Stockholms Stadsteater drar inte bara rekordpublik. Den är också i centrum för kulturdebatten. Så ska det också vara – vår, alla stockholmares, Stadsteater, ska vara angelägen på alla sätt.
DN om Stadsteatern 22 mars 2013.
I dag skriver DN (ej på nätet men bilden t v) om att publiken har ökat med 40 procent på 10 år. Samtidigt har biljettintäkterna ökat med ca 200 procent – med 50 miljoner kronor till över 70 miljoner kronor. Och sedan 2006 har vi ökat anslaget från staden från 196 till 230 miljoner kronor.
Repertoaren är större, och bredare, än någonsin. Stadsteatern sätter upp många fler pjäser. Stora publikdragande föreställningar på Stora Scenen, som lockar många och ger stora intäkter. Och smalare, mindre uppsättningar på någon av alla våra mindre scener, som kanske drar mindre publik men är en lika viktig del av teaterns uppdrag.
Genom att ha både bredden och smalheten, både det lite lättsammare och det svåra, täcker vi vårt uppdrag från stockholmarna. Stadsteatern ska inte konkurrera med privatteatrarna och musikalscenerna – ser man en musikföreställning hos oss, ska man märka att det är Stadsteatern som står bakom. De stora publikdragarna med lite högre biljettpriser betalar för att vi också kan ha många pjäser som inte har lika stor publik, med lite lägre biljettpriser; och för att vi kan erbjuda rabatter för barn, ungdomar, studenter och pensionärer.
Vi ska inte vara publikfriande – men vi ska vara angelägna. Det betyder inte att det är ett misslyckande att nå stor publik. Tvärtom.
Vår publik är också varierad, senaste publikmätningen med några år på nacken visar att vi lockar fler med något lägre utbildningsnivå än tidigare. Det är också en stadsteaters uppgift.
Många föreställningar betyder förstås också mycket arbetstillfällen, åt skådespelare, tekniker och annan personal av alla de slag.
Ingegärd Waaranperä i DN 22 mars 2013.
Stadsteaterns framgångar tycks dock inte falla alla i smaken. Nationalscenen Dramaten har en chef som verkar ägna sin mesta utåtriktade kommunikation åt angrepp på den kommunala teatern i huvudstaden – och inte bara det, utan åt personangrepp på sandlådenivå (Marie-Louise Ekman på DN Kultur 15 mars). Och i dagens DN kan den glada nyheten ovan inte undgå att kombineras med den sedvanliga klagosången från Ingegärd Waaranperä (se bild t h).
Naturligtvis är allt inte en dans på rosor på Stadsteatern. (Vi vill, om jag får sticka emellan med det, för övrigt gärna se mer dans i framtidens kraftsamlande Kulturhuset/Stadsteatern!) Medarbetarundersökningar med långtifrån tillräckligt bra resultat – både vad gäller själva svaren, och svarsfrekvensen (anmärkningsvärt lågt, under 40 procent) måste tas på allvar. Redan innan fjolårets medarbetarundersökning genomfördes hade teatern påbörjat ett dialog- och förändringsarbete med ledning, fack och personal.
Förändringar är sällan okomplicerade. En stor del i Stadsteaterns framgångar är den flexibilitet som en relativt hög andel frilansare och annan icke fast anställd personal innebär. För många i kultursektorn kan det för övrigt säkert vara en anställningsform som passar bra. Andra skulle hellre se fler fasta anställningar. För att kunna skapa all den teater och alla de arbetstillfällen som Stadsteatern nu åstadkommer har detta dock varit en viktig del. Nu går vi vidare och undersöker om och hur detta upplägg kan användas för fler personalgrupper än skådespelarna. Vi går också samman med Kulturhuset, för att skapa ett slagkraftigt allkonsthus, mitt i stan, som tanken var från början.
Syftet är mesta möjliga konst för pengarna. Ja, jag nämner pengarna, igen. För det är med pengar – ökade intäkter från besökarna och från staden (dock ej från staten vars bidrag har legat i princip still) som vi får mer teater. En flexibel och stark organisation är ett måste för att säkerställa en verksamhet som hela tiden måste ha koll på ekonomin – då vågar man göra så mycket teater som möjligt.
Det finns dock andra röster, som inte målar i rosenrött men pekar på orimligheter och rimligheter i debatten. Gerhard Hoberstorfers inlägg i dagens DN Kultur är befriande konstruktivt. Den är värd att citeras i några av sina mest talande delar.
Gerhard Hoberstorfer i DN Kultur 22 mars 2013.
Koncernbidraget till Stockholms stadsteater har under de senaste åren ökat med 50 miljoner kronor. Våra inspelade intäkter har ökat från drygt 20 till 70 miljoner per år. Teatern har växt med drygt 100 artister under samma tid. Vi har historiskt höga publiksiffror och en 85-procentig beläggningsgrad. Uppenbarligen tycks det som om teaterns rika och skiftande repertoar attraherar publiken. Man kan med fog säga att teatern utvecklats till en verklig folkteater. Denna teater har skapats genom en flexibel och dynamisk organisation och en stor genomströmning av artister på skiftande kontrakt. Repertoaren är spännande, arbetsplatsen levande.
Att i ljuset av dessa siffror fara ut om att det skulle finnas ett förakt, eller till och med en önskan att torpedera vår verksamhet från våra ägares sida, blir larvigt.
Liksom de flesta här i huset tror jag att staden vill teatern väl, och jag tror att teatern är stolt över staden som stöder den.
…
De ägardirektiv som är på tapeten nu talar om att ”teatern bör koncentrera resurserna till den konstnärliga verksamheten och i högre utsträckning upphandla tjänster från externa parter”, och att teatern bör ”öka de rörliga resurserna”. Detta går att läsa som en önskan om att tillförsäkra teatern den rörlighet som den utan tvivel behöver i en föränderlig omvärld; eller som ett slugt ideologiskt bakhåll mot teaterns själva väsen, där den drivs i armarna på bemanningsindustrin.
…
Jag delar självfallet oron för att en ideologiskt styrd ”utförsäljning” skulle förstöra stora värden. Men måste vi anta att utredaren är ett neokonservativt monster?
Låt oss glädjas över framgångarna, ta oss an utmaningarna och göra Stadsteatern, stockholmarnas teater, ännu bättre. Och inte bara stockholmarnas förresten – utan hela länets teater. Störst i Norden.
Hörrudu, du har fel i att Dramatenchefen angriper Stadsteatern. Inte bara fel det är skitsnack också.
Ekman talar om något helt annat.
När det gäller Stadsteatern i Stockholm så vet jag inte längre om man kan kalla den för teater. det är mest en slags kändisporr man ägnar sig åt. Uppvisning av kändisar. Ett integritetslöst säljande av vad det än vara må. Teaterkonsten dör varje kväll på stockholms stadsteater.
Analys, läsart, vision, respekt för text etc förefaller vara okända begrepp på en teater som inte för så längesedan hyste Susanne Osten och Viveca Bandler. att stadsteatern har avskiljt sig från Unga klara är den största jävla konstnärliga skandalen i Svensk teaterhistoria. sedan kan man fylla salongerna hur mycket man vill.
Som stockholmare så skäms jag över att ha en sådan substanslös stadsteater.
Hej! Du tycks ha läst Ekmans alster på ett helt annat sätt än Hoberstorfer, jag och de jag har talat med. Likaledes har vi helt olika uppfattning om Stadsteatern. En teater som spelar mer än någonsin; och det framför allt på de mindre scenerna. I övrigt är svepande kritik av din och andras sort svår att bemöta – som att skjuta på ett rörligt, eller konturlöst, mål. Så jag avstår.
Hej!
Vi kan gärna gå in en djupare diskussion både vad beträffar Ekmans artikel och diskussionen kring stadsteatern. Dina argument är också synnerligen svävande och berör inte alls sakfrågan.(Ekmans artikel)
Du tycks tro att själva faktumet att teatern spelar ”mer än någonsin” i sig innehåller all argumentation och analys i sig som behövs för att bemöta all saklig kritik(Ekmans artikel och intervju i Svt 19 mars)
Jag tycker att du försöker komma undan själva sakfrågan med repliken ”spelar mer än någonsin”. helt enkelt.
Teater är inte ett varuhus eller en fabrik vars resultat eller värde mäts med instrumentet” mycket eller ofta”. I själva verket så finns det inget sådant samband alls mellan konst och kvantitet, mängd, frekvens etc.
Förrän nu när det gäller Stockholms stadsteater. Därmed har Benny Fredriksson och kulturborgarrådet lyckats med något historiskt. Att
trolla bort konstens och teaterns grundförutsättningar och värde och infört en helt ny värderingsskala: mängd=bra.
Följer man den nya värderingsprincipen kan teatern egentligen sluta spela teater och göra något annat så länge den går med vinst och inte belastar skattebetalarna allt för mycket.
Då har vi med ens fått en helt ny konstideologi i det här landet. Och det är väl där fokus på den här diskussionen ska ligga.
Nu är inte målet konturlöst eller rörligt längre eller hur?
Jag är ju inte teaterkritiker men vågar nog vidhålla att vår teater, dess regissörer, skådespelare och alla andra håller hög kvalitet. Kulturpolitiskt är det högst relevant hur mycket man spelar och hur stor publik man når. Intressant är också som sagt att det spelas mer på de mindre scenerna och med ”smalare” uppsättningar. Vi har också Parkteatern, och den hyllade Skärholmenscenen. Teatern går för övrigt inte med vinst – långt därifrån. Anslaget från staden har ökat kraftigt. Och varje krona i biljettintäkt går tillbaka in i teaterverksamheten.
Absolut! Det håller jag helt med om. Skådespelare och i viss mån även regissörerna håller hög kvalité. men det är det ju å andra sidan ingen som har ifrågasatt. Självklart så måste man spela mycket och nå en stor publik om man ska räkna med att få understöd från staden/staten. Men det betyder inte att det per automatik blir bättre och bättre föreställningar ju mer man spelar och ju större publik man når. Teater/konst skapas ju av människor som använder sina inre, sina erfarenheter, idéer och kreativitet och det är självklart att det måste finnas en gräns när möjligheten att skapa konst begränsas av för hårda krav på den personal som ska åstadkomma denna konst.
Blir teatern/konsten reproducerande, om den allt mer liknar tillverkningsindustrin så går konstens berättigande och värde förlorat.
och då kan man ägna sig åt annan verksamhet.
Ja det finns mindre scener och det finns parkteatern etc men det är inga argument emot den kritik som Ekman framför och som du faktiskt själv inte klarar av att bemöta annat än med svepande och överslätande utsagor om teaterns förträfflighet.
Jag har kontakter bland anhöriga till folk som jobbar på stockholms stadsteater och intrycket därifrån är att de går på knäna, bränns ut för de är utsatta för rovdrift av teaterchefen. men de vågar inte protestera(Återigen Ekmans artikel och intervju i tv styrker detta.)
Jag har själv sett 2 föreställningar på stadsteatern de senaste åren och det är Bergmans refuserade manus(minns ej titel) och de tre musketörerna. Och jag kan, för att uttrycka mig diplomatiskt, känna en oro över teaterkonstens utveckling när jag ser var teatern utsätter sina aktörer och sin publik för.
men det finns helt säkert även mer lyckade föreställningar, hoppas jag ialla fall:-)
Tiden och nybliberalismen ser allt som kapitalvaror på en marknad men människan och hennes konst är alldeles för komplicerad för att låta sig reduceras av sådana ideologiska nycker.
och återigen, Ekman är ju upprörd över att man ser scenpersonel, kostymörer, perukmakare etc som ej delaktig i kärnverksamheten utan som extern, opersonlig och ej delaktig i den skapande provcessen. detta leder till en uppdelningi ett a och b lag enligt Ekman samtidigt som det hotar att jämställa teaterkonsten med vilken annan krämarverksamhet som helst.
Det är det som Ekmans yttrande handlar om och det är det som bör diskuteras. Inte om stadsteatern spelar mycket eller ofta eller gör dålig teater. Vilket verkar vara något som en del har tolkat in i debatten.
Självklart är många mer än skådespelarna del av kärnverksamheten. Många skådespelare arbetar ju också som frilans eller motsvarande. Det handlar om att en stor teater måste ha flexibilitet för att kunna vara fortsatt framgångsrik; på så sätt kan vi göra mycket och bra teater – och skapa mycket jobb åt såväl skådespelare som perukmakare, kostymörer, scentekniker och alla andra viktiga yrkesgrupper. Jag har faktiskt svårt att se att vår teater skulle likna ”tillverkningsindustrin”. Nyliberalt och kapitalistiskt? Där blir det ju bara slagord. Angelägen för många. Vital. Kunde jag lika gärna skriva.
Jaha. Vilka är det då som ska ersättas av bemanningsföretag?
Ja dom arbetar som frilans men de är under produktionstiden anställda på teatern och hyrs inte in per timme från ngt bemanningsföretag, eller hur. det finns en skillnad där som du hoppar över.
”Det handlar om..”.etc betyder att genom att frånta ett antal yrkesgrupper på teatern sin fasta anställning så kan man fortsätta att producera publikdragande teater till en så låg kostnad som möjligt.
Det resonemanget bygger på att man inte ser ett konstnärligt värde i att ha fast och erfaren personal knuten till teatern. Besparing framför kvalité. Det var ju av ekonomiska orsaker som man avskiljde Susanne Osten och Fred Hjelm från stadsteatern. Två av Sveriges främsta regissörer. När fred Hjelm avskedades la teatern ner stora pengar på att tvätta bort socialiststämpeln. detta gjordes med hjälp av marknadsundersökningar en reklambyrå anlitades för att skapa en ny image på teatern. det visste du inte kanske?
Slutligen, en van, allmänbildad medborgare genomskådar sådana argument som” att genom att skära ner på personal så skapar vi fler arbetstillfällen”. Det argumentet har alliansen använt sig när den har nedmonterat Sverige och dess välfärdssystem och det har vare sig lett till fler jobb eller färre arbetslösa. När borgerligheten skär ner så kommer inget tillbaka. det vet vi vid det här laget.
Sorry!
Ja duskriver angelägen för många och Vital. som om de orden inte skulle fungera som slagord de också.
I själva verket så gör du precis samma sak som du anklagar Ekman och mej för.
Men det är väl en teknik man använder sig av när man inte riktigt vet vad man pratar om.
Försökte hålla upp en spegel för dina argument och det gick ju bra. Eftersom jag är liberal och räknas in i borgerligheten, kapitalist och säkert nyliberal, eftersom jag tror att förändring kan vara av godo, så är det väl ingen idé att jag diskuterar med dig. Vi har olika åsikter om detta, och olika grundideologi helt enkelt.
Jag tyckte du klarade dig mindre bra när jag höll upp min spegel.
Så att vara liberal betyder att man inte ser ett värde i att diskutera med folk som har olika värderingar) Intressant.
Vi har olika värderingar.
Du ser konsten som en vara på en marknad och jag ser den den som ett självständigt väsen, med egna lagar och förutsättningar för sin existens. Ibland sammanfaller skapandet av bra konst med kommersiell effekt ibland inte. Men man kan därför inte säga att det finns en automatik mellan bra teater och teater som säljer bra.
Det är nyliberalismen som gör den kopplingen. För den har reducerat allt till att endast ha ett existensberättigande om det fungerar på marknaden. På så vis slipper man ideologin, empatin,analysen. komplexiteten. Själva sanningen att människan och konsten och samhället är l å n g t mer komplicerade än vad signalerna på en marknad kan teckna.
Jg konstaterar att du ju återigen bekräftar vad jag trodde; du tror dig redan veta allt om mina åsikter och bevekelsegrunder. Du far fram med stämpeln nyliberal etc, och verkar inte ha förstått eller velat förstå när jag försökte ”spegla” det. Blir rätt meningslös debatt.
Men ja, vår teater behöver mer rörliga resurser. Totalt sett är resurserna oerhört mycket större än tidigare. Om det var resurser vi skulle diskutera. Men jag kanske skulle välja att tolka dig som att det är oviktigt, bättre ha en mindre teater som når färre stockholmare, så länge allt får förbli vid det gamla?
Smått ironiskt ändå att bli anklagad för nyliberalism. Du kan inte ha diskuterat med så många nyliberaler eller libertarianer. Det gör jag som socialliberal rätt ofta. De skulle nog inte jubla över en liberal kulturpolitik som ökat stadens kulturbudget med ett par hundra miljoner kronor, och Stadsteaterns med över 30.
Så några besparingar har vi knappast i sikte.
Om du anser att jag har fel angående dina bevekelsegrunder och åsikter så får du ju gärna rätta mig. Jag tolkar eftersom du avfärdar all kritik med svepande formuleringar om teaterns framgångar.
Det är du som definierar dig som nyliberal eller har jag fel där? Är du inte det? Är liberal ett korrektare ord?
Du tolkar ensidigt negativt. Det jag säger är att det finns ingen given automatik i formeln”mycket=hög kvalité och det är en viss skillnad från din tolkning av vad jag säger.
Ironiskt eller ej så är inställningen, att så länge en företeelse har lyckats på marknaden så har det ett värde inte annars-i mina ögon nyliberalism.
Att det finns liberaler som inte jublar är inget argument för att
stadsteaterns, kulturborgarrådet och din inställning inte kan uppfattas som nyliberal.
Du har en egen del i att debatten blir meningslös; eftersom du inte bemöter min kritik i sakfrågor utan försvarar allt med att teatern har ekonomiska framgångar.
Kort sagt; så länge stadsteatern har stora volymer, drar rekordstor publik och drar in rekordstora biljettkassor då ska teatern också vara immun mot all kritik. Vad som sen sker på och bakom scenen spelar ingen roll. Och vad är det om inte nyliberalism?
Hej! Nej, jag har aldrig kallat mig nyliberal. Skulle inte falla mig in. Nej, jag har aldrig hävdat att mycket = hög kvalitet. Dock att det jämte att hålla hög kvalitet också är ett uppdrag – jag vill säga en plikt – för en stadsteater att ha en bred, varierad repertoar och nå många. Och nej, jag tycker inte att teatern ska vara immun mot kritik. Det konstnärliga ledarskapet utövas inte av styrelsen (så hoppas jag innerligt att det förblir) men jag diskuterar gärna t.ex. behovet av rörliga resurser eller varför det är en god idé att slå samman Stadsteatern + Kulturhuset (två fina kulturverksamheter; var Ekmans resonemang om Åhléns och vad det var kommer in, förstår jag uppriktigt sagt inte alls). Jag önskar också att konspirationsteorierna försvinner, som Gerhard Hoberstorfer är inne på. Vad är det som inte håller måttet? Var är den undermåliga kvaliteten?
Som sagt: Ägaren vill teatern väl. Vårda dess historia och framtid. För skådespelarna, alla andra som arbetar med och i teatern, och framför allt för publiken och stockholmarna.
Då får jag be om ursäkt om jag kallade dig nyliberal. Du uttrycker en del sådana åsikter så att det är väldigt lätt att tolka dig så.
Däremot,
oavsett dina förnekelser ovan så
fortsätter du att medvetet missförstå det ifrågasättande som jag och Ekman formulerar. Är det ditt enkla försvar för att du inte klarar av att ta debatten?
Eller är det helt enkelt så att du inte begriper vad hon säger(och jag)
?
Då får jag be om ursäkt för att jag provocerar ett okunnigt sinne.
Men du gör ett stort misstag när du medvetet förminskar eller förlöjligar Ekman med följande sentens:
”var Ekmans resonemang om Åhléns och vad det var kommer in, förstår jag uppriktigt sagt inte alls).”
Du har helt enkelt inte förstått, vilket man måste beklaga; men istället för att förvränga skulle du kanske sätta dig ner och ta de ideologiska glasögonen och läsa igenom artikel i lugn och ro. Och anstränga dig att förstå. Hur det nu än går.
det vore intellektuellt hederligare
Så länge
så kan jag bara konstatera samma sak som du konstaterade i början av vår konversation; fast nu med en annan empiri och erfarenhetsgrund:
Att den här diskussionen är helt meningslös!
Annars förefaller du var en sympatisk person och jag ber än en gång ursäkt om jag har sårat dig när jag liknade dig vid en nyliberal.
Glad Påsk!
OK förklara då för mig; Ekman tycker inte om sammanslagningen Kulturhuset + Stadsteatern. Hon verkar inte gilla sammanslagningar överhuvudtaget. Hon drar en parallell till att härnäst väntar väl sammanslagning med Åhléns. Jag förstår ju att det är retorik. Men rätt svårförståeligt ändå. Jämförelsen mellan att skapa ett allkonsthus i ett byggnadskomplex som är som gjort för att vara en organisation, och att slå sig samman med ett varuhus – var finns grunden för den? Aha, en elak pik om Stadsteaterns ”kommersialism”? Då är vi tillbaka i åsiktsskillnaden om det är bra eller dåligt att Stadsteatern spelar mer, når större publik, har fått både ökade anslag och större egna biljettintäkter, och kan ge anställning åt fler kulturarbetare. En annan åsiktsskillnad gäller uppenbarligen teaterns behov av större rörliga resurser – min mening är ju att en teater blir väldigt sårbar om man binder upp stora resurser i fasta kostnader.
Jag reagerar förstås på att kallas okunnig. Det skulle jag inte kalla dig – jag känner inte dig och din bakgrund närmare. Däremot kan vi enas om att vi har olika åsikter i sakfrågan och olika ideologi.
Rasmus (liberal) 
Hörrudu, du har fel i att Dramatenchefen angriper Stadsteatern. Inte bara fel det är skitsnack också.
Ekman talar om något helt annat.
När det gäller Stadsteatern i Stockholm så vet jag inte längre om man kan kalla den för teater. det är mest en slags kändisporr man ägnar sig åt. Uppvisning av kändisar. Ett integritetslöst säljande av vad det än vara må. Teaterkonsten dör varje kväll på stockholms stadsteater.
Analys, läsart, vision, respekt för text etc förefaller vara okända begrepp på en teater som inte för så längesedan hyste Susanne Osten och Viveca Bandler. att stadsteatern har avskiljt sig från Unga klara är den största jävla konstnärliga skandalen i Svensk teaterhistoria. sedan kan man fylla salongerna hur mycket man vill.
Som stockholmare så skäms jag över att ha en sådan substanslös stadsteater.
Hej! Du tycks ha läst Ekmans alster på ett helt annat sätt än Hoberstorfer, jag och de jag har talat med. Likaledes har vi helt olika uppfattning om Stadsteatern. En teater som spelar mer än någonsin; och det framför allt på de mindre scenerna. I övrigt är svepande kritik av din och andras sort svår att bemöta – som att skjuta på ett rörligt, eller konturlöst, mål. Så jag avstår.
Hej!
Vi kan gärna gå in en djupare diskussion både vad beträffar Ekmans artikel och diskussionen kring stadsteatern. Dina argument är också synnerligen svävande och berör inte alls sakfrågan.(Ekmans artikel)
Du tycks tro att själva faktumet att teatern spelar ”mer än någonsin” i sig innehåller all argumentation och analys i sig som behövs för att bemöta all saklig kritik(Ekmans artikel och intervju i Svt 19 mars)
Jag tycker att du försöker komma undan själva sakfrågan med repliken ”spelar mer än någonsin”. helt enkelt.
Teater är inte ett varuhus eller en fabrik vars resultat eller värde mäts med instrumentet” mycket eller ofta”. I själva verket så finns det inget sådant samband alls mellan konst och kvantitet, mängd, frekvens etc.
Förrän nu när det gäller Stockholms stadsteater. Därmed har Benny Fredriksson och kulturborgarrådet lyckats med något historiskt. Att
trolla bort konstens och teaterns grundförutsättningar och värde och infört en helt ny värderingsskala: mängd=bra.
Följer man den nya värderingsprincipen kan teatern egentligen sluta spela teater och göra något annat så länge den går med vinst och inte belastar skattebetalarna allt för mycket.
Då har vi med ens fått en helt ny konstideologi i det här landet. Och det är väl där fokus på den här diskussionen ska ligga.
Nu är inte målet konturlöst eller rörligt längre eller hur?
Jag är ju inte teaterkritiker men vågar nog vidhålla att vår teater, dess regissörer, skådespelare och alla andra håller hög kvalitet. Kulturpolitiskt är det högst relevant hur mycket man spelar och hur stor publik man når. Intressant är också som sagt att det spelas mer på de mindre scenerna och med ”smalare” uppsättningar. Vi har också Parkteatern, och den hyllade Skärholmenscenen. Teatern går för övrigt inte med vinst – långt därifrån. Anslaget från staden har ökat kraftigt. Och varje krona i biljettintäkt går tillbaka in i teaterverksamheten.
Absolut! Det håller jag helt med om. Skådespelare och i viss mån även regissörerna håller hög kvalité. men det är det ju å andra sidan ingen som har ifrågasatt. Självklart så måste man spela mycket och nå en stor publik om man ska räkna med att få understöd från staden/staten. Men det betyder inte att det per automatik blir bättre och bättre föreställningar ju mer man spelar och ju större publik man når. Teater/konst skapas ju av människor som använder sina inre, sina erfarenheter, idéer och kreativitet och det är självklart att det måste finnas en gräns när möjligheten att skapa konst begränsas av för hårda krav på den personal som ska åstadkomma denna konst.
Blir teatern/konsten reproducerande, om den allt mer liknar tillverkningsindustrin så går konstens berättigande och värde förlorat.
och då kan man ägna sig åt annan verksamhet.
Ja det finns mindre scener och det finns parkteatern etc men det är inga argument emot den kritik som Ekman framför och som du faktiskt själv inte klarar av att bemöta annat än med svepande och överslätande utsagor om teaterns förträfflighet.
Jag har kontakter bland anhöriga till folk som jobbar på stockholms stadsteater och intrycket därifrån är att de går på knäna, bränns ut för de är utsatta för rovdrift av teaterchefen. men de vågar inte protestera(Återigen Ekmans artikel och intervju i tv styrker detta.)
Jag har själv sett 2 föreställningar på stadsteatern de senaste åren och det är Bergmans refuserade manus(minns ej titel) och de tre musketörerna. Och jag kan, för att uttrycka mig diplomatiskt, känna en oro över teaterkonstens utveckling när jag ser var teatern utsätter sina aktörer och sin publik för.
men det finns helt säkert även mer lyckade föreställningar, hoppas jag ialla fall:-)
Tiden och nybliberalismen ser allt som kapitalvaror på en marknad men människan och hennes konst är alldeles för komplicerad för att låta sig reduceras av sådana ideologiska nycker.
och återigen, Ekman är ju upprörd över att man ser scenpersonel, kostymörer, perukmakare etc som ej delaktig i kärnverksamheten utan som extern, opersonlig och ej delaktig i den skapande provcessen. detta leder till en uppdelningi ett a och b lag enligt Ekman samtidigt som det hotar att jämställa teaterkonsten med vilken annan krämarverksamhet som helst.
Det är det som Ekmans yttrande handlar om och det är det som bör diskuteras. Inte om stadsteatern spelar mycket eller ofta eller gör dålig teater. Vilket verkar vara något som en del har tolkat in i debatten.
Självklart är många mer än skådespelarna del av kärnverksamheten. Många skådespelare arbetar ju också som frilans eller motsvarande. Det handlar om att en stor teater måste ha flexibilitet för att kunna vara fortsatt framgångsrik; på så sätt kan vi göra mycket och bra teater – och skapa mycket jobb åt såväl skådespelare som perukmakare, kostymörer, scentekniker och alla andra viktiga yrkesgrupper. Jag har faktiskt svårt att se att vår teater skulle likna ”tillverkningsindustrin”. Nyliberalt och kapitalistiskt? Där blir det ju bara slagord. Angelägen för många. Vital. Kunde jag lika gärna skriva.
Jaha. Vilka är det då som ska ersättas av bemanningsföretag?
Ja dom arbetar som frilans men de är under produktionstiden anställda på teatern och hyrs inte in per timme från ngt bemanningsföretag, eller hur. det finns en skillnad där som du hoppar över.
”Det handlar om..”.etc betyder att genom att frånta ett antal yrkesgrupper på teatern sin fasta anställning så kan man fortsätta att producera publikdragande teater till en så låg kostnad som möjligt.
Det resonemanget bygger på att man inte ser ett konstnärligt värde i att ha fast och erfaren personal knuten till teatern. Besparing framför kvalité. Det var ju av ekonomiska orsaker som man avskiljde Susanne Osten och Fred Hjelm från stadsteatern. Två av Sveriges främsta regissörer. När fred Hjelm avskedades la teatern ner stora pengar på att tvätta bort socialiststämpeln. detta gjordes med hjälp av marknadsundersökningar en reklambyrå anlitades för att skapa en ny image på teatern. det visste du inte kanske?
Slutligen, en van, allmänbildad medborgare genomskådar sådana argument som” att genom att skära ner på personal så skapar vi fler arbetstillfällen”. Det argumentet har alliansen använt sig när den har nedmonterat Sverige och dess välfärdssystem och det har vare sig lett till fler jobb eller färre arbetslösa. När borgerligheten skär ner så kommer inget tillbaka. det vet vi vid det här laget.
Sorry!
Ja duskriver angelägen för många och Vital. som om de orden inte skulle fungera som slagord de också.
I själva verket så gör du precis samma sak som du anklagar Ekman och mej för.
Men det är väl en teknik man använder sig av när man inte riktigt vet vad man pratar om.
Försökte hålla upp en spegel för dina argument och det gick ju bra. Eftersom jag är liberal och räknas in i borgerligheten, kapitalist och säkert nyliberal, eftersom jag tror att förändring kan vara av godo, så är det väl ingen idé att jag diskuterar med dig. Vi har olika åsikter om detta, och olika grundideologi helt enkelt.
Jag tyckte du klarade dig mindre bra när jag höll upp min spegel.
Så att vara liberal betyder att man inte ser ett värde i att diskutera med folk som har olika värderingar) Intressant.
Vi har olika värderingar.
Du ser konsten som en vara på en marknad och jag ser den den som ett självständigt väsen, med egna lagar och förutsättningar för sin existens. Ibland sammanfaller skapandet av bra konst med kommersiell effekt ibland inte. Men man kan därför inte säga att det finns en automatik mellan bra teater och teater som säljer bra.
Det är nyliberalismen som gör den kopplingen. För den har reducerat allt till att endast ha ett existensberättigande om det fungerar på marknaden. På så vis slipper man ideologin, empatin,analysen. komplexiteten. Själva sanningen att människan och konsten och samhället är l å n g t mer komplicerade än vad signalerna på en marknad kan teckna.
Jg konstaterar att du ju återigen bekräftar vad jag trodde; du tror dig redan veta allt om mina åsikter och bevekelsegrunder. Du far fram med stämpeln nyliberal etc, och verkar inte ha förstått eller velat förstå när jag försökte ”spegla” det. Blir rätt meningslös debatt.
Men ja, vår teater behöver mer rörliga resurser. Totalt sett är resurserna oerhört mycket större än tidigare. Om det var resurser vi skulle diskutera. Men jag kanske skulle välja att tolka dig som att det är oviktigt, bättre ha en mindre teater som når färre stockholmare, så länge allt får förbli vid det gamla?
Smått ironiskt ändå att bli anklagad för nyliberalism. Du kan inte ha diskuterat med så många nyliberaler eller libertarianer. Det gör jag som socialliberal rätt ofta. De skulle nog inte jubla över en liberal kulturpolitik som ökat stadens kulturbudget med ett par hundra miljoner kronor, och Stadsteaterns med över 30.
Så några besparingar har vi knappast i sikte.
Om du anser att jag har fel angående dina bevekelsegrunder och åsikter så får du ju gärna rätta mig. Jag tolkar eftersom du avfärdar all kritik med svepande formuleringar om teaterns framgångar.
Det är du som definierar dig som nyliberal eller har jag fel där? Är du inte det? Är liberal ett korrektare ord?
Du tolkar ensidigt negativt. Det jag säger är att det finns ingen given automatik i formeln”mycket=hög kvalité och det är en viss skillnad från din tolkning av vad jag säger.
Ironiskt eller ej så är inställningen, att så länge en företeelse har lyckats på marknaden så har det ett värde inte annars-i mina ögon nyliberalism.
Att det finns liberaler som inte jublar är inget argument för att
stadsteaterns, kulturborgarrådet och din inställning inte kan uppfattas som nyliberal.
Du har en egen del i att debatten blir meningslös; eftersom du inte bemöter min kritik i sakfrågor utan försvarar allt med att teatern har ekonomiska framgångar.
Kort sagt; så länge stadsteatern har stora volymer, drar rekordstor publik och drar in rekordstora biljettkassor då ska teatern också vara immun mot all kritik. Vad som sen sker på och bakom scenen spelar ingen roll. Och vad är det om inte nyliberalism?
Hej! Nej, jag har aldrig kallat mig nyliberal. Skulle inte falla mig in. Nej, jag har aldrig hävdat att mycket = hög kvalitet. Dock att det jämte att hålla hög kvalitet också är ett uppdrag – jag vill säga en plikt – för en stadsteater att ha en bred, varierad repertoar och nå många. Och nej, jag tycker inte att teatern ska vara immun mot kritik. Det konstnärliga ledarskapet utövas inte av styrelsen (så hoppas jag innerligt att det förblir) men jag diskuterar gärna t.ex. behovet av rörliga resurser eller varför det är en god idé att slå samman Stadsteatern + Kulturhuset (två fina kulturverksamheter; var Ekmans resonemang om Åhléns och vad det var kommer in, förstår jag uppriktigt sagt inte alls). Jag önskar också att konspirationsteorierna försvinner, som Gerhard Hoberstorfer är inne på. Vad är det som inte håller måttet? Var är den undermåliga kvaliteten?
Som sagt: Ägaren vill teatern väl. Vårda dess historia och framtid. För skådespelarna, alla andra som arbetar med och i teatern, och framför allt för publiken och stockholmarna.
Då får jag be om ursäkt om jag kallade dig nyliberal. Du uttrycker en del sådana åsikter så att det är väldigt lätt att tolka dig så.
Däremot,
oavsett dina förnekelser ovan så
fortsätter du att medvetet missförstå det ifrågasättande som jag och Ekman formulerar. Är det ditt enkla försvar för att du inte klarar av att ta debatten?
Eller är det helt enkelt så att du inte begriper vad hon säger(och jag)
?
Då får jag be om ursäkt för att jag provocerar ett okunnigt sinne.
Men du gör ett stort misstag när du medvetet förminskar eller förlöjligar Ekman med följande sentens:
”var Ekmans resonemang om Åhléns och vad det var kommer in, förstår jag uppriktigt sagt inte alls).”
Du har helt enkelt inte förstått, vilket man måste beklaga; men istället för att förvränga skulle du kanske sätta dig ner och ta de ideologiska glasögonen och läsa igenom artikel i lugn och ro. Och anstränga dig att förstå. Hur det nu än går.
det vore intellektuellt hederligare
Så länge
så kan jag bara konstatera samma sak som du konstaterade i början av vår konversation; fast nu med en annan empiri och erfarenhetsgrund:
Att den här diskussionen är helt meningslös!
Annars förefaller du var en sympatisk person och jag ber än en gång ursäkt om jag har sårat dig när jag liknade dig vid en nyliberal.
Glad Påsk!
OK förklara då för mig; Ekman tycker inte om sammanslagningen Kulturhuset + Stadsteatern. Hon verkar inte gilla sammanslagningar överhuvudtaget. Hon drar en parallell till att härnäst väntar väl sammanslagning med Åhléns. Jag förstår ju att det är retorik. Men rätt svårförståeligt ändå. Jämförelsen mellan att skapa ett allkonsthus i ett byggnadskomplex som är som gjort för att vara en organisation, och att slå sig samman med ett varuhus – var finns grunden för den? Aha, en elak pik om Stadsteaterns ”kommersialism”? Då är vi tillbaka i åsiktsskillnaden om det är bra eller dåligt att Stadsteatern spelar mer, når större publik, har fått både ökade anslag och större egna biljettintäkter, och kan ge anställning åt fler kulturarbetare. En annan åsiktsskillnad gäller uppenbarligen teaterns behov av större rörliga resurser – min mening är ju att en teater blir väldigt sårbar om man binder upp stora resurser i fasta kostnader.
Jag reagerar förstås på att kallas okunnig. Det skulle jag inte kalla dig – jag känner inte dig och din bakgrund närmare. Däremot kan vi enas om att vi har olika åsikter i sakfrågan och olika ideologi.