Tagg: ekonomi

Kulturhuset Stadsteatern illa ute

Allt färre besöker Kulturhuset Stadsteatern – och därmed försämras ekonomin. Nu väntar hårda besparingar. Vi liberaler varnade tidigt och vill se ett tydligt uppdrag att nå ökad publik.

dnkultur160920
DN 20 september 2016 (klicka).

Ofta är det skönt att få rätt, men skadeglädje är trots allt inte särskilt roligt. Skadan av Kulturhuset Stadsteaterns sjunkande besökstal och kraftigt försämrade ekonomi drabbar många. Vi liberaler vill se både en stor publik och stora egenintäkter – nu ser vi rakt motsatt utveckling. Våra varningssignaler från i våras, om att inte låta Stadsteaterns ekonomi kapsejsa, verkar tyvärr inte ha gett effekt. Farhågorna slår in. Stormvindarna blåser nu över Stockholmskulturens flaggskepp.

Både Dagens Nyheter och SVT Stockholm   rapporterar om Kulturhuset Stadsteaterns problem med minskande besök och intäkter. Jag kommenterar angående min och Liberalernas oro.

Så här är fakta från den senaste tertialrapporten (ett tertial omfattar fyra månader, här alltså maj-augusti):

  • Färre besökare, såväl betalande som de till biblioteken och andra verksamheter, program och utställningar med fri entré.
  • 70 000 färre betalande besökare är nu prognosen för 2016 jämfört med 2015.
  • 18,4 miljoner kronor lägre är prognosen för biljettintäkterna för helåret – jämfört med budget. Jämfört med föregående år beräknas biljettintäkterna minska med 20,2 mkr. Det är 21,5 procent lägre än 2015.

Och vad blir följden? Samtliga verksamheter får i tertialrapport 2 för 2016 en lägre verksamhetsram än i budget. Antalet visstidsanställningar minskas, liksom rörliga kostnader såsom inköp, utbildningar, tjänsteresor m.m

Problemet för Kulturhuset Stadsteatern är dubbelt: Färre besökare betyder att färre nås och tar del av kulturen. Lägre intäkter betyder mindre pengar till kultur framöver. Vilket i sin tur riskerar att slå mot både utbud och kvalitet. Det blir en negativ cirkel som måste brytas.

Ett besparingsprogram med ”osthyvel” som slår hårdast mot rörliga kostnader betyder sämre förutsättningar att producera kultur. De rörliga kostnaderna handlar ofta om konstnärliga kostnader – inte minst konstnärlig personal. Det blir färre kulturjobb i Stockholm när Kulturhuset Stadsteatern skär ned. Att den politiska ledningen som ger Kulturhuset Stadsteatern dess uppdrag verkar så obekymrad gör mig än mer oroad. Åtminstone i maj verkade man fortfarande anse att färre besökare och lägre intäkter följde något slags plan, eller i varje fall inte kom överraskande. Det beskrevs nästan som en del i en medveten förflyttning. Men en förflyttning till vad?

Problemen grundlades redan inför verksamhetsåret, i för betungande nya uppdrag, för snål budget och uppenbarligen överoptimistiska kalkyler. Inför 2016 anslog majoriteten 5 miljoner kronor i ökat koncernbidrag till Kulturhuset Stadsteatern AB, men det motsvarar knappt kostnaden för löneökningar. Samtidigt fick teatern tre nya stora uppdrag: Ett nytt kulturhus i Skärholmen och i Vällingby och ”Parkteater” på förortsscener under vintern.

800px-Kulturhuset_2009_HolgerEllgaard

Liberalerna har i sin budget för Kulturhuset Stadsteatern anslagit 5 miljoner kronor utöver majoritetens budget. I sitt budgetförslag betonar Liberalerna vikten av att långsiktigt minska behovet av koncernbidrag genom ökade egenintäkter och breddad finansiering, och att koncentrera resurserna mot konstnärlig och publik verksamhet.

Vad måste göras?

  • Kortsiktigt behövs smartare ekonomiska åtgärder. Inga osthyvelbesparingar utan prioriteringar. Värna först och främst den konstnärliga verksamheten, försök behålla en del resurser för rörliga kostnader som är nödvändiga för en bra kulturproduktion, för bra program, utställningar och uppsättningar – för fler besökare. Annars riskerar publiken – och intäkterna – att krympa ytterligare.
  • Långsiktigt krävs ett tydligt politiskt mandat att öka besöken, både antalet unika besökare och antalet besök som görs, och att återigen öka egenintäkterna. Den negativa cirkeln måste brytas.

 

Detta vill jag gå till val på

Bråk om vem som bär skuld till det politiska läget och spekulationer om kommande regeringsbildning kan trötta ut de flesta. Inför extravalet i mars behöver partier och politiker framför allt tala om sakfrågor. Regeringsfrågan lär leva ändå.

SAKFRÅGA. Ställningstaganden och fakta behövs.
SAKFRÅGA. Ställningstaganden och fakta behövs.

Från ett oklart parlamentariskt läge till en kollapsad budgetproposition, regeringskris och stundande extraval: det finns mycket att tala om för den politiskt intresserade.

Frågan om vem som bär störst skuld till den uppkomna situationen är förvisso intressant (och verkar besvaras främst med Löfven och den rödgröna regeringen, eller Sverigedemokraterna, enligt DN i dag, Väljarna ger regeringen bottenbetyg, och Expressen i går).

För Sveriges framtid har den dock begränsad betydelse.

Man kan förstå att vissa börjar bli rejält trötta, likt Andreas Cervenka i SvD (även om hans raljanta ton avslöjar en viss bristande förståelse både för politiskt engagemang och demokratins spelregler).

För de flesta svenskar är det sakfrågorna som är intressanta – och så är det förstås också för partierna och politikerna. Det är för våra idéer och för våra (skilda) förslag till lösningar på samhällets problem som vi har engagerat oss, i olika partier. Och inför extravalet i vår är det sakfrågorna jag vill att vi går till val på.

Skillnaderna mellan partierna syns i de olika budgetalternativ som lades fram i höst. Ett parti, Sverigedemokraterna, skiljer naturligtvis ut sig drastiskt genom sina både inhumana och fullkomligt orealistiska besparingar som man tror sig kunna åstadkomma genom minskad invandring. Men även mellan de anständiga partierna finns tydliga skillnader, och vi har på båda sidor ett ansvar att lyfta fram och diskutera de skillnaderna. Valet står inte mellan SD och resten!

Skillnaderna syntes i de rödgrönas respektive Alliansens budgetförslag. Även om de statsfinansiella konsekvenserna på sista raden inte var väldigt stora, så finns en klar konfliktlinje vad gäller synen på skatter, företagande, valfrihet med mera. Det handlar om miljarder och miljoner på olika poster, men det handlar också om attityder, förhållningssätt – ideologi. Om var vi ser Sverige i framtiden, och om vägen dit.

Ska Sverige göra en vänstersväng, som gör det dyrare att arbeta, och att anställa unga och äldre; som minskar människors drivkrafter till jobb, entrepenörskap och utbildning; och som inskränker medborgarnas möjlighet att fatta sina egna viktiga val om skola, vård och omsorg? Eller ska vi hålla fast vid och utveckla en linje för företagande, självbestämmande och kunskap? Det är den viktiga frågan inför extravalet 22 mars.

Jag är folkpartist av en anledning – eller snarare flera, långsiktiga, ideologiska och sakpolitiska. Därför Folkpartiet är en rubrik som jag kan fylla ungefär likadant i dag som i våras. Sakfrågorna som vi måste ge svar på är för mig rätt självklara.

Hur ska Sverige växa, stärka sin konkurrenskraft, skapa jobb – genom möjligheter för företag? Vårt svar är genom infrastrukturinvesteringar – i nybyggnation och underhåll så att t ex tågen går i tid. Det är också en skattepolitik och en arbetsmarknadspolitik som främjar företagande och ger människor lust, möjlighet och drivkraft att arbeta. Det är också, till minst lika stor eller större del, en skola för kunskap och ett Sverige som satsar på forskning och innovation. Det räcker inte att forska, vi måste få idéer och upptäckter att omsättas i praktiska förbättringar och affärsverksamheter (därmed inte sagt att grundforskning inte är viktigt!).

Hur ska vi få en skola för kunskap? Under åtta år genomförde Alliansen och Folkpartiet genomgripande skolreformer, som de allra flesta partier nu står bakom. Skolan behöver fortsättningsvis verktygen att jobba utifrån dessa reformer, t ex genom bättre villkor för lärarna. En viktig återstående reform – som inte påverkar det direkta arbetet i skolorna men väl förutsättningarna – är ett förstatligande av huvudmannaskapet för skolan. Skillnaderna mellan kommunerna – med tydlig större framgång i kommuner där Folkpartiet har varit med och styrt – är talande.

SAKFRÅGA. Ska Sverige göra en vänstersväng - eller värna valfriheten?
SAKFRÅGA. Ska Sverige göra en vänstersväng – eller värna valfriheten?

Hur mycket ska människor få bestämma själva över sina liv? Kommunal eller privat regi i välfärden ska egentligen inte spela någon roll – kvaliteten ska vara avgörande (sedan är det intressant att privata utförare ofta är mer uppskattade och kostnadseffektiva, och kan sporra utvecklingen även i offentlig regi-verksamheter). Men en mångfald av utförare är det som säkrar invånares, äldres, elevers, föräldrars och patienters möjlighet att välja

Hur fri ska kulturen vara? Det är kanske inte en stor fråga i rikspolitiken. Men kulturpolitik handlar om yttrandefrihet och om bildning, och är därmed ett liberalt kärnområde att slå vakt om. Ur min horisont är det framför allt den rödgrönrosa majoriteten i Stockholms stad om väcker farhågor, om bl a armlängds avstånd, men den taffliga hanteringen på riksnivå av humanistiska värden i bredare kulturpolitisk bemärkelse är knappast lugnande (även om reträtter snabbt gjordes om t ex Medelhavsinstituten och Sverigestudier vid utländska universitet).

Hur befriar vi människor från fördomar och förutfattade roller? Det må handla om hudfärg, kulturell bakgrund, sexuell läggning, funktionsnedsättning eller kön, eller något annat, men kampen för lika rättigheter är förstås central. Här är inte skillnaderna så stora numera mellan partierna i de två regeringsalternativen, men Folkpartiet och liberalerna har en uppgift att bevaka och ständigt flytta fram positionerna mot diskriminering, för jämställdhet och tillgänglighet.

Så, till slut, den fråga som kräver många konkreta svar: Integrationen. Svaren handlar om arbete och utbildning. Om arbetskraftsinvandring och SFI-undervisning, validering av utländska akademiska examina, anti-diskriminering och mycket annat. Här behövs tydliga förslag och en livlig debatt. Skillnaderna mellan Folkpartiet och de andra i Alliansen, samt de rödgröna, bör lyftas fram och diskuteras. Valet ska inte bli en ”folkomröstning om invandring” – utan en tävlan i den bästa politiken och de bästa lösningarna på alla de utmaningar Sverige står inför.

Vi kommer inte att komma undan regeringsfrågan – den kommer att dominera valrörelsen, åtminstone i bakgrunden. Och det är förstås också högst relevant att fråga inte bara vad partierna vill göra, utan med vilka samarbetspartner de vill göra det. Det är den frågan som de rödgröna aldrig ville svara på inför valet i september. Men regeringsfrågans intresse och relevans får inte ta överhanden; den talar mycket för sig själv. Sakpolitiken måste få stå i förgrunden.

Monica Lundin skriver om extra val – som Robinsons andra chansen.

Budgettrubbel

Det finns två stora problem med den rödgröna regeringens vänster-budget. De saknar stöd för vänsterpolitiken i riksdagen. Och vänsterpolitiken är dålig för jobben och företagen. Det kommer drabba många som behöver ett arbete och är beroende av att det går bra för Sverige.

EN TIDIGARE BUDGET. Budgetpropositionen för 2014, bättre för jobb och utveckling.
EN TIDIGARE BUDGET. Budgetpropositionen för 2014, bättre för jobb och utveckling.

Statsbudgeten är årets tyngsta beslut och en regerings allra viktigaste uppgift. Teoretiskt kan en regering misslyckas med att få igenom sin budget, men det vore minst sagt sällsynt – och leder nästan alltid till regeringens avgång, ombildning eller nyval (SvD:s ledarsida uppmanar t o m till misstroendevotum). Därför är läget så allvarligt för vår nya rödgröna regering. Även med stödpartiet Vänsterpartiet har inte Socialdemokraterna och Miljöpartiet majoritet i riksdagen. Deras hopp ligger i att alla följer den gängse, men inte reglerade, rutinen att enbart rösta på sitt eget budgetförslag och sedan lägger ned rösterna. ”Alla” i detta fall gäller förstås Sverigedemokraterna.

Det är spännande och nervösa dagar framför oss. Alliansen kommer lägga fram en gemensam budget som det samlade regeringsalternativ vi – till skillnad från de rödgröna gick till val på. I den slutliga voteringen ställs det mot S-MP-V-budgeten.

Regeringens svaga stöd är besvärande och skapar osäkerhet. Men än värre för Sverige är innehållet i den budget de rödgröna lägger fram – särskilt med den ytterligare kraftiga vänsterriktning som den fått på grund av V. Det är en vänstervridning som ingen fick veta något om före valet, eftersom de rödgröna till skillnad från Folkpartiet och Alliansen vägrade att berätta vilka centrala kompromisser man enats om och underlät att ge väljarna besked i ens de tyngsta frågorna. Socialdemokraterna kunde på så sätt framstå som måttfulla och ansvarstagande.

Besvikelsen och kritiken har varit desto större efteråt, när regeringen Löfven bildats. Oklara besked om energipolitiken och kärnkraften, och om viktiga infrastrukturfrågor inte minst för Stockholm har t ex förbryllat. Störst har besvikelsen varit över den otvivelaktigt högst kompetenta finansministern Magdalena Anderssons besked. Kraftigt höjda skatter, på ungas och äldres jobb och på inkomster för över en miljon svenskar, ska finansiera de dyra löften som tre partier utställt. Jobbpolitiken består av blygsamma satsningar där konkretionen består i praktikplatser i en välfärdssektor som redan har uppgifter nog i att lösa sina kärnuppdrag. De samlade vänsterförslag väljarna inte fick veta något om före valet får de betala nu. Det är något som bör oroa många fler än ”bara” företagare som har eller vill anställa många unga, eller som gärna behåller äldre medarbetares kompetens parallellt.

Regeringen siktar på Europas lägsta arbetslöshet – men överger Alliansens mål om högre sysselsättning, ett mål som är mer entydigt och mest relevant om man menar nya, riktiga jobb. De rödgröna övertog en ekonomi i försiktig men stadig uppgång och en arbetsmarknad med kraftigt ökat deltagande och 300 000 nya jobb sedan 2006. Men en uppåtgående ekonomi är ingen naturlag, särskilt inte i en orolig omvärld som fortfarande lider av sviterna efter finanskrisen. Nu kommer oroande signaler om tendenser på en vikande konjunktur.

Såväl det parlamentariska läget som den förda vänsterpolitiken bäddar för fortsatt budgettrubbel. Finansministern har tagit på sig rollen som den främsta svartmålaren av arvet efter Alliansen – men andra kan tyvärr snart få användning för en sannfärdigare svart pensel.

Om regeringens jobbpaket: DN:s Susanna Birgersson: Attack utan ordentlig ammunition, Aftonbladet: Löfven får tummen ned av oppositionen, DI: Alliansen sågar regeringens jobbpaket, DN: Oppositionen: Regeringens jobbpaket ersätter riktiga arbetstillfällen. Om regeringens budget: Expressens KG Bergström: Vänsterpartiet budgetens vinnare, DN/TT: SD kan fälla budgetförslag, SvD:s Göran Eriksson: Löfven kan inte ta något för givet, Johan Schück: Svårare för Sverige än regeringen påstår, de rödgröna själva på DN debatt.

Håll er inom ramarna

Om den rödgröna regeringen vill riva upp det finanspolitiska ramverket bör man göra det öppet och genomtänkt. Inte i skymundan för att lösa interna knutar. Vår nya finansminister sätter inte bara sin egen politiska utan hela Sveriges ekonomiska trovärdighet på spel.

TROVÄRDIG? Magdalena Andersson sätter sin politiska och Sveriges ekonomiska trovärdighet på spel.
TROVÄRDIG? Magdalena Andersson sätter sin politiska och Sveriges ekonomiska trovärdighet på spel.

Knappare ekonomiska tider utlovades inför valet, och från Alliansen var listan med kostsamma reformer kort. Så inte från de rödgröna. Socialdemokraternas Magdalena Andersson försökte tävla med Anders Borg i ansvarstagande för ekonomi och statsfinanser, men som finansminister har hon nu både det egna – och två andra partiers dyra löften att ta hänsyn till. Då behöver det skapas utrymme för – ofinansierade – satsningar. Även de markanta skattehöjningarna på inkomster och arbete räcker nämligen inte, de dyra löftena ryms inte inom de finanspolitiska ramarna, och därför är det politiskt snarare än ekonomiskt utrymme som Magdalena Andersson vill skaffa sig.

Det politiska utrymmet för ofinansierade utgifter och negligerat överskottsmål försöker de rödgröna skapa genom att skylla på sina företrädare i Alliansen. Men det är inte ”tomt i ladorna” – tvärtom är statsfinanserna i gott skick, efter en av de värsta finanskriserna i mänskligt minne. Det bekräftas nu av finanspolitiska rådet – och egentligen också av Magdalena Andersson själv.

På hemmaplan målar finansministern upp en mörk bild av tillståndet i svensk ekonomi och statens finanser. När hon åker utomlands, till IMF och de europeiska kollegorna i Ekofin, låter det annorlunda. Och ser man till hennes egna prognoser över t ex BNP-utveckling och arbetslöshet, så skiljer de sig bara marginellt från Anders Borgs motsvarande siffror i augusti.

Det som skiljer från Alliansen och Anders Borg är de slopade ambitionerna att nå överskottsmålet. För den plötsliga beredvilligheten att de facto överge budgetreglerna får den nya rödgröna regeringen berättigad kritik från experterna i det tunga finanspolitiska rådet – redan innan budgeten i sin helhet har presenterats. Att kritiken skulle få någon förebygga de effekt är sannolikt en svag förhoppning. Trots att vi nu har en god ekonomisk utveckling, med inte bara fler jobb utan också månad för månad minskande arbetslöshet, kommer statsbudgeten fortsätta att gå med stora underskott. Om man inte kan nå balans i någorlunda goda tider, hur ska det då gå om – när – det blåser snålare igen? Hur ska man hantera utmaningarna när de äldre, och framför allt de äldre äldre med större behov av vård och omsorg, verkligen börjar bli fler? Vad är den rödgröna strategin mot den demografiska utmaningen?

Särskilt bekymmersam är svajigheten om statsfinanserna när den kombineras med lägre ambitioner för jobben.

Eller – ambitionerna är det inget fel på. Men när man höjer kostnaderna för riktiga jobb, inte minst för unga och äldre på arbetsmarknaden, och satsar på åtgärder och ”traineejobb” i offentlig sektor som ingen vet hur de ska fungera och som riskerar att inte klara sig igenom riksdagen – då finns det stor anledning till oro. Ett allvarligt järtecken är att ett av den nya regeringens första beslut var att slopa Alliansens nya sätt att följa arbetsmarknaden via sysselsättningen. (Per Gudmundson, SvD: Arbetslinjens sista suck, Hanif Bali: Vad är Magdalena Andersson rädd för?, Frihetssmedjan: S förbereder sig att gömma arbetslöshet i åtgärder igen.)

Istället för riktiga jobb ska man åter bara räkna arbetslöshet, och som flera påpekar har vi trista erfarenheter av hur det är ett mått som kan användas fantasifullt, och mäta mycket annat än arbete.

Ibland är det bra att tänka kreativt utanför ramarna – men inte gärna för statsfinanserna. Samtidigt är Sveriges situation en annan och statsfinanserna starkare än på det krisartade 90-talet, då budgetreglerna infördes. Statsskulden är låg och sjunker automatiskt som andel av BNP om ekonomin fungerar med rimlig tillväxt. Självklart ska vi kunna diskutera och ändra det finanspolitiska ramverket. Överskottsmålet bör kanske ersättas med ett balansmål. Jag instämmer också med dem som förordar ett mer ändamålsenligt sätt att se på investeringar i infrastruktur, utan att direkt belasta statsbudgeten.

De ekonomiska och statsfinansiella ramarna måste dock debatteras öppet. Förändringar måste vara genomtänkta och välmotiverade. Budgetreglerna  har lagt en grund för Sveriges stabila läge. De kan inte rivas ned förhastat och i skymundan – bara för att lösa de rödgrönas interna bekymmer.

Magdalena Andersson spelar ett högt spel när hon vill skapa sig politiskt utrymme för att få ihop de rödgrönas olika överbud i budgeten. Det hon sätter på spel är sin egen, regeringens och tyvärr Sveriges trovärdighet. Det kan bli dyrt, för trovärdighet är viktigt inte bara i politiken – utan också i ekonomin.

Om kritiken från finanspolitiska rådet: SvD: ”Regeringen bryter mot reglerna”, Expressen: Magdalena Andersson får kritik av expertråd, DN: ”Magdalena Andersson begår regelbrott”, Johan Schück: Det kan bli en förtroendekris för Magdalena Andersson, SvD:s Maria Ludvigsson: När det blir uppförsbacke vänder S. Och åter om Alliansen och arbetsmarknaden, Magnus Henrekson i SvD: Alliansen misslyckades att berätta att Sverige lyckats bäst med jobbenDN om massiv kritik mot höjda skatter. Bloggar: Sivert Aronsson. Martin Skjöldebrand

Tomma tunnor om svenska statsfinanser

Svartmålningen av den svenska ekonomin har börjat på allvar. När den nya finansministern Magdalena Andersson talar om en ”tom lada” efter Alliansregeringen är det dock viktigt att komma ihåg att det handlar mer om retorik än verklighet. Och retoriken riktar sig inte minst mot de egna rödgröna leden inför kommande ovälkomna besked.

STATEN STÅR STARK. Inte bara den svenska ekonomin utan också statsfinanserna ger ett gott utgångsläge - särskilt jämfört med andra länder.
STATEN STÅR STARK. Inte bara den svenska ekonomin utan också statsfinanserna ger ett gott utgångsläge – särskilt jämfört med andra länder.

Sverige 2014 är ett land med mycket stark ekonomi. Det är en av anledningarna till omvärldens och andra analytikers förvåning inför regeringsskiftet; resultatet av vad tidskriften Economist kallade ”Sweden’s eight-year itch”. De svenska styrkebeskeden har varit många både före och efter valet, vad gäller såväl arbetsmarknaden som ekonomin i stort. Socialdemokraternas försök att svartmåla den svenska ekonomin gick inte hem så väl före valet – frågan är om det går bättre nu. När den nya finansministern Magdalena Andersson hävdar att hon kommer till ”en tom lada” (DN) är det därför många fler än den socialdemokratiske nestorn och ekonomiprofessorn Assar Lindbeck som ser det som ett skämt (SVT: ”Humor påstå att Sverige kan bli som Grekland”.)

För att svartmålningen ska fungera krävs helt enkelt att man bortser från ekonomiska realiteter. Förutom den starka arbetsmarknaden, med 300 000 fler jobb mellan 2006 och 2014, står sig statsfinanserna mycket starka, både ur ett historiskt och ur ett internationellt perspektiv som framgår av bilden ovan, över finansiellt sparande och förändring av bruttoskulden som andel av BNP i europeiska länder.

Socialdemokraternas retorik om tomma lador påminner om en annan retorisk figur – de tomma tunnor, som skramlar mest. Skramlet riktar sig mot det svenska folket, som ska fås att tro att Alliansen är att skylla för de beska besked om inte minst skattehöjningar som Socialdemokraterna och Miljöpartiet nu kommer att börja leverera tillsammans med Vänsterpartiet.

Men de tomma tunnornas skramlande riktar sig också mot de egna leden – i alla tre rödgröna partier. Utan uppgörelser i några som helst viktiga frågor före valet kunde allas önskedrömmar projiceras på en framtida rödgrön regering – och därför är det nu som de beska beskeden måste ges även här.

Svensk ekonomi står stark, men vi har förvisso ett tufft läge. Det beror på förändringar och osäkerhet i vår omvärld, men är också beroende av vilken ekonomisk politik som förs på hemmaplan. Där ser det nu oroande ut, med skattehöjningar på inkomster och arbete, som Folkpartiets ekonomisk-politiske talesman Erik Ullenhag påpekar (Ladorna är inte tomma – bordet är dukat). Än så länge är det den inhemska aktiviteten som har hållit ekonomin i gång, i mycket god fart. Vill vi att det ska fortsätta så krävs en ansvarsfull ekonomisk politik. Inte svartmålande retorik.

DN: Skatterna som regeringen vill höja, Johan Schück: Ingen större skillnad mot Borgs prognoserChristofer Fjellner (M) gör en liknande analys som jag i Aftonbladet: Andersson vill ha frikort för skattehöjningar. Alliansföreträdare som Erik Ullenhag kritiserar i sällskap med Anna Kinberg Batra och Annie Lööf Magdalena Andersson för att överge överskottsmålet (Dagens Opinion). Fler ekonomiska experter utöver Assar Lindbeck som inte delar den dystra bilden av statsfinanserna är Handelsbankens Jan Häggström, Royal Bank of Scotlands Pär Magnusson (SR Ekot), professor Lars Calmfors och Nordeas Annika Winsth (SR Studio Ett).

Sverige vinner europeisk tvekamp i ekonomi

Det går bra för Sverige. Vi ska fortsätta på den inslagna vägen som har gett oss Europas kanske starkaste ekonomi. Vi ska fortsätta att vara ett öppet land inriktat på handel och goda internationella relationer. Och vi ska ha beredskap för händelser i vår omvärld som snabbt kan påverka oss.

TALANDE RUBRIK. Dagens Industris förstasida i dag 26 augusti 2014.
TALANDE RUBRIK. Dagens Industris förstasida i dag 26 augusti 2014.

Ibland behöver man höja blicken för att förstå hur bra man har det. Allt är inte perfekt i Sverige; den värsta krisen sedan 30-talet har satt sina spår även hos oss. Utanförskapet är fortfarande för stort. Integrationen måste bli bättre. Skolan behöver få fullfölja genomförda reformer och få fler skickliga lärare. Jobben måste bli ännu fler. Men, vid en utblick i vår nära omvärld, på länder som liknar oss, är det tydligt att det går mycket bra för Sverige. De styrkebesked som svensk ekonomi och arbetsmarknad levererar har varit ett återkommande ämne på denna blogg. I dag ger Dagens Industri en talande sammanfattning av läget för svensk ekonomi, jämfört med euroområdet. Det är en övertygande svensk seger.

Rosa affärstidningar är inte min högst prioriterade läsning men budskapet i dag är något som många fler än DI:s regelbundna läsare behöver få ta del av: ”Utklassning”. Vår tillväxt, vår ”unika” ökning av sysselsättningen, vår relativt sett positiva arbetslöshetsstatistik är bara tre av grenarna. Arbetslösheten ska dessutom ses i perspektivet att arbetskraften har ökat kraftigt; i flera av våra grannländer är utvecklingen motsatt, till skillnad från i Sverige har många gett upp hoppet. I Sverige finns det all anledning att vara hoppfull, med över 250 000 nya jobb sedan 2006, varav 180 000 har fyllts av utlandsfödda, och där unga och nu även långtidsarbetslösa känner av den minskande arbetslösheten.

Till de svenska styrkebeskeden hör också de starka offentliga finanserna. Statsskulden är den fjärde grenen där Sverige vinner klart. Men även mer långsiktiga, komplicerade jämförelser utfaller till Sveriges fördel: näringslivet har bättre förutsättningar, enligt Världsbankens rankning, och livskvaliteten är den högsta näst Norge i Europa (och den tredje i världen) enligt OECD:s Better Life Index.

Varför talar vi då inte mer om detta? Varför uppskattas inte det vi uppnått mer? Ett svar är förstås att människor, och politiker, alltid blickar framåt. Vi vill mer, och bättre – och det är bra. Men trovärdigheten i vem som är bäst på att nå dit torde bygga på vad man har uppnått hittills. Svenskarna vet nog vad som har åstadkommits; även om det inte syns (ännu?) i partisympatierna i de otaliga opinionsmätningarna så får regeringen gott betyg. Som av en händelse rapporterades ju i går om det höga förtroendet för Alliansregeringen – betydligt högre än för ett S-lett alternativ.

Sverige står står starkt och svenskarna kan glädjas över att vi klarar oss bra i jämförelse med de allra flesta jämförbara länder. Men vi ska också vara vaksamma på vad som sker i vår omvärld. Sveriges framgångar bygger på att vi är ett öppet land, inriktat på handel och internationellt samarbete. Därför påverkas vi snabbt och tydligt av oro och kriser i vår omvärld. Därför bör vi bry oss om hur det går för Frankrike och den kommande nya regeringen, där president Hollande och premiärminister Valls nu sägs vilja följa i den svenska Alliansens fotspår, med en fransk version av arbetslinjen (DI, SvD, Expressen). Därför bör vi glädjas åt styrkebeskeden men också ha beredskap för utvecklingen i omvärlden.

Fortsatta styrkebesked på hemmaplan, bra relationer och god beredskap för vad som sker i omvärlden: Därför bör man välja om Alliansregeringen. Vi ger oss inte: Vi vill mer!

Sivert Aronsson bloggar.

”Rika” mot resten

Rika ställs mot fattiga när vänstern gör retorik av ekonomiska analyser. För en liberal finns dock flera invändningar mot t ex tankesmedjan Katalys resonemang.

De rikaste har tjänat mest, på de fattigas bekostnad; det är upplägget för vänster-tankesmedjan Katalys resonemang på DN debatt i dag. De har räknat samman en rad ekonomiska reformer och skattesänkningar och finner att störst andel har gått till den halva av befolkningen med högst inkomster, och allra mest till den tiondel som har de allra högsta inkomsterna. Och det är förstås inte så förvånande – eftersom de som tjänar mer också betalar otvetydigt och överlägset mest av de svenska skatterna.

Den första invändningen mot vänsterns resonemang är just detta: även efter Alliansens skattesänkningar – som har haft en profil mot låg- och medelinkomsttagare – betalar personer med högre inkomster också de högsta skatterna: Inte bara proportionellt, utan också en högre andel av sin inkomst, eftersom vi har progressiv statsskatt på 20 procent och ytterligare värnskatt på fem procent. Ett diagram över hur stor del av de gemensamma skatteintäkterna som respektive decentil bidrar med, skulle förstås också visa en stor övervikt för höginkomsttagare.

Vad rut-avdraget har i kalkylen att göra är däremot svårförståeligt. Det handlar om tjänster som förmodligen till stor del inte hade beställts, jobb som inte skapats och skatter som inte betalats, utan Alliansregeringens uppskattade reform.

Nästa invändning handlar om vilken del vi får av välfärden. Den största delen av de gemensamma utgifterna går till personer med sämre ekonomisk ställning – precis som det ska vara. Sjuka, äldre och t ex ensamstående föräldrar ska ta stöttat del av välfärden, och vi ska ha ett starkt socialt skyddsnät. Det skyddsnätet ska dock samtidigt omfatta alla – den s k generella välfärden innebär att medel- och höginkomsttagare också har en ”andel” i och känner en anslutning till välfärdssamhället; vi ska inte bara ha grundtrygghet för de fattigaste. En av de viktigaste delarna av den generella välfärden är socialförsäkringarna vid sjukdom, arbetslöshet eller föräldraledighet. De betalas med skatter och avgifter i proportion till inkomsten. Faktum är emellertid att de med högre månadslön än knappt 40 000 inte får ut något av den extra ”försäkringspremie” de betalar. Det är vettigt med tak för den högsta ersättning man kan få ut i socialförsäkringarna, men de har legat stilla på för låg nivå länge. Framför allt taken i a-kassan och sjukförsäkringen borde höjas. Under tiden – och även efter en höjning av taken – kommer de med högre inkomster alltså fortsätta betala mer till socialförsäkringarna än de får del av.

En sista invändning – fanns det finns flera – handlar om effekterna av Alliansregeringens politik. 250 000 jobb har tillkommit sedan 2006, 100 000 av dem kan sannolikt direkt kopplas till arbetslinjen och bl a jobbskatteavdragen. Rut, rot, sänkt moms m m torde ha gett tiotusentals jobb. Och det är jobb jämte utbildning som är vägen ur utanförskap, möjligheten för alla att skapa ett bättre liv.

Det finns fler skatter att sänka eller slopa – som skulle ge direkt utslag i Katalys diagram. Värnskatten betalas av de med högst inkomster (fast det krävs knappast en astronomisk lön för att få bidra med dessa fem procent extra). Den borde avskaffas så snart det går – den har med största sannolikhet negativ effekt på svensk ekonomi och statens skatteintäkter. Värnskatten är de facto en straffskatt på utbildning, företagsamhet och, ja, på framgång, och därmed ett paradexempel på vänsterns oklädsamma oginhet. Som liberal bekymrar jag mig mindre över när människor när framgång; jag väljer att fokusera på när människor far illa, och på åtgärder som verkligen hjälper istället för skadlig symbolpolitik. Där ligger vår gemensamma välfärdsutmaning.

En del tidigare bloggat: Därför bör du bry dig om marginaleffekter. Inkomstspridning behövs.Med RUT, flexibilitet och inkomstspridning mot klyftor och fattigdom.

Alliansbudget utan motbild

Stora satsningar på framför allt skolan, ansvarsfull finansiering och en spirande tillväxt i ekonomin kännetecknar Alliansregeringens åttonde vårbudget. Kritiken från oppositionen var snabb och förutsägbar – men de rödgröna har mycket att bevisa både kring ekonomin och skolan.

SATSAR VIDARE. Skolan och övriga välfärden har fått ta del av stora satsningar både i Sverige och Stockholm under de senaste åtta åren. Så även 2015. Bilden på DN från 2010 lånad från lottaedholm.wordpress.com
SATSAR VIDARE. Skolan och övriga välfärden har fått ta del av stora satsningar både i Sverige och Stockholm under de senaste åtta åren. Så även 2015. Bilden på DN från 2010 lånad från lottaedholm.wordpress.com

Regeringens vårproposition är inte det mest spännande politiska dokument som har lagts fram; det mesta av förslagen är kända och de fortsätter i välkänd riktning. Den riktningen från Alliansen innebär ett tydligt fokus på ekonomiskt ansvarstagande, och lika tydlig i sitt fokus på framför allt kunskap och skola. Av fem miljarder i satsningar 2015 läggs 3,8 miljarder på skolan – med allt från mer förskolepersonal över lågstadielyft till fler svensklektioner för nyanlända och mer matematik för högstadiet. (Lotta Edholm sammanfattar skolsatsningarna – och berättar att 265 miljoner kronor av satsningen under 2015 kommer att landa i Stockholms stads skolor: Kunskap i fokus i vårpropositionen.)

Arbetslösheten fortsätter nedåt och tillväxten tilltar, allt i linje med de positiva signalerna från en ekonomi på uppgång från tidigare under året. Och sedan Alliansregeringen tillträdde 2006 har välfärden fått 44 miljarder i ”ökad resursinsats”, dvs utöver ökade priser och löner, för att möta den demografiska förändringen och för att höja ambitionen för välfärdstjänsterna.

Oppositionens kritik lyckas vara ännu mer ospännande, och det är förstås ett problem för en opposition som ska försöka vara ett piggt alternativ till en regerings erfarenhet och stabilitet. Kritiken är dessutom inte förutsägbar utan också motsägelsefull, när Socialdemokraterna stormar mot underskott och bristande ekonomiskt ansvarstagande. Sverige har under Alliansregeringen bland Europas och västvärldens allra starkaste statsfinanser.

Kritiken mot uteblivna jobb klingar både tomt och falskt, med tanke på att den svenska ekonomin under Alliansregeringen har växt med 250 000 nya jobb, trots den värsta ekonomiska krisen sedan 30-talet. Motsägelsefullheten fortsätter också i högsta grad att prägla Socialdemokraternas skattepolitiska linje. Varje inkomstskattesänkning som Alliansen har genomfört har varit höjden av felaktig politik, för att sedan accepteras i efterhand, vilket senast har lett till att det socialdemokratiska budgetalternativet förlorade all trovärdighet när femte jobbskatteavdraget trädde i kraft 1 januari.

Den största svagheten för oppositionen är och förblir förstås den egna oenigheten och avsaknaden av alternativ. Alliansens politik saknar en motbild, och något enat rödgrönt alternativ verkar väljarna inte få se på den här sidan valdagen. Det enda vi vet är att skatterna kommer att höjas, med tvivelaktig effekt.

På frågan hur en rödgrön regeringspolitik de senaste åtta åren skulle ha gett ännu fler jobb, eller en snabbare förbättring av svensk skola, blir oppositionen dock svaret skyldiga.

DN: Ljusa färger i Borgs vårbudget, S till frontalangrepp mot Borgs budget, SR: Borg vill inte låna till reformer, Oppositionen underkänner regeringens budget.

Ljusare tider

Jämte vårsolen kan svenskarna också glädja sig åt fortsatta positiva tecken från ekonomin: Sveriges BNP växer snabbast i Europa, exportutsikterna ser allt ljusare ut och arbetslösheten fortsätter nedåt.

Världsekonomin har varit utsatt för hårda smällar sedan finanskrisen 2008. Det har varit tufft inte minst för en liten, exportberoende ekonomi som den svenska. Det är förstås ett styrkebesked för svenska företag och regeringens ekonomiska politik att vi samtidigt har kunnat se hur 200 000 fler jobb har tillkommit. Antalet nya jobb som har skapats är förstås ännu större eftersom det handlar om en nettoökning. Att arbetslösheten inte minskat när sysselsättningen ökat beror på att också arbetskraften har ökat – vilket i sig är hoppfullt. Att stå till arbetsmarknadens förfogande är förstås en förutsättning för jobb; länder där människor slutar söka jobb och inte längre räknas till arbetskraften har större problem.

På senare tid har dock även arbetslösheten minskat och nu kommer fler positiva tecken. Konjunkturinstitutet rapporterar att värdet av varor och tjänster i Sveriges bruttonationalprodukt ökade mest i EU, med en bred uppgång i ekonomin. Exportutsikterna ser allt ljusare ut, och utvecklingen spås fortsätta med uppskruvade tillväxtprognoser de kommande åren. Det lovar gott för framtiden, och för ännu fler jobb. Samtidigt fortsätter arbetslösheten nedåt (se siffror nedan).

Sveriges ekonomi har länge stått sig stark – både avseende statsfinanserna, jobbtillväxten och konjunkturen i stort. Det jag skulle önska nu, jämte fortsatt ansvarstagande, är ökade investeringar som lägger grunden för en god ekonomi långt framöver. De starka offentliga finanserna och den låga statsskulden borde ge utrymme för en långsiktig investeringsbudget; få lär tveka om att behoven finns, inte minst i infrastrukturen.

Den starka ekonomin är en av Alliansregeringens bästa grenar – och en stark anledning för omval i höst. För svenskarna vet att det är en stark ekonomi som ger fler jobb och resurser för världens bästa välfärd.

socialam 1200x584px dn 72dpi

Fakta: Ekonomin på väg uppåt

Konjunkturinstitutet konstaterar i dag att konjunkturåterhämtningen har påbörjats, med en bred uppgång i ekonomin som gav en BNP-ökning på 1,7 % fjärde kvartalet 2013. För 2014 spås 2,7 procents tillväxt och för kommande år skrivs tillväxtprognoserna upp till 2,9 procent 2015, 2,9 procent 2016, 2,7 procent 2017 och 2,4 procent 2018. (I december spåddes 2,5 procent 2014, 2,9 procent 2015, 2,9 procent 2016, 2,7 procent 2017 och 2,3 procent 2018.)

Media: SR: Lägre arbetslöshet och bättre ekonomi. Affärsvärlden: Konjunkturinstitutet skruvar upp BNP-prognosen.

En rikare värld

En västvärld som vårdar en försiktig återhämtning, ett mäktigt Kina som funderar inför framtiden och tragiska konflikthärdar fyller nyhetsflödet men det finns också en ljusare bild av omvärlden. Många länder har blivit betydligt rikare. Förhoppningsvis betyder det också bättre tider för miljö och människor.

Världens länder efter BNP/capita, 2011. Bild från Wikimedia/Quandapanda, med data från Världsbanken kompletterade med IMF och CIA.
Världens länder efter BNP/capita, 2011. Bild från Wikimedia/Quandapanda, med data från Världsbanken kompletterade med IMF och CIA.

USA repar sig. Europa visar tecken på bättring. Kinas väg framåt är höljd i dunkel – men verkar inte innehålla svaga demokratiska tendenser. Syrienkriget tycks bara bli mer blodigt och komplicerat, den unga staten Sydsudan vacklar på branten och Turkiets och Thailands demokratier skakas av konvulsioner.

2014 börjar med en varierad men som det tycks mest mörk bild. Vår situation i Sverige ter sig stabil och lyckosam. Men även i omvärlden finns gott om styrkebesked.

Världen utanför Europa och Nordamerika, och bortanför de tragiska konflikterna, har blivit allt rikare. Afrika söder om Sahara är till stora delar en tillväxtzon. Som beskrivs i dagens DN har många länder främst i Afrika och Asien de senaste åren uppnått en betydligt högre ekonomisk stabilitet, och därmed blivit betydligt säkrare för investeringar. Investeringar och handelsförbindelser som är avgörande för fortsatt utveckling.

Oljeutvinning på amerikansk hemmaplan - här i Texas. Bild från Wikimedia/Eric Kounce.
Oljeutvinning på amerikansk hemmaplan – här i Texas. Bild från Wikimedia/Eric Kounce.

Starka finanser och god återbetalningsförmåga är dock inte allt. Verklig rikedom handlar också om jämlikhet och hållbarhet – om människor och miljö. För att ekonomisk utveckling ska komma fler till del och för att den inte ska ske på bekostnad av natur och klimat är en stark rättsstat och demokratisk mognad centrala. Och de är förstås också tillväxtfaktorer i sig.

De turkiska och thailändska dramerna ger ett perspektiv. Den burmesiska militärdiktaturens till synes förvånande snabba avveckling av sig själv en annan. Råvarudrivna afrikanska ekonomier med starkt beroende av Kina åter ett. Sårbarheten för plötsliga förändringar inom eller utanför landet kan vara stor. USA:s ökade självförsörjning på olja och gas genom skifferutvinningen (se t.ex. DN:s reportage häromdagen) försvagar den demokratiska supermaktens egenintresse i vissa regioner – vad ger det för följder för dess diplomatiska engagemang, och den demokratiska utvecklingen? För att inte tala om för miljön?

Varje land måste bedömas för sig – både i ekonomisk och demokratisk styrka. Svenska investeringar och andra ekonomiska kontakter med mer utvecklade och rikare demokratier kan förhoppningsvis stärka inte bara ekonomin utan också rättsstaten och demokratin. Men spelplanen har förändrats: När många utvecklingsländer blir rikare och får större självförtroende blir förbindelserna mer på lika villkor. Och det är nog bra för alla parter.