Tagg: yttrandefrihet

Jag kandiderar till riksdagen 2018

En stark liberalism behövs mer än på länge. Jag vill arbeta för liberala värderingar om allas lika värde, och för en samhällsdebatt där åsikten är fri men där fakta tas på allvar. Sverige och världen behöver mer av liberal ekonomisk politik, välfärdspolitik och kulturpolitik. Människor och tankar ska vara fria.

Liberala värderingar är i dag mer utmanade och ifrågasatta än på länge, i världen omkring oss och även i Sverige. Samtidigt är behovet av liberalismen och våra idéer lika viktiga som någonsin tidigare. Idéer om alla människors lika värde, om att se individen och inte hemfalla åt grupptänkande och kollektiv skuldbeläggning. Försvaret av den starka och opartiska rättsstaten.

Vi liberaler behöver stå upp mot fascistiska och nygamla exkluderande nationalistiska krafter, men också alltjämt mot socialister och konservativa. Vi behöver stå upp mot kollektivistisk identitetspolitik i dess sämsta former, samtidigt som vi lika självklart står upp för jämlikhet och mot diskriminering.

Jag har lång erfarenhet av politiskt arbete och idéutveckling, i min yrkesroll och nu ganska många år i praktisk kommunalpolitik. Det är erfarenheter som jag tror kan komma till nytta även för Liberalerna i riksdagen. Men politik är inte bara innehåll utan också yta – vi liberaler och våra idéer måste bli kända och presenterade på ett sätt som skapar förtroende hos människor. Jag är en skicklig kommunikatör som har arbetat länge på lokal och regional nivå för att föra ut sakfrågor och liberala idéer.

Sakpolitiskt finns oändligt mycket att engagera sig i och för. Friheten att vara sig själv oavsett vem man är och vem man älskar är något jag aldrig slutar brinna för  (HBTQ-frågorna är något av ett lackmustest för ett liberalt samhälle).Kvinnors och mäns lika möjligheter (en jämställd föräldraförsäkring ger en jämställd arbetsmarknad). Funktionshindrades rättigheter (LSS måste försvaras). Energi (fossilfri kärnkraft i nya former förblir en framtidsfråga). En ansvarsfull alkoholpolitik (friheten att njuta av goda drycker måste balanseras av friheten för människor som lider av alkoholens skadeverkningar – ofta som anhöriga). Ett ändamålsenligt försvar och Nato-medlemskap. Ett starkt rättsväsende (friheten att vara trygg från brott, och rättsövergrepp, är fundamental).

Mitt engagemang är brett, som bland annat framgått av denna blogg. Det är några frågor som jag nu framför allt vill lyfta fram. Sverige behöver liberal ekonomisk politik  – där människor får friheten att lyckas och förverkliga sig själva, genom bildning, forskning, eller framgångsrika företag. Och vi behöver ett starkt välfärdssamhälle som också ger människor stöd när det behövs, i rätt tid. Det hänger ihop.

En grundsats i min liberala övertygelse är att det inte är människors framgång som är problematisk. Framgång ska bejakas, talanger ska uppmuntras, potential ska förverkligas. Det är när människor har sämre förutsättningar än andra, när vi behöver hjälp i början eller slutet av livet, eller stöd vid motgångar mitt i livet, som vi gemensamt behöver ordna och finansiera den hjälpen och det stödet.

Där finns mitt liberala rättvisepatos. Frihet och rättvisa är inga motsatser; frihet förutsätter rättvisa möjligheter.

I ett starkt och fritt samhälle ska vi liberaler också värna den starka rättsstaten, bygga ett utbildningsväsende som ger alla möjlighet att förverkliga sin potential, och väva ett starkt socialt skyddsnät. Det kräver resurser. Därför krävs bättre villkor för företagande, Sätt stopp för stopplagarna för välfärdsföretagande! Genomför en rejäl skattereform, där vi gör något åt marginalskatter och ränteavdrag. Liberala reformer krävs också för en bostadsmarknad med mer av både bostäder och marknad.

Sverige behöver också en liberal kulturpolitik – för vi människor är mer än materiella varelser. Vi måste värna kulturens frihet, och säkerställa allas tillgång till bildning och kultur. Politiken ska inte blanda sig i kulturens innehåll, men se till att alla, och framför allt barn och unga, har möjlighet att ta del av, och rentav ha en chans att pröva att utöva, konst och kultur. En bra kulturskola och bra bibliotek är viktig infrastruktur som vi jobbat mycket för i Stockholm. Självklart ska alla kunna vara trygga på biblioteken, överallt – därför vill jag lagstifta om det jag kallar biblioteksfrid. Läs mer här!

Till den liberala kulturpolitiken i bred bemärkelse räknar jag också fria och starka medier och ett samhällsklimat där åsikten är fri, och där fakta tas på allvar. En herkulisk uppgift som inte politiken och det offentliga klarar eller är lämpad att ensam klara. Samhällsklimatet måste vi skapa tillsammans. Riksdagen och partipolitiken är en plattform för att medverka till det.

I dag är jag bl.a. vice ordförande i kulturnämnden i Stockholms stad och förtroendevald till kommunfullmäktige som ersättare. Läs mer på här på rasmusjonlund.se och följ mig gärna på facebook.com/rasmusliberal!

Bibliotek och museer ska stå upp mot tyckarmobben

Ett samtal om normer i scenkonsten har ställts in på Stadsbiblioteket, och debattens vågor går höga i medierna. En högljudd grupp med en stark egen uppfattning tycks ha lyckats med att hindra den öppna debatten i en aktuell och viktig fråga. Det är mycket oroande.

Goda avsikter har legat bakom de andra aktörerna i detta drama: arrangören Nationella Dramaturgiatet, de paneldeltagare som tackat ja till att medverka, och Stadsbiblioteket som ville ge rum åt ett intressant, aktuellt – och säkert evenemang. Ändå blev det fel. Ändå blir bilden och effekten att staden och kulturlivet har vikt sig för den högljudda minoriteten, för de som vill monopolisera ämnet, anser sig ha tolkningsföreträde, och rätt att avgöra vilka som ska få debattera och samtala.

Läs mer: Åsa Linderborg, kulturchef Aftonbladet: Normkritiken satt i tvångströja. Katti Hoflin, stadsbibliotekarie: Vi gjorde allt för att samtalet skulle hållas. Kulturminister Alice Bah Kuhnke: ”Ängsligheten gör mig mörkrädd”.

TYSTA INTE SAMTALET. De som hävdar tolkningsföreträde förstör den demokratiska öppna debatten.
TYSTA INTE SAMTALET. De som hävdar tolkningsföreträde förstör den demokratiska öppna debatten. (Sankta Anna, 700-talet, nu i nationalmuseet i Warszawa, bild via Wikimedia).

De som förstör debatten är de grupper som vill kontrollera vad som sägs på en sammankomst, som anser att de själva företräder den enda Sanningen och som tycks anse att grupptillhörighet är viktigare än argument. De står i tydlig konflikt med det uttalade uppdrag vi ger våra institutioner, att stå upp för yttrandefriheten och en pluralistisk debatt.

Turerna fram och tillbaka är smått förvirrande, och för mig som en av de ansvariga kulturpolitikerna i Stockholms stad finns anledning att be om klargöranden. Naturligtvis ska Stadsbiblioteket kunna ta ansvar för säkerheten och det meningsfulla i att genomföra ett arrangemang. Om man möter aktivister som är ute efter att stoppa och förstöra – kanske genom att ta över ett arrangemang och fylla lokalen med sina meningsfränder – blir det knepigt. Vi är inte vana vid denna nivå av ”debatt”, vi som vill kunna föra sansade samtal även om svåra ämnen.

Turerna fram och tillbaka ledde till slut till att arrangemanget ställdes in, enligt en tolkning verkar det nästan ha varit av praktiska kalenderskäl: vissa deltagare sägs ha blivit uppbokade på annat. Nu utlovas nya samtal i ämnet. Det behövs.

Parallellt förs sedan en tid debatten om politiseringen av våra museer. Naturligtvis är museer, deras samlingar och hur man väljer att presentera dem, politik. Självklart ska vi ifrågasätta gångna tiders normer om manlighet och vithet. Givetvis ska moderna perspektiv och nya vinklar på samlingar och ämnen introduceras för dagens publik. Men politisk detaljstyrning och tillrättalägganden där man riskerar att inte längre presentera något som överensstämmer med kunskapsläge och fakta, är allvarligt.

Som ansvarig kulturpolitiker vill jag att våra gemensamma institutioner ska kunna fyllas även av de svåra frågorna, utställningarna, böckerna och samtalen. Att vi ska kunna stå upp för friheten. Och stå emot tyckarmobben. En offentlig institution ska inte kapitulera inför yttrandefrihetens fiender. Lättkränktheten å ena sidan, ängsligheten å den andra blir en farlig mix. Och det är ett politiskt ansvar att se till att det inte behöver bli så.

Museerna, Stadsbiblioteket och våra övriga institutioner måste känna vårt politiskt starka stöd i ryggen – att stå fria, och raka när det blåser.

Bubblan som måste spräckas

Vi har allt lättare att ta del av information – men för många av oss är informationsflödet allt mer enkelinriktat. Åsikter istället för nyheter, ”rättvisa” mellan olika synsätt ersätter faktabaserade bedömningar. Ett kritiskt förhållningssätt har aldrig varit viktigare än nu.

Ett rikt men fragmenterat medielandskap. Färre journalister, fler  tyckare. Jag skriver i dag i det liberala nyhetsmagasinet NU om de farliga skilda verkligheter allt fler lever i och vad vi kan försöka göra åt det. En gemensam uppfattning om vad som är fakta och sanning i viktiga frågor är väsentlig för ett bra offentligt samtal och en livskraftig demokrati och rättsstat.

NU 20/2016, 19 maj 2016.
NU 20/2016, 19 maj 2016.

Punktera bubblan – vässa källkritiken

Du ska inte tro på allt som står i tidningen, är en vedertagen visdom som tyvärr blir allt mer aktuell. I dag finns förvisso fler medier än någonsin. Problemet är att många tar del av ett allt snävare urval.

När jag får frågan vilken som är den viktigaste kulturpolitiska frågan, eller snarare utmaningen, är det detta problem jag lyfter fram: I ett allt snabbare och allt mer diversifierat medielandskap tycks allt färre ta del av nyhetsförmedling – och allt fler mestadels av nyheter av ett visst slag och i ett visst perspektiv. Antingen det sker via vänner och bekanta som delar artiklar och länkar i sociala medier, eller direkt via medier med en särskild agenda. Det må vara – i olika art och grad – Fox News eller MSNBC, Russia Today eller Avpixlat.

Åsikter tar allt större del även i traditionella medier. Det behöver inte vara något ont i det – så länge det tydligt framgår vad som åsikt, tolkning respektive fakta. Problemet är när en utsaga anses lika mycket värd som en annan, eller när avsändarens person i identitetspolitikens tidevarv blir viktigare än vad som sägs, oavsett sanningshalt eller vetenskaplig förankring. Det finns helt enkelt fakta som inte går att kompromissa bort – som EU-migranters bidrag till brittisk ekonomi, mänsklighetens klimatpåverkan eller vad folkrätten säger om det nya Krimkriget.

Våra skilda verkligheter är den största utmaningen för en liberal kultur- och mediepolitik. Ett liberalt samhälle bygger på öppen debatt och en gemensam offentlighet – med olika åsikter, men en någorlunda gemensam grund i fakta.

Det var inte nödvändigtvis bättre förr, där det enda husorganet mycket väl var partipolitiskt färgad även i nyhetsmaterialet. Den som vill ta del av ett brett utbud av nyheter från när och fjärran har aldrig haft det lättare – det mesta gratis för konsumenten. Men mångfalden innebär alltså att vi enklare, medvetet eller omedvetet, kan välja bort allt som inte passar in i vår bild i av världen. Denna utmaning vållar bekymmersrynkor hos många demokrati- och mediekunniga.

Häromveckan firades pressfrihetens dag. I år är det extra högtidligt för oss som bor i och känner samhörighet med Sverige (och Finland) då det är 250 år sedan vår och världens första tryckfrihetsförordning instiftades på initiativ av den österbottniske riksdagsmannen Anders Chydenius. Vi liberaler har alltså sedan minst 1766 en stolt tradition att värna det fria ordet och de fria medierna. Men hur gör vi när mediernas frihet utnyttjas till att förvränga verkligheten?

Jag har inget annat svar än att vi måste rusta oss själva och andra med kunskap och verktyg för att genomskåda osanningar och bilda oss egna, välgrundade uppfattningar. Kom ihåg att det alltid finns olika vinklar. Ställ enkla frågor: Vem vinner på detta perspektiv? Får jag hela bilden? Som det står på min favoritmugg från Newseum i Washington: ”Freedom of speech isn’t a license to be stupid”.

Källkritik är helt enkelt något vi måste lära (ut), från barnsben. Det kräver läsning av såväl nyhets- och faktatexter som skönlitteratur. Sålunda en huvuduppgift för skolan och biblioteken – men också för oss i mer mogen ålder. Man är aldrig för gammal för att vässa tankekraften som kan sticka hål på bubblorna.

Rasmus Jonlund (L)
vice ordförande kulturnämnden Stockholms stad mm

Frihet och fristäder för fängslade författare

Författare förföljs och fängslas över hela världen. På fängslade författares dag, 15 november, kan vi visa hur vi även lokalt i svenska kommuner kan bidra till att försvara yttrandefriheten.

(Bild från webben, utan upphovsman angiven.)
(Bild från webben, utan upphovsman angiven.)

Författare, journalister, konstnärer, bloggare… Världen över sitter människor i fängelse, eller förföljs, för att de fritt vill uttrycka sina åsikter. Vi är många som genom upprop och medlemskap i människorättsorganisationer försöker bidra till att befria de fängslade författarna.

Samvetsfångarna kan kännas långt bort från den svenska politikens vardag – men vi kommunpolitiker kan göra vårt för att uppmärksamma och stärka yttrandefriheten, inte bara i våra egna kommuner.

I dag skriver Birgitta Ohlsson, Hanna Gerdes, Anne-Lie Elfvén och jag hos Dagens Samhälle inför fängslade författares dag på söndag, 15 november. Vi lyfter inte minst den fängslade saudiske liberalen Raif Badawi som dessutom hotas av totalt tusen piskrapp. Vi nämner också Dawit Isaak, den svenske samvetsfången i Eritrea. De har många olyckskamrater. Deras situation, och deras verk, bör uppmärksammas och lyftas för svenska elever som en del av skolornas värdegrundsarbete (med ett pedagogiskt material, en antologi för friheten, som vi föreslagit tidigare).

En annan angelägen kommunal insats för yttrandefriheten globalt är förstås fristadsprogrammen, som bör utvidgas, med fler platser, i fler städer, för fler konstarter. Som vi också tidigare påpekat är fristadsprogrammen extra aktuella när Svetlana Aleksijevitj belönas med Nobelpriset i litteratur.

Läs mer om Fängslade författares dag hos Svenska PEN.

Tusen piskrapp som inte får tysta

I dag kanske piskan åter  höjs mot Raif Badawi – som ska straffas för att ha vågat uttrycka en egen åsikt i den saudiska diktaturen. I dag skriver Birgitta Ohlsson, Hanna Gerdes och jag om att omvärlden måste uppmärksamma Badawi och hans modiga olyckskamrater. Och vi måste låta  våra ungdomar diskutera och lära känna yttrandefriheten och dess betydelse.

Raif Badawi, foto via Svenska Pen/Wikimedia.
Raif Badawi, foto via Svenska Pen/Wikimedia.

Det fria ordet är starkt – därför är det också så utsatt. Makthavare världen över provoceras av människor som vågar uttrycka egna åsikter, säga emot, genera makten, avslöja lögner eller ge motbilder och motargument. Den unge saudiske liberalen och bloggaren Raif Badawi är ett, smärtsamt aktuellt, exempel. I dag kanske ytterligare en del av hans absurda straff på 1 000 piskrapp kommer att utdelas. Det är piskrapp som måste ljuda över världen, för att ha en chans att stoppa dem. Vi har alla ett ansvar att säga ifrån, hur lönlöst det än kan verka, och peka på just det absurda, det omänskliga, det ofattbart omoderna i både kroppsstraffet, och att bestraffa åsikter och yttranden. Den öppna debatten och kritiken är både en viktig del av att hjälpa de förföljda, förtryckta och tystade – och en tydlig manifestation av vad yttrandefriheten innebär, i fria och stabila länder.

En olycksbroder till Badawi är förstås den svenske samvetsfången Dawit Isaak, fången sedan många år i ett eritreanskt fängelse. Och de har tyvärr många andra bröder och systrar världen över. En del av dem får skydd i fristäder. Fristadsprogrammen kan och bör ge skydd åt fler, i städer, och inom fler konstarter och uttryckssätt, som nu sker i Stockholm efter bland annat våra liberala initiativ. Det internationella nätverket av författarfristäder (samordnat i ICORN) är ett sätt att hjälpa.

I går tilldelades Badawi Europaparlamentets Sacharovpris vilket gläder bl a liberala Europarlamentarikern Cecilia Wikström (SvD). Uppmärksamhet kring yttrandefrihet och de förföljda i omvärlden och här på hemmaplan är ytterligare ett sätt att kämpa för det fria ordet. 

2016 fyller Sveriges första och världens äldsta tryckfrihetsgrundlag 250 år (1766 års tryckfrihetsförordning, liberalen Anders Chydenius initiativ, har genom åren förändrats, inskränkts, ersatts och utvidgats till den som gäller i dag). Detta märkesår borde firas som Frihetsåret 2016, menar vi liberaler i Stockholm och kulturnämnden (Anne-Lie Elfvén, Hanna Gerdes och jag). Och då kan vi inte bara studera vår egen varierade och stolta historia av yttrandefrihetskamp. Vi måste också uppmärksamma dagens förtryckta och tystade röster, dagens yttrandefrihetskämpar och mänskliga rättighetsaktivister.

När Birgitta Ohlsson, Hanna Gerdes och jag i dag skriver hos Nyheter24 om Badawi och Frihetsåret, föreslår vi ett sätt att föra in den historiska och aktuella yttrandefrihetsdebatten i skolorna. Den svenska skolan har ett tydligt uppdrag kring demokrati och värdegrund. En antologi för och om yttrandefrihet borde tas fram, som ett verktyg och hjälpmedel – med berättelserna om och texter av Badawi, Isaak, och andra, t ex fristadsförfattare genom åren. Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj var förvisso inte fristadsförfattare i Stockholm eller Sverige men är ett annat aktuellt exempel.

Är pennan mäktigare än svärdet, är en fråga man kan ställa sig inför Raif Badawis piskstraff, eller Dawit Isaaks långvariga fångenskap. Svaret är ändå ja. Det är därför makthavarna räds det fria ordet. Det är därför yttrandefriheten måste diskuteras och hållas levande. Yttrandefrihet är inte ett brott. Det är en rättighet.

Hedra Aleksijevitj – ge fler förföljda konstnärer fristad i Stockholm

När Svetlana Aleksijevitj får Nobelpriset i litteratur aktualiseras kampen för det fria ordet. Fler författare och andra konstutövare ska kunna få en fristad. Vi liberaler föreslår att Stockholm tar emot fler fristadskonstnärer, också fristadsmusiker. Om det skriver vi från Folkpartiet också på Stockholmsbloggen i dag.

Svetlana Aleksijevitj. Bild Peter Groth /Wikimedia.
Svetlana Aleksijevitj. Bild Peter Groth /Wikimedia.
Årets Nobelpris i litteratur är mer än vanligt en hyllning till det fria ordet. Svetlana Aleksijevitj är en av de många författare som högst påtagligt fått känna på konsekvenser av att irritera makthavare och potentater – i hennes fall diktatorn Lukasjenko i hemlandet Vitryssland. Hon har utmanat nationella och historiska myter och ”sanningar”, och tagit upp besvärliga ämnen kring kvinnliga soldater i Röda armén, Afghanistan-invasionen och Tjernobyl.

Till SvD:s Anna-Lena Laurén säger Aleksijevitj själv om priset att hennes röst kan få en annan betydelse, ”åtminstone kommer det inte att bli så lätt för makten att avfärda mig med en handviftning”. Hon hoppas också att priset kan betyda något för människor som börjat ge upp hoppet, som ”inte längre orkar tro på någonting”.

När Aleksijevitj tvingades fly sitt hemland, efter trakasserier från Lukasjenko-regimen, fick hon skydd i s k författarfristäder: Paris, Berlin och Göteborg. Även Stockholm är en fristad och samverkar med andra fristäder världen runt i organisationen ICORN. Sedan några år bor hon åter i hemlandet. När hon kommer till Stockholm i december för att ta emot sitt välförtjänta Nobelpris borde värdstaden ha tagit ytterligare steg för att uppmärksamma och skydda det fria ordet.

icorn_symbol_flattext_colour_blueVi liberaler vill att fristadsprogrammet utökas, med fler platser.

Vi vill också att det utvidgas till fler konstarter, och har specifikt föreslagit en utökning med fristadsmusiker.

Tidigare har vi pekat på Eurovision-finalen 2016 som ett viktigt tillfälle att uppmärksamma yttrandefriheten, och talat om just fristadsmusiker i samband med det. Nu har vi ytterligare en tydlig och uppfordrande anledning och ett tillfälle att visa upp Stockholm som en plats och förkämpe för yttrandefrihet.

Folkpartiets representanter i kulturnämnden skriver i dag på Stockholmsbloggen om att Nobelpriset till Svetlana Aleksijevitj stärker argumenten för ett utvidgat fristadsprogram. Som Hanna Gerdes, Anne-Lie Elfvén och jag avslutar vår text:

”10 december mottar Svetlana Aleksijevitj litteraturpriset och firas sedan med övriga Nobelpristagare i Blå hallen i Stadshuset. Redan dessförinnan bör vi i samma Stadshus ta beslut om att utvidga fristadsprogrammet. Skyddet för det fria ordet behöver stärkas.”

Eurovision en chans att uppmärksamma dem vars röster tystas

Eurovision i Stockholm är ett tillfälle att uppmärksamma mänskliga rättigheter och yttrandefrihet.  Folkpartiet föreslår vi att staden gör en satsning på att uppmärksamma alla människors lika värde och musikens politiska kraft – bland annat bli en fristad förföljda musiker.

DN_150831När Eurovision-finalen kommer till Stockholm blir det tillfälle till folkfest. ESC bör naturligtvis märkas långt utanför Globen, där tävlingen ska hållas. Vi i Folkpartiet har tidigare bl a föreslagit en ”Eurovision-by”, lätt tillgänglig för alla mitt i stan, och ser gärna aktiviteter runtom i Stockholm. Men vi vill också sätta fokus på mänskliga rättigheter. Musik har en stor kraft – som provocerar bl a auktoritära makthavare. Runtom i världen är musik uttryck för människors vilja till förändring och att vara sig själva; och i flera länder förföljs musiker just för att de använder musiken på det sättet.

ESC är och ska vara glitter och fest – men bakom glamouren finns också ett allvar. Musik är politik. Tillsammans med Hanna Gerdes och Anne-Lie Elfvén föreslår jag kulturnämnden flera sätt att lyfta rättighetsfrågor och människors lika värde inför och under ESC-finalerna i Stockholm. Arrangera seminarier, erbjud plattformar för debattörer och musiker, samarbeta med frivilligorganisationer som arbetar för musikers frihet…

Ett viktigt förslag är att Stockholm bör inrätta en plats för en fristadsmusiker. Precis som vi erbjuder en tillflyktsort och förutsättningar att leva och verka till utsatta författare, borde musiker som förföljs för sina åsikter och sina verk erbjudas fristad i Stockholm.

Läs vår skrivelse nedan! I dag skriver också Hanna Gerdes, Anne-Lie Elfvén och jag på SVT Opinion. Läs gärna Folkpartiets pressmeddelande. Dagens Nyheter ställde några frågor till mig om vårt förslag om fristadsmusiker häromdagen (se bild). Sveriges Radios Kulturnytt har gjort en intervju: Låt ESC bli arena för yttrandefrihet. Och StockholmDirekt skriver om hur vi vill göra politik av Eurovision – och ställer frågan vad Putin kan tänkas tycka om det…

Låt Eurovision-festen sätta ljuset också på de musiker som tystas

När Stockholm står värd för Eurovision Song Contest nästa år är det en solklar chans att bjuda Europa och världen på en glittrande, queer och underbar fest. När musikfesten ska avgöras i Globen är det också, i tider av angrepp på inte minst musikskapare ett tillfälle för Stockholms stad att fira de mänskliga rättigheterna som människor i Sverige, Europa och världen kämpar och dör för. Stockholms stad bör koppla en festival för mänskliga rättigheter i allmänhet – och musikskapares rättigheter i synnerhet – till ESC-festen i Globen.

I Sverige befästes tryckfriheten i ett första institutionellt ramverk redan i och med 1766 års tryckfrihetsförordning, unikt tidigt i världen. Där och då grundlades Sveriges fortsatta väg fram mot att bli ett demokratiskt land där de mänskliga rättigheterna kodifieras och respekteras. ESC-firandet år 2016 sammanfaller alltså med 250-årsjubiléet av Sveriges och kanske världens första tryckfrihetsförordning. Det finns anledning att högtidlighålla detta minnesår – angreppen mot yttrande- och tryckfrihet är en realitet också idag.

Yttrandefriheten – ordets och tankens frihet – är grundläggande för den kulturpolitik vi som liberaler vill föra. Kulturen, liksom utbildningen, är förutom ett nöje också en demokratisk nyttighet.  Att människor kan ta del av det demokratiska samtalet, informera sig och diskutera fritt är helt centralt för demokratins överlevnad. Rättigheterna och de människor som utövar dem för demokratisk förändring står ständigt i skottlinjen där kollektivistiska strömningar frodas och där demokratiska institutioner är bräckliga eller frånvarande.

Organisationen Freemuse följer staters övergrepp mot just musiker på grund av deras kulturskapande. I fjol konstaterade Freemuse ett 90-tal övergrepp (censur, förföljelser, inspärrning, bortförande, tortyr eller död) mot musikskapare, utförda av regeringar eller lokala myndigheter på grund av deras gärning som kulturskapare. Ryssland, Kina och Turkiet ligger i listans topp. Och efter upproren som följde den arabiska våren har ett okänt antal musiker mördats.  Trots olika sammanhang och kontexter löper en röd tråd från den ryska punkgruppen Pussy Riot, via marockanske Mouad Belghouat som flera gånger dömts till fängelsestraff för sin samhällskritiska rap till gambianske Ali Cham som tidigare i somras tvingades fly sitt land efter att ha släppt en regimkritisk låt, enligt Freemuse.

Eurovision Song Contest är ett exempel på hur musiken förenar människor över nationsgränser. Genom tiderna har en mångfald av roliga, allvarliga, queera och ”campiga” kulturella uttryck gjort avtryck i Europa. Men ofta, inte minst förra året, påminns vi om att ESC också får en mycket tydlig politisk sida. Rysslands aggressioner i Europa diskuterades flitigt också i ESC-korridorerna och i sociala medier under och efter evenemanget.

Genom fristadssystemet, administrerat av organisationen ICORN, tillerkänns hotade författare en fristad i städer som Stockholm. Fristadssystemet är en fråga om humanism, en fråga om yttrandefriheten som en grundläggande mänsklig rättighet, en fråga om kulturskaparnas roll i kampen för demokrati och mänskliga rättigheter men också en fråga om varje kommuns lokala kulturliv. Under 2016 bör Stockholms stad fullfölja ambitionen att utöka sitt åtagande inom fristadsförfattarprogrammet och också ta emot fristadsmusiker.

ESC ska självklart få vara den glittrande, fantastiska folkfest det är, och är ett utmärkt tillfälle att visa upp vår unika huvudstad för omvärlden. Det är också ett tillfälle för Stockholms stad att kraftfullt stå upp för de universella mänskliga rättigheterna, mot de krafter som försöker tysta musiker och kulturskapare. Stockholms stad bör 2016 fira de fri- och rättigheterna i samband med ESC-firandet i Globen.

På en centralt belägen plats bör det upprättas en ESC-by som också sätter stort fokus på MR-frågorna. Staden bör tydligt ta ställning för kulturskapares obestridliga rätt att uttrycka sig och delta i demokratiska rörelser. Stockholms stad kan i denna ambition redan nu söka samarbeten med t.ex. NGO:er inom MR-området, fristadsorganisationen ICORN och organisationen Freemuse med flera organisationer, för att gemensamt göra ESC-firandet till en fest för de mänskliga rättigheterna och de kulturella uttrycken.

Mot bakgrund av vad som ovan anförs föreslår vi kulturnämnden besluta

  • Att kulturförvaltningen verkar för att ESC-arrangemanget i Globen kompletteras med en ESC-by centralt beläget i Stockholm, där staden tillsammans med bland annat organisationer inom MR-området kan genomföra aktiviteter, seminarier och firande med stort fokus på MR-frågor, yttrandefrihet och människors lika värde
  • Att Stockholms stad i denna ambition söker samarbetspartner bland NGO:er samt andra organisationer som ICORN och Freemuse
  • Att Stockholms stad i samband med ESC-firandet arrangerar ungdomars möten genom musik och kultur, där staden bör välkomna yngre musikskapare framförallt från länder med svag kulturell infrastruktur och med svaga demokratiska strukturer
  • Att Stockholms stad snarast fullföljer sin ambition att också ta emot fristadsmusiker som en del i sitt engagemang som fristad

Behovet av en liberal berättelse

Folkpartiet har många starka sakfrågor, grundade i våra värderingar. Hur vi får till den liberala berättelsen som knyter ihop dessa sakfrågor och deras liberala bevekelsegrunder, är vår stora uppgift i förnyelsen av Folkpartiet. Om det skriver jag en krönika i NU – och tipsar om att kulturpolitiken kan vara en hjälp.

”Vi behöver en liberal berättelse”, är rubriken på min krönika i veckans utgåva av det liberala nyhetsmagasinet NU. Nedan ser du en något längre version. Berättelser kan ibland tjäna på att kortas – vilket NU förtjänstfullt gjorde! I sökandet efter och formulerandet av den liberala berättelsen, tror jag att kulturen och kulturpolitiken kan vara en hjälp, som en liberal klangbotten – i kulturpolitiken knyter vi nämligen ihop och berör väldigt många viktiga liberala områden.

Vi behöver en liberal berättelse

BERÄTTELSEBEHOV. Krönika i NU 29/2015, 16 juli.
BERÄTTELSEBEHOV. Krönika i NU 29/2015, 16 juli. Klicka för full storlek.

Folkpartiet har en stark position i flera viktiga sakfrågor – men vilken är den liberala berättelsen? Det som knyter samman sakpolitiken, ger oss riktning och förankring? Att skapa en sammanhängande och gemensam berättelse är den viktiga uppgift vi liberaler har framför oss i förnyelsen av vårt parti.

Många av oss folkpartister känner nog en självklar hemhörighet i förstatligande av och ökad lärarstatus i skolan, antidiskriminering och tillgänglighet för personer med funktionsvariationer, nya kärnkraftsreaktorer, Europasamarbete, HBTQ-rättigheter, bistånd, pappamånader, stärkt försvar och flexiblare arbetsmarknad.

Jag kan härleda det mesta ur min liberala grunduppfattning och ideologi. Frågan är förstås hur det framstår för andra – de inte redan övertygade och insatta. Vi kan säkerligen vinna stöd av många människor som gillar våra förslag på ett visst område – borgerliga feminister, försvarsvänner på olika håll – men hur knyter vi samman helheten och vinner mer djupgrundat förtroende på lång sikt? Och hur kan vi folkpartister få ökad igenkänning i den liberala grundberättelsen, även i de nya sakpolitiska förslag som självklart måste levereras snabbt och effektivt, dag för dag?

Ett område som kan ge styrka i sökandet efter den liberala grundberättelsen är kulturpolitiken. Nej, tänker ni nu, en kulturpolitiker som vill lyfta fram sitt politikområde som den saliggörande lösningen… Men jag säger inte att det är kulturen som ska bli Folkpartiets nya stora profilfråga. Så pass realistisk är jag. Däremot kan kulturpolitiken ge en liberal klangbotten och visa hur vi kan knyta ihop och visa upp viktiga liberala värden som berör många andra områden.

Kultur och kulturpolitik handlar om bildning i bred mening och har en självklar koppling till liberalismens och Folkpartiets långvariga engagemang för skola, utbildning och forskning. Inte minst kan kulturpolitiken lyfta behovet av, och förse oss med strategier för, ökad läsning. Biblioteken är templen och palatsen i vår bildningsvurm. Böcker och litteratur i alla former, på alla slags plattformar, är något vi liberaler hänger oss åt. Ett nyttigt nöje. Och som jag svarade på en fråga här i NU häromveckan, angående lästips i sommar: Det viktiga är att ni läser! Jag kunde ha fortsatt: Särskilt om ni har barn och ungdomar – inte minst pojkar och unga män – i omgivningen. Visa att vuxna kan, vill och njuter av att läsa! (För vissa av oss gäller det bara att också visa att läsplattan bara innehåller text – inte bara häftiga eller aldrig så pedagogiska spel…)

Kultur handlar också om hälsa. Den vetenskapliga evidensen visar med all större tydlighet att framför allt sådana stimulanser som kombinerar intellekt och fysik – dans, musik, sång – har en välgörande effekt. Det ger inte bara trivsel utan kan också bidra till att bota, lindra och trösta, sjukvårdens tre viktiga uppdrag. För att inte tala om de förebyggande effekterna!

I kulturen kan vi människor komma från olika håll med olika förutsättningar och mötas som jämlikar. Den möjligheten får vi inte förlora. Kulturen som dialogskapare och överbryggare av klyftor är något vi liberaler bör värna och utveckla. I konkret politik handlar det om att slå vakt om institutioner som kommunal kulturskola och bibliotek, med sina livsviktiga uppgifter. Men det kan också vara förslag om fritidspeng – något vi nu kan och måste driva kommunalt, när den rödgröna regeringen valt att avskaffa denna subvention av alla ungas deltagande i kultur- och fritidsaktiviteter, även när föräldrarna har försörjningsstöd. Och det kan vara en Eurovisionsfinal, som vi i Stockholm hoppas kunna göra till mer än bara en folkfest – en mötesplats för stockholmare och européer oavsett bakgrund.

Sist och slutligen – men blott i denna begränsade uppräkning – är kulturen förstås arenan för liberalers varmaste hjärtefrågor: Yttrandefrihet, demokrati och värnandet av alla människors lika värden. Här försvarar vi rätten att uttala sig, friheten som sträcker sig så långt den inte inskränker någon annans. Och i den öppna debatten där åsikter bryts mot varandra, är den friheten oerhört långsträckt, nästintill obegränsad. Då kan vi ibland själva bli överbevisade, övertygade, eller åtminstone mindre tvärsäkra; en nyttig upplevelse. Och då demonstrerar vi demokratins och öppenhetens värde för liberalismens och det öppna samhällets fiender. Den frihet som är värd att försvara, även militärt – för att knyta upp ytterligare en angelägen och aktuell Folkparti-fråga.

Kulturen ger livet både sötma och sälta. Och kanske kan det också hjälpa till med inspiration till den liberala berättelse vi söker. Till synes disparata frågor har ett samband, i allmänmänsklig frihetslängtan.

(Skrev jag att kulturen också ger utrymme för högstämda formuleringar och högtidstal..?)

Islamisk jihadism hot mot alla – och främst mot muslimer

Militant islamism är ett hot som dödar människor och förgiftar samhällen. Och det är muslimer och muslimska länder som är ojämförligt mest utsatta. Det gör kampen för frihet och upplysning ännu viktigare.

FRIHET OCH JÄMLIKHET. Upplysningens och franska revolutionens grundidéer om allas lika värde och yttrandefrihet håller än.
FRIHET OCH JÄMLIKHET. Upplysningens och franska revolutionens grundidéer om allas lika värde och yttrandefrihet måste försvaras i varje generation.

Fundamentalistiska idéer hos kriminella, mordiska personer kan ge otäcka, dödliga konsekvenser. Det demonstrerades med stor tydlighet i de blodiga händelserna i Paris. Bakgrunden till varför vissa människor blir fundamentalistiska mördare är intressant att diskutera. Oavsett ojämlikhet, social och ekonomisk utsatthet, diskriminering, rotlöshet eller personliga motgångar är tvång, hot, mord och terror dock alltid fullkomligt oacceptabelt och ovillkorligen oursäktligt.

Islamistiskt fundamentalistiskt våld kan ursäktas lika lite som individuell terrorism. Viljan att tvinga på andra människor sin trosuppfattning och levnadsregler, och att ta till våld i detta syfte, är förkastlig och kan inte försvaras med missnöje över politiska, religiösa och kulturella förhållanden. Hotet från islamistisk jihadism kan inte, som Expressens Anna Dahlberg skriver, relativiseras. Att inte ta det jihadistiska hotet på allvar undergräver våra fria, öppna demokratier – men är minst lika mycket ett svek mot över en miljard muslimer som inte önskar annat än att leva i fred, sköta sig själva och bygga sina liv, familjer och samhällen.

Fundamentalism och jihadism är inte islam. Jihadisters skuld delas inte av oskyldiga muslimer eller människor i eller med bakgrund i muslimska länder. Det borde vara självklart – men det måste sägas. Skiljelinjen går, lika lite nu som före attentaten mot satirtidningen Charlie Hebdo och gisslandramana i Paris, mellan ”väst” och ”islam”. Det är inte en civilisationernas kamp, utan som USA:s utrikesminister John Kerry påpekade en kamp mellan civilisationen och ”de som är motståndare till en civiliserad värld”.

I kampen för civilisationen är det inte Europa, USA och västvärldens invånare som drabbas hårdast. Den islamistiska jihadismen, dess förvridna ideologi och blodiga konsekvenser drabbar muslimer allra hårdast och kan liknas vid ett ”inbördeskrig mellan muslimer”, som John Cassidy skriver i New Yorker. Vi ser det bland de många tusentals dödsoffren i Irak, Afghanistan, Pakistan, Nigeria och Syrien – de fem länder där 82 procent av dödsoffren för terrorism inträffar – och i många andra länder som Somalia, Filippinerna och Kenya.

Enligt Global Terrorism Index inträffar fem procent av dödsfallen i rika OECD-länder, inklusive bomberna i Madrid 2004 och London 2005 och Breivik-attentaten i Norge 2012. Om detta skriver bl a Gunilla von Hall i SvD. Och fyra organisationer står för två tredjedelar av dödsoffren: al Qaida, talibanerna, IS och nigerianska Boko Haram. Den sistnämnda terrorgruppen skördade så sent som i förra veckan och helgen hundratals nya dödsoffer, ödelade minst 16 byar och städer (DN) och skickade tioåriga flickor som självmordsbombare mot välbesökta marknader (SVT).

Kampen för civilisationen och mot jihadismen måste föras i Europa och västvärlden och i muslimska länder. De som vill utså split och spela på motsättningar mellan människor och religioner – en Marine Le Pen, Geert Wilders eller Björn Söder – är inga förkämpar i den kampen. Åtminstone inte på civilisationens sida. De 2 500 människor som samlades på Sergels torg trots snöovädret, och den miljon människor som fyllde Place de la République och Paris gator, sänder däremot budskapet om yttrandefrihet och alla människors lika värde. Lika angeläget nu som franska revolutionens år 1789.

Martin Skjöldebrand har bloggat om Charlie Hebdo.

Freda författarfristäderna

Författarfristäderna i Sverige är förstås viktigast för de kulturpersoner som berörs och är i behov av skydd. Men att ge förföljda författare en fristad är också ett ställningstagande för yttrandefriheten, och säger något om vad vi vill vara för slags samhälle. Att kommunpolitiker nu agerar mot hela systemet av författarfristäder är anmärkningsvärt, djupt upprörande och potentiellt mycket problematiskt.

FATWA-UTSATT. Förföljelsen av Salman Rushdie gav upphov till författarfristads-tanken.
FATWA-UTSATT. Förföljelsen av Salman Rushdie gav upphov till författarfristads-tanken. Bild: David Shankbone/Wikimedia.

Författarfristäderna är ett internationellt nätverk som har växt under åren, i världen och Sverige. Om vi betänker dess ursprung – fatwan mot och förföljelsen av Salman Rushdie – förstår vi också något av fristädernas betydelse. Alla förföljda författare får inte samma uppmärksamhet som en Salman Rushdie, men det gör inte behovet av fristäder mindre – snarare tvärtom.

Författare och andra kulturpersonligheter är ofta bland dem som står i första ledet i kampen mot odemokratiska regimer och förtryckande rörelser. Människor som tänker och säger vad de vill, och skriver ner eller på annat sätt sprider det till sin omgivning, är diktatorernas och extremisternas värsta fiender.

Vad stolta vi kan vara att ge sådana kämpar fristäder i Sverige! Jämte Stockholm ingår sju andra städer i nätverket och vi hoppas att de ska bli fler – men några Gävlemoderaters kverulans hotar att stoppa inte bara Gävle utan alla svenska fristäder.

Författarfristäder borde inte behöva vara partipolitik. Jag räknar förstås med att man kan lita på liberalerna, och Folkpartiet agerar för att fler kommuner ska ansluta sig, nu senast i t ex Kumla, Örebro och Lund. Av de svenska fristadskommunerna styrs ungefär hälften av Alliansen, hälften av de rödgröna. Motståndet finns också på ömse sidor; Socialdemokraterna i Kumla sade nej till Folkpartiets förslag med hänvisning bl a till kostnaden och säkerhetsbehovet; Socialdemokraterna i Örebro sade först nej till Folkpartiets motion om att göra staden till en fristad, med ungefär samma argument som Moderaterna i Gävle: att det inte är en del av den kommunala kompetensen. /Uppdatering: Socialdemokraterna har nu gjort en välkommen helomvändning och stödjer en Författarfristad i Örebro, skriver NA./

Dessa moderata och socialdemokratiska kommunpolitikers motstånd mot författarfristäder är problematiskt på flera plan. Det är illa nog om Sveriges sjuttonde respektive sjunde största kommuner inte skulle kunna ta emot en förföljd författare; än värre är att Moderaterna i Gävle genom sitt agerande hotar hela fristadstanken. De har överklagat kommunens beslut och anser att det strider mot kommunallagen. Om deras kverulans finner laga stöd, blir alltså alla författarfristäder i Sverige olagliga.

Kommunallagen kan förstås ändras och jag har inga svårigheter att tro att en sådan ändring kommer att få brett stöd. Kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth kritiserar själv sina partikamrater i Gävle (DN), och såväl moderater som socialdemokrater har i stort slutit upp bakom fristadstanken. Men en lagändring tar tid och skulle innebära stora praktiska svårigheter och ett sannolikt avbrott i den viktiga verksamheten som nu alltså snart omfattar ett tiotal kommuner.

FÖRST I VÄRLDEN. Tryckfrihetsförordningen från 1766.
FÖRST I VÄRLDEN. Tryckfrihetsförordningen från 1766.

I ett land som 1766 införde världens första tryckfrihetslag, på initiativ inte minst av liberalen Anders Chydenius (Wikipedia), har vi en god tradition att värna. Författarfristäderna handlar inte bara om de förföljda författarnas frihet, trygghet och möjlighet att arbeta. Fristäderna är ett ställningstagande för yttrandefriheten och för den konstnärliga friheten i stor; en markering mot världens mörkermän, extremister och diktatorer; en ripost mot alla som anser sig ha rätt att bestämma över vad människor ska tycka, känna, skriva och uttrycka.

Författarfristäderna säger något om vad vi vill vara för land, och för människor. Min bild av det skiljer sig uppenbarligen från de kverulerande Gävlemoderaternas – men jag tror att jag delar den med merparten av svenskarna.

Madeleine Sjöstedt, Stockholms liberala kulturborgarråd, skriver i SvD: Fler fristäder, inte färre, och på sin blogg. Ola Larsmo i DN: Ingen Dante ska släppas inom Gävles stadsportar, tycker M. Karin Olsson, Expressens kulturchef: S i Örebro gör som Gävlemoderaterna. Christina Örnebjär (FP), Kumla, i Expressen: Massivt motstånd.

Stockholm erbjuder författare en fristad sedan slutet av 1990-talet; nu är det den etiopiska författaren Mezgebu Hailu Habtewold. Läs mer hos Kulturhuset Stadsteatern om Fristad Stockholm.

Stockholms fristadsförfattare:
Salim Barakat (Syrien) 1999-2001
Shiva Arastui (Iran) 2002
Asiye Zeibek 2002
Maryam Hooleh (Iran) 2003-2004
Remi Raji  (Nigeria) 2005
Faraj Bayrakdar (Syrien) 2005-2007
Lisa Lee (Kina) 2008-2009
Zurab Rtveliashvili (Georgien) 2010-2011
Mezgebu Hailu Habtewold (Etiopien) 2012-

För snart två år sedan hade jag äran att rycka in och hälsa det internationella nätverket av författarfristäder, ICORN, välkomna till deras konferens i Stockholm. De ord jag med benäget bistånd av vår kulturhandläggare i Stadshuset yttrade, känns aktuella att upprepa och understryka i dag:

Authors, journalists, playwriters, artists, poets and intellectuals are for a free and democratic society what soil is for plants. Without books, plays, articles or debates there are no emerging free societies or democracies. Or to paraphrase John the evangelist: In the beginning of free societies is the Word.

The freedom of speech does not solely concern those who want to question the ruling order, question truths that are taken for granted, or cross the borders of aesthetics. In the long run, it is a right and a freedom necessary both for the establishment and for the protection of other fundamental rights. The freedom of all stand and fall with the freedom of speech. And a social system who can’t tolerate people’s free opinions, won’t endure.

In Sweden we are so fortunate as to mostly be able to take free speech for granted. But we have not forgotten those who are less fortunate. The membership of the City of Stockholm in the International Cities of Refuge Network is a manifestation of this awareness. Since our city became a member in 1998 we have hosted eight authors in need of a safe haven. Later this year the city is going to welcome yet another author – a procedure which we hope to continue as long as the need for a safe haven for oppressed authors exists.

In Sweden there is an ongoing effort to make more cities members of ICORN – an ambition that the city of Stockholm supports. Fighting the fight for freedom of speech is something we can do not only on an international and national, but on a municipal, level. We need to be many more cities to share the fight – and help spread the word of the importance and the endurance of freedom of speech.