Migrationspolitiken från 2010 mötte en förändrad verklighet efter 2014, och behövde förändras. Det betyder inte att migrationspolitiken var fel 2010 – eller att den framgångsrike statsministern Fredrik Reinfeldt kan stämplas som misslyckad. Grunden för det öppna Sverige måste bestå.
Politik skapas aldrig i ett vakuum, utan måste förhålla sig till verkligheten. Sedan 2014 har många haft anledning att ompröva sina ställningstaganden, inte minst kring migration. Nyligen har det kommit flera avståndstaganden från en politik som man nu anser ha varit orealistisk. En politik för vilken den förre statsministern har blivit en symbol. Fortsätt läsa ”Migrationspolitiska betraktelser och bekännelser”→
Militant islamism är ett hot som dödar människor och förgiftar samhällen. Och det är muslimer och muslimska länder som är ojämförligt mest utsatta. Det gör kampen för frihet och upplysning ännu viktigare.
FRIHET OCH JÄMLIKHET. Upplysningens och franska revolutionens grundidéer om allas lika värde och yttrandefrihet måste försvaras i varje generation.
Fundamentalistiska idéer hos kriminella, mordiska personer kan ge otäcka, dödliga konsekvenser. Det demonstrerades med stor tydlighet i de blodiga händelserna i Paris. Bakgrunden till varför vissa människor blir fundamentalistiska mördare är intressant att diskutera. Oavsett ojämlikhet, social och ekonomisk utsatthet, diskriminering, rotlöshet eller personliga motgångar är tvång, hot, mord och terror dock alltid fullkomligt oacceptabelt och ovillkorligen oursäktligt.
Islamistiskt fundamentalistiskt våld kan ursäktas lika lite som individuell terrorism. Viljan att tvinga på andra människor sin trosuppfattning och levnadsregler, och att ta till våld i detta syfte, är förkastlig och kan inte försvaras med missnöje över politiska, religiösa och kulturella förhållanden. Hotet från islamistisk jihadism kan inte, som Expressens Anna Dahlberg skriver, relativiseras. Att inte ta det jihadistiska hotet på allvar undergräver våra fria, öppna demokratier – men är minst lika mycket ett svek mot över en miljard muslimer som inte önskar annat än att leva i fred, sköta sig själva och bygga sina liv, familjer och samhällen.
Fundamentalism och jihadism är inte islam. Jihadisters skuld delas inte av oskyldiga muslimer eller människor i eller med bakgrund i muslimska länder. Det borde vara självklart – men det måste sägas. Skiljelinjen går, lika lite nu som före attentaten mot satirtidningen Charlie Hebdo och gisslandramana i Paris, mellan ”väst” och ”islam”. Det är inte en civilisationernas kamp, utan som USA:s utrikesminister John Kerry påpekade en kamp mellan civilisationen och ”de som är motståndare till en civiliserad värld”.
I kampen för civilisationen är det inte Europa, USA och västvärldens invånare som drabbas hårdast. Den islamistiska jihadismen, dess förvridna ideologi och blodiga konsekvenser drabbar muslimer allra hårdast och kan liknas vid ett ”inbördeskrig mellan muslimer”, som John Cassidy skriver i New Yorker. Vi ser det bland de många tusentals dödsoffren i Irak, Afghanistan, Pakistan, Nigeria och Syrien – de fem länder där 82 procent av dödsoffren för terrorism inträffar – och i många andra länder som Somalia, Filippinerna och Kenya.
Enligt Global Terrorism Index inträffar fem procent av dödsfallen i rika OECD-länder, inklusive bomberna i Madrid 2004 och London 2005 och Breivik-attentaten i Norge 2012. Om detta skriver bl a Gunilla von Hall i SvD. Och fyra organisationer står för två tredjedelar av dödsoffren: al Qaida, talibanerna, IS och nigerianska Boko Haram. Den sistnämnda terrorgruppen skördade så sent som i förra veckan och helgen hundratals nya dödsoffer, ödelade minst 16 byar och städer (DN) och skickade tioåriga flickor som självmordsbombare mot välbesökta marknader (SVT).
Kampen för civilisationen och mot jihadismen måste föras i Europa och västvärlden och i muslimska länder. De som vill utså split och spela på motsättningar mellan människor och religioner – en Marine Le Pen, Geert Wilders eller Björn Söder – är inga förkämpar i den kampen. Åtminstone inte på civilisationens sida. De 2 500 människor som samlades på Sergels torg trots snöovädret, och den miljon människor som fyllde Place de la République och Paris gator, sänder däremot budskapet om yttrandefrihet och alla människors lika värde. Lika angeläget nu som franska revolutionens år 1789.
Världens flyktingkatastrof fortgår i oförminskad eller ökad styrka – oavsett det svenska valresultatet. Med tragedierna i Syrien och Medelhavet finns större anledning än någonsin för fler än svenskarna att öppna sina hjärtan, och gränser.
FLYKTVÄG OCH DÖDSRISK. (Människor i liknande situation som i Medelhavet, utanför Guatemala. US Navy.)
130 000 syriska kurder som flytt de framryckande fanatikerna i Isis på bara några dagar – många för andra gången, nu över gränsen till Turkiet. Över 3 000 flyktingar, många syrier och eritreaner, som drunknat i Medelhavet – hittills i år, jämfört med 600 under hela 2013. Miljontals flyktingar fast i läger, ofta under svåra förhållanden i fortsatt osäkra områden. De 80 000 som väntas komma till Sverige i år framstår nu, om inte förr, som så få. En annan siffra – 13 procent för Sverigedemokraterna – blir i krisen och behovet att hjälpa helt irrelevant.
Vi kan inte hjälpa alla, men vi kan göra vårt. Vi kan och ska hjälpa mer på plats, för att flyktingorganet UNHCR och grannländer som Turkiet, Jordanien och inte minst det lilla Libanon ska klara de enorma utmaningarna att ge en dräglig tillvaro för miljoner människor på flykt. Vi ska fortsätta påverka andra länder i Europa att jämte oss och Tyskland ta ett större ansvar. Men det kommer sannolikt inte göra att färre vill och behöver få skydd här i Sverige.
Efter det svenska valet väntar säkerligen en stor diskussion om integration – språk, arbete, utbildning, antidiskriminering. Både diskussionen, och den sakpolitiska utvecklingen är viktig: För att möta SD:s svartmålande, svartsynta, orealistiska och ohumanistiska människosyn och politik (som jag är övertygad om inte i grunden delas av 13 procent av väljarna). Och, framför allt, för att ge alla människor i Sverige en chans att bygga sina liv och bidra till samhället. Alliansen och Folkpartiet, med Nyamko Sabuni och Erik Ullenhag som ansvariga ministrar, gjorde mycket för att bl a ändra fokus från socialtjänst till arbetsförmedling men mer kan och behöver göras. Alla ska veta att Sverige behöver fler som kan och vill arbeta framöver, också genom arbetskraftsinvandring.Det är bara att hoppas att det nya regeringspartiet Socialdemokraterna också inser behovet av både det och en integrationspolitik överhuvudtaget – de har velat stoppa det förra, och har för egen del redan avskaffat det senare.
Integration och migration är dock två olika frågor. Flyktingars behov och rätt till skydd har inget med behoven eller möjligheterna på svensk arbetsmarknad eller för den delen bostadsmarknad att göra. Det måste gå snabbare att få jobb, det måste gå snabbare att bygga bostäder. Men allra snabbast måste det gå att ge fler människor skydd.
Asyl är en rättighet. Fler med asylskäl måste få utnyttja den rättigheten i Europa – utan att riskera livet på Medelhavet. Kvotflyktingarna kan bli fler om andra länder tar ett större ansvar, men det räcker inte. Sverige måste med övriga EU öppna både våra hjärtan och våra gränser. Vi behöver tillsammans komma överens om asylvisum – möjligheten att få resa tryggt till Europa för att få sina asylskäl prövade under ordnade former. Det är något Folkpartiet driver på för, i Sverige och Europa genom bl a Europaparlamentarikern Cecilia Wikström. Vi har Miljöpartiet med oss – men vad säger deras tilltänkta regeringspartner Socialdemokraterna?
Nu agerar världens länder äntligen mot de blodtörstiga fanatikerna i Isis. Där borde Sverige också kunna ta del. Gentemot Syriens diktator Assad står världssamfundet tyvärr fortfarande handlingsförlamat, och flyktingarna blir fler. Europa måste göra mer även för dem. De krafter som vill stänga Sveriges gränser får – oavsett valresultatet – ge sig. Nu måste de stoppas även i Europa.
”De krafter som vill stänga gränserna kommer att få ge sig”. Få ord gjorde större intryck än dessa under utfrågningen av Jan Björklund i går. KDU borde lyssna till Folkpartiledaren istället för att göra utspel om minskat flyktingmottagande. Integrationen i Sverige behöver förbättras, men asylrätt och flyktingmottagande är inget fritt valt arbete – och på sikt gör det Sverige och världen bättre.
EN VÄRLD I BRAND. Från Azaz i Syrien efter flygbombardemang i augusti 2012. Bild från Scott Bobb, Voice of America via Wikimedia.
Det svenska flyktingmottagandet har fått en stor roll i valrörelsen av flera olika skäl. Det största skälet är naturligtvis att delar av världen står i brand: Krig, förföljelser, hunger och död hotar miljoner människor, just nu mest akut i Syrien och norra Irak, med scener av en art och omfattning som med Jan Björklunds och många andras ord inte har setts sedan andra världskriget. Många miljoner är flyktingar, inom sitt lands gränser eller i grannländerna.
En liten del försöker och lyckas fly till Europa, varav en stor del kommer till Sverige. Migrationsverket räknade redan i somras med en ökning med en tredjedel, från drygt 60 000 till 80 000 flyktingar (Aftonbladet) och efter Isis framfart i Irak lär det inte bli färre. Men oavsett det svenska flyktingmottagandets storlek måste vi komma ihåg att det är en mycket liten bråkdel av det stora antal människor som nu lever i flyktingläger under ofta dåliga förhållanden, i länder med avsevärt mindre resurser och i osäkra zoner nära den konflikt de har flytt ifrån. Inte minst är trycket hårt mot det lilla Libanon, där antalet syriska flyktingar nu överstiger libanesernas eget antal.
Nu höjs fler röster för ett begränsat flyktingmottagande. Att Sverigedemokraterna går till val på en nedskärning av invandringen med 90 procent är inte förvånande; rasismen är deras arvegods och grundsten, fantasifyllda kalkyler deras politiska verktyg och uppförstorade eller konstlade motsättningar deras livsluft. Den hårda kritiken mot SD:s 152 miljarder i besparingar (Aftonbladet) handlar lika mycket om ohållbara beräkningar och avsaknad av realism, som de otäcka värderingar som besparingsviljan står för. Idén att vara flyktingarnas bästa vän genom att växla flyktingmottagande mot ökat bistånd och insatser i flyktinglägren håller inte heller och kritiseras inte minst av flyktingorganet UNHCR själva (SVT), som för övrigt vädjar till omvärlden att hjälpa till att få ut människor ur lägren.
När önskemålen om begränsat flyktingmottagande kommer från Kristdemokratiska ungdomsförbundet och deras ordförande Sara Skyttedal, är förvåningen desto större (DN Debatt, SR). Tyvärr målar också Skyttedal upp motsättningen kring jobb och bostäder med ett stort flyktingmottagande, och hon har redan hunnit få mycket och berättigad kritik (SR). På flera punkter har hon rätt: Flyktingmottagandet måste vara ett ansvar för fler. Integrationen i Sverige måste bli bättre. Slutsatsen blir ändå fel.
I det kortsiktiga, akuta skedet där vi befinner oss nu är det nödvändigt att fler länder tar ett ansvar och tar emot flyktingar. Sverige, Tyskland och några till gör stora insatser. Om fler närmade sig oss skulle hundratusentals till kunna få en tillflykt i Europa. Även USA kan säkerligen göra mer. Folkpartiets Jan Björklund, Birgitta Ohlsson och Erik Ullenhag skrev i går tillsammans med EU-kommissionären och partivännen Cecilia Malmström mycket berättigat att ”hela Europa måste hjälpa krigens offer” (Aftonbladet debatt). EU tar nu också över ansvaret för båtflyktingarna från Italien, som Cecilia Malmström kunde berätta i går (SR). Men: Även om andra länder tar större ansvar, betyder inte det att Sverige kan och ska ta emot färre, vilket Björklund också framhöll i partiledarutfrågningen i går kväll (SVT). För att hjälpa syrierna, irakierna och deras grannar i Libanon och Jordanien behöver vi totalt sett förmodligen ta emot fler.
Flyktingmottagande är för övrigt inget fritt valt arbete – även om vissa rika länder tycks behandla det så. Asylrätten är just en rättighet, och styrs av internationella konventioner som man inte så enkelt trampar under fötterna så som SD vill. (Jag håller än så länge KDU oskyldiga tills motsatsen har bevisats).
Nästa fråga gäller integrationen. Det tar i dag alltför lång tid från det att en person kommer till Sverige tills han, hon eller hen är i arbete. Det måste vi ändra på – och vi är på väg. Etableringsreformen är, med sina brister och barnsjukdomar, ett viktigt steg då ansvaret för mottagandet och introduktionen av invandrare har lagts på Arbetsförmedlingen istället för kommunerna och deras socialtjänst. Det handlar om att i större utsträckning inte bara fråga vilken hjälp och vilket understöd nya invånare i Sverige behöver – utan mer om vilken kunskap de har och vad de kan bidra med. Av de över 250 000 fler jobb som har tillkommit sedan Alliansregeringens tillträde 2006, har dessutom 180 000 fyllts av utlandsfödda.
Inte bara fler länder i Europa, utan även fler kommuner inom Sverige behöver ta ansvar för flyktingarna. Det förra skulle som jag beskrev ovan sannolikt inte innebära färre flyktingar till Sverige, men det senare skulle hjälpa många svenska kommuner som i dag tar stort ansvar. Det skulle underlätta integrationen avsevärt.
Sverige är ett rikt land. Vi har delvis blivit rika på grund av vår öppenhet mot omvärlden. Vi ska ta emot flyktingar för att det är rätt, men vi ska också göra det för vår egen skull, för att vi tillsammans i det framtida Sverige får det bättre. Som folkpartisterna skrev i Aftonbladet; ”[d]et uppstår kostnader de närmaste åren, men på längre sikt vinner dock ett land som Sverige på öppenheten. Erfarenheten från att ta emot flyktingar från krigets Balkan visar att de som då flydde i dag bidrar till tillväxt och välfärd i Sverige.”
De krafter som vill stänga gränserna kommer att få ge sig.
Fler flyktingar väntas till Sverige – men de stora flyktingströmmarna finns inom konfliktländer och i deras grannländer. Med proportionerna rätt för oss är det dags för fler – alla – svenska kommuner att ta sitt ansvar.
FLYKTBEHOV. Människor från krigets Syrien måste kunna få skydd i Europa, och i svenska kommuner. Bild från Wikimedia, Scott Bob, Voice of America.
Inte sedan andra världskriget har så många människor varit på flykt. Konflikten i Syrien fortlöper i all sin förfärlighet utan synbart slut. Från länder som Eritrea flyr människor en förtryckande regim. Och inför våra ögon riskerar Irak att kollapsa som stat – en miljon nya flyktingar spås i ett redan härjat land (SvD). Den sistnämnda konflikten är så ung att effekterna i internationella flyktingströmmar inte hunnit beräknas, men utifrån bl a Syrien och Eritrea spår Migrationsverket nu 70-80 000 flyktingar i år. Det är klart över vårens prognos på 61 000. I fjol kom 54 000 och 2011 hälften så många. (Se dagens DN.)
Fler flyktingar till Sverige betyder att vi måste anstränga oss mer. Men låt oss vara oerhört tydliga med åtminstone två saker: De flesta flyktingar finns inom konfliktländerna eller i grannländerna. Det märks tydligt i Syrien och Irak, i Libanon, Jordanien och Turkiet. Och de allra flesta vill inte fly sitt land; de stannar helst så nära hemorten som möjligt (som UNHCR:s Pia Prytz Phiri sade till Sveriges Radio).
Sverige har ett gott rykte som mottagarland – som tillflyktsort. ”Bäst i världen” enligt UNHCR, säger Migrationsverkets generaldirektör Anders Danielsson till DN. Det ska vi vara stolta över. Problemet är inte att Sverige tar emot för många flyktingar utan att andra länder (även den näst största mottagaren Tyskland) tar emot för få eller i varje fall kunde ta emot ännu fler. Och även vårt goda Sverige kan förbättra sin flykting- och invandringspolitik politik ännu mer än vad Folkpartiet och Alliansen gjort tillsammans med Miljöpartiet. Vi måste tillsammans med övriga EU skapa lagliga vägar att tryggare söka den asyl, den tillflykt, man har rätt till utan att riskera drunkningsdöden i Medelhavet eller alla faror på vägen dit.
Problemen uppstår i Sverige när inte vårt gemensamma ansvar för dem som söker skydd delas av alla. Vi vet att många kommuner kan göra mer, även om alla har olika förutsättningar.
Det är skrämmande att läsa att vissa kommuners ledande företrädare hemfaller åt anti-invandringsretorik i sina kontakter med Migrationsverket – men det är också glädjande att de flesta svenskar säger sig vara för att alla kommuner ska ta emot flyktingar. Kommunerna är inte skilda från staten och landet Sverige – de är dess beståndsdelar. De befolkas inte av några andra än svenskar. De måste dela ansvaret.
Sverige tar emot flest flyktingar från inbördeskrigets Syrien. Nu utökas stödet till syrier på flykt – och samtidigt gör vi det möjligt för ännu fler barn att få en fristad från krigets helvete. Det är något att vara stolt över.
Från Azaz i Syrien efter flygbombardemang i augusti 2012. Bild från Scott Bobb, Voice of America via Wikimedia.
Miljoner syrier är på flykt i Syrien, hundratusentals i vart och ett av grannländerna. Några lyckas ta sig till Europa, trots att det i praktiken inte finns några lagliga möjligheter till det. Och överlägset flest kommer till slut hit till Sverige – över en tredjedel som får skydd, drygt 14.000, mot knappt 11.000 i det näst största mottagarlandet, tio gånger större Tyskland (DN).
En förklaring är förstås att Sverige sedan i fjol har en unikt generös inställning i att ge skydd åt alla flyktingar från Syrien som kommer hit. Det är rätt inställning. Vi måste hjälpa människorna på plats i Syrien och dess grannländer, och det gör vi också med bistånd. Inför 2014 har mer stöd utlovats (Bildt & Engström på SvD Brännpunkt).
Men vi måste också hjälpa människor som lyckas ta sig från krigets helvete, hit till Sverige. Och nu gör vi det ännu lättare för barn på flykt att få stanna. Den tidigare aviserade lättnaden från ”synnerliga” till ”särskilda” skäl konkretiseras nu av regeringen och Miljöpartiet (SvD). Det gäller alla barn på flykt, men det berör i nuläget inte minst syriska barn och unga.
Sedan 2010 har Sverige gjort motsatsen till det många kanske hade väntat sig, efter ett invandringsfientligt partis inträde i riksdagen, och jämfört med många andra länder: Invandringspolitiken har blivit mer generös, både för flyktingar och arbetskraftsinvandrare. Nu fortsätter regeringen, med Folkpartiet och övriga Alliansen, tillsammans med Miljöpartiet på den inslagna vägen. Det får gärna bli en valfråga (Göran Eriksson analyserar i SvD).
Övriga Europa och andra delar av den, trots krisen, rikare världen borde göra mer. EU:s nya gemensamma flyktingpolitik som kommissionär Cecilia Malmström har drivit igenom kan förhoppningsvis innebära en positiv skillnad. Men Sverige ska fortsätta vara en fristad för människor på flykt undan krig och andra helveten på jorden. Vi kan inte hjälpa alla men vi kan hjälpa några.
Att hjälpa, att ge skydd, att dela med oss av vår rikedom och ge en fristad: det är svenskt för mig, och de flesta svenskar. Det är så långt från Sverigedemokraternas bild man jan komma. Det är vårt stolta Sverige.
Rasmus (liberal) 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.