst av inhemska krafter; tillväxttakten dras ner av sviktande export (SVT om KI:s konjunkturprognos). Detta leder främst till två slutsatser – eller egentligen en.
Sverige behöver fortsätta förbereda sig väl på kriser i vår omvärld. Det handlar om starka statsfinanser och klok politik i EU – t ex framgångsrika frihandelsförhandlingar med USA. Och vi behöver en fortsatt stark inhemsk konjunktur. Sammanfattningsvis: vi behöver en ansvarsfull ekonomisk politik, likt den som tjänat oss väl sedan 2006. Vi behöver inte ett splittrat regeringsunderlag med massiva skattehöjningar på arbete som minsta gemensamma nämnare. Alliansen och Folkpartiet behöver förnyat förtroende, för Sveriges skull.
Jag vet inte om Sverigedemokraterna är stolta över Stockholm. Deras politiska förslag går i varje fall ut på att stänga ner huvudstaden, både för nya invånare och för utveckling. Det vore förödande för Stockholm och Sverige.
MÅNGSIDIGT MED MÅNGFALD. Några av Stockholms alla sidor, montage Wikimedia.
Ett Stockholm utan nya människor, nya bostäder och stadsdelar, nya idéer eller nya kulturella uttryck – det vore ett Stockholm som stagnerar. I Stockholmspolitiken har det alltid funnits olika åsikter om hur snabbt utvecklingen ska gå, och hur den ska se ut; var ska nya hus byggas, hur ska de kunna se ut, vad av ett äldre Stockholm och av omgivande natur är värt att bevara, hur ska vi få alla stockholmare att kunna ta del av den positiva utvecklingen, hur ska vi lösa trafiksituationen… Ingen seriös politisk kraft har dock på allvar sagt nej till utveckling överhuvudtaget. Förrän nu.
Sverigedemokraternas program för Stockholm, som det beskrivs av partiets företrädare Martin Westmont i Direktpress lokaltidningar (t ex ”min” Vårt Kungsholmen) handlar om att stänga Stockholm. Mest tydligt för nya invånare – och tydligen inte bara från andra länder, som vi är vana att höra från SD. Inte heller personer från andra delar av Sverige göre sig besvär, åtminstone inte om de har fyllt trettio år, när SD vill ”prioritera stockholmarna”. Hur det ska gå med företag och välfärd i Stockholm utan att t ex ingenjörer och sjuksköterskor från omvärlden (vare sig det är Aleppo, Bangalore eller Charlottenberg) kan komma hit är förstås en stor och obesvarad fråga. Detta redan innan vi ställer frågorna om vårt delade ansvar för medmänniskor på flykt, eller människors möjlighet att finna kärleken.
Sverigedemokraterna är ett parti som, med den välkända metaforen, har hittar en rejäl hammare: varje politisk fråga ser ut som en spik. Oavsett vilken utmaning man ställs inför är svaret minskad invandring. Så tydligen också för bostäderna. Vi ska inte bygga mer – utan stänga Stockholm.
Sverigedemokraternas endimensionella och främlingsfientliga syn på invandring blir extra problematisk i Stockholm. Invandrarna som de påstår tar ”våra” jobb och bostäder har haft en avgörande roll för att Stockholm är den dynamiska stad och region vi är i dag. Många flyttade in i miljonprogramshus som när de stod färdiga inte hade några hyresgäster. De har fyllt och fyller viktiga uppgifter i näringsliv och välfärd. Var fjärde vårdanställd och var tredje buss- och tågförare i Stockholm är utlandsfödd.
Främlingsfientligheten återspeglas också i en uttalad kulturfientlighet. Häromveckan var det riksdagsledamoten Margareta Larsson som ville slänga i hennes ögon misshagliga konstnärer i fängelse – nu vill hennes Stockholmskollegor stoppa allt kulturstöd till det tydligen osvenskt nyskapande och annorlunda. Nej till fria teatrar men ja till Skansen (som ju dock är ett statligt ansvar) och vikingamuseum. Den fria kulturens betydelse för yttrandefrihet och samhällsdebatt verkar betydelselöst för en sverigedemokrat. Man kan också undra hur SD ställer sig till Stadsmuseets kommande nya basutställning som bland mycket annat lär skildra invandringens och invandrarnas betydelse för alla tiders Stockholm. Hur de tror att entré bara för personer utan svenskt medborgarskap skulle främja integrationen. Eller hur de ser på Stadshuset med sina tre kronor men med drag av bl a italienskt dogepalats – som på sin tid var ett kontroversiellt nybygge.
Stockholm har med några få undantag alltid varit en växande stad – och det är när staden inte har växt som vi har haft störst problem. Storstaden är mer än några andra miljöer ett motbevis mot tesen att ”jobben skulle ta slut” eller att utvecklingen blir bättre av enfald istället för mångfald. Och det som är bra för storstaden Stockholm är bra för Sverige.
Folkpartiet går till val på att ett rikt kulturliv, invandring och jämställdhet är något positivt. Liberaler älskar storstadens dynamik och framstegsanda. Stagnation är inte bra för en storstad. Vi har plats för både nya invånare och nya tankar. Utan dem förtvinar vi.
Svenskarnas ökade oro för främlingsfientligheten är i grunden positiv: vi gillar inte rasism. Skälen till den ökade oron är förstås mycket oroande, men det finns också fler positiva tecken på den folkliga antirasismen.
ÅRETS BILD. ”Tanten”, med egen bakgrund i Polen, var en av många som markerade mot Nordiska Rikspartiet i Växjö 1985. Foto Hans Runesson, lånad från faktoider.blogspot.se (respekterar förstås ev upphovsrättsliga invändningar).
Fler än tre av fyra svenskar, 78 procent, är oroade över främlingsfientligheten. Eftersom det var första gången som SOM-institutet ställde frågan vet vi inte hur den andelen förändrats, men den kan antas ha ökat. Bakgrunden är valframgångar för främlingsfientliga partier i Sverige och Europa, senast i Europaparlamentsvalet, och att fascistiska och nynazistiska rörelser visar sin närvaro i offentligheten, i Kärrtorp och på andra platser. Allt detta ska tas på största allvar och det gör svenskarna uppenbarligen.
Orsakerna till oron för främlingsfientligheten är just djupt oroande. Men oron i sig är hoppingivande. Återigen tar de allra flesta svenskar avstånd från rasismen. Och det är inte det enda positiva tecknet.
Oron för ökad invandring, som vissa vill kapitalisera på, är mycket mindre än oron för främlingsfientligheten. Attityderna till invandring och invandrare har blivit mer positiva under de senaste årtiondena och något trendbrott finns inte i sikte. Under våren såg vi dessutom högst påtagliga exempel på det folkliga motståndet mot rasism och främlingsfientlig politik, i samband med SD-ledaren Jimmie Åkessons försök till arbetsplatsturné i välfärden. Det talades t o m en ”våg av antirasism” – och Kärrtorp har blivit ett begrepp för manifestationer och orubblighet mot rasismen. Svensken är helt enkelt antirasist.
På midsommar gläds vi över ljuset och livet. Det är svenskt – men det är också gränsöverskridande. Låt nationaldagen för vår fria demokrati förbli 6 juni och fira den allmänmänskliga glädjen i dag.
SVENSK MIDSOMMAR kan vara svenska flaggor och blommor i blont hår. Eller något helt annat. Wikimedia/Bengt Nyman
Från tid till annan framförs tanken att göra midsommarafton till svensk nationaldag istället för 6 juni. Visst har denna urgamla helg fått en nationalromantisk tradition, i 1800-talets anda – men jag tycker nog ändå att vi ska skilja på nationaldagen och den stora sommarfesten. 6 juni kan vi oavsett datumets tillkomsthistoria (och jag känner mer för 1809 år regeringsform än Gustav Vasas kungaval) fira vårt fria, öppna Sverige: En demokratisk rättstat där det råder brett samförstånd om alla människors lika värde och strävan mot jämlikhet och jämställdhet (även om vi har en bit kvar…) Då kan vi välkomna nya svenskar som medborgare och med stolthet hedra den svenska flaggan och vad den står för. En sådan nationaldag är inget problem för en liberal (som jag skrivit bl a på Stockholmsbloggen).
Midsommar är något annat, mer gränsöverskridande om ni så vill – mer uråldrigt. Nu firar vi inte staten eller nationen, hur fri och inkluderande de än är eller strävar efter att vara. Nu firar vi naturen, ljuset, årstiderna och livet. Nu blickar vi oroligt mot himlen och önskar den blå. Nu träffar vi familj, eller vänner, grannar, kollegor (ok, kanske sällan det sista) eller en blandning därav. Vi diskuterar hur många sillar som behövs, om de måste vara egenhändigt inlagda, eller så är det vegetarisk eller kurdisk eller somalisk festmat som gäller. Vi stannar uppe så sent vi vill, klär oss hur vi vill, går till midsommarstången på ängen eller i parken eller stannar hemma, eller struntar i allt och tar det bara lugnt.
Midsommarfirandet kan omfatta alla. Här finns färre måsten vad som ska göras och med vem än till jul, och lägre krav på en hysteriskt rolig fest som till nyår. Religion, politik, eller – just det – nation spelar ingen roll. Nästan inte vädret heller. Precis som nationalromantikerna på 1800-talet fyller vi firandet med vad vi önskar. Glad midsommar!
Rasmus (liberal) 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.