Stockholms Stadsteater drar inte bara rekordpublik. Den är också i centrum för kulturdebatten. Så ska det också vara – vår, alla stockholmares, Stadsteater, ska vara angelägen på alla sätt.

I dag skriver DN (ej på nätet men bilden t v) om att publiken har ökat med 40 procent på 10 år. Samtidigt har biljettintäkterna ökat med ca 200 procent – med 50 miljoner kronor till över 70 miljoner kronor. Och sedan 2006 har vi ökat anslaget från staden från 196 till 230 miljoner kronor.

Repertoaren är större, och bredare, än någonsin. Stadsteatern sätter upp många fler pjäser. Stora publikdragande föreställningar på Stora Scenen, som lockar många och ger stora intäkter. Och smalare, mindre uppsättningar på någon av alla våra mindre scener, som kanske drar mindre publik men är en lika viktig del av teaterns uppdrag.

Genom att ha både bredden och smalheten, både det lite lättsammare och det svåra, täcker vi vårt uppdrag från stockholmarna. Stadsteatern ska inte konkurrera med privatteatrarna och musikalscenerna – ser man en musikföreställning hos oss, ska man märka att det är Stadsteatern som står bakom. De stora publikdragarna med lite högre biljettpriser betalar för att vi också kan ha många pjäser som inte har lika stor publik, med lite lägre biljettpriser; och för att vi kan erbjuda rabatter för barn, ungdomar, studenter och pensionärer.

Vi ska inte vara publikfriande – men vi ska vara angelägna. Det betyder inte att det är ett misslyckande att nå stor publik. Tvärtom.

Vår publik är också varierad, senaste publikmätningen med några år på nacken visar att vi lockar fler med något lägre utbildningsnivå än tidigare. Det är också en stadsteaters uppgift.

Många föreställningar betyder förstås också mycket arbetstillfällen, åt skådespelare, tekniker och annan personal av alla de slag.

Stadsteaterns framgångar tycks dock inte falla alla i smaken. Nationalscenen Dramaten har en chef som verkar ägna sin mesta utåtriktade kommunikation åt angrepp på den kommunala teatern i huvudstaden – och inte bara det, utan åt personangrepp på sandlådenivå (Marie-Louise Ekman på DN Kultur 15 mars). Och i dagens DN kan den glada nyheten ovan inte undgå att kombineras med den sedvanliga klagosången från Ingegärd Waaranperä (se bild t h).

Naturligtvis är allt inte en dans på rosor på Stadsteatern. (Vi vill, om jag får sticka emellan med det, för övrigt gärna se mer dans i framtidens kraftsamlande Kulturhuset/Stadsteatern!) Medarbetarundersökningar med långtifrån tillräckligt bra resultat – både vad gäller själva svaren, och svarsfrekvensen (anmärkningsvärt lågt, under 40 procent) måste tas på allvar. Redan innan fjolårets medarbetarundersökning genomfördes hade teatern påbörjat ett dialog- och förändringsarbete med ledning, fack och personal.

Förändringar är sällan okomplicerade. En stor del i Stadsteaterns framgångar är den flexibilitet som en relativt hög andel frilansare och annan icke fast anställd personal innebär. För många i kultursektorn kan det för övrigt säkert vara en anställningsform som passar bra. Andra skulle hellre se fler fasta anställningar. För att kunna skapa all den teater och alla de arbetstillfällen som Stadsteatern nu åstadkommer har detta dock varit en viktig del. Nu går vi vidare och undersöker om och hur detta upplägg kan användas för fler personalgrupper än skådespelarna. Vi går också samman med Kulturhuset, för att skapa ett slagkraftigt allkonsthus, mitt i stan, som tanken var från början.

Syftet är mesta möjliga konst för pengarna. Ja, jag nämner pengarna, igen. För det är med pengar – ökade intäkter från besökarna och från staden (dock ej från staten vars bidrag har legat i princip still) som vi får mer teater. En flexibel och stark organisation är ett måste för att säkerställa en verksamhet som hela tiden måste ha koll på ekonomin – då vågar man göra så mycket teater som möjligt.

Det finns dock andra röster, som inte målar i rosenrött men pekar på orimligheter och rimligheter i debatten. Gerhard Hoberstorfers inlägg i dagens DN Kultur är befriande konstruktivt. Den är värd att citeras i några av sina mest talande delar.

Koncernbidraget till Stockholms stadsteater har under de senaste åren ökat med 50 miljoner kronor. Våra inspelade intäkter har ökat från drygt 20 till 70 miljoner per år. Teatern har växt med drygt 100 artister under samma tid. Vi har historiskt höga publiksiffror och en 85-procentig beläggningsgrad. Uppenbarligen tycks det som om teaterns rika och skiftande repertoar attraherar publiken. Man kan med fog säga att teatern utvecklats till en verklig folkteater. Denna teater har skapats genom en flexibel och dynamisk organisation och en stor genomströmning av artister på skiftande kontrakt. Repertoaren är spännande, arbetsplatsen levande.

Att i ljuset av dessa siffror fara ut om att det skulle finnas ett förakt, eller till och med en önskan att torpedera vår verksamhet från våra ägares sida, blir larvigt.

Liksom de flesta här i huset tror jag att staden vill teatern väl, och jag tror att teatern är stolt över staden som stöder den.

…

De ägardirektiv som är på tapeten nu talar om att ”teatern bör koncentrera resurserna till den konstnärliga verksamheten och i högre utsträckning upphandla tjänster från externa parter”, och att teatern bör ”öka de rörliga resurserna”. Detta går att läsa som en önskan om att tillförsäkra teatern den rörlighet som den utan tvivel behöver i en föränderlig omvärld; eller som ett slugt ideologiskt bakhåll mot teaterns själva väsen, där den drivs i armarna på bemanningsindustrin.

…

Jag delar självfallet oron för att en ideologiskt styrd ”utförsäljning” skulle förstöra stora värden. Men måste vi anta att utredaren är ett neokonservativt monster?

Låt oss glädjas över framgångarna, ta oss an utmaningarna och göra Stadsteatern, stockholmarnas teater, ännu bättre. Och inte bara stockholmarnas förresten – utan hela länets teater. Störst i Norden.

Läs gärna Madeleine Sjöstedts blogg, Stolthet över Stadsteatern.