Militant islamism är ett hot som dödar människor och förgiftar samhällen. Och det är muslimer och muslimska länder som är ojämförligt mest utsatta. Det gör kampen för frihet och upplysning ännu viktigare.

Fundamentalistiska idéer hos kriminella, mordiska personer kan ge otäcka, dödliga konsekvenser. Det demonstrerades med stor tydlighet i de blodiga händelserna i Paris. Bakgrunden till varför vissa människor blir fundamentalistiska mördare är intressant att diskutera. Oavsett ojämlikhet, social och ekonomisk utsatthet, diskriminering, rotlöshet eller personliga motgångar är tvång, hot, mord och terror dock alltid fullkomligt oacceptabelt och ovillkorligen oursäktligt.

Islamistiskt fundamentalistiskt våld kan ursäktas lika lite som individuell terrorism. Viljan att tvinga på andra människor sin trosuppfattning och levnadsregler, och att ta till våld i detta syfte, är förkastlig och kan inte försvaras med missnöje över politiska, religiösa och kulturella förhållanden. Hotet från islamistisk jihadism kan inte, som Expressens Anna Dahlberg skriver, relativiseras. Att inte ta det jihadistiska hotet på allvar undergräver våra fria, öppna demokratier – men är minst lika mycket ett svek mot över en miljard muslimer som inte önskar annat än att leva i fred, sköta sig själva och bygga sina liv, familjer och samhällen.

Fundamentalism och jihadism är inte islam. Jihadisters skuld delas inte av oskyldiga muslimer eller människor i eller med bakgrund i muslimska länder. Det borde vara självklart – men det måste sägas. Skiljelinjen går, lika lite nu som före attentaten mot satirtidningen Charlie Hebdo och gisslandramana i Paris, mellan ”väst” och ”islam”. Det är inte en civilisationernas kamp, utan som USA:s utrikesminister John Kerry påpekade en kamp mellan civilisationen och ”de som är motståndare till en civiliserad värld”.

I kampen för civilisationen är det inte Europa, USA och västvärldens invånare som drabbas hårdast. Den islamistiska jihadismen, dess förvridna ideologi och blodiga konsekvenser drabbar muslimer allra hårdast och kan liknas vid ett ”inbördeskrig mellan muslimer”, som John Cassidy skriver i New Yorker. Vi ser det bland de många tusentals dödsoffren i Irak, Afghanistan, Pakistan, Nigeria och Syrien – de fem länder där 82 procent av dödsoffren för terrorism inträffar – och i många andra länder som Somalia, Filippinerna och Kenya.

Enligt Global Terrorism Index inträffar fem procent av dödsfallen i rika OECD-länder, inklusive bomberna i Madrid 2004 och London 2005 och Breivik-attentaten i Norge 2012. Om detta skriver bl a Gunilla von Hall i SvD. Och fyra organisationer står för två tredjedelar av dödsoffren: al Qaida, talibanerna, IS och nigerianska Boko Haram. Den sistnämnda terrorgruppen skördade så sent som i förra veckan och helgen hundratals nya dödsoffer, ödelade minst 16 byar och städer (DN) och skickade tioåriga flickor som självmordsbombare mot välbesökta marknader (SVT).

Kampen för civilisationen och mot jihadismen måste föras i Europa och västvärlden och i muslimska länder. De som vill utså split och spela på motsättningar mellan människor och religioner – en Marine Le Pen, Geert Wilders eller Björn Söder – är inga förkämpar i den kampen. Åtminstone inte på civilisationens sida. De 2 500 människor som samlades på Sergels torg trots snöovädret, och den miljon människor som fyllde Place de la République och Paris gator, sänder däremot budskapet om yttrandefrihet och alla människors lika värde. Lika angeläget nu som franska revolutionens år 1789.

Martin Skjöldebrand har bloggat om Charlie Hebdo.