Tagg: teater

Inför ett kulturråd för Stockholms kulturstöd 

Politiken ska inte bestämma om vem som får kulturstöd. Därför vill vi liberaler införa ett råd utan politiker, som tar besluten om stöden. Det är dags för Stockholms kulturråd!

Ett fritt kulturliv är viktigt av många skäl. För yttrandefriheten, demokratin, mångfalden, ifrågasättandet, upplevelserna; och för kulturen i sig. För att värna kulturens frihet måste politiken hålla armlängds avstånd. Det ska man särskilt kunna förvänta sig av en liberal kulturpolitik.

Det är ett politiskt beslut att stödja viktig kultur som inte är kommersiellt bärkraftig – men politiska beslut bör aldrig avgöra exakt vilka aktörer, projekt och verksamheter som får kulturstöd.

När Liberalerna hade ansvar för kulturpolitiken i Stockholm stärkte vi principen om armlängds avstånd. Det nya kulturstödet var en viktig del. En del tyckte att det var klåfingrigt med tydliga kriterier och mål – men naturligtvis måste vi ha en förutsägbarhet gentemot både kulturutövare och medborgare. Grunderna för hur stödet ska fördelas måste vara tydliga. Det är politikens ansvar.

Tillämpningen av kriterierna, bedömningen av vem och vilka som ska få stöd, och inte minst av den konstnärliga kvaliteten, kan däremot inte göras av politiker. Den vänster som anklagar oss för politisk detaljstyrning när vi gör den distinktionen måste ha fått saker om bakfoten.

Nu vill vi gå vidare och befästa principen om armlängds avstånd. Liberalerna i Stockholm föreslår att ett fristående råd får ansvar för för fördelningen av stadens kulturstöd.

DN skriver om vårt förslag till kulturråd för kulturstödet i dag (se också nedan), och Liberalerna i Stadshuset har skickat ett pressmeddelande. Nu ska Hanna Gerdes, Anne-Lie Elfvén och jag driva frågan i kulturnämnden. Så här har vi tänkt om Stockholms kulturråd:

  • Syftet är att skilja de specifika besluten om kulturstöd från den partipolitiska nivån – att förverkliga principen om armlängds avstånd. Denna princip ska i praktiken redan råda, men formellt tas kulturstödsbeslut av nämndens politiker. Vi har också sett tendenser till politisering med politiska direktiv om enskilda stöd.
  • Rådet ska utses av kulturnämnden men vara fristående och oberoende i sina beslut. Mandatperioden bör vara flerårig och sammansättningen förnyas delvis och löpande varje år. Uppdraget är ett fritidsuppdrag. Arvode ska utgå enligt kommunala principer.
  • Rådet ska bestå av omdömesgilla personer med kunskap om och intresse för kultur, och med bred erfarenhet från olika delar av kulturlivet och samhället. De ska ej vara partipolitiskt aktiva. Med tanke på erfarenhets- och kunskapskrav går personliga kopplingar till kulturlivet inte helt att undvika men gängse jävsregler ska gälla.
  • Kulturnämnden fastslår budget, kriterier och riktlinjer liksom i dag. Rådet ska inte ha någon egen organisation och pengarna förvaltas och skötas liksom i dag via stadens ekonomisystem. Kulturförvaltningen/kulturstrategiska avdelningen fortsätter att sköta administrationen. Systemet med referensgrupper etc består.
DN Kultur 25 oktober 2016.
DN Kultur 25 oktober 2016.

Stora bilden: Danskultur (koreansk modern dans, Wikimedia).

Kulturhuset Stadsteatern illa ute

Allt färre besöker Kulturhuset Stadsteatern – och därmed försämras ekonomin. Nu väntar hårda besparingar. Vi liberaler varnade tidigt och vill se ett tydligt uppdrag att nå ökad publik.

dnkultur160920
DN 20 september 2016 (klicka).

Ofta är det skönt att få rätt, men skadeglädje är trots allt inte särskilt roligt. Skadan av Kulturhuset Stadsteaterns sjunkande besökstal och kraftigt försämrade ekonomi drabbar många. Vi liberaler vill se både en stor publik och stora egenintäkter – nu ser vi rakt motsatt utveckling. Våra varningssignaler från i våras, om att inte låta Stadsteaterns ekonomi kapsejsa, verkar tyvärr inte ha gett effekt. Farhågorna slår in. Stormvindarna blåser nu över Stockholmskulturens flaggskepp.

Både Dagens Nyheter och SVT Stockholm   rapporterar om Kulturhuset Stadsteaterns problem med minskande besök och intäkter. Jag kommenterar angående min och Liberalernas oro.

Så här är fakta från den senaste tertialrapporten (ett tertial omfattar fyra månader, här alltså maj-augusti):

  • Färre besökare, såväl betalande som de till biblioteken och andra verksamheter, program och utställningar med fri entré.
  • 70 000 färre betalande besökare är nu prognosen för 2016 jämfört med 2015.
  • 18,4 miljoner kronor lägre är prognosen för biljettintäkterna för helåret – jämfört med budget. Jämfört med föregående år beräknas biljettintäkterna minska med 20,2 mkr. Det är 21,5 procent lägre än 2015.

Och vad blir följden? Samtliga verksamheter får i tertialrapport 2 för 2016 en lägre verksamhetsram än i budget. Antalet visstidsanställningar minskas, liksom rörliga kostnader såsom inköp, utbildningar, tjänsteresor m.m

Problemet för Kulturhuset Stadsteatern är dubbelt: Färre besökare betyder att färre nås och tar del av kulturen. Lägre intäkter betyder mindre pengar till kultur framöver. Vilket i sin tur riskerar att slå mot både utbud och kvalitet. Det blir en negativ cirkel som måste brytas.

Ett besparingsprogram med ”osthyvel” som slår hårdast mot rörliga kostnader betyder sämre förutsättningar att producera kultur. De rörliga kostnaderna handlar ofta om konstnärliga kostnader – inte minst konstnärlig personal. Det blir färre kulturjobb i Stockholm när Kulturhuset Stadsteatern skär ned. Att den politiska ledningen som ger Kulturhuset Stadsteatern dess uppdrag verkar så obekymrad gör mig än mer oroad. Åtminstone i maj verkade man fortfarande anse att färre besökare och lägre intäkter följde något slags plan, eller i varje fall inte kom överraskande. Det beskrevs nästan som en del i en medveten förflyttning. Men en förflyttning till vad?

Problemen grundlades redan inför verksamhetsåret, i för betungande nya uppdrag, för snål budget och uppenbarligen överoptimistiska kalkyler. Inför 2016 anslog majoriteten 5 miljoner kronor i ökat koncernbidrag till Kulturhuset Stadsteatern AB, men det motsvarar knappt kostnaden för löneökningar. Samtidigt fick teatern tre nya stora uppdrag: Ett nytt kulturhus i Skärholmen och i Vällingby och ”Parkteater” på förortsscener under vintern.

800px-Kulturhuset_2009_HolgerEllgaard

Liberalerna har i sin budget för Kulturhuset Stadsteatern anslagit 5 miljoner kronor utöver majoritetens budget. I sitt budgetförslag betonar Liberalerna vikten av att långsiktigt minska behovet av koncernbidrag genom ökade egenintäkter och breddad finansiering, och att koncentrera resurserna mot konstnärlig och publik verksamhet.

Vad måste göras?

  • Kortsiktigt behövs smartare ekonomiska åtgärder. Inga osthyvelbesparingar utan prioriteringar. Värna först och främst den konstnärliga verksamheten, försök behålla en del resurser för rörliga kostnader som är nödvändiga för en bra kulturproduktion, för bra program, utställningar och uppsättningar – för fler besökare. Annars riskerar publiken – och intäkterna – att krympa ytterligare.
  • Långsiktigt krävs ett tydligt politiskt mandat att öka besöken, både antalet unika besökare och antalet besök som görs, och att återigen öka egenintäkterna. Den negativa cirkeln måste brytas.

 

Ett hus för den fria scenkonsten

Ett gemensamt scenkonsthus kunde ge fler fria teatrar chansen att nå en publik. Större och bättre men också billigare lokaler, när fler delar, kan ge mer pengar till kultur – och göra så att kulturen når fler stockholmare. Nu vill vi liberaler undersöka möjligheterna för ett scenkonsthus.

TEATER - FÖR FLER ATT UTÖVA OCH SE. Brad Mays via Wikimedia.
TEATER. Något fler borde kunna utöva, och se. (Brad Mays via Wikimedia.)
Det finns alldeles för många teatrar och fria grupper i Stockholm – som saknar tillgång till lokaler. En egen lokal är dyr och ofta heller inget man kanske egentligen behöver. Det som behövs är platser att repetera, och scener att spela på. Sådana resurser kan med fördel delas – i ett scenkonsthus för många aktörer. Då finns dessutom möjligheter att dela på kostnaderna för saker som en ensam aktör inte har råd med, t ex utrustning, inredning, administration och service av olika slag, vilket kan förbättra både publikens upplevelse och arbetsmiljön. Kanske både restaurang och ordentliga omklädnings- och duschrum?

Nya grupper och nya idéer skulle pröva sina vingar och komma fram lättare med ett större gemensamt scenkonsthus. Det ger förstås också andra förutsättningar för marknadsföring – och därmed för att nå en större publik. Det finns en förebild inom dansen: MDT på Skeppsholmen.

Vi liberaler slår vakt om det fria kulturlivet – och dess frihet. Vi vill inte att kommunen ska ordna och styra med allt. Däremot vill vi att de kommunala pengarna till kulturen, t ex stödet till det fria kulturlivet, ska gå till så mycket kultur för så många stockholmare som möjligt, och ge förutsättningar för just nya grupper och nya idéer. Bra lokaler behövs, men med samordning kan man få bättre lokaler – för mindre pengar. Och då blir det mer pengar till kultur.

Ett samlat scenkonsthus skulle naturligtvis inte ersätta alla dagens fria teatrar, utan kunna skapas utifrån teatergruppers behov och på deras initiativ. Det kommunen kan behöva göra är att stötta samarbeten och genomförandet. Vår liberala kulturpolitik handlar mycket om att skapa sådana möjligheter. Nu vill vi liberaler att staden och kulturförvaltningen undersöker intresset och möjligheterna för ett gemensamt scenkonsthus för talteatern. Se Hanna Gerdes, Anne-Lie Elfvéns och min kommande skrivelse till kulturnämnden nedan!

DN 26 juli 2016 (klicka för större bild).
DN skriver om detta i dag. I en kommentar är DN:s Johan Hilton kritisk och talar nästan föraktfullt om ”teaterhus av galleriamodell”. Hilton verkar dock ha missförstått; han behöver inte försvara dagens teatrar – vårt förslag handlar framför allt om de grupper och kulturskapare som överhuvudtaget inte har eller har svårt att få använda en lokal. Och det kanske är dags att ägna dem lite större intresse. Även SR Kulturnytt rapporterar; här står regissören Oskar Thunberg för liknande kritik om ”galleria” (men tror han på allvar att det inte är någon som bestämmer över vilka som får plats på scenerna i dag; och vad är hans svar på hur nya eller mer långvariga grupper utan tillgång till – eller kanske önskemål eller behov av – en egen lokal, ska ha möjlighet att skapa och nå ut med sin teaterkonst?)

Här finns dagens pressmeddelande.

 

Skrivelse till kulturnämnden om att inrätta ett scenkonsthus för det fria kulturlivet

Det fria kulturlivet är en mycket viktig del av det kulturella utbudet i Stockholm. Många kulturaktörer saknar idag egen scen att verka på. Fria teatergrupper som saknar egen scen har stora problem med höga lokalkostnader alternativt inga lokaler alls att varken repetera eller uppträda på.

När Liberalerna hade ansvar för kulturen startades Fri Scen på kulturhuset. Syftet med initiativet var dels att erbjuda en plats och skapa ett skyltfönster för Stockholms kulturaktörer som saknar lokal och stöd, dels att tillgängligöra den teaterkonst som finns utanför de etablerade teatrarna för stadens invånare. Fri Scen har visserligen inneburit framsteg för kultur- och teateraktörer som saknar lokal och stöd, men behovet är ännu inte uppfyllt.

MDT (fd Moderna Dansteatern) är ett exempel på ett liknande koncept som varit mycket framgångsrikt. MDTs verksamhet omfattar över hundra visningar av mellan 30-60 föreställningar per år med fokus dansföreställningar, här ryms även performance, installationer, festivaler, konferenser och seminarier och en omfattande residensverksamhet. Här repas, spelas och skapas kontaktytor lokalt och internationellt på ett mycket effektivt sätt. MDT stöds av Stockholms Stad, Statens Kulturråd och Stockholms läns landsting.

En gemensam scen för det fria kulturlivet att dela och verka på skulle ge många teaterkompanier utan lokal en möjlighet att nå en ny publik och skulle dessutom vara resurseffektivt; mindre pengar går till lokaler, och mer kan gå till kulturen.

Vår tanke är inte att ett scenkonsthus ska vara en ny kommunal institution. Staden behöver dock undersöka intresset inom såväl den fria teatervärlden som hos andra aktörer att genomföra något som skulle kunna vara en fungerande lösning för det fria scenkonstlivet. Det ger då också svar på hur staden kan bidra till att en sådan lösning förverkligas och får stabila förutsättningar. Möjliga platser för ett fritt scenkonsthus skulle exempelvis kunna vara i något av stadsutvecklingsområdena.

Mot bakgrund av vad som ovan anförs vill vi fråga förvaltningen:

Vilka behov, vilket intresse samt vilka möjligheter finns för ett scenkonsthus, efter liknande modell som Moderna Dansteatern, och hur kan staden medverka till detta i samverkan med andra aktörer?

Rasmus Jonlund (L)  Hanna Gerdes (L)  Anne-Lie Elfvén (L)

När Kulturhuset och Stadsteatern blir ett, blir summan mer än två

Fusioner för dess egen skull torde sällan bli lyckade. Det gäller att ha en idé om mervärdet, vad vi vill uppnå. Och så är verkligen fallet med sammanslagningen av Kulturhuset och Stadsteatern – med det rätt självklara namnet Kulturhuset Stadsteatern, som SvD skriver om i dag. Med Benny Fredriksson som VD och sex genrechefer, som är både verksamhetschefer och konstnärliga ledare, tar organisationen nu form inför 1 juli. Men organisationen är bara skalet för det viktiga uppdraget: Kulturen.

Och mer kultur ska det bli. Inte bara bättre utnyttjande av lokaler och större ekonomiska resurser att göra kultur av, utan också ett bredare engagemang över vidare fält.

Kulturhuset Stadsteatern vid Sergels torg - ett hus som nu blir ett. Foto: Goombah, från Wikimedia Commons.
Kulturhuset Stadsteatern vid Sergels torg – ett hus som nu blir ett. Foto: Goombah, från Wikimedia Commons.

Dansen med Kenneth Kvarnström och hans kompani som kärna är känt sedan tidigare – och det blir dans på Stadsteatersätt, med repertoaruppsättningar som kan spela 30 uppsättningar, inte tre, som det ofta blir med gästspel på Dansens hus.

Debatt blir en självklar del av vårt nya allkonsthus. Kulturhuset Stadsteatern mitt i stan ska också stå mitt i samhälls- och kulturdebatten, i olika format, på olika scener och med många olika röster.

Mer överraskande, men kanske mest efterlängtat och därför allra roligast, är att Kulturhuset Stadsteatern tar sig an designområdet.

Att designen har saknat en självklar samlingsplats och scen i Stockholm har varit smärtsamt känt sedan länge. Arkitekturmuseets designcenter-ansvar blev det tyvärr aldrig riktigt något av. Som stockholmare, eller som besökare i huvudstaden, ska man förstås inte behöva bege sig till Göteborg och Röhsska (inget ont om denna industridesign-metropol och dess museum!). Nu tar Kulturhuset Stadsteatern upp fanan.

På litteraturområdet står Kulturhuset sedan tidigare starkt – nu vill vi på allvar ta upp kampen inte minst för pojkars och mäns läsning. Musiken kan utvecklas ännu mer från det som görs i dag. Och teatern ska förstås stå fortsatt stark, som den största och ekonomiskt starkaste delen av huset.

Mycket mer spännande finns att säga – och vänta. Det är bara att följa utvecklingen. Som en av de ansvariga i kulturnämnden och Stadsteaterns styrelse, ska det bli en särskild glädje att följa denna resa.

Läs mer hos Madeleine Sjöstedt!

Stadsteatern i centrum

Stockholms Stadsteater drar inte bara rekordpublik. Den är också i centrum för kulturdebatten. Så ska det också vara – vår, alla stockholmares, Stadsteater, ska vara angelägen på alla sätt.

DN om Stadsteatern 22 mars 2013.
DN om Stadsteatern 22 mars 2013.

I dag skriver DN (ej på nätet men bilden t v) om att publiken har ökat med 40 procent på 10 år. Samtidigt har biljettintäkterna ökat med ca 200 procent – med 50 miljoner kronor till över 70 miljoner kronor. Och sedan 2006 har vi ökat anslaget från staden från 196 till 230 miljoner kronor.

Repertoaren är större, och bredare, än någonsin. Stadsteatern sätter upp många fler pjäser. Stora publikdragande föreställningar på Stora Scenen, som lockar många och ger stora intäkter. Och smalare, mindre uppsättningar på någon av alla våra mindre scener, som kanske drar mindre publik men är en lika viktig del av teaterns uppdrag.

Genom att ha både bredden och smalheten, både det lite lättsammare och det svåra, täcker vi vårt uppdrag från stockholmarna. Stadsteatern ska inte konkurrera med privatteatrarna och musikalscenerna – ser man en musikföreställning hos oss, ska man märka att det är Stadsteatern som står bakom. De stora publikdragarna med lite högre biljettpriser betalar för att vi också kan ha många pjäser som inte har lika stor publik, med lite lägre biljettpriser; och för att vi kan erbjuda rabatter för barn, ungdomar, studenter och pensionärer.

Vi ska inte vara publikfriande – men vi ska vara angelägna. Det betyder inte att det är ett misslyckande att nå stor publik. Tvärtom.

Vår publik är också varierad, senaste publikmätningen med några år på nacken visar att vi lockar fler med något lägre utbildningsnivå än tidigare. Det är också en stadsteaters uppgift.

Många föreställningar betyder förstås också mycket arbetstillfällen, åt skådespelare, tekniker och annan personal av alla de slag.

Ingegärd Waaranperä i DN 22 mars 2013.
Ingegärd Waaranperä i DN 22 mars 2013.

Stadsteaterns framgångar tycks dock inte falla alla i smaken. Nationalscenen Dramaten har en chef som verkar ägna sin mesta utåtriktade kommunikation åt angrepp på den kommunala teatern i huvudstaden – och inte bara det, utan åt personangrepp på sandlådenivå (Marie-Louise Ekman på DN Kultur 15 mars). Och i dagens DN kan den glada nyheten ovan inte undgå att kombineras med den sedvanliga klagosången från Ingegärd Waaranperä (se bild t h).

Naturligtvis är allt inte en dans på rosor på Stadsteatern. (Vi vill, om jag får sticka emellan med det, för övrigt gärna se mer dans i framtidens kraftsamlande Kulturhuset/Stadsteatern!) Medarbetarundersökningar med långtifrån tillräckligt bra resultat – både vad gäller själva svaren, och svarsfrekvensen (anmärkningsvärt lågt, under 40 procent) måste tas på allvar. Redan innan fjolårets medarbetarundersökning genomfördes hade teatern påbörjat ett dialog- och förändringsarbete med ledning, fack och personal.

Förändringar är sällan okomplicerade. En stor del i Stadsteaterns framgångar är den flexibilitet som en relativt hög andel frilansare och annan icke fast anställd personal innebär. För många i kultursektorn kan det för övrigt säkert vara en anställningsform som passar bra. Andra skulle hellre se fler fasta anställningar. För att kunna skapa all den teater och alla de arbetstillfällen som Stadsteatern nu åstadkommer har detta dock varit en viktig del. Nu går vi vidare och undersöker om och hur detta upplägg kan användas för fler personalgrupper än skådespelarna. Vi går också samman med Kulturhuset, för att skapa ett slagkraftigt allkonsthus, mitt i stan, som tanken var från början.

Syftet är mesta möjliga konst för pengarna. Ja, jag nämner pengarna, igen. För det är med pengar – ökade intäkter från besökarna och från staden (dock ej från staten vars bidrag har legat i princip still) som vi får mer teater. En flexibel och stark organisation är ett måste för att säkerställa en verksamhet som hela tiden måste ha koll på ekonomin – då vågar man göra så mycket teater som möjligt.

Det finns dock andra röster, som inte målar i rosenrött men pekar på orimligheter och rimligheter i debatten. Gerhard Hoberstorfers inlägg i dagens DN Kultur är befriande konstruktivt. Den är värd att citeras i några av sina mest talande delar.

Gerhard Hoberstorfer i DN Kultur 22 mars 2013.
Gerhard Hoberstorfer i DN Kultur 22 mars 2013.

Koncernbidraget till Stockholms stadsteater har under de senaste åren ökat med 50 miljoner kronor. Våra inspelade intäkter har ökat från drygt 20 till 70 miljoner per år. Teatern har växt med drygt 100 artister under samma tid. Vi har historiskt höga publiksiffror och en 85-procentig beläggningsgrad. Uppenbarligen tycks det som om teaterns rika och skiftande repertoar attraherar publiken. Man kan med fog säga att teatern utvecklats till en verklig folkteater. Denna teater har skapats genom en flexibel och dynamisk organisation och en stor genomströmning av artister på skiftande kontrakt. Repertoaren är spännande, arbetsplatsen levande.

Att i ljuset av dessa siffror fara ut om att det skulle finnas ett förakt, eller till och med en önskan att torpedera vår verksamhet från våra ägares sida, blir larvigt.

Liksom de flesta här i huset tror jag att staden vill teatern väl, och jag tror att teatern är stolt över staden som stöder den.

De ägardirektiv som är på tapeten nu talar om att ”teatern bör koncentrera resurserna till den konstnärliga verksamheten och i högre utsträckning upphandla tjänster från externa parter”, och att teatern bör ”öka de rörliga resurserna”. Detta går att läsa som en önskan om att tillförsäkra teatern den rörlighet som den utan tvivel behöver i en föränderlig omvärld; eller som ett slugt ideologiskt bakhåll mot teaterns själva väsen, där den drivs i armarna på bemanningsindustrin.

Jag delar självfallet oron för att en ideologiskt styrd ”utförsäljning” skulle förstöra stora värden. Men måste vi anta att utredaren är ett neokonservativt monster?

Låt oss glädjas över framgångarna, ta oss an utmaningarna och göra Stadsteatern, stockholmarnas teater, ännu bättre. Och inte bara stockholmarnas förresten – utan hela länets teater. Störst i Norden.

Läs gärna Madeleine Sjöstedts blogg, Stolthet över Stadsteatern.

Ja! Kvantitet är viktigt för kulturen

Som engagerad i och för kultur tycker jag naturligtvis att det är viktigt med kvalitet. Men jag tycker också att det är viktigt att kulturen kan nå så många som möjligt – att så många som möjligt ska känna sig berörda. Det gäller inte minst den kulturverksamhet som vi finansierar eller stödjer med skattemedel – det vi betalar tillsammans måste vi naturligtvis sträva efter är tillgängligt för alla. Nästa år satsar vi i Stockholm mer på ännu mer öppet på biblioteken och Kulturhuset, på ännu mer utställningsverksamhet på Liljevalchs och Stadsmuseet, och på ännu mer konst i det offentliga gemensamma rummet. (Läs gärna mer om hur kulturen växer på Madeleine Sjöstedts blogg.)

Liljevalchs: verksamhet med kvalitet och kvantitet. Foto från stockholm.se
Liljevalchs: verksamhet med kvalitet och kvantitet. Foto från stockholm.se

Två mål, vi kan kalla dem kvalitet och kvantitet, och jag säger det uppriktigt och rent ut: Kvantitet är viktigt för kulturen!

Kvalitet är ett svårt begrepp, som är svårt att definiera objektivt. Bedömningarna blir på ett eller annat sätt alltid subjektiva. Kvalitet betyder olika saker i olika sammanhang och för olika slags kulturaktiviteter. Kvaliteten ska därför bedömas av insatta personer med bredd i kunskap, erfarenhet och perspektiv. Kvantitet är till synes lättare att mäta. Hur många kommer på utställningarna och går på föreställningarna? Hur många besöker och lånar böcker på biblioteken? Hur långt öppethållande har vi? Hur stora intäkter, från andra håll än skattebetalarna?

Kvantiteten är samtidigt naturligtvis också relativ. Allt från lokalens storlek till nivån och inriktningen på den kulturaktivitet det handlar om, påverkar. Biblioteksbesök är något annat än en utställning på Liljevalchs konsthall. På Liljevalchs är Vårsalongen något annat än Einar Jolin. En experimentell, nyskapande teateruppsättning är något annat än en stor uppsättning med mycket musik på Stadsteaterns stora scen. Osv.

I Stockholm arbetar vi kulturpolitiskt med kvalitet och kvantitet. Vi menar att båda faktorerna är viktiga. Vi ska ha verksamheter som håller hög kvalitet, och som utifrån dessa förutsättningar når så många som möjligt.

Tyvärr verkar en del – ibland vänsteroppositionen, ibland kulturskribenter som verkar ha samma politiska tendens – inte tycka att man kan ha dessa två tankar i huvudet samtidigt. Om vi som 2013 lägger 2,6 miljoner mer på Liljevalchs utställningsverksamhet, och 3,6 miljoner på Stadsmuseets dito, då verkar en del som Aftonbladets kulturskribent Ulrika Stahre i dag anse att det är ”besökssiffror som räknas, inte kvalitet”. Vem har sagt det? Löper ni linan ut och påstår att Liljevalchs och Stadsmuseet håller låg kvalitet? Det är tydligen också fel att sträva efter ”världsklass” och att ”sätta Stockholm och Sverige på kartan” – det påstås strida mot att kunna ”samtala och analysera väsentligheter”.

Samtidigt, i verksamheten på alla våra bibliotek, på Kulturhusets alla utställningar och programaktiviteter, på Stadsmuseet och Liljevalchs, i alla fria kulturverksamheter som får stöd av staden – pågår och väcks samtal och analyser. Ständigt. Det är väl bra om fler kan delta i dem.

Mer kultur i mer hus

Mitt i stan ligger de – Kulturhuset och Stadsteatern, två kulturinstitutionssjälar i samma huskropp (nå, det är förvisso två hus på ömse sidor om Beridarebanan). I årtionden har de varit ett inte bara konstnärligt, utan i vid mening kulturellt hjärta i staden, en sannskyldig plats för mänskliga möten och kulturupplevelser. Båda har på senare år haft en spännande utveckling. Jag har haft förmånen att följa den, i kulturnämnden och sedan några år också i Stadsteaterns styrelse. Och nu ska de båda husen bli ett.

Jag tror att ett samlat allkonsthus vid Sergels torg är en mycket bra idé. Med gemensamma krafter kan man göra mer kultur, och skapa ännu attraktivare hus och ännu mer spännande program för stockholmarna. Min förhoppning, och mitt mål som förtroendevald i kulturnämnden och teaterstyrelsen, är att Stadsteatern/Kulturhuset kan höja sig kulturellt, konstnärligt, kvalitativt och kvantitativt, i alla delar av besökarnas upplevelse. Vare sig man går på en föreställning, ser en utställning, bläddrar bland böcker, tar en fika eller en bit mat.

Att Liljevalchs samtidigt får klartecken för en länge efterlängtad utvidgning och upprustning kan jag också bara välkomna.

Madeleine Sjöstedt bloggar och DN och SR Kulturnytt rapporterar om Stadsteatern + Kulturhuset. Kulturborgarrrådsblogg och SvD om Liljevalchs.

Stockholms län behöver fler kulturkommuner

Stockholm är på många sätt Sveriges kulturcentrum. Här finns förstås de stora nationella institutionerna – nationalscenerna och de flesta statliga museer. Men den största offentliga kulturpengen står stockholmarna själva för, genom Stockholms stads omfattande kulturverksamhet: Kulturhuset, som stadens största och landets tredje största besöksmål (2011). Stadsteatern, Nordens största teater. Liljevalchs, vår egen konsthall, grundlagd genom en generös donation. Kulturskolan och förstås alla bibliotek som når stora skaror i alla åldrar. Stadsmuseet som minner om och vårdar vår historia. Den offentliga konsten i våra gemensamma lokaler och på gemensamma ytor. Och så det fria kulturlivet som just står fritt men har möjlighet att söka stöd av kommunala medel.

Drygt 1.000 kronor (1.072 för att vara mer exakt) per invånare satsar vi stockholmare genom kommunen på kulturen. Och det är kultur som kommer många fler än bara stadens egna invånare och skattebetalare till del. Kulturhuset, biblioteken och inte minst Stadsteatern har besökare och publik från hela länet och hela Sverige.

Andra kommuner i vår närhet satsar också på kultur – inte minst Botkyrka. Andra satsar mindre. Danderyd, vars moderate kulturnämndsordförande framträdde i gårdagens SVT Kulturnyheterna, satsar t.ex. knappt 700 (665) kronor per invånare (Kulturrådet, 2009). Nu vill han att Stockholms län ska införa kultursamverkan (kulturkofferten) för att fördela de statliga kulturpengarna. Och han har inget emot om det innebär att statsstödet till Stockholms Stadsteater sprids ut.

Men Danderydsborna, och andra i länet och Sverige, får alltså redan stor del av Stadsteaterns och Stockholms kulturutbud. Ser man till publikundersökningen och vilka postnummerområden de svarande kommer ifrån, är det en inte så liten andel som kommer just från Danderyd. Det statliga stödet för teatern uppgår till ca 50 miljoner kronor. Stockholmarna – i innebörden invånare i Stockholms stad – bidrar med 220 miljoner kronor via koncernen Stockholms Stadshus AB.

Det blir alltså mycket teater för invånarna i hela Stockholmsregionen, för de pengar Stockholms stad satsar.

Samverkan är jättebra men det kräver givetvis att alla är beredda att bidra. Att bara upprätta ytterligare kulturbyråkrati gör ju inte de ganska små statliga pengarna större – tvärtom. Men om Danderyd och andra kommuner vill satsa mer på kulturen, så gärna för mig!

Läs Madeleine Sjöstedts blogg och om hennes öppna brev till ordföranden i Danderyds kulturnämnd.

Försäljning kan ge mervärde för teaterbesökare – och Stadsteatern

På många teatrar, museer och andra kulturverksamheter är butiken en självklar del. Besökarna kan köpa affischer, muggar, olika slags gåvor, konst och litteratur med anknytning till aktuella utställningar eller föreställningar. En sådan försäljningsverksamhet borde bli en naturlig del även på Stadsteatern – Nordens största teater.

På teaterns styrelsesammanträde i förra veckan lade jag en skrivelse om detta, som DN skriver om i dag. Skrivelsen fick ett positivt bemötande såväl av Alliansvänner som oppositionskollegor. Oavsett om det är De tre musketörerna eller Tribadernas natt, Djungelboken eller Onkel Vanja, så skulle upplevelsen för besökarna kunna fördjupas genom att kunna köpa den litterära förlagan eller andra verk av Dumas, Enquist, Kipling, och Tjechov, en nyckelring eller affisch som minne, eller kanske en mugg med Stadsteaterns logga, eller böcker om Stadsteatern eller om teater och teatermänniskor. Försäljning kan ske vid föreställningarna, annars kanske i samverkan med Kulturhus-shopen, och som en miljöpartist föreslog i samband med att skrivelsen lades på bordet, i en webbutik.

I första hand handlar det om att erbjuda teaterbesökarna, från Stockholm och andra platser, en sådan fördjupad upplevelse. Men naturligtvis skulle det också kunna ge extra intäkter till Stadsteatern. För många kulturverksamheter är butiken och försäljningen i anslutning till föreställningar ett viktigt tillskott. Med så många besökare som Stadsteatern har kan det handla om en hel del pengar. När teaterchefen återkommer med sitt svar på skrivelsen får vi se om idén går att förverkliga och hur.

Stadsteatern går mycket bra, publiken fortsätter att strömma till och biljettförsäljningen ser bra ut. Stödet från Stockholms stad utökades från och med i fjol. En extra intäkt utöver det kan ge ännu bättre förutsättningar att skapa teater med bredd, djup och spets.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , ,