Tagg: Lotta Edholm

Riv Tekniska nämndhuset – och bygg 500 bostäder

Inga nya bostäder på Kungsholmen, inga nya arbetsplatser vid Gullmarsplan. Den rödgrönrosa majoritetens kursbyte gör många stockholmare till förlorare.

ALTERNATIV ANVÄNDNING? (Idébild för nybyggnation istället för Tekniska nämndhuset, från Stockholms stad).
ALTERNATIV ANVÄNDNING? (Idébild för nybyggnation istället för Tekniska nämndhuset, från Stockholms stad).

Strategin var tydlig och positiv: genom att flytta ut kommunala förvaltningar och bolag från innerstaden skulle flera förorter få viktiga tillskott av nya arbetsplatser. Samtidigt ville Folkpartiet och Alliansen möjliggöra för nya verksamheter och inte minst fler bostäder på t ex Kungsholmen. En strategi som många och däribland jag applåderat. Flera flyttar har redan skett, t ex av kulturförvaltningen, men en av de största och viktigaste stoppas nu av den nya rödgrönrosa majoriteten: Tekniska nämndhuset verkar bli kvar på Kungsholmen.

Att de rödgrönrosa överger Alliansens strategi betyder att det inte blir något nytt tekniskt förvaltningshus vid Gullmarsplan. Det innebär inte bara färre arbetsplatser, utan också stopp för de bostäder som samtidigt skulle byggas -bakom kontorshusets skärm mot trafikbullret.

För Kungsholmen innebär stoppet ca 500 färre bostäder, när inte Tekniska nämndhusets tomt kan användas för nya och för dagens Stockholm mer ändamålsenliga behov. Det är en förlorad chans till en mer stadsmässig miljö och ny, vacker arkitektur i ett av stans mest centrala lägen, vid Kungsbron och Klara sjö.

De stoppade planerna för Tekniska nämndhuset har kritiserats skarpt och med rätta inte minst av Folkpartiet och Lotta Edholm (bland annat också för bristande jämställdhet i besluten att behålla traditionellt ”manliga” arbetsplatser i innerstaden, till skillnad från traditionellt kvinnodominerade förvaltningar; Direktpress). Björn Ljung, Kungsholmsliberal i stadsbyggnadsnämnden, och jag följer upp i veckans Vårt Kungsholmen – se nedan. Uppdatering 21 april: Nu även i Mitt i Kungsholmen (se nedan).

VÅRT KUNGSHOLMEN 18 april 2015.
VÅRT KUNGSHOLMEN 18 april 2015.

Riv Tekniska nämndhuset

Stockholm behöver fler bostäder – och fler arbetsplatser, över hela stan. Genom att flytta ut de tekniska förvaltningarna från innerstaden kunde vi både få arbetsplatser i det växande klustret vid Gullmarsplan – och minst 500 bostäder på Kungsholmen.

Störst potential finns om vi river nuvarande Tekniska nämndhuset och bygger nytt. Då kan det bli betydligt fler än 500 bostäder. Det skulle också ge chansen till ett betydelsefullt arkitektoniskt tillskott i ett av stans mest centrala lägen vid Kungsbron.

Tyvärr backar den nya majoriteten från Folkpartiets och Alliansens strategi. Kommunala förvaltningar ska

MITT I KUNGSHOLMEN 21 april 2015.
MITT I KUNGSHOLMEN 21 april 2015.

helt plötsligt inte flyttas ut enligt de tidigare planerna. Tekniska nämndhuset verkar bli kvar. Det betyder färre arbetsplatser i ytterstaden – och färre bostäder i innerstaden.

Den rödgrönrosa röran har svårt att enas om några nya positiva beslut – men tar gärna chansen att sätta stopp för Folkpartiets och Alliansens. Stockholmarna, oavsett var de bor i stan, är att beklaga.

Rasmus Jonlund (FP)
Kommunfullmäktige, vice ordförande kulturnämnden

Björn Ljung (FP)
Kommunfullmäktige, gruppledare stadsbyggnadsnämnden

Lågstadiet går inte i repris

Alla barn har rätt till en bra start i livet. Förskolan och lågstadiet lägger grunden till en bra skolgång – därför prioriterar Folkpartiet i Stockholm de första skolåren, framför allt för de barn som behöver extra stöd.

EJ I REPRIS. Förskolan och de första skolåren kan ha avgörande betydelse för barns framtid. Bild, på albanska skolbarn, från Wikimedia, Goodfaith17.
EJ I REPRIS. Förskolan och de första skolåren kan ha avgörande betydelse för barns framtid. Bild, på albanska skolbarn, från Wikimedia, Goodfaith17.

Om det går fel tidigt, kan det bli väldigt fel senare. Det bästa, och effektivaste, är att göra rätt från början. Det blir tydligt inte minst i skolan; svårigheter som riskerar att växa sig stora kan upptäckas och förebyggas, så att problem rentav aldrig uppstår – och barn och unga kan förverkliga sin fulla potential. Lågstadiet och dessförinnan förskolan är av central betydelse för att ge alla barn en bra start på sin utbildningsresa, och därmed i livet, och därför har Folkpartiet satsat hårt på de första skolåren. Det vill vi fortsätta göra – i dag presenterades en stor satsning på speciallärare, förskolan och lågstadiet, om Folkpartiet får bestämma efter valet 14 september (Lotta Edholm, Folkpartiet i Stadshuset, Stockholmsbloggen).

Förskolan är inte obligatorisk (även om det som tidigare hette förskoleklass nu blir ett riktigt ”år 0” i en utökad, tioårig grundskola). Men förskolan är likväl viktig för barns sociala och kunskapsmässiga utveckling. Förskola ska vara lek, men också pedagogik, och därför behövs ett lyft för förskolan. Ett nytt Folkparti-förslag för att utveckla förskolan och förbereda skolgången, är ett språkförståelsetest i förskoleklassen. Små barngrupper (och fritidsgrupper!) är viktigt – men det är också fler utbildade förskollärare och kontinuitet i personalen, en av våra viktiga valfrågor lokalt på Kungsholmen. Folkpartiet vill att Stockholm ska ha Sveriges högsta förskollärarlöner, och nu föreslår skolborgarrådet Lotta Edholm även förstelärare i förskolan: 600 karriärtjänster för förskollärare, närmare bestämt.

Ett mål för oss liberaler är att så många barn som möjligt ska gå i förskolan. Därför vill vi avskaffa vårdnadsbidraget – och lägga resurserna på förskolan! Det vore bra för förskolan, för barnen – och för jämställdhet och integration.

Elever som har tuffare förutsättningar och behöver extra stöd måste upptäckas i tid. Så sker inte i dag – en av de stora skillnaderna mellan Sverige och Finland, med sin framgångsrika skola, är t ex att merparten av det särskilda stödet hos oss sätts in först på högstadiet, inte redan under de första skolåren. Trots att man i de flesta fall har sett behoven mycket tidigare kommer stödet först efter att de första betygen har satts (vilket visar på värdet av betyg). Folkpartiet har i Alliansregeringen återinfört utbildningen till speciallärare som Socialdemokraterna slopade i missriktad jämlikhetssträvan 1990, och vi ser på nationell nivå till att fler speciallärare kan utbildas.

En av de viktigaste punkterna i Folkpartiets nya skolprogram för Stockholm är 200 miljoner till fler speciallärare – och till en starkare elevhälsa. Skolhälsovården är ytterligare en angelägen faktor för att ge alla elever goda förutsättningar, och det handlar förstås både om den fysiska och psykiska hälsan. Alla som behöver ska ha tillgång till skolpsykolog!

Folkpartiet har ibland anklagats för att vara ett ”lärarparti”. Om det betyder att vi ser lärares betydelse och vill satsa på läraryrkets status och attraktivitet, så har jag inget emot epitetet. Jan Björklund har infört karriärtjänsterna med förstelärare, och förutom de 600 nya förstelärarna i förskolan vill vi nu se ytterligare 550 förstelärare i Stockholms skolor. Och givetvis ska Stockholm ha Sveriges högsta lärarlöner; vi har redan visat att vi menar allvar.

Liberaler brinner för skolan. Utbildning är den stora utjämnaren i samhället – det främsta sätt på vilket vi kan ge alla barn och ungdomar mer likvärdiga förutsättningar i livet. Och det börjar redan i förskolan och lågstadiet.

Lärlingsvägen mot jobb

Alltför många unga är arbetslösa. Lärlingsutbildning är en väg som kan hjälpa många unga – och arbetsgivare. Ungdomsavtal är en annan. Stockholms stad och Stockholms läns landsting går i bräschen.

HAR VARIT FÖR FÅ. Lärling hos golvläggare i Malmö 1987. Bildkälla: Wikimedia, foto Jonn Leffmann.
HAR VARIT FÖR FÅ. Lärling hos golvläggare i Malmö 1987. Bildkälla: Wikimedia, foto Jonn Leffmann.

Ungdomsarbetslösheten är hög i Sverige – om än inte lika allvarlig som den ser ut när man talar om att var fjärde under 25 går arbetslös. En stor del av dessa unga är studerande, ibland på gymnasienivå, som söker sommar- eller extrajobb (läs bl a Sivert Aronsson). De flesta unga går också arbetslösa en kortare tid; Sverige har ju också som helhet den lägsta andelen långtidsarbetslöshet.

Men även om det finns reservationer kring problemets omfattning, är ungdomsarbetslösheten allvarlig nog. Allra mest förstås för de unga som inte kommer i jobb efter några veckor eller få månader. Etableringen på arbetsmarknaden tar för lång tid, och det betyder att hela vuxenlivet med dess självständighet och ansvar försenas.

Den stela svenska arbetsmarknaden och starka arbetsrätten gynnar inte unga (eller invandrare), framför allt inte om man vill ha en fast anställning. Men för många handlar det om att överhuvudtaget få in en första fot på arbetsmarknaden, att få den första chansen som ger viktiga erfarenheter och referenser.

Lösningen kan inte vara ”garantier” och AMS-åtgärder som prövats och misslyckats, eller utbildningstvång för de skoltröttaste. Vi behöver nytänkande, men behöver inte börja från början utan kan inspireras av historien och omvärlden. Lärlingssystem har länge i princip saknats i Sverige, men är en framgångsfaktor i länder som Tyskland, med låg ungdomsarbetslöshet. Folkpartiet och alliansregeringen har börjat bygga upp ett nytt system med lärlingsutbildningar och lärlingsanställningar, och från 1 juli blir den kopplingen starkare då kommuner och andra kan erbjuda gymnasiala lärlingsanställningar under utbildningen.

Lärlingar är lika viktiga för arbetsgivarna, som får möjligheten att utbilda och anställa unga framtida medarbetare i bristyrken. Stockholms stad med Lotta Edholm (FP) kommer att utnyttja denna möjlighet, som kan ge lärlingarna 8-9 000 kronor i månaden på motsvarande en halvtid (Newsdesk; DN).

En annan väg framåt är ungdomsavtal som också kopplar en anställning till utbildning. Folkpartiet har lagt förslag om ungdomslöner men än så länge är det arbetsmarknadens parter som driver frågan. Genom fackförbundet Kommunal är det även här kommuner och landsting som kan gå i bräschen – och det gör nu Stockholms läns landsting och Anna Starbrink (FP) med ett kollektivavtal om introduktionsanställningar, som ger 75 % av lönen men då också 25 % tid för utbildning (Stockholmsbloggen).

Unga behöver många, och nya, vägar in i arbetslivet. Att kombinera anställningar som med lägre löner ger både utbildning och erfarenhet är viktiga vägar.

Skilda skolvärldar i Sveriges storstäder

Barngrupperna i Stockholms förskolor fortsätter att krympa. Skolområdet är ett av exemplen på hur Stockholm med Folkpartiet och Alliansen står sig väl jämfört med S-styrda Malmö och Göteborg.

FLER I STOCKHOLM. Förskolan Solviksängen i Bromma är en av  det ökande antalet förskolor i Stockholm.
FLER I STOCKHOLM. Förskolan Solviksängen i Bromma är en av det ökande antalet förskolor i Stockholm. Bild från Wikimedia/Bysmon.

Den som undrar över hur ett rödgrönt styre kunde se ut i Sverige och Stockholm kan betrakta Göteborg och Malmö. På riksnivå råder rödgrönt dunkel och mörkläggning, men den kommunalpolitiska verkligheten kan vara väldigt avslöjande. För Stockholms del är det förstås relevant att betrakta våra andra två storstadskommuner, men det är intressant även ur riksperspektiv. När få svar ges om det rödgröna ”regeringsalternativet”, är storstäderna med 300 000 respektive en halv miljon invånare, med den mångsidiga kommunala verksamheten, metropolernas komplexa utmaningar, resurser och internationella nätverk, sannolikt de mest relevanta studieobjekten.

Den politiska sammanhållningen och de ekonomiska resultaten har det varit si och så med. Förra mandatperioden sprack den rödgröna koalitionen i Göteborg då Vänsterpartiet hoppade av (GT)

Sakpolitiskt står skolan i fokus i rikspolitiken och för en folkpartist. Och där står sig Stockholm mycket starkt. Inte minst i jämförelse med Göteborg och Malmö.

Det gäller såväl skolresultat (Stockholmsbloggen) som i resurser och fördelning efter skolors socioekonomiska utmaningar och elevers olika behov sett till familjers utbildningsbakgrund, förankring i arbetslivet m m (Lotta Edholm). (För den som vill se en riktig liberal framgångshistoria kan man vända sig till Landskrona, förvisso mycket mindre men med socioekonomiska utmaningar och skolresultat som behövde vändas – och har vänts med Folkpartiet vid makten).

Förskolan är kommunalt en lika stor fråga som skolan. En stor diskussion i Stockholm och hela Sverige gäller förskolegruppernas storlek (sedan behöver vi också jobba med kvaliteten och t ex fler utbildade pedagoger). Även här är det relevant att jämföra våra tre storstäder. Jag minns själv från min tid i Göteborg den eviga frågan om för få förskoleplatser, och problemet verkar inte ha blivit mindre sedan jag flyttade från stan.

Medan Stockholm sedan 2006 har minskat barngruppernas storlek, från 16,6 till 14,8 barn per grupp, har både Göteborg och Malmö ökat sina från 17,1 till 17,6 (Lotta EdholmFolkpartiet i Stadshuset). Det verkar finnas en enhetlighet i det S-styrda, rödgröna misslyckandet…

Fler förstelärare på rätt plats

En bra skola är det viktigaste för att ge alla människor mer likvärdiga livsvillkor, och lärarna är det viktigaste för en bra skola. Fler förstelärare på skolor i s k utsatta förorter är en helt riktig prioritering. Studierna har störst betydelse för dem som har det svårast i skolan: utbildning bryter utanförskap.

FÖRVÄNTANSFULLT LEDARSKAP. Lärare måste vara ledare i klassrummen - och själva få stöd av goda ledare i skolledning, och politik.
RÄTT FOKUS. Fler förstelärare är viktigt för hela skolan – och framför allt för elever med störst behov och skolor i utanförskapsområden.

Skolans betydelse för jämlikhet och trygghet kan inte nog understrykas. Det är med en god utbildning som människor har störst chanser att förändra sina livsvillkor. Omvänt är dåliga skolresultat, eller rentav en avbruten skolgång, den största riskfaktorn för att det ska gå illa i livet. Därför måste vi fortsätta satsa på en skola för kunskap, med fokus på undervisning och arbetsro, med bra förutsättningar för lärare och skolledningar, och med resurser på rätt ställe.

Att satsa på fler förstelärare i skolor i s k utsatta förorter är därför rätt prioritering av flera skäl. Bra lärare är det enskilt viktigaste för att lyfta skolan, och det är allra viktigast i utanförskapsområden. Utbildning bryter utanförskap.

Svensk skola har i internationellt perspektiv gott om resurser, men de måste användas rätt. Pengarna i skolan måste i högre grad användas till undervisning. Lärare måste få bättre löner och arbetsvillkor. Och en högre andel av resurserna måste gå till elever och skolor med särskilda problem och utmaningar. Det handlar om stöd till elever på individnivå, oavsett var de bor, och det handlar om skolor i utanförskapsområden – där utbildningsnivåerna och inkomsterna är lägre, och arbetslösheten högre. Det är tuffa förutsättningar, men de behöver inte gå i arv.

Folkpartiets och Alliansregeringens skolreformer har redan inneburit steg på rätt väg. Återupprättandet och utökningen av speciallärare och specialpedagoger är angelägen för att kunna ge individuella elever rätt stöd. Ökade krav på skolhälsovård, skolpsykologer och skolbibliotek gör också att skolan enklare klarar sitt kunskapsuppdrag. Fler förstelärare i skolorna i utanförskapsområden är en logisk fortsättning och riktig prioritering. Förstelärarnas uppgift är att utveckla pedagogiken och inspirera sina kollegor. Karriärtjänsterna med lektorer och förstelärare innebär att välbehövligt lyft för läraryrket, och ett välkommet lönelyft på 5-10 000 kronor för de lärare som omfattas, men framför allt förstås i förlängningen ett lyft för skolan och eleverna.  Och det lyftet behövs bäst där de nu ska bli flest, i utsatta områden t ex i Rinkeby och Tensta i Stockholm och i Ronna i Södertälje.

175 förstelärare extra på 40 skolor kan låta som en liten satsning – men den är strategisk. Det är i utanförskapsområdena som utmaningarna är störst. Men så länge skolan är ett kommunalt ansvar kan regeringen och en liberal utbildningsminister aldrig göra allt det som behövs.

En bra skola är beroende av engagerade lokala politiker – som inte detaljstyr ger sina skolor, rektorer och lärare rätt förutsättningar. I Stockholm satsar vi t ex på karriärtjänster, lärarlöner och större resurser utifrån socioekonomiska faktorer. Andra enskilda kommuner, ofta med folkpartister som ansvariga som Landskrona, är också framgångsrika och har bibehållit goda eller vänt dåliga skolresultat. Omvänt har inte minst socialdemokratiskt styrda kommuner, som Sveriges andra stad Göteborg, en tristare utveckling.

Svenska elever borde inte behöva vara beroende av att ha folkpartister som ordförande för utbildningsnämnden. En bra skola har störst betydelse för de elever som har det svårast i skolan och elever borde ha likvärdiga villkor och chanser över hela landet. I väntan på att Jan Björklund får förstatliga skolan ska vi dock göra det bästa av situationen, med hjälp av reformer som förstelärare.

SR: Lönelyft ska rädda utsatta skolor, SvD/TT: Extra förstelärare i utsatta områden. Lotta Edholm på Stockholmsbloggen: Fler förstelärare i Tensta och Rinkeby.

Dessa skolor berörs i Stockholms stad (läs mer från Lotta Edholm om hur satsningen på extra förstelärare berör Stockholm):
Akalla grundskola

Hjulstaskolan
Rinkebyskolan
Askebyskolan
Husbygårdsskolan
Knutbyskolan
Kvarnbyskolan
Kvarnbackskolan
Oxhagsskolan
Ärvingeskolan

Blasieholmen rymmer både Tullhuset och Nobelcentret

Äntligen ska Stockholm få ett Nobelcentrum av rang, centralt placerat i staden längst ut på Blasieholmen. Det betyder inte att platsens tidigare historia behöver raderas. Upprepa inte skandalen med Klocktornet på Norra Station. Tullhuset från 1876 kan bevaras.

BÖR BEVARAS. Tullhuset i sten från 1876 vid Nybrokajen.
BÖR BEVARAS. Tullhuset i sten från 1876 vid Nybrokajen. Foto Wikimedia/I99pema.

Bara några veckor har gått sedan den brutala rivningen av Klockhuset vid Norra Station vållade stor upprördhet – särskilt som den stod i strid med kommunfullmäktiges uttalade vilja att själva Klocktornet skulle bevaras och byggas upp på en annan plats. Samtidigt pågår en ny strid om en annan viktig, historisk miljö i Stockholm: Tullhusen vid Nybrokajen. Här finns fortfarande alla möjligheter till klokare beslut, där vi kan förena stadens historia med dess framtid på en av dess finaste platser. Jag gläds över att Folkpartiet tar strid för tullhusen.

På Blasieholmen bredvid Nationalmuseum ska Stockholm få sitt efterlängtade Nobelcentrum. För mig är det självklart att Stockholm och Sverige bättre måste uppmärksamma denne, en av våra absolut största och mest framgångsrika innovatörer och entrepenörer. Särskilt som hans namn har den särskilda klang i världen som bara få lyckas uppnå. Det handlar både om att vårda Alfred Nobels minne, och om att dra nytta av det för dagens Stockholm, och för de viktiga ändamål åt vilka han ägnade sitt liv och  sitt arv: Forskning, företagande, framsteg, fred och förståelse.

Alfred Nobels minne handlar i högsta grad om vad människor kan åstadkomma. Det förtjänar ett Nobelcentrum på en av stadens finaste platser. Därför är det rätt att Stockholms stad upplåter tomterna på Blasieholmen.

Nobelcentret behöver, och får, inte innebära att platsens historia förbises. Som jag också skrev om i samband med Klocktornets rivning måste gammalt och nytt kunna förenas i en växande stad med en lång  historia. Under samma tid som Nobel skapade sina innovationer och byggde sitt företagsimperium, var Stockholm också en expansiv stad, och Blasieholmen ett centrum för intensiv handel. Stockholm var då som nu en hamnstad, och sjöfarten var ännu viktigare för vår försörjning. Från 1852 gick passagerar- och lasttrafik till och från Nybrokajen, till andra delar av Sverige och grannländer i Nordeuropa. Runt år 1900, då Nobelpriset befäste grunden för Nobels plats i historieböckerna, var utrikestrafiken som mest intensiv, bl a med stor kaffeimport. Senare har det marina arvet förvaltats bl a av Waxholmsbolagets huvudkontor. (Läs mer om Tullhusen vid Nybrokajen på Wikimedia.)

FOLKPARTIET TAR STRID. Lotta Edholm berättar i dagens DN varför Tullhusens bevarande inte behöver stå i strid med att bygga det nya Nobelcentret.
FOLKPARTIET TAR STRID. Lotta Edholm berättar i dagens DN varför Tullhusens bevarande inte behöver stå i strid med att bygga det nya Nobelcentret. Se också 24-timmarslänk nedan.

Nobelcentret behöver, i de senaste arkitektskisserna, inte tillgång till hela området. Här finns nu chansen att integrera en ny märkesbyggnad med ett mycket viktigt innehåll, med platsens historia.

Handel är som det alltid har varit grunden för välstånd, det som möjliggör innovationer, och ger i förlängningen en både rikare och fredligare värld (och Tullhusen kan också symbolisera att vi till skillnad mot slutet av 1800-talet vill se en friare handel, utan tullar).

Ställ inte stadens Bygg Nobelcentret. Bevara Tullhusen. Och låt Nybrokajen fortsatt vara platsen för sjötrafik – här kan rymmas både skärgårdsbåtar och de nya snabba båtbussar på Stockholms inre vatten. som Folkpartiet också arbetar för!

Lars Lundqvist: Tullhuset måste bevaras. DN (ej på nätet men här tillgänglig 24 timmar): FP slåss för Tullhusen. DN: Nobelcentret: jätteprojektet skapar protester. Metro: Nobelcenter väcker protester. Lotta Edholm: Tullhuset borde vara en del av lösningen, inte ett problem.

Klocktornet: En skandalrivning av flera skäl

Häromdagen revs Klockhuset vid Norra Station – i trots mot kommunfullmäktiges beslut. Det är en skandalrivning både ur demokratisk och kulturhistorisk synvinkel. Folkpartiet kräver nu att rivningen kompenseras – det finns fortfarande chans att rädda Klockhusets pendang.

På filmen nedan (lånad av Sverker Stödberg på Youtube) begås en stadsbyggnadsmässig skandal. Klockhuset, som påminde om den tid då Norra Stationsområdet var just ett stationsområde, rivs genom sprängning. Detta trots att kommunfullmäktige i Stockholm 2009 beslutade att klocktornet om möjligt skulle bevaras och flyttas till en annan plats inom den nya stadsdelen Norra Station.

Nu skylls på byråkratiska strukturer – ingen har velat ta ansvar för huset – vilka ledde till att stadsbyggnadskontoret på delegation gav rivningstillstånd. Men det låter som dåliga ursäkter. Motsvarande rivning av Bobadillhuset vid Slussen blev, som Folkpartiets stadsbyggnadspolitiker Björn Ljung påpekar, en politisk fråga. Varför lyftes då aldrig Klocktornet på nytt, så att de ansvariga politikerna kunde ha sett till att förvaltningarna förverkligade fullmäktiges beslut?

En växande stad innebär ständiga förändringar. Ska alla nya stockholmare (och vi blir stadigt fler; SCB, AB) som föds och flyttar hit få plats, krävs nya bostäder. Vi vill förtäta och använda redan exploaterad mark, för att inte bebygga mer grönområden än nödvändigt, och för att skapa urbana stadsmiljöer som är människo- och miljövänliga. Det är kvartersstaden som ska växa, bl a i Norra Stationsområdet.

Men att vi bygger nytt innebär inte att vi kan dra ett streck över det gamla Stockholm. Tvärtom är en av vår stads styrkor dess långa historia och de spår som finns av den. Gamla inslag i den nya stadsbebyggelsen kan tillföra stora värden och ge en variation som ögat och sinnet uppskattar, på samma sätt som ny arkitektur kan komplettera gamla kvarter.

RIVNINGSOBJEKT? Klockhuset och klocktornet fick häromdagen skatta åt förgängelsen. Chansen att bevara en kultur- och stadshistorisk koppling i Norra Stationsområdet blev bokstavligen bortsprängd.
OMOTIVERAT RIVNINGSOBJEKT. Klockhuset och klocktornet fick häromdagen skatta åt förgängelsen. Chansen att bevara en kultur- och stadshistorisk koppling i Norra Stationsområdet blev bokstavligen utraderad. Bild: Holger Ellgaard via Wikimedia.

Vi kan och ska inte bevara allt – men att inte anstränga sig för att bevara det som kan tillföra nya områden viktiga kvaliteter, som kan glädja gamla och nya stockholmare, om det kan bevaras – det är inget annat än en kulturhistorisk och stadsbyggnadsmässig skandal. Detta utöver det klart problematiska i att tjänstemän har tillåtits att köra över demokratiskt fattade beslut i Stockholms högsta organ, kommunfullmäktige.

Nätverket Yimby, som knappast kan anklagas för att vara bakåtsträvare, lyfter och problematiserar behovet av och möjligheten att blanda det gamla och det nya. Hur man kan göra, visar Solna stads och stadsbyggnadskommunalrådet Anders Ekegrens (FP) exempel: de s.k. ”rödingarna”, också de med koppling till de järnvägar som gick hand i hand med 1800- och 1900-talets urbanisering, flyttas för att kunna bevaras.

För Klocktornet är det för sent. Stockholm har försuttit en chans att väva ihop historien med framtiden och ge den nya stadsdelen Norra Station en förankring bakåt. Men 100 meter bort finns Klockhusets pendang – utan torn, men ändå en viktig koppling till en annan tid då Stockholm växte kraftigt och en ny teknik och infrastruktur rusade fram. Folkpartiet kräver nu att ”skandalrivningen” av Klocktornet kompenseras genom att detta liknande hus om möjligt bevaras.

Låt Stockholms årsringar synas. Gammalt och nytt kan gå hand i hand. Stadens historia och demokrati ska respekteras.

Lotta Edholm: Skandalös rivning. Madeleine Sjöstedt: Klockhuset rivet trots fullmäktiges beslut, Skandal att klocktornet rivits – undersök möjligheten att bevara pendangen. Vi i Vasastan: Klocktornet vid Norra Stationsgatan rivet. Lars Epstein i DN uppmärksammar Folkpartiets förslag: Rädda Klockhusets tvilling på Norra Station. DN skriver också om att Folkpartiet vill rädda Klockhus-tvilling.

Förstatliga skolan

Den svenska skolan måste bli bättre. Bättre på att rusta eleverna med kunskap. Bättre på att ge eleverna arbetsro. Och bättre på att ge lärarna en bra arbetsmiljö och löneutveckling. Kommunerna har misslyckats på flera punkter. Eftersom alla elever inte har chansen att gå i skolan i en Folkparti-kommun är det nu dags att åter ge staten huvudansvaret för den svenska skolan

STÖD FÖR STATLIG SKOLA. Lärarnas riksförbund drev kampanj på Folkpartiets landsmöte - fast både folkpartisterna och folket är redan övertygade. Foto: Birgitta Ohlsson.
STÖD FÖR STATLIG SKOLA. Lärarnas riksförbund drev kampanj på Folkpartiets landsmöte – fast både folkpartisterna och folket är redan övertygade. Foto: Birgitta Ohlsson.

Flera viktiga skolreformer har sjösatts av Folkpartiet i Alliansregeringen, de flesta trädde i kraft för bara några år sedan och kommer nu börja ge effekt. Det handlar t.ex. om bättre villkor för lärarna med karriärtjänster som förstelärare och lektor; bra lärare är det absolut viktigaste för en bra skola.

Flera viktiga reformer har ökat det statliga inflytandet över skolan, och likställigheten över landet; det gäller t.ex. den nya skollagen som bl.a. kräver tillgång till skolbibliotek, nya läroplaner med tydligare kunskapskrav och den statliga skolinspektionen. Men flera viktiga reformer hindras av att ansvaret för skolan inte ligger på staten – utan på kommunerna.

En av de viktiga reformer som hejdas är just karriärtjänsterna för lärare. En av fyra tjänster är inte ens tillsatta (SvD). Som regeringens utredare Leif Lewin visar i dag, har kommunerna misslyckats med skolan på flera punkter, inte minst kring resursfördelning och lärarnas stöd och status (DN Debatt, regeringen.se). Det är därför inte konstigt att en majoritet av svenskarna liksom Folkpartiet vill förstatliga skolan. Eller att en majoritet av lärarna har samma åsikt (SVT).

De dåliga resultaten i PISA-studierna visar på utmaningarna för svensk skola. Även om resultaten till stor del bygger på politiken från de socialdemokratiska regeringsåren, så måste mycket göras. Framför allt handlar det om att ge skolan, lärarna och eleverna förutsättningar – och arbetsro. Det är viktigast för de elever som har störst behov av en bra skola – för dem som har sämre stöd hemifrån.

Skillnaderna mellan svenska kommuners skolresultat är ett problem. Men skillnaderna visar också att mycket kan göras, och att man med rätt politik och upplägg kan ge just de förutsättningar som skolor, lärare och elever behöver. Det är förutsättningar som alla elever borde ha rätt till!

I Stockholm och andra kommuner där Folkpartiet har inflytande, går det ofta bättre för skolan. Dagens Samhälle har visat att 80 procent av de 50 bästa skolkommunerna styrs av Alliansen, medan 76 procent av de 50 sämsta skolkommunerna styrs av S eller V (se också bilder nedan). Och i Allianskommuner är det förstås ofta Folkpartiet som har ansvaret för skolan. I Stockholm är Lotta Edholm (FP) skolborgarråd sedan 2006. Här har skolan större resurser som också fördelas utifrån socioekonomiska faktorer – mer till skolor och elever med tuffare utmaningar. Lärare får högre löner, och möjlighet att göra karriär som förstelärare eller lektorer. Och kunskapsresultaten blir också högre.

I Landskrona är Torkild Strandberg (FP) ordförande i kommunstyrelsen, och Lisa Flinth (FP) ordförande i utbildningsnämnden. Där har man lyckats förbättra skolresultaten rejält. I Huddinge är Malin Danielsson (FP) kommunalråd med ansvar för skolan. Där har man avskaffat alla kommunala mål och använder sig av de nationella; man bygger sin pedagogiska plattform på forskning; och 1 000 fler elever är godkända i dag än de hade varit med resultaten då Socialdemokraterna styrde Huddinge.

Statligskola_665x320_aI en skola med statligt ansvar för allt som har med undervisningen att göra, skulle kommunerna fortfarande ansvara för praktiska frågor, som ofta kan ha stor lokal betydelse, som lokaler och skolmat. Friskolorna skulle förstås finnas kvar – vi värnar elevers och föräldrars valfrihet – men även för friskolor och friskoleelever skulle det bli rakare rör med en statlig huvudman, istället för 290 kommunala med olika resursfördelningssystem.

Alla Sveriges elever borde få känna effekten av en bra skolpolitik. Kommunaliseringen av skolan i slutet av 80-talet var ett misslyckande. Kommunerna hade ingen tradition och vana av att ansvara för skolor. Därför vill Folkpartiet ge tillbaka ansvaret för skolan till staten!

SKOLSKILLNADER. De flesta av de bästa skolkommunerna styrs av Alliansen och Folkpartiet, enligt Dagens Samhälle. Bild från dagenssamhalle.se
SKOLSKILLNADER. De flesta av de bästa skolkommunerna styrs av Alliansen och Folkpartiet, enligt Dagens Samhälle. Bild från dagenssamhalle.se
OLIKA RESULTAT. Skillnaderna mellan Allianskommuner och S- och V-styren är genomgående i Dagens Samhälles redovisning.
OLIKA RESULTAT. Skillnaderna mellan Allianskommuner och S- och V-styren är genomgående i Dagens Samhälles redovisning.

Miljöpartiet föreslår istället ”samarbetsavtal” mellan staten och de kommuner/skolhuvudmän som önskar; jag frågar mig hur det ska säkra kvalitet och likvärdighet, eller komma runt det faktum att kommunerna har misslyckats med skolan (SvD Brännpunkt).

SR: ”Kommunaliseringen blev ett misslyckande”. SvD/TT: ”Skolans kommunalisering misslyckades”. LT/TT. GP/TT. SR: ”Lärarna var inte med på båten”. SvD: Utredare: Därför misslyckades kommunaliseringen av skolan. DN: FP-ledaren skyller på S och M.

Bloggar: Lotta Edholm (även på Stockholmsbloggen), Hans Åberg, Folkpartiet Sundbyberg, Folkpartiet Tyresö, Anna LundbergNicholas Nikander, Helene Odenjung, Jesper Svensson, Per Altenberg, Christer Sörliden.

OS-drömmen mötte verkligheten

I dag mötte den svenska OS-drömmen verkligheten. En tydlig majoritet av Stockholms partier säger nej till vinter-OS 2022. Det var det klokaste beslutet – Stockholm har säkert förmågan att arrangera ett OS i världsklass, men måste prioritera annat.

450px-Ski-jumping_hills,_Utah_Olympic_Park
INGET FÖR STOCKHOLM. Stockholm är ingen vintersportort, och nu blir det inga backhoppningsanläggningar i Lida. Bild från OS-backarna i Utah från Salt Lake City-OS, från Wikimedia/byggekloss.

Jag har haft min åsikt om ett eventuellt Stockholm-OS 2022 klar sedan jag först hörde talas om planerna: Ett klart och tydligt nej. Politikerna i Stockholm som skulle fatta beslut om stadens inställning behövde naturligt nog lite längre tid att studera planerna – men deras besked var inte särskilt överraskande. Efter att Folkpartiets Lotta Edholm och andra i veckan har sagt nej till Stockholms-OS (ABC, SvD) kom samma besked i dag från Moderaterna (DNABC).

Opinionsstödet för ett Stockholm-OS har tyckts svagt positivt men knappast överväldigande (Opinion Stockholm, DN). Detta är också en typisk fråga där de ansvariga beslutsfattarna har helt andra förutsättningar, och ett helt annat ansvar, att väga ihop en helhetsbild.

En tung invändning är kostnaderna. Även om Sveriges Olympiska Kommitté i går återkom med en uppdaterad och som de sade mer realistisk kalkyl (SR), så är farhågorna för kostnadsökningar troligtvis högst realistiska. Men det är inte den enda invändningen.

En viktig aspekt – som finansborgarrådet Sten Nordin lyfter fram – är tiden: Det är helt enkelt knappt om tid till 2022, sett till allt annat som Stockholm har beslutat och kommer att behöva göra. Bostadsbyggandet, Slussen, tunnelbaneutbyggnaden, nya tvärförbindelser… Det handlar både om ekonomi och om byggsektorns kapacitet – och därtill om att Stockholm redan till stora delar kommer att vara en byggplats under det närmaste årtiondet.

Många städer ser OS som en chans till förnyelse: en marknadsföring av gigantiska mått (till gigantiska kostnader) men också en hävstång för att bygga om och utveckla sin stad och sin region. Men Stockholm är redan en av världens snabbast växande städer, en av de mest innovativa, och – trots att bostäderna, spåren och vägarna dröjer för dem som väntar på dem – en av de mest expansiva i byggnadstermer.

Framför allt är Stockholm ingen vintersportort av OS-rang.  Det är inte Sotji heller, kanske ni invänder. Nej, just det.

Vinteridrotter utövas förstås med entusiasm i Stockholmsområdet när möjligheter finns, men motiven bakom stora investeringar i vintersportanläggningar i OS-klass är svaga.

Det är förstås hedrande att betraktas som en möjlig och attraktiv OS-arrangör. Nejet till OS 2022 innebär inte ett nej till OS för all framtid. Sverige och Stockholm kunde säkert göra en hel del för den olympiska rörelsen – inte minst att ge de allt mer megalomana arrangemangen en smärtare, grönare kostym som sätter mindre spår i såväl hemländernas som deltagarländernas finanser och ekosystem. Men för Stockholms del får det nog bli ett svalt sommar-OS, och inte förrän vår nuvarande byggfas är avklarad.

Så vi säger: Tack! Men nej tack. Den här gången.

Lotta Edholm: Gärna vinteridrott – men inget OS, Märkligt agerande av Sveriges olympiska kommitté.

Nej – förbjud inte tiggargåvor

Den stora ökningen av tiggare på Stockholms gator väcker mångas engagemang och känslor. Ett förbud att ge pengar till tiggare är knappast någon lösning.

Från en annan tids Stockholm - "Tiggare vid Operakällaren", från Julius Ejdestams "De fattigas Sverige", 1868, via Wikimedia.
Från en annan tids Stockholm – ”Tiggare vid Operakällaren”, från Julius Ejdestams ”De fattigas Sverige”, 1868, via Wikimedia.

Ska man ge pengar till tiggare? Ja, säger vissa självklart; ibland, om jag har kontanter på mig svarar många. Åter andra känner att de inte har mycket att dela med sig av. Nej, vi hjälper helst genom att ge till olika organisationer som vi litar på, är också ett vanligt svar.

Att skänka pengar till tiggare är upp till var och en. Jag är övertygad att oavsett om pengen hamnar direkt hos tiggaren, eller tar omvägen via en ideell organisation, så gör den nytta. Ryktena om organiserade ligor som tvingar rumänska romer till tiggeri i Sverige verkar ju ha lös grund – det tycks snarare handla om människor i nöd som samarbetar för att stötta sina familjer.

Många vill finna en långsiktig lösning. Hur hjälper vi tiggarna mer permanent?

Ett förbud mot att ge till tiggare, som Bo Rothstein resonerar kring i dag (DN debatt) är knappast den lösningen. Förutom svårigheterna att se till att ett förbud efterlevs är frågan vad det skulle säga om oss som människor.

Syftet med ett förbud enligt Rothstein skulle vara att samhället då skulle vara tvunget att bistå de fattiga tiggarna på mer verkningsfulla sätt. Och visst kan mer göras. Frivilligorganisationer gör mycket, kommuner kan stärka stödet med bl a fler härbärgen. Framför allt kunde staten göra mer.

Problemet är dock att de verkliga problem som måste lösas i mycket finns i andra EU-länder. Inte minst Rumänien behöver ta större ansvar för sina medborgare, som inte minst Folkpartiets gruppledare Lotta Edholm påpekat. Där kunde staten Sverige göra en insats och föra en dialog.

Ett förbud mot att ge pengar till tiggare skulle kunna ses som ett förbud mot tiggare, ett sätt att sopa ett obehagligt problem under mattan. Jag tror inte att det är vad Rothstein menar. Jag vet inte ens om hans förbud är ett helhjärtat förslag eller ett resonemang, ett sätt att väcka debatt och få fram fler förslag och konkreta åtgärder. I så fall kan Rothsteins ”provokation” ha god effekt.

Så låt oss diskutera tiggarnas problem än mer, låt oss föreslå åtgärder som kan hjälpa, och låt oss aldrig försöka sopa problemen – vare sig i Sverige eller andra EU-länder – under mattan.

Benny Lindholm bloggar.