Migrationspolitiken från 2010 mötte en förändrad verklighet efter 2014, och behövde förändras. Det betyder inte att migrationspolitiken var fel 2010 – eller att den framgångsrike statsministern Fredrik Reinfeldt kan stämplas som misslyckad. Grunden för det öppna Sverige måste bestå.
Politik skapas aldrig i ett vakuum, utan måste förhålla sig till verkligheten. Sedan 2014 har många haft anledning att ompröva sina ställningstaganden, inte minst kring migration. Nyligen har det kommit flera avståndstaganden från en politik som man nu anser ha varit orealistisk. En politik för vilken den förre statsministern har blivit en symbol. Fortsätt läsa ”Migrationspolitiska betraktelser och bekännelser”→
Flyktingar och invandrare har ofta kunskaper som kan komma till stor nytta i Sverige. Att inte snabbt låta dem få använda sin kompetens – t ex i sjukvården – är dåligt för både dem och Sverige. Här finns utrymme för god integrationspolitik.
KOMPETENS SOM BEHÖVS. Snabb och smidig bedömning av utländsk vårdpersonals kompetens är bra för vården, och för integrationen (Nurseirie, Wikimedia.)
Sverige ska vara ett öppet land eftersom det är rätt – både ur rent medmänsklig synpunkt, och eftersom vi har förbundit oss till att ta emot flyktingar enligt internationella avtal och konventioner. Men vi – och andra länder – tjänar också på att vara öppna mot omvärlden. Inte bara varor och tjänster, utan även människor och idéer, ska kunna röra sig friare över gränserna. Därför är liberaler för frihandel, och för en generös och human flykting- och invandringspolitik.
När flyktingar kommer till Sverige ska vi ge dem en fristad. Men vi ska också se vad de, och andra som invandrar hit, kan bidra med till vårt land – som ju också blir deras, om de stannar här.
Sverige har länge varit bra på att ta emot människor som behöver skydd, men vi har varit sämre på att ge dem möjligheter att försörja sig och bidra med sin kompetens. Det måste vi ändra på, inte minst när många fler kommer att behöva få skydd här de närmaste åren. Vi behöver helt enkelt en bättre integrationspolitik, och vad det handlar om är jobben och språket. Och allra helst naturligtvis ett jobb som ligger på rätt kompetensnivå.
Taxichauffören eller pizzabagaren som egentligen är ingenjör eller läkare är ett ofta använt exempel på den länge dåligt fungerande svenska integrationspolitiken. Det är en vandringssägen med starka verklighetsinslag – och det betyder inte att det är något som helst fel på att köra taxi eller baka och sälja pizzor, tvärtom är det exempel på yrken och branscher med många småföretag som är viktiga i många människors vardag. Men en utbildad ingenjör eller läkare är förmodligen inte den bäst lämpade taxichauffören eller pizzabagaren – och skulle göra mycket större nytta på ett industriföretag, som teknikkonsult, som husläkare eller på ett sjukhus. Folkpartiet genomförde i Alliansregeringen viktiga reformer av integrationspolitiken, som ökade fokus på just arbete, men mer behöver göras.
För personer med vårdutbildning från länder utanför EU krävs godkänd medicinsk kompetens och språkkunskaper för att få jobba som läkare, sjuksköterska, psykolog eller annat legitimationsyrke i Sverige. Denna validering sköts av Socialstyrelsen. Många fler har på senare tid ansökt om att få sin utländska vårdutbildning bedömd, rapporterar SvD i dag – men de får vänta allt längre på att ens börja processen. Det är fel och måste få en ändring. (Min chef, hälso- och sjukvårdslandstingsrådet Anna Starbrink, skriver om varför vården behöver invandring.)
Arbetskraftsinvandring är numera möjligt tack vare den förra Alliansregeringens uppgörelse med Miljöpartiet om migrationspolitiken. Det bör naturligtvis också omfatta personer som söker asyl och har en kompetens som en arbetsgivare behöver. Och självklart ska flyktingar så snabbt som möjligt få sin utbildning prövad och få de språkkunskaper som behövs för att kunna jobba i Sverige. Snabbare validering är klokt nog en del av Alliansens gemensamma budgetalternativ som presenteras i dag (DN Debatt). Det är en del av arbetslinjen, det är bra sjukvårds- och näringspolitik – och det är därigenom också väldigt bra integrationspolitik.
Tolv barn och kvinnor miste livet när en flyktingbåt sjönk under bogsering – bort från Grekland, tillbaka mot Turkiet. Europa bär en gemensam skuld för flyktingar som möter drunkningsdöden i Medelhavet. Vi behöver arbeta med människors ”push”-faktorer – varför de väljer att bli flyktingar. Vi ska glädjas över Europas ”pull”-faktor. Men ”push-back” måste få ett slut.
Flyktingar i Medelhavet vid italienska Lampedusa, som har fått ett relativt sett lyckligare slut på sin resa än de flyktingar i den tragedi mellan Grekland och Turkiet som berörs i texten. Foto: Vito Manzari via Wikimedia.
Varje dag riskerar människor livet för att ta sig till Europa. Det minsta man kan begära är att de inte utsätts för livsfara av europeiska länders myndigheter. I t.ex. Greklands önskan att minimera flyktingströmmarna verkar man alltför ofta rent fysiskt tvinga tillbaka människor.
Vi har fått lära oss att tala om migrationens pull- och push-faktorer. Nu verkar vi behöva lära oss ytterligare en term: push-back. En faktor som ibland kan få förfärliga konsekvenser.
Till skillnad från pull och push, som handlar människors drivkrafter att bege till ett nytt land, att lämna allt invant och ibland riskera livet för att bli utvandrare och invandrare, så handlar push-back om mottagarnas reaktion. Den värsta sortens reaktion – som ibland kan få de tragiska följder som vi nu hör rapporteras från vattnen mellan Grekland och Turkiet i förra veckan. Nio barn och tre kvinnor miste livet, när deras flyktingbåt sjönk då den grekiska kustbevakningen i hög fart bogserade den bort från Grekland, tillbaka mot Turkiet. Sexton personer överlevde, enligt uppgift då de lyckades ta sig över från den sjunkande båten till kustbevakningens fartyg medan besättningen där var upptagen med en motorbrand. Grekland kritiseras nu av FN:s flyktingorgan UNHCR och tusentals människor har demonstrerat i Aten (SR Ekot, SVT).
Som världen ser ut i dag behöver vi ha en reglerad invandring – men det bygger på att människor överhuvudtaget har möjligheter att invandra på ett reglerat och lagligt sätt. I dag saknas i praktiken alla möjligheter att ta sig till Europa på ett lagligt sätt, men precis som för utvandrande svenskar på 1800-talet finns det gott om både push- och pull-faktorer för människor runtom i världen. Faktorer som ofta är ännu mycket starkare än de var för fattiga Smålandsbönder och andra som lockades av de rika jordarna och den andliga friheten utan kung, adel och kyrka i det unga USA.
För människor i det syriska krigets helvete eller på de sönderfallande staternas Afrikas Horn lockar fred och stabilitet. För människor som inte får tro eller leva som de vill lockar friheten att få vara sig själv. För många lockar möjligheterna att kanske kunna arbeta och försörja sig själva – och familjemedlemmar i hemlandet. Alla legitima skäl och även om alla inte skulle ge rätt att få stanna i Sverige eller andra EU-länder så borde de ändå ha någon möjlighet att prövas.
Och om man kunde få möjlighet att söka humanitärt visum på EU-ambassader runtom i världen, kunde flyktingar slippa pröva sin lycka på läckande flyktingbåtar, slippa att lägga sina liv i händerna på flyktingsmugglare – som kan vara av både hjälte- och skurkaktigt slag – och slippa riskera att möta den grekiska kustbevakningen.
Istället tvingas vi lära oss begrepp som ”push back”. Grekland och andra gränsstater har förstås ett tufft läge (även om de får stöd av EU). Om övriga Europa öppnade sig mer, skulle det trycket förstås också lätta. Men ”push back” måste få ett slut.
De stora lösningarna handlar förstås om push-faktorerna. Att fler människor kan få leva i fred, ett ökande välstånd, och en framtidstro, i sina hemländer. Där kan det handla om akuta insatser som i krigets Syrien – om nödhjälp, och om att i de pågående förhandlingarna i Genève åtminstone få lokala vapenvilor till stånd. Långsiktigt handlar det om fredliga och stabila demokratiska rättsstater, som kan ge grund både för människors frihet och trygghet, och för ekonomisk utveckling. Där kan vi bidra med bistånd, inte minst till att just stärka demokratin och rättsstaten i olika länder, men också med frihandel och rättvisare globala villkor.
Europas pull-faktorer är däremot något vi i grunden ska glädjas över. Även efter och under en av de värsta finansiella kriserna i vår moderna historia har Europa dragningskraft. Och de människor som vill och ibland lyckas komma hit är ofta driftiga, resursstarka och villiga att bidra med sin intelligens och sin arbetskraft. Det är en annan tragedi att de inte alltid har fått möjlighet till det. En verklig integrationspolitik, där människor snabbt får lära sig språket och ännu snabbare får möjlighet att jobba, istället för att få vänta i månader och år på utbildning, praktik, åtgärder och kanske en chans på arbetsmarknaden; en sådan integrationspolitik är A och O.
Vi ger oss inte. Vi liberaler kommer att fortsätta arbeta i Sverige och Europa för integration, frihandel – och en human syn på alla människor, även om de råkar komma från länder utanför EU.
Sverige tar emot flest flyktingar från inbördeskrigets Syrien. Nu utökas stödet till syrier på flykt – och samtidigt gör vi det möjligt för ännu fler barn att få en fristad från krigets helvete. Det är något att vara stolt över.
Från Azaz i Syrien efter flygbombardemang i augusti 2012. Bild från Scott Bobb, Voice of America via Wikimedia.
Miljoner syrier är på flykt i Syrien, hundratusentals i vart och ett av grannländerna. Några lyckas ta sig till Europa, trots att det i praktiken inte finns några lagliga möjligheter till det. Och överlägset flest kommer till slut hit till Sverige – över en tredjedel som får skydd, drygt 14.000, mot knappt 11.000 i det näst största mottagarlandet, tio gånger större Tyskland (DN).
En förklaring är förstås att Sverige sedan i fjol har en unikt generös inställning i att ge skydd åt alla flyktingar från Syrien som kommer hit. Det är rätt inställning. Vi måste hjälpa människorna på plats i Syrien och dess grannländer, och det gör vi också med bistånd. Inför 2014 har mer stöd utlovats (Bildt & Engström på SvD Brännpunkt).
Men vi måste också hjälpa människor som lyckas ta sig från krigets helvete, hit till Sverige. Och nu gör vi det ännu lättare för barn på flykt att få stanna. Den tidigare aviserade lättnaden från ”synnerliga” till ”särskilda” skäl konkretiseras nu av regeringen och Miljöpartiet (SvD). Det gäller alla barn på flykt, men det berör i nuläget inte minst syriska barn och unga.
Sedan 2010 har Sverige gjort motsatsen till det många kanske hade väntat sig, efter ett invandringsfientligt partis inträde i riksdagen, och jämfört med många andra länder: Invandringspolitiken har blivit mer generös, både för flyktingar och arbetskraftsinvandrare. Nu fortsätter regeringen, med Folkpartiet och övriga Alliansen, tillsammans med Miljöpartiet på den inslagna vägen. Det får gärna bli en valfråga (Göran Eriksson analyserar i SvD).
Övriga Europa och andra delar av den, trots krisen, rikare världen borde göra mer. EU:s nya gemensamma flyktingpolitik som kommissionär Cecilia Malmström har drivit igenom kan förhoppningsvis innebära en positiv skillnad. Men Sverige ska fortsätta vara en fristad för människor på flykt undan krig och andra helveten på jorden. Vi kan inte hjälpa alla men vi kan hjälpa några.
Att hjälpa, att ge skydd, att dela med oss av vår rikedom och ge en fristad: det är svenskt för mig, och de flesta svenskar. Det är så långt från Sverigedemokraternas bild man jan komma. Det är vårt stolta Sverige.
Rasmus (liberal) 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.