Tagg: Liljevalchs

Världens roligaste sommarjobb?

Sommarjobb med musikframträdanden eller teater? Det borde bli verklighet i Stockholm, vill vi liberaler i Folkpartiet.

Ungdomar på Kungsholmen och i Stockholm borde kunna få jobba med kultur på sina kommunala sommarjobb. Det tycker vi i Folkpartiet, och lade en skrivelse i kulturnämnden för en månad sedan. Ännu har vi inte fått svar, men vi håller frågan levande, t ex med insändare i lokaltidningen. Se nedan!

Kultur skulle kunna bli roligaste sommarjobbet

MITT I 24 mars.
MITT I 24 mars.

Feriejobb är viktigt för unga: för egna inkomster men framför allt för att få pröva på arbetsmarknaden, hur det är att jobba på riktigt och ta ansvar – och vara en del av samhället. De kommunala sommarjobben som utökades kraftigt när Folkpartiet och Alliansen styrde staden – men vi vill göra mer!

Kulturen är ett område där fler unga borde kunna få sommarjobb. Det kan bli livets roligaste sommarjobb för unga som sedan kanske går vidare med andra yrkesbanor. Och det kan bli starten och en extra skjuts för unga som söker sig en yrkesframtid inom kultursektorn.

Låt oss börja med att unga i Kulturskolan kan söka sommarjobb på kommunala kulturinstitutioner! Det skulle kunna handla om att sätta ihop ett musikprogram, underhålla utanför eller i foajén på Liljevalchs, Medeltidsmuseet eller Kulturhuset, eller sätta upp en teaterpjäs. Resurser finns för kommunala sommarjobb.

Låt oss fixa Stockholms roligaste feriejobb – redan till sommaren!

Rasmus Jonlund (FP)
vice ordförande kulturnämnden Stockholms stad

Staden kan fixa världens roligaste sommarjobb – i kulturen

Fler unga ska få chansen till ett sommarjobb. De kommunala feriejobben har därför utökats kraftigt i Stockholm de senaste åren. Folkpartiet vill införa ett nytt inslag: sommarjobb inom kulturen, på någon av stadens kulturinstitutioner.

SOMMARARBETSPLATS? Liljevalchs konsthall, en av stadens kulturinstitutioner. Foto från stockholm.se
SOMMARARBETSPLATS? Liljevalchs konsthall, en av stadens kulturinstitutioner. Foto från stockholm.se

Sommar- och extrajobb är viktiga för unga. Det handlar om en egen inkomst, men också om en viktig första kontakt med arbetsmarknaden. Man får erfarenheter av hur det fungerar i vardagen, i arbetslivet. Viktigt är också som min kollega Hanna Gerdes i kulturnämnden gärna påpekar att det precis som för alla andra som har ett jobb ger en större delaktighet i samhället.

Sommarjobb inom kulturen kan vara ännu mer värdefullt för vissa ungdomar. Det kan bli livets roligaste sommarjobb – och för vissa kanske mer än så, ett första steg på en karriär inom kulturvärlden. Därför föreslår vi från Folkpartiet att unga i Kulturskolan ska kunna få kommunala sommarjobb med just kulturinnehåll.

En viktig målgrupp för sommarjobb i kulturen, liksom för andra feriejobb, är också ungdomar från mer utsatta sociala och ekonomiska förhållanden och/eller som har mindre erfarenheter av och referenser till kulturella aktiveteter och uttrycksformer. Stadens kulturinstitutioner borde kunna ordna jobb med värdefullt innehåll för både ungdomarna och verksamheterna. Kanske kan man sätta ihop ett konsertprogram och uppträda vid Liljevalchs under sommarsäsongen? I bästa fall kan Stockholms – och världens? – roligaste sommarjobb förverkligas redan i sommar.

Nedan ser du hela skrivelsen som vi folkpartister i kulturnämnden, från Hanna Gerdes, Anne-Lie Elfvén och jag, lägger på nästa sammanträde 17 februari. Stockholmdirekt skriver om vårt förslag i dag. Se också Stockholmsbloggen. Uppdatering 18 februari: DN gjorde en miniintervju med mig till dagens tidning.

DN 18 februari 2015.
DN 18 februari 2015.

Skrivelse till kulturnämnden 17 februari 2015

Stockholms roligaste sommarjobb

Ungas möjligheter till feriejobb är viktiga och behöver utökas. Feriejobb ger egna inkomster, referenser, en första kontakt med arbetsmarknaden och betydelsefulla erfarenheter av vardagen i arbetslivet – men också generellt en större delaktighet i samhället. Under Folkpartiets och Alliansens år utökades antalet kommunala feriejobb kraftigt och vi har vi vårt budgetförslag föreslagit fortsatta satsningar.

Kulturen är ett område där fler unga stockholmare borde kunna få pröva på arbetsmarknaden. Feriejobb inom kulturen har samma fördelar som alla andra feriejobb som beskrivs ovan, men naturligtvis en extra dimension i att få pröva att utöva sina kulturella färdigheter – i arbetslivet, mot ersättning. Det kan bli livets roligaste sommarjobb för unga med kulturintresse som senare i livet väljer andra banor, men det kan också bli en extra skjuts och en tidig viktig erfarenhet för unga som vill söka sig en framtid i något kulturyrke. För vissa kan det kanske bli impulsen som avgör yrkesvalet.

En viktig målgrupp för sommarjobb i kulturen, liksom för andra feriejobb, är också ungdomar från mer utsatta sociala och ekonomiska förhållanden och/eller som har mindre erfarenheter av och referenser till kulturella aktiveteter och uttrycksformer. Ett exempel från Uppsala är att ungdomar från olika delar av staden har fått sommarjobba med att sätta upp teater. Andra exempel på feriejobb i kulturen är att arbeta fram och sätta ihop en minikonsert eller ett musikprogram som sedan framförs på olika offentliga platser runtom i staden. Landstinget har finansierat sommarjobb på Stockholms konserthus, som resulterat i konserter i foajéerna som kan locka människor i det centrala läget vid Hötorget.

Kulturnämnden erbjuder redan i dag sommarjobb, i samband med evenemang och på biblioteken i samarbete med stadsdelsnämnden, men genom feriejobb med mer utpräglat kulturinnehåll kan vi bidra ännu mer till ungas möjligheter och alternativ i livet. Därför har Folkpartiet i vårt budgetalternativ förslag om att ”undersöka möjligheten att erbjuda unga inskrivna i Kulturskolan möjlighet att feriaarbeta med utvecklande av sina kulturella färdigheter inom ramen för någon av stadens kulturinstitutioner.” Vi vill nu ta upp detta förslag i kulturnämnden för att få utrett förutsättningarna, möjligheterna och tidshorisonten.

I bästa fall kan Stockholms – och världens? – roligaste sommarjobb förverkligas redan i sommar.

Rasmus Jonlund                 Hanna Gerdes                    Anne-Lie  Elfvén
vice ordförande                   ledamot                               ersättare

Debattdebut – för ett rikare, friare kulturliv

Stockholms folkvalda debatterar i dag stadens framtid för andra dagen i rad. Ärendet gäller stadens budget för 2015 – men det handlar om mycket mer än anslagsnivåer och budgetposter. Det gäller olika alternativ för stadens framtid. Jag gjorde en insats som Folkpartiets huvudtalare i kulturdebatten.

Ett rikare och friare kulturliv – i och utanför kommunens hägn. Resurser till kultur istället för byråkrati. Kultur för alla barn och unga. Kultur som bygger på mångfald och överbryggar gränser. Det var mina huvudbudskap i dagens kulturdebatt i Stockholms stadsfullmäktige. Som tillträdande vice ordförande i kulturnämnden hade jag det hedrande uppdraget som huvudtalare för Folkpartiet liberalerna. Läs mitt huvudanförande och mitt andra inlägg nedan!

 

Ordförande, ledamöter, åhörare.

En Dödsdans på Maxim – eller på Strindbergs Intima. Ett allkonsthus mitt i stan som fylls av allt från dans till debatt. Ett år av magiskt tänkande som gjort succé på Galeasen och tar klivet till nationalscenen. Musikaler i toppklass på flera scener. Radiosymfonikernas och barnens från Husbys samarbete i El Sistema. Berättarministeriet som väcker barns och ungas kreativitet och självkänsla. En Parkteater med över 150 kostnadsfria föreställningar, över 150 000 besökare, på ett 40-tal platser över hela Stockholm. Sveriges första internationella komedifilmfestival, delvis tack vare det nya kulturstödet – och ett Hillfonskt konstnärshem som tack vare privata initiativ nu verkar bevaras och bli ett museum.

Stockholms kulturliv är rikt, mångfasetterat och expansivt. Jag kunde nämna så många fler exempel. En del i kommunal regi, andra med kommunalt stöd, åter andra helt fristående. Det gemensamma är att de bygger på enskilda människors engagemang, kunskap och vilja – och att de alla tillsammans bidrar till att bygga det Stockholm vi älskar, det Stockholm vi vill visa upp för omvärlden, det Stockholm som omfamnar människor av olika slag, men som vi ibland kritiserar – för allt är långtifrån perfekt – det Stockholm vi vill göra bättre.

Konst och kultur är för oss liberaler både medel och mål för individens frihet. Kultur kan främja yttrandefrihet, demokrati, integration och dialog – men finns framför allt till för sin egen skull. Stadens kulturpolitik bör handla om att öka människors tillgång till kulturupplevelser av hög kvalitet, och möjligheter att skapa de kulturupplevelserna.

Kulturen behöver mer resurser – till kultur, inte till byråkrati. Kulturen behöver större frihet – inte mer politisk klåfingrighet. Kommunala kulturinstitutioner är nödvändiga, kommunalt kulturstöd är bra, men genom att kulturlivet kan få ökade intäkter också från andra håll stärks både dess resurser och dess frihet.

Ordförande. Biblioteken är grunden i Stockholms kulturella infrastruktur och grunden i bildningssamhället. Stockholm måste fullfölja och förstärka utbyggnaden av framtidens bibliotek – som tar plats där stockholmarna rör sig, i det fysiska stadsrummet, och digitalt. Här behövs mer konkretion om satsningar – och finansiering av driften av nya bibliotek – än vad den nya majoriteten presterar i sitt budgetförslag.

Konsten ska finnas för alla stockholmare. Konst i den offentliga miljön är en oundgänglig del av den stad vi bygger ut och förtätar.

Det är angeläget att staden fullföljer utbyggnaden av Liljevalchs konsthall och ombyggnaden av Stadsmuseet.

Berättarministeriet och El Sistema hör också till den förra mandatperiodens viktiga initiativ. Där behöver vi satsa mer och bygga ut!

Det fria kulturlivet ska ges fortsatta förutsättningar att bli både rikare, och friare.

Det nya kulturstödet har stärkt principen om armlängds avstånd och öppnat stadens kulturstöd för nya sökande. 30 procent av kulturstödet går till barn och unga. Många fler söker kulturstöd, och fler –och nya aktörer – får också kulturstöd beviljat. Detta borde vi slå vakt om! Incitamentsstrukturen för ökade besök och ökade egna intäkter ska finnas kvar och utvecklas.

Ordförande, det finns mycket mer att säga. Jag återkommer i debatten men börjar med att yrka bifall till Folkpartiets förslag till budget.

* * *

 Ordförande, ledamöter, åhörare!

Alla barn ska kunna delta i Kulturskolans undervisning. Det sker bland annat genom möjligheten till reducerad avgift – men vi kan och borde göra mer för att de barn och unga som kanske allra mest behöver kulturen, kan få ta del av den och utöva den. Den rödgröna regeringen ville som bekant tyvärr avskaffa den av Alliansregeringen införda fritidspengen, som gjorde det möjligt för familjer med knappare ekonomiska omständigheter att låta sina barn delta i idrotts- och kulturaktiviteter. Det hade varit ett mycket missriktat beslut vilket säkert en del socialdemokrater, miljöpartister och vänsterpartister i Stockholm kan hålla med om!

Vi bör istället utöka möjligheterna för alla barn att delta i fritidsaktiviteter, genom stadens norm för ekonomiskt bistånd. För barnfamiljer med försörjningsstöd ska motsvarande avgiften för kulturskola eller idrottsförening kunna ingå i det ekonomiska biståndet. Det skulle kompensera nya eventuella förslag om en slopad fritidspeng, eller skapa ett extra utrymme.

Ordförande! Jag har tidigare i dagens debatt berört fall där den nya majoriteten väljer att fullfölja eller åtminstone bibehålla våra satsningar från den förra mandatperioden på till exempel bibliotek, El Sistema och annat. Men jag är undrande inför hur och var utbyggnaden ska ske, och var pengarna ska tas – det saknas konkretion!

Kring Stadsarkivet och den för demokratin och yttrandefriheten viktiga utbyggnaden av e-förvaltningen hoppas jag att vi kan jobba vidare tillsammans.

Jag har framför allt talat om de förslag Folkpartiet har i vår budget. Men jag vill också uttrycka min oro för beslut och tendenser som syns från den nya majoriteten.

Det nya kulturstödssystemet har som sagt ökat transparensen, lett till fler ansökningar och beviljade stöd, och stärkt principen om armlängds avstånd. Jag ser med oro på den aviserade översynen av kulturstödet. Kommer Socialdemokraterna låta Vänsterpartiets syn råda – kommer bedömningarna av kulturstöd åter att politiseras?

Ordförande. Kulturen behöver mer resurser – till kultur. Men den nya rödgröna majoriteten gör en stor satsning på byråkrati. 7 miljoner till kultursekreterare – det lika mycket som hela Kulan-premien, dvs hela subventionen till skolors möjlighet att ta del av det fria kulturlivet! (En subvention som vi för övrigt vill bygga ut med över 20 procent.)

Det är en oroande prioritering att satsa på byråkrati före kultur.

Vice ordförande i kulturnämnden

I dag har jag nominerats av Folkpartiet till vice ordförande i kulturnämnden i Stockholms stad. Det känns oerhört hedrande, viktigt, roligt – och en smula skrämmande.

BILDNINGSBORG. Interiör från Stockholms Stadsbibliotek.
BILDNINGSBORG. Interiör från Stockholms Stadsbibliotek.

Kulturen är speciell i många människors liv – och i en stad.  Kulturpolitik handlar om rätten att yttra och uttrycka sig – och om att överhuvudtaget ha ett språk, ett uttryckssätt. Och det handlar om att skapa goda förutsättningar för dans, teater, litteratur, och konst i alla dess former; för utövarna, och kulturen.

Det är lätt att hålla högtidstal med vackra fraser om kulturen. Men där bakom finns det hårda slitet långt bort från galor, premiärer och festivaler. Där finns vardagsglädjen i barnens kulturskola – kanske med drömmar om en framtida musikkarriär; där finns det trygga gemensamma vardagsrummet på folkbiblioteket.

Stockholm har ett kulturliv som alla stockholmare kan vara stolta över. En del av det drivs i offentlig regi, mycket står fritt men med stöd av kommun, landsting och stad. Och det allra mesta skapas av människor utan större inblandning av det offentliga. Det är viktigt att komma ihåg för en kulturpolitiker; allt ligger inte, och ska inte ligga, inom vår rådighet!

Det rika kulturlivet framhålls ofta som en av Stockholms styrkor. Så är det också – en del av den varierande, sprudlande, toleranta storstadsmiljö som lockar många att flytta hit från landet och världen. Kulturutbudet är också en attraktionsfaktor för näringslivet, för besökare och företag.

Kulturen betraktas ofta som en nyttighet – ett instrument för många goda syften: demokrati, integration, tillväxt, bildning. Det är den också! Men först och främst finns kulturen i alla sina skepnader till för sin egen skull; genom konstnären som skapar, och publiken som tar del – och deltar. Det är bara så, på sina egna villkor, som kulturen kan vara till nytta för någon.

Att föreslås som vice ordförande i kulturnämnden i Sveriges största stad är förstås väldigt hedrande. Det är ett stort och viktigt uppdrag – och just därför inte så lite skrämmande. Inte minst som jag inom Folkpartiet ska försöka föra vidare den framgångsrika, engagerade politik som drivits av Madeleine Sjöstedt. Jag har som oppositionsledare i kulturfrågorna i Stockholm, precis som tidigare, ingen ambition att kritisera majoriteten för kritikens egen skull.

KULTURAGERAR. Som oppositionspolitiker  blir det dock kanske färre tillfällen att invigningstala, som här kort för att uppmärksamma världsminnet Stockholms stadsbyggnadsritningar och de frimärken som skapats utifrån det.  Mars 2013, foto av stadsarkivarie Lennart Ploom.
KULTURAGERAR. Som oppositionspolitiker blir det dock kanske färre tillfällen att invigningstala, som här kort för att uppmärksamma världsminnet Stockholms stadsbyggnadsritningar och de frimärken som skapats utifrån det. Mars 2013, foto av stadsarkivarie Lennart Ploom.

Uppfordrande men glada tillrop är förstås motiverade när de rödgrönrosa i Stadshuset fullföljer och fortsätter de satsningar och initiativ som vi har påbörjat: El Sistema där barns utövande av musik främjar social utveckling; moderna och tillgängliga bibliotek; e-förvaltning och e-arkiv som effektiviserar den offentliga byråkratin – och ger förutsättningar för offentlighetsprincipen i en ny tid. Utbyggnad av Liljevalchs, nya scenen i Gasklockan och ombyggnad av Stadsmuseet, inklusive en ny basutställning, är viktiga planer att fullfölja. Den hittills succéartade kombinationen Kulturhuset Stadsteatern hoppas jag innerligt får minst lika goda förutsättningar framöver (även om det sköts i ett fristående bolag ägt av staden). Jag välkomnar också fri entré på museerna.

Efter dessa förhoppningar är det dags för lite vaksamhet. Kulturpolitik kräver som alla områden både ord och handling. Hur kommer den nya majoritetens politik se ut i praktiken? Kommer man ge kulturlivet både frihet och goda förutsättningar att verka – med ökat oberoende av kommunen? Kommer man lyckas hålla armlängds avstånd? Får biblioteken sköta sin samhällsviktiga uppgift utan politisk inblandning – men med stöd där det behövs, t ex kring e-böckernas tillgänglighet?

Två oroande fall ser jag redan: ett löfte som hållits – och ett som brutits. Det första handlar om den avskaffade kulturbonusen, det andra om Hertha Hillfons hem och ateljé – som man vidlyftigt lovade att bevara innan valet (en vidlyftighet som vi i Folkpartiet höll oss ifrån; nu verkar det kunna bli en lösning med Hillfon-museum och konstnärshem på privat initiativ vilket jag välkomnar).

Oroande är också den aviserade översynen av kulturstödet. Det nya stödsystem som vi införde har bl a ökat transparensen, kontinuiteten och såväl ansökningar som beviljade stöd. Det infördes med brett stöd i kulturnämnden. Ska det nu undergrävas?

Byråkratiseringen som den nya majoriteten står för är inte bara oroande utan mer direkt bekymmersam. Sju miljoner till kultursekreterare är mycket stora pengar i kultursammanhang.

Kulturpolitiken är bredare än bara en kulturnämnd (eller ett utskott, eller departement). Frågor går i varandra. Det gäller inte minst kring kulturarv och stadsbyggnad – om t ex vår historia ska samsas med en ny tids uttryck, när vi lägger till nya årsringar till den ständigt växande staden. Både gamla och nya hus ska kunna få synas i stadsbilden. Det gäller även – så republikan jag är – Stockholms slott. Att återge Stockholms kanske främsta märkesbyggnad 1700-talets varma, gula färg är en åsikt som jag kommer att förfäkta – även om den ligger bortanför kulturnämndens rådighet.

Detta är ingen programförklaring, utan en reflektion i tacksamheten och nervositeten inför mitt nya uppdrag. Läs gärna mer om vad jag skrivit och funderat på kring kulturen och staden, här på min blogg!

Kulturpolitiska funderingar, och farhågor

Kulturen i Sverige har haft goda år i ett internationellt perspektiv – och en hel del dynamiska förändringar inte minst i Stockholm. Med nya styren i Rosenbad och Stadshuset förändras också kulturpolitiken. Min främsta farhåga är att kulturpolitiken kommer för nära inpå kulturlivet.

KULTUREN MITT I STADEN. Kulturhuset Stadsteatern. Foto: Goombah, från Wikimedia Commons.
KULTUREN MITT I STADEN. Kulturhuset Stadsteatern. Foto: Goombah, från Wikimedia Commons.

Kulturen och ekonomin upplevs ofta som vitt skilda områden. Förutom att det i många stycken är en felaktig motsättning – båda sektorerna går in i varandra, och skulle ofta må bra av tätare samarbete.

En sak till förenar de senaste åren de två områdena ur ett svenskt och europeiskt perspektiv: medan nästan hela övriga Europa drabbats hårt av krisen, har den svenska ekonomin och arbetsmarknaden klarat sig bra och kommit tillbaka snabbt. Och det gäller även kulturen.

Medan kulturbudgetar krympt i övriga Europa under och efter krisåren (se t ex SvD:s beskrivning från 2011) har de offentliga resurserna till kultur bibehållits eller ökat i Sverige. Det senare gäller inte minst i Stockholm där resurserna till kulturen ökade med nära 200 miljoner kronor under Folkpartiets år 2006-2014. På nationell nivå har Alliansens regeringsår kanske främst präglats av stabilitet, och den största förändringen har gällt administrativa reformer genom den s.k. portföljmodellen.

I Stockholm har reformivern varit större, och vi har inte varit rädda att föra en liberal kulturpolitik och ta debatten, under ledning av Madeleine Sjöstedt.

Det vi åstadkommit är vi stolta över: Fler bibliotek närmare människor och med längre öppettider; den strålande succén Stadsteatern, nu Kulturhuset Stadsteatern; likaledes succéartade Liljevalchs konsthall, som nu står inför en utbyggnad; Stadsmuseet, som ska byggas om och få en helt ny basutställning, med Medeltidsmuseet, som genomgick en motsvarande satsning för några år sedan; en e-tjänst för Kulturskolan som gjort att de mångåriga köerna och oklarheten om när och var man kan få en undervisningsplats har försvunnit; och inte minst ett kraftigt utökat kulturstöd – med ökat fokus på kvalitet och både nyskapande och bredd – samtidigt som vi har verkat för att öka möjligheterna till finansiering från fler källor, och därmed minska beroendet av offentligt stöd. Läs gärna Madeleine Sjöstedts inlägg: Tack för lånet.

Nu aviseras kulturpolitiska förändringar både från den nya rödgröna regeringen, och den nya rödgrönrosa Stadshusmajoriteten. Jag tänker inte kritisera allt bara för att. Fri entré på museer är t ex en fråga som vi liberaler också har gått till val på. Där vill jag dock hissa en varningsflagg angående resurser.

Det gäller att museerna får medel inte bara för att täcka förlorade entréintäkter, utan också för att kunna ha en bra verksamhet, med ett bra mottagande för fler och kanske mer ovana besökare, och även sådana mundäna bekymmer som städning och underhåll. Det gäller i Stockholm inte minst Liljevalchs konsthall, som tack vare sina framgångar också kunnat finansiera fortsatta satsningar till stor del genom egna intäkter, om fri entré skulle bli aktuellt där. Frågan är givetvis också hur andra, ofta små, fristående museer som Strindbergsmuseet påverkas av konkurrensen eller kompenseras för att själva kunna erbjuda fri entré. Utan erforderliga medel blir ”gratis” museer en väldigt dyr – och i längden tråkig – affär för både besökare och skattebetalare.

En översyn av Stockholms klotterpolicy är heller inget som jag principiellt motsätter mig. Den har genom åren ibland fått en väl hård tillämpning, till exempel när Riksteatern inte fått affischera för sina graffitievenemang. Jag vänder mig emot mediernas rubriceringar (som syns i länkarna längst ned): nolltoleransen gäller det illegala, inte en konstform i sig; det är en klotterpolicy, ingen nolltolerans mot graffiti. Nolltoleransen mot skadegörelse kan vi dock inte kompromissa med; klotter och vandalisering kan aldrig accepteras. Det gäller oavsett vad den som målar oinbjuden på andras ytor och fastigheter själv tycker om platsen och värdet av sitt verk. Det som målas illegalt är illegalt. Där finns ett problem i själva kopplingen i graffitikulturen, som till viss del och för vissa utövare verkar bygga på det illegala, ”underjordiska”, alternativa – att gå utanför lagarna och samhällets normer. (Läs gärna: Provocerande klotteroffensiv.)

Störst oro känner jag dock inför principen om armlängds avstånd.

För mig som liberal och för oss i Folkpartiet har det varit oerhört viktigt att politiken har tagit ett steg tillbaka: vi ska sätta upp mål, kriterier och inriktningar. Stadens egna verksamheter har vi förstås mer att göra med men där vilar ändå ansvaret för att utföra de kulturpolitiska uppdragen på ledningen för respektive enhet och de professionella medarbeterna. Det fria kulturlivet ska vi hålla fingrarna ännu längre borta från.

Vi har under de senaste åren märkt hur åtminstone delar av den dåvarande oppositionen gärna velat ha mer politisk styrning, på större detaljnivå. Vi har från tidigare vänstermajoriteter i Stockholm sett hur man gärna diskuterat kulturstöd mer närgånget, även till enskilda kulturaktörer. Biblioteken har man gärna velat föra ifrån kulturnämnden till stadsdelsnämnderna och till och med föreslagit delvis politiska biblioteksråd knutet till de enskilda biblioteksenheterna.

Kommer den nya majoriteten att vilja hålla armlängds avstånd? Kommer de som eventuellt vill att orka? Viljan att ha åsikter och det som jag vågar kalla klåfingrighet har ibland uttryckts både från politiker och kanske ännu mer som en efterfrågan på politiken på olika debattörer. Vi kommer att ta strid för fria kulturaktörers möjlighet att vara just fria, och mot varje försök att styra teaterrepertoarer eller biblioteksutbud.

Jag ska med intresse följa vår nya kulturminister Alice Bah Kuhnke, och vem som nu blir kulturborgarråd i Stockholm. Jag ser fram mot en dynamisk kulturpolitisk debatt, mot samarbete i de fall där det kan bli aktuellt och enighet finns – t ex kring fri entré och hur den kan utformas på bästa sätt. Ingen kan misstro de flesta kulturpolitikers stora engagemang i frågorna. Det gäller bara att det inte blir för stort – och närgånget.

DN: Statliga museer gratis igen. SvD: Nolltolerans mot graffiti avskaffas, Fri museientré återinförs. SVT: Stockholm avskaffar nolltolerans mot graffiti.

100-åriga Liljevalchs får tillökning

Liljevalchs konsthall är en av Stockholms mest uppskattade och välbesökta kulturinstitutioner. Nu ska den 100-åriga byggnaden få tillökning: efter en arkitekttävling går uppdraget till Gert Wingårdh och Ingegerd Råman. Arkitektur och konst, betong, glas och ljus i skön förening.

VINNARE. Med sin diskreta monumentalitet, en ny pärla för Djurgården och Stockholm vid Liljevalchs, av Gert Wingårdh och Ingegerd Råman. Bild från Folkpartiet i Stockholms stadshus på Newsdesk.
VINNARE. Med sin diskreta monumentalitet, en ny pärla för Djurgården och Stockholm vid Liljevalchs, av Gert Wingårdh och Ingegerd Råman. Bild från Folkpartiet i Stockholms stadshus på Newsdesk.

På Liljevalchs möts stockholmarna och konsten – och många mer långväga besökare tar sig också till Djurgården. Där blandas brett och smalt – om man nu vill använda sig av sådana begrepp; på Liljevalchs känns de ibland fjärran. Sedan 1916 har man mött både konstnärer och konstälskare, kännare och noviser, på deras villkor, inte minst inom den långa traditionen av den just nu pågående Vårsalongen. Under Mårten Castenfors ledarskap sedan 2008 känns både traditionen och en ny stark energi levande.

Sedan några år har också en utbyggnad, eller snarare en komplettering, av Liljevalchs planerats. Det handlar om utökade utställningslokaler, bl a för Stockholm Konst som arbetar med den konstnärliga gestaltningen i de offentliga miljöerna och som också ryms i Liljevalchs, om modernt och rymligt kafé och butik. En arkitekttävling utlystes, och i dag fick vi svaret: det blir Gert Wingårdh, i partnerskap med glaskonstnären Ingegerd Råman, vars idé och ritningar ska förverkligas på platsen bakom nuvarande Liljevalchs. En plats som i dag inte används eller ses av särskilt många.

Det nya huset är så långtifrån en pastisch man kan komma, vilket framgår med all önskvärd tydlighet av bilden. Här blir det betong, glas i både tak, stora fönsterpartier och otaliga ”buteljbottnar” i fasaden; här blir det både slutenhet och öppenhet, och mycket ljus. Det blir ett välkomnande men också spännande hus, som kommer att uppfattas olika under olika årstider och tider på dygnet – och förstås av olika människor. Av skisser och bilder i bifogade pdf-länk framgår fler perspektiv av och på det nya Liljevalchs.

Liljevalchs: verksamhet med kvalitet och kvantitet. Foto från stockholm.se
FÅR TILLSKOTT. Dagens Liljevalchs behåller vyn från Djurgårdsvägen. Foto från stockholm.se

Men samtidigt som den nya delen av Liljevalchs är otvetydigt just ny, har den en stark koppling till både det gamla Liljevalchs och till övriga Djurgården. Huset är inte påträngande i stadsmiljön, trots allt det rymmer; ”en monumentalitet i verklig mening, att byggnaden verkar mindre än den är” som arkitektbeskrivningen lyder. Det vackra Liljevalchs vi känner från Djurgårdsvägen består.

Svänger man runt hörnet, väntar en uppfriskande överraskning – som dock i sådant som takhöjd, lanterniner och ovanifrån-ljus refererar till sin äldre pendang. Och det gröna – kopparärgade och trämålade – ser vi gott om på Djurgården.

Som lekman tilltalas jag väldigt av det vinnande förslaget. Dess nyskapande lekfullhet, konstnärlighet och arkitektoniska referenser skapar en kontinuitet och framåtblick som känns både traditionsförankrad och modern. All arkitektur, i månghundraårig stad, utgår ju från det befintliga, från arvet, från det som kommer före, och ska tillsammans med allt detta forma framtidens stad. För att citera kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt: ”Med en tillbyggnad i världsklass har Liljevalchs klivit in i ett nytt århundrade. Hundra år efter att Liljevalchs invigdes gör vi nu ett mycket fint tillägg till konsthallen. Den uttrycker både vår egen tid och respekterar den mycket vackra byggnad som Liljevalchs är. Jag är stolt att företräda en stad som satsar så stort på kulturen.”

Det är roligt att få vara med om en tid då vi satsar på kultur och bygger en ny märkesbyggnad för konsten. Det nya Liljevalchs blir helt enkelt en ny pärla för  Djurgården och Stockholm – och allra viktigast, med plats för ännu mer konst och kultur, för stockholmare och andra.

Läs mer: Madeleine Sjöstedt, Stockholmsbloggen, SR Stockholmsnytt, Östermalmsnytt.

Madeleine Sjöstedt – en stridbar liberal

Kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt har gjort sig känd som en stridbar liberal. Hon arbetar för att stärka kulturen – och är inte rädd för att utmana konventioner och traditioner. Hon är en stark företrädare för Folkpartiet.

Madeleine Sjöstedt i stort reportage av Karin Eriksson i SvD 26 januari. Fotograf Magnus Hjalmarson Neideman.
Madeleine Sjöstedt i stort reportage av Karin Eriksson i SvD 26 januari. Fotograf Magnus Hjalmarson Neideman.

Det finns de personer jag känner särskild glädje och stolthet över att känna och få samarbeta med. Madeleine Sjöstedt är en av dem. Sedan 2004 huserar vi tillsammans i Stockholms kulturnämnd, där hon sedan 2006 är ordförande och kulturborgarråd.

I dagens SvD porträtteras Madeleine Sjöstedt, som en stridbar och orädd liberal. Det behöver man vara som liberal kulturpolitiker: För att lyfta kulturens betydelse och säkra tillräckliga resurser inom en borgerlig majoritet. Och för att förnya och stärka kulturpolitiken i liberal riktning. Madeleine Sjöstedt har lyckats med bägge delar.

En liberal kulturpolitik ska inte rädda medborgarna från kapitalismen eller uppfostra dem i någon konservativ riktning. Den går ut på att medborgarna ska kunna befria sig själva, som Madeleine Sjöstedt formulerat det.

Med Folkpartiet vid rodret inom Alliansen har kulturen fått stora påslag i Stockholms stads budget. Vi har satsat på bibliotek, på de platser och tider där människor rör sig, och med de medier och den inriktning som en modern stad behöver – för som Madeleine Sjöstedt säger så börjar klassresan i klassrummet, men tar vägen via biblioteket. Vi har sett framgångarna för Stadsteatern (numera Kulturhuset Stadsteatern), Liljevalchs och Stockholm Konst. Och vi har, bland mycket annat, stärkt stödet till det fria kulturlivet med över 60 procent, från 70 till 116 miljoner. Jag är glad och stolt över att ha fått biträda Madeleine Sjöstedt och ha en liten roll i denna förändring.

Madeleine Sjöstedt har inte bara ordnat mer pengar: hon har ambitioner för hur de används. Till bättre bibliotek, och till mer angelägen kultur som når fler stockholmare. Förändringarna av kulturstödet har varit långtifrån okontroversiella – för att uttrycka det milt. Men de har varit viktiga och föregåtts av omfattande problembeskrivning, dialog och diskussion. Nu när de har införts och introducerats på allvar, tror jag att vi kommer att få se en annan debatt. När vi ser att fler än någonsin söker, och fler än någonsin får kulturstöd; när vi ser att nya aktörer äntligen har en reell chans att komma in i systemet; och när vi ser hur andra intäktskällor än det offentliga stödet växer i betydelse.

Storstadens betydelse för tjejen, eller killen, från småstaden är något som Madeleine Sjöstedt, västgöte från gamla Skaraborg liksom jag, ofta lyfter fram. Här i Stockholm är vi många som har funnit utlopp vår för personlighet, oavsett om det är i anonymiteten, i toleransen för det annorlunda och mångfalden av kulturella och sociala sammanhang, i möjligheten att finna likasinnade, i chanserna att förverkliga oss själva och våra idéer.

Här i Stockholm behöver vi Madeleine Sjöstedt och Folkpartiet (även om jag inte skulle säga nej till henne som kulturminister). Vi ger oss inte. Fyra år till!

Längtan till Vårsalongen

”Mycket nytt” utlovas på årets vårsalong. Vi är många som har längtat efter att Liljevalchs ska förmedla det första vårtecknet. På fredag är det äntligen dags!

bc806f4b557915e6b43d347ddb970246Vårsalongen på Liljevalchs konsthall är en i princip obruten tradition i Stockholms och Sveriges konstliv sedan 1921. Året efter f föddes den äldsta deltagaren i detta års salong. Genom åren har det gått upp och ned – på senare tid mest upp. Antalet sökande, förhoppningsfulla lovande (men alltså inte nödvändigtvis unga i år räknat) konstnärer har ökat – från knappt 1.600 för sju år sedan till 2.200 i år. Fler har också antagits – i år har man lyckats få plats med 152 konstnärers verk, lite färre än i fjol (157) men betydligt fler än 2007 (121) eller 2008 (101). 288 konstverk visas – något färre än i fjol (315) men fler än något av de föregående sex åren.

Hur många konstverk man får plats med varierar förstås beroende på vilken slags konstverk det handlar om. Och i år verkar det bli en härligt frodig, mångfasetterad blandning av stilar, material, storlekar och uttrycksformer. Vårkänslorna sprider sig av att läsa dagens uppslag i DN Kultur (se nedan). ”I år är det mycket nytt”, säger Liljevalchs chef Mårten Castenfors. Så som det bör vara!

Och vårkänslorna brukar omfatta många fler: Besökarna har blivit många fler de senaste åren och legat stabilt över 60.000. I princip en fördubbling jämfört med 2007.

Själv brukar jag aldrig komma iväg på vernissage – som har en tendens att krocka med mitt privata blygsamma kulturutövande, körsången. Men jag brukar alltid försöka ta mig till Liljevalchs så fort det går – gärna en vardag när det inte är lika många besökare, vilket inte alltid är det lättaste men jag kan ofta gripa tillfället vid ett konstrådsmöte. Jag hoppas att ni med mig blir många fler som gör verklighet av er längtan och besöker årets vårsalong – och kanske vandrar hem med ett bevis på ett nyinköpt konstverk?

För allt på Vårsalongen går att köpa – först till kvarn gäller! Det kan vara i år du finner framtidens stora konstnär, eller din egen nya favorit.

SvD: 44-årig ”hen” vanligast på vårsalong. Läs mer om Vårsalongen hos Liljevalchs. DN-artikel i dag, ej på nätet men bild nedan. Uppdatering 23 januari: I dag skriver även SvD om Vårsalongen.

Dagens DN (22 januari) om årets vårsalong.
Dagens DN (22 januari) om årets vårsalong.

Urholkad kultur?

Kultur och konst ägnar sig både åt att skildra verkligheten, och alternativa, ibland helt uppdiktade, verkligheter. I kulturdebatten verkar det ibland också finnas alternativa verkligheter. Kultur handlar om så mycket mer än pengar, inte minst om rätten att yttra sig fritt, om censur och frihet, vilket vi ju hört en hel del av i debatten även i Sverige på senare år. Men kulturpolitiken i det övervägande trygga Sverige handlar framför allt om pengar.

Konstigt nog kan även pengasummorna, som man kunde tro var siffror på svart och vitt, tolkas olika.

I Sverige pågår inga nedskärningar på kulturen. Runtom i världen och Europa ser vi hur kulturbudgetar får bidra när sargade nationella och kommunala ekonomier ska saneras. Så inte här – och allra minst i Stockholm.

Vi liberaler vill gärna att kulturen får mer pengar – från andra håll än kommun, landsting och stat. Vi vill medverka till att kulturskapare kan få andra intäktskällor, från publik, samarbetspartner och andra finansiärer. Men vi menar också att det behövs en omfattande kulturbudget även från det offentliga – framför allt för barn och unga, för bibliotek och läsning, och för våra stora institutioner som är en ryggrad och drivbädd för hela kulturlivet. Men också för det fria kulturlivet!

Nu påstås – inte för första gången – på olika håll att vi sparar på kulturen; att vi slår ihop Stadsteatern och Kulturhuset för att spara pengar; att barnkulturen och kulturen i allmänhet urholkas.

Så låt oss då titta på siffrorna för Stockholms stad (också landstingets kulturbudget har ökat rejält, från ca 330 till ca 400 miljoner kronor).

  • Kulturbudgeten i sin helhet var 2006 980,4 miljoner kronor. 2013 är nivån 1.150,9 miljoner kronor. En ökning med 170,5 miljoner kronor.
  • Biblioteken, som det faktiskt skars ned på under tidigare rödgröna styret, har gått från 223 miljoner kronor till 292,5 miljoner kronor eller en ökning med nära 70 miljoner kronor.
  • Stadsteaterns anslag har ökat från 196 miljoner kronor i anslag till 230 miljoner kronor, plus 34 miljoner kronor.
  • Liljevalchs konsthall har ökat anslaget från 16 miljoner kronor  till 22,4 miljoner kronor 2013. Antalet besök ökade 2006-2012 från 86 500 till 160 800. Samtidigt har flera privata initiativ gett oss nya konstinstitutioner i Stockholm: Bonniers konsthall, Fotografiska och Sven-Harrys konsthall.
  • Och i det fria kulturlivet har vi ökat stödet från 70 till 116 miljoner kronor, infört en kulturbonus som stimulerar det fria kulturlivet att öka sin publik och reformerat kulturstödet för att öppna för fler nya aktörer – antalet ansökningar har fördubblats.

Stockholms kulturliv är en av vår vackra stads allra största styrkor.

DN STHLM Debatt om ”medveten urholkning av kulturlivet”; replik av Madeleine Sjöstedt; replikskifte i DN Kultur om barnkultur mellan Lotta Edholm/Madeleine Sjöstedt och Pia Huss; Martin Aagård i Aftonbladet Kultur om Stadsteatern; Madeleine Sjöstedts blogg om kulturdebatt och om Stadsteatern och konsten.

Ja! Kvantitet är viktigt för kulturen

Som engagerad i och för kultur tycker jag naturligtvis att det är viktigt med kvalitet. Men jag tycker också att det är viktigt att kulturen kan nå så många som möjligt – att så många som möjligt ska känna sig berörda. Det gäller inte minst den kulturverksamhet som vi finansierar eller stödjer med skattemedel – det vi betalar tillsammans måste vi naturligtvis sträva efter är tillgängligt för alla. Nästa år satsar vi i Stockholm mer på ännu mer öppet på biblioteken och Kulturhuset, på ännu mer utställningsverksamhet på Liljevalchs och Stadsmuseet, och på ännu mer konst i det offentliga gemensamma rummet. (Läs gärna mer om hur kulturen växer på Madeleine Sjöstedts blogg.)

Liljevalchs: verksamhet med kvalitet och kvantitet. Foto från stockholm.se
Liljevalchs: verksamhet med kvalitet och kvantitet. Foto från stockholm.se

Två mål, vi kan kalla dem kvalitet och kvantitet, och jag säger det uppriktigt och rent ut: Kvantitet är viktigt för kulturen!

Kvalitet är ett svårt begrepp, som är svårt att definiera objektivt. Bedömningarna blir på ett eller annat sätt alltid subjektiva. Kvalitet betyder olika saker i olika sammanhang och för olika slags kulturaktiviteter. Kvaliteten ska därför bedömas av insatta personer med bredd i kunskap, erfarenhet och perspektiv. Kvantitet är till synes lättare att mäta. Hur många kommer på utställningarna och går på föreställningarna? Hur många besöker och lånar böcker på biblioteken? Hur långt öppethållande har vi? Hur stora intäkter, från andra håll än skattebetalarna?

Kvantiteten är samtidigt naturligtvis också relativ. Allt från lokalens storlek till nivån och inriktningen på den kulturaktivitet det handlar om, påverkar. Biblioteksbesök är något annat än en utställning på Liljevalchs konsthall. På Liljevalchs är Vårsalongen något annat än Einar Jolin. En experimentell, nyskapande teateruppsättning är något annat än en stor uppsättning med mycket musik på Stadsteaterns stora scen. Osv.

I Stockholm arbetar vi kulturpolitiskt med kvalitet och kvantitet. Vi menar att båda faktorerna är viktiga. Vi ska ha verksamheter som håller hög kvalitet, och som utifrån dessa förutsättningar når så många som möjligt.

Tyvärr verkar en del – ibland vänsteroppositionen, ibland kulturskribenter som verkar ha samma politiska tendens – inte tycka att man kan ha dessa två tankar i huvudet samtidigt. Om vi som 2013 lägger 2,6 miljoner mer på Liljevalchs utställningsverksamhet, och 3,6 miljoner på Stadsmuseets dito, då verkar en del som Aftonbladets kulturskribent Ulrika Stahre i dag anse att det är ”besökssiffror som räknas, inte kvalitet”. Vem har sagt det? Löper ni linan ut och påstår att Liljevalchs och Stadsmuseet håller låg kvalitet? Det är tydligen också fel att sträva efter ”världsklass” och att ”sätta Stockholm och Sverige på kartan” – det påstås strida mot att kunna ”samtala och analysera väsentligheter”.

Samtidigt, i verksamheten på alla våra bibliotek, på Kulturhusets alla utställningar och programaktiviteter, på Stadsmuseet och Liljevalchs, i alla fria kulturverksamheter som får stöd av staden – pågår och väcks samtal och analyser. Ständigt. Det är väl bra om fler kan delta i dem.