Som engagerad i och för kultur tycker jag naturligtvis att det är viktigt med kvalitet. Men jag tycker också att det är viktigt att kulturen kan nå så många som möjligt – att så många som möjligt ska känna sig berörda. Det gäller inte minst den kulturverksamhet som vi finansierar eller stödjer med skattemedel – det vi betalar tillsammans måste vi naturligtvis sträva efter är tillgängligt för alla. Nästa år satsar vi i Stockholm mer på ännu mer öppet på biblioteken och Kulturhuset, på ännu mer utställningsverksamhet på Liljevalchs och Stadsmuseet, och på ännu mer konst i det offentliga gemensamma rummet. (Läs gärna mer om hur kulturen växer på Madeleine Sjöstedts blogg.)

Två mål, vi kan kalla dem kvalitet och kvantitet, och jag säger det uppriktigt och rent ut: Kvantitet är viktigt för kulturen!

Kvalitet är ett svårt begrepp, som är svårt att definiera objektivt. Bedömningarna blir på ett eller annat sätt alltid subjektiva. Kvalitet betyder olika saker i olika sammanhang och för olika slags kulturaktiviteter. Kvaliteten ska därför bedömas av insatta personer med bredd i kunskap, erfarenhet och perspektiv. Kvantitet är till synes lättare att mäta. Hur många kommer på utställningarna och går på föreställningarna? Hur många besöker och lånar böcker på biblioteken? Hur långt öppethållande har vi? Hur stora intäkter, från andra håll än skattebetalarna?

Kvantiteten är samtidigt naturligtvis också relativ. Allt från lokalens storlek till nivån och inriktningen på den kulturaktivitet det handlar om, påverkar. Biblioteksbesök är något annat än en utställning på Liljevalchs konsthall. På Liljevalchs är Vårsalongen något annat än Einar Jolin. En experimentell, nyskapande teateruppsättning är något annat än en stor uppsättning med mycket musik på Stadsteaterns stora scen. Osv.

I Stockholm arbetar vi kulturpolitiskt med kvalitet och kvantitet. Vi menar att båda faktorerna är viktiga. Vi ska ha verksamheter som håller hög kvalitet, och som utifrån dessa förutsättningar når så många som möjligt.

Tyvärr verkar en del – ibland vänsteroppositionen, ibland kulturskribenter som verkar ha samma politiska tendens – inte tycka att man kan ha dessa två tankar i huvudet samtidigt. Om vi som 2013 lägger 2,6 miljoner mer på Liljevalchs utställningsverksamhet, och 3,6 miljoner på Stadsmuseets dito, då verkar en del som Aftonbladets kulturskribent Ulrika Stahre i dag anse att det är ”besökssiffror som räknas, inte kvalitet”. Vem har sagt det? Löper ni linan ut och påstår att Liljevalchs och Stadsmuseet håller låg kvalitet? Det är tydligen också fel att sträva efter ”världsklass” och att ”sätta Stockholm och Sverige på kartan” – det påstås strida mot att kunna ”samtala och analysera väsentligheter”.

Samtidigt, i verksamheten på alla våra bibliotek, på Kulturhusets alla utställningar och programaktiviteter, på Stadsmuseet och Liljevalchs, i alla fria kulturverksamheter som får stöd av staden – pågår och väcks samtal och analyser. Ständigt. Det är väl bra om fler kan delta i dem.