Tagg: Marine Le Pen

Islamisk jihadism hot mot alla – och främst mot muslimer

Militant islamism är ett hot som dödar människor och förgiftar samhällen. Och det är muslimer och muslimska länder som är ojämförligt mest utsatta. Det gör kampen för frihet och upplysning ännu viktigare.

FRIHET OCH JÄMLIKHET. Upplysningens och franska revolutionens grundidéer om allas lika värde och yttrandefrihet håller än.
FRIHET OCH JÄMLIKHET. Upplysningens och franska revolutionens grundidéer om allas lika värde och yttrandefrihet måste försvaras i varje generation.

Fundamentalistiska idéer hos kriminella, mordiska personer kan ge otäcka, dödliga konsekvenser. Det demonstrerades med stor tydlighet i de blodiga händelserna i Paris. Bakgrunden till varför vissa människor blir fundamentalistiska mördare är intressant att diskutera. Oavsett ojämlikhet, social och ekonomisk utsatthet, diskriminering, rotlöshet eller personliga motgångar är tvång, hot, mord och terror dock alltid fullkomligt oacceptabelt och ovillkorligen oursäktligt.

Islamistiskt fundamentalistiskt våld kan ursäktas lika lite som individuell terrorism. Viljan att tvinga på andra människor sin trosuppfattning och levnadsregler, och att ta till våld i detta syfte, är förkastlig och kan inte försvaras med missnöje över politiska, religiösa och kulturella förhållanden. Hotet från islamistisk jihadism kan inte, som Expressens Anna Dahlberg skriver, relativiseras. Att inte ta det jihadistiska hotet på allvar undergräver våra fria, öppna demokratier – men är minst lika mycket ett svek mot över en miljard muslimer som inte önskar annat än att leva i fred, sköta sig själva och bygga sina liv, familjer och samhällen.

Fundamentalism och jihadism är inte islam. Jihadisters skuld delas inte av oskyldiga muslimer eller människor i eller med bakgrund i muslimska länder. Det borde vara självklart – men det måste sägas. Skiljelinjen går, lika lite nu som före attentaten mot satirtidningen Charlie Hebdo och gisslandramana i Paris, mellan ”väst” och ”islam”. Det är inte en civilisationernas kamp, utan som USA:s utrikesminister John Kerry påpekade en kamp mellan civilisationen och ”de som är motståndare till en civiliserad värld”.

I kampen för civilisationen är det inte Europa, USA och västvärldens invånare som drabbas hårdast. Den islamistiska jihadismen, dess förvridna ideologi och blodiga konsekvenser drabbar muslimer allra hårdast och kan liknas vid ett ”inbördeskrig mellan muslimer”, som John Cassidy skriver i New Yorker. Vi ser det bland de många tusentals dödsoffren i Irak, Afghanistan, Pakistan, Nigeria och Syrien – de fem länder där 82 procent av dödsoffren för terrorism inträffar – och i många andra länder som Somalia, Filippinerna och Kenya.

Enligt Global Terrorism Index inträffar fem procent av dödsfallen i rika OECD-länder, inklusive bomberna i Madrid 2004 och London 2005 och Breivik-attentaten i Norge 2012. Om detta skriver bl a Gunilla von Hall i SvD. Och fyra organisationer står för två tredjedelar av dödsoffren: al Qaida, talibanerna, IS och nigerianska Boko Haram. Den sistnämnda terrorgruppen skördade så sent som i förra veckan och helgen hundratals nya dödsoffer, ödelade minst 16 byar och städer (DN) och skickade tioåriga flickor som självmordsbombare mot välbesökta marknader (SVT).

Kampen för civilisationen och mot jihadismen måste föras i Europa och västvärlden och i muslimska länder. De som vill utså split och spela på motsättningar mellan människor och religioner – en Marine Le Pen, Geert Wilders eller Björn Söder – är inga förkämpar i den kampen. Åtminstone inte på civilisationens sida. De 2 500 människor som samlades på Sergels torg trots snöovädret, och den miljon människor som fyllde Place de la République och Paris gator, sänder däremot budskapet om yttrandefrihet och alla människors lika värde. Lika angeläget nu som franska revolutionens år 1789.

Martin Skjöldebrand har bloggat om Charlie Hebdo.

Mellan Bryssel och Kreml

Kalla vindar sveper över Europa – Putin på frammarsch i öster, Putins vänner i väster. Nationalister som Farage och Le Pen skyr Bryssel men har paradoxalt nog inga problem med Kreml. Men ett svagt Europa gör inte Storbritannien eller Frankrike starkare – det gynnar bara Putin.

PR-MEDVETNA? Pengarna är viktigare än anseendet i Rysslands relationer till väst. Kreml, Moskva. Foto Yeowatzup på Flickr via Wikimedia.
PUTINISMENS HÖGBORG. Kreml. Foto Yeowatzup på Flickr via Wikimedia.

Varje land har en armé, antingen sin egen eller någon annans. Kanske kan detsamma sägas om unioner. Om vi inte har en egen, stark europeisk union riskerar vi att om inte inlemmas så domineras av den eurasiatiska skapelse där Putins Ryssland utgör kärnan. Eurasien är inte bara ett av tre ständigt stridande jätteimperier i George Orwells 1984; det är också målbilden för den geopolitiska, auktoritära ideologi som verkar färga allt mer av Kremls agerande (DN, SvD). Ingen vet exakt hur stort inflytande ideologen Alexander Dugin och hans idéer har, men under vintern och våren verkar de eurasiatiska drömmarna gå väl i hand med den putinism som väl annars generellt främst präglas av skamlös opportunism. Det handlar om klassiskt real- och geopolitiska intressesfärer, djup och ogenerad inblandning i grannstaters inre angelägenheter, ohemult utnyttjande av ekonomiska och inte minst energipolitiska maktmedel,

Nu förverkligas en del av den eurasiatiska drömmen: I går undertecknades unionen mellan Ryssland, Vitryssland och Kazakstan (SR, SvD). Den vitryske diktatorn ser Ukraina som naturlig nästa medlem, men Putin lär inte låta ideologin springa iväg före realpolitiska maktmedel. Han har svalt Krim men verkar för stunden nöjd med ett svagt och splittrat Ukraina – så länge inte EU och än värre Nato gör intåg. Likväl har den strategiska bilden för Europa förändrats kraftigt. Frågan är hur oroliga vi bör vara?

DELAD MAKT. Ministerrådets byggnad Justus Lipsius i Bryssel.
DELAD MAKT. Ministerrådets byggnad Justus Lipsius i Bryssel.

I grunden borde det finnas få skäl till europeisk oro. Europa är ekonomiskt, befolkningsmässigt och kulturellt oerhört mycket starkare än dagens Ryssland eller ”Eurasien” (som t ex söker sig till det mäktiga Kina för att säkra en marknad för sin gas). I Europa finns problem med stagnation, klyftor och framtidstro, men också tillväxt och ett både ekonomiskt och kulturellt kapital som attraherar omvärlden. EU behöver inga hårda maktmedel, hit söker sig både människor och stater ändå. Men styrkan ligger i samarbete och sammanhållning. Ensam är inte stark.

För Europas sammanhållnings skull är framgångarna för nationalister, extremister och högerpopulister dubbelt dåliga nyheter. Det gäller valet till Europaparlamentet, och det gäller minst lika mycket om och när de framgångarna upprepas i nationella val.

UKIP och Front National vill inte bara resa murar mellan människor och länder, de vill inte bara försvaga eller skrota det europeiska samarbetet. De flörtar också öppet med Putin – och därmed indirekt med Eurasien. Nigel Farage och Marine Le Pen är så mycket mot EU att de sätter sig i knät på Kreml. De vill inte vara en del av den gemensamma makt som utövas i Bryssel – men av medlemsländerna. Men de riskerar då att hamna under inflytande av en än mer avlägsen makt, vars avväganden vi får oerhört liten möjlighet att påverka.

Det är både symboliskt och symtomatiskt att ukrainarna i söndags, till skillnad från många i de länder som redan är EU-medlemmar, avvisade extremisterna. De partier som Putin och vissa Putin-apologeter i väst försökt skrämmas med, Svoboda och Högra sektorn, samlade bara ett par procent. (Läs gärna Timothy Snyder i DN, Ukraina har svaret på EU:s kris.)

Nej, Ryssland har varken möjlighet eller intresse att utsträcka direkt makt över mer än sina närmaste grannar. Baltikum, som kan oroas även av det scenariot, är tills vidare trygga under Natos paraply. Men ett splittrat Europa kommer bli lättare att hantera för ett ”Eurasien” som istället för arméer har olja och gas – och som tidigare inte tvekat att utnyttja dem. De stora och de nordiska länderna kanske klarar sig, men även UKIP:S Storbritannien och Front Nationals Frankrike, liksom förstås Tyskland, är förstås vinnare av att även små stater i östra Europa är starka och fria.

Den eurasiatiska drömmen lär förbli en dröm. Den saknar både ekonomiska, mänskliga och kulturella resurser för att bli en framgång. Men den opportunistiska putinismen kan ställa till mycket besvär, och Europas högerpopulister och extremister spelar Putin rakt i händerna.