Tagg: Lotta Edholm

Nej – förbjud inte tiggargåvor

Den stora ökningen av tiggare på Stockholms gator väcker mångas engagemang och känslor. Ett förbud att ge pengar till tiggare är knappast någon lösning.

Från en annan tids Stockholm - "Tiggare vid Operakällaren", från Julius Ejdestams "De fattigas Sverige", 1868, via Wikimedia.
Från en annan tids Stockholm – ”Tiggare vid Operakällaren”, från Julius Ejdestams ”De fattigas Sverige”, 1868, via Wikimedia.

Ska man ge pengar till tiggare? Ja, säger vissa självklart; ibland, om jag har kontanter på mig svarar många. Åter andra känner att de inte har mycket att dela med sig av. Nej, vi hjälper helst genom att ge till olika organisationer som vi litar på, är också ett vanligt svar.

Att skänka pengar till tiggare är upp till var och en. Jag är övertygad att oavsett om pengen hamnar direkt hos tiggaren, eller tar omvägen via en ideell organisation, så gör den nytta. Ryktena om organiserade ligor som tvingar rumänska romer till tiggeri i Sverige verkar ju ha lös grund – det tycks snarare handla om människor i nöd som samarbetar för att stötta sina familjer.

Många vill finna en långsiktig lösning. Hur hjälper vi tiggarna mer permanent?

Ett förbud mot att ge till tiggare, som Bo Rothstein resonerar kring i dag (DN debatt) är knappast den lösningen. Förutom svårigheterna att se till att ett förbud efterlevs är frågan vad det skulle säga om oss som människor.

Syftet med ett förbud enligt Rothstein skulle vara att samhället då skulle vara tvunget att bistå de fattiga tiggarna på mer verkningsfulla sätt. Och visst kan mer göras. Frivilligorganisationer gör mycket, kommuner kan stärka stödet med bl a fler härbärgen. Framför allt kunde staten göra mer.

Problemet är dock att de verkliga problem som måste lösas i mycket finns i andra EU-länder. Inte minst Rumänien behöver ta större ansvar för sina medborgare, som inte minst Folkpartiets gruppledare Lotta Edholm påpekat. Där kunde staten Sverige göra en insats och föra en dialog.

Ett förbud mot att ge pengar till tiggare skulle kunna ses som ett förbud mot tiggare, ett sätt att sopa ett obehagligt problem under mattan. Jag tror inte att det är vad Rothstein menar. Jag vet inte ens om hans förbud är ett helhjärtat förslag eller ett resonemang, ett sätt att väcka debatt och få fram fler förslag och konkreta åtgärder. I så fall kan Rothsteins ”provokation” ha god effekt.

Så låt oss diskutera tiggarnas problem än mer, låt oss föreslå åtgärder som kan hjälpa, och låt oss aldrig försöka sopa problemen – vare sig i Sverige eller andra EU-länder – under mattan.

Benny Lindholm bloggar.

Den goda viljans Europa – där Sverige ska vara med

Inför Europaparlamentsvalet i maj 2014 verkar det vara Europaskepsis som gäller hos allt fler partier. Det ger oss ståndaktiga liberala Europavänner en nisch. Folkpartiet har all anledning att se Europavalet an med tillförsikt.

Natt över Europa - men det lyser för fullt i mörkret. Bild från NASA.
Natt över Europa – men det lyser för fullt i mörkret. Bild från NASA.

Det finns all anledning att problematisera kring Europa och EU-samarbetet. Och det råder ingen tvekan om att Europa har sin beskärda del av problem: en finanskris vars effekter fortfarande märks på många håll, flera länder med stagnerande ekonomier och nära nog överväldigande statsskulder, brist på tillräckligt mycket forskning och innovationer, överskott på regleringar. Samarbetsviljan sviktar på flera håll. Samtidigt gör sig mörkerkrafterna, som frodas på motsättningar och misstänkliggöranden, redo att rycka fram i allt fler länder.

Samarbetet i Europa, hela Europatanken, bygger på en god vilja: att se varandras övervägande likheter, mer än skillnaderna. Att se allas fördelar av samverkan. Att se Europas långa, blodiga, konfliktfyllda historia och vända den ryggen – och istället omfamna vår lika långa tradition av kulturellt och vetenskapligt utbyte och framåtskridande.

De torra nyttoargumenten för Europasamarbetet består förstås. Euron är just nu ingen succé, men det ekonomiska samarbetet och den gemensamma marknaden betyder oerhört mycket för det välstånd vi har uppnått, och för den konkurrenskraft och utveckling  vi kommer behöva framöver. Misstron må ibland göra sig påmind mellan länders företrädare, men tiotusentals unga reser, jobbar och studerar över hela Europa. Och många, många fler drar nytta av den fria rörligheten.

Flyktingarna må samlas vid gränserna och desperat våga livet för att ta sig till Europa – men det visar också på att  Europa alltjämt har något som lockar (och den rigida dumheten i att som reaktion sträva efter att stänga gränserna så mycket som möjligt). Rumäniens regering må vara en skammens regering, som Lotta Edholm så tydligt uttryckte det häromveckan (DN), men inom EU har vi möjligheter att väcka frågorna om varför landet inte själva tar ansvar för sina invånare – så att de föredrar kylan som tiggare vid en tunnelbanestation i Stockholm, framför att försöka nå framgång i hemlandet.

Och mörkerkrafterna må försöka samlas – men lyckas de? Dansk folkepartis avståndstagande när Sverigedemokraterna vill samarbete med Front National, säger en del om hur svårt det är att vara ”nationell”, tillsammans och på rätt sätt.

Marit Paulsen. Rätt tant på rätt plats.
Marit Paulsen. Rätt tant på rätt plats.

Liberalerna ska ta strid  för människors lika värde, för den fria rörligheten och det öppna Europa, mot mörkerkrafterna. Men vi ska också ta strid för Europatanken mot de allt fler företrädare för normala partier, som verkar vilja spela det Europaskeptiska kortet. Kristdemokraterna valde tidigare i år att ta en mer skeptisk inriktning (Ekot) och Moderaterna tog redan inför Europavalet 2009 den linjen (se mitt tidigare blogginlägg). Nu senast har Centern valt att profilera sig som mer EU-kritiskt (Ekot). I det sistnämnda fallet är det förstås ett återvändande till tidigare partilinje – Nja till Europa?

Europavänner ska förstås aldrig vara okritiska. Alla ska veta att det finns gott om saker att kritisera! Allt från den fortfarande monstruösa jordbrukspolitiken till bristen på öppenhet och jämställdhet. Men vi ska ha en positiv grundton, vi ska lyfta fram både positiva sakfrågor (den gemensamma marknadens betydelse, att vi för första gången får en krympande EU-budget, osv) och hela syftet med Europa. Freden, samarbetet, de öppna gränserna. Den goda viljans Europa.

Den Europatanken vill jag gå till val på. Med Marit Paulsen, rätt tant på rätt plats, Cecilia Wikström, Jasenko Selimovic och alla andra framstående liberaler. Och förutom att det känns rätt i både huvudet och hjärtat – så har vi vad man kan kalla ett unikt erbjudande. Rösta på dem som tror på Europa!

Stockholms skolor i storstadstopp – men vi vill mer

Stockholms elever fortsätter att ligga före sina generationskamrater i Göteborg och Malmö i studieresultat. Meritvärdena för niondeklassarna har ökat de senaste tio åren. Men vi vill mer. Fortfarande behövs dock mer insatser för de ungdomar som hamnar på efterkälken – inte minst nyanlända nya svenskar.

Meritvärdenas utveckling i storstäderna. Källa: lottaedholm.wordpress.com
Meritvärdenas utveckling i storstäderna. Källa: lottaedholm.wordpress.com

Dagens betygsskalor är lite av en djungel för mig, som lämnat skolan bakom mig både in- och utlärande för länge sedan. Dock talar niornas meritvärden i Stockholm ett tydligt språk: från 215,4 till 222,9 på tio år. En närmast oavbruten uppåtgående kurva, med undantag av ett par hack – som alltså lyckligtvis inte visade sig vara ett trendbrott.

Stockholmseleverna placerar sig i topp jämfört med de andra storstäderna, där Göteborg har 204,2 och Malmö 205,1. Jag vill liksom skolborgarrådet Lotta Edholm förstås tro att det delvis handlar om skillnad mellan en liberal och en socialdemokratisk skolpolitik. Vi har satsat på lärare och på uppföljning. Sist och slutligen är det förstås lärarna och eleverna som med de verktyg de har, åstadkommer resultaten.

Viktigare än någon jämförelse mellan städer är förstås att alla elever i Stockholm och Sverige kan fortsätta förbättra sina kunskaper. Där återstår en del att göra. Det är rentav något färre elever som når gymnasiebehörighet. Det är de eleverna vi måste sätta allra främst i våra ansträngningar.

Metro 18 november 2013. Foto: Lotta Edholm.
Metro 18 november 2013. Foto: Lotta Edholm.

Resurserna är en viktig fråga. Svensk skola har  generellt goda resurser, inte minst i ett internationellt perspektiv. Det viktiga är att, som vi gör i Stockholm, fördela pengar till skolorna utifrån elevers socioekonomiska förhållanden. Det handlar inte minst om att stötta skolorna med många relativt nyanlända flyktingar och invandrare. Och framför allt om att stötta dessa nya svenska elever i den svenska skolan!

Kunskap är också en jämställdhetsfråga. Kön är en oerhört viktig aspekt när det handlar om ungdomar och skolresultat. Vi ger oss inte förrän pojkar och unga män får samma chanser till kunskap.

Om Stockholm kan inspirera Göteborg och Malmö gör vi förstås gärna det. Allra helst skulle vi förstås vilja se ett statligt ansvar för skolan. Med bl.a. en socioekonomisk fördelning över hela landet.

Läs mer: Folkpartiet, Lotta Edholm, Metro.

Rätt läxor och rätt hjälp

Läxor kan vara en väldigt bra del av undervisningen, om de används rätt. Läxhjälp borde också finnas tillgänglig för alla elever – och ta sikte främst på de elever som behöver hjälpen bäst.

Det har varit mycket läxor i skoldebatten på senare tid. Får barn för mycket läxor? Behövs läxhjälp? Och i så fall med skatteavdrag? Och offentligt finansierad i skolans regi? Läxor kan vara viktiga delar av en bra undervisning. De kan ge extra tid för fördjupning och problemlösning, visar behovet och nyttan av egen ansträngning för att nå kunskap, och kan skapa en bra koppling mellan skolan och hemmet.

Matematikläxa om vektorer. Foto från Wikimedia, Fir0002/Flagstaffotos.
Matematikläxa om vektorer. Foto från Wikimedia, Fir0002/Flagstaffotos.

Den viktigaste frågan måste dock vara: Får eleverna rätt läxor? Och hänger de ihop med undervisningen på lektionstid på ett bra sätt? (Se bl.a. SvD:s artiklar i ämnet om hur svenska skolans läxor ”döms ut”, och om hur genomgångar kan göras via film utanför lektionstid och lektionerna ägnas åt diskussioner och problematisering.) Som utbildningsminister Jan Björklund konstaterar: ”Om läxan är så komplicerad att eleven inte klarar av den, då har man gett fel uppgift”.

Allra viktigast är skolans undervisning – och läxorna – för de barn och ungdomar som har sämre förutsättningar med sig hemifrån och från sin omgivning i övrigt.

Skolan och utbildningen ska vara den stora utjämnaren av samhällsskillnader. Det är där den liberala rättvisedimensionen lyser starkast: Att ge alla så jämlika utgångspunkter och förutsättningar som möjligt.

Läxhjälp är ett sätt att få till stånd bättre nytta av läxorna – och framför allt jämlikare utbildning. Men då måste läxhjälpen ges på rätt, och på ett rättvist, sätt. Visst kan föräldrar gärna få köpa läxhjälp åt sina barn – men skatteavdrag för den läxhjälpen är knappast rätt sätt för en bättre fungerande skola och för att fler ska nå den kunskap de har rätt till.

Mycket bättre än skatteavdrag är förstås Stockholms stads och Lotta Edholms satsning på läxhjälp för alla barn i Stockholms skolor. Tillsammans med utbyggd sommarskola, inte minst för nyanlända, och även sommarsimskola, ger det goda förutsättningar att hjälpa fler.

Att läxhjälpen behöver ges rätt och rättvist är tydligt av de norska erfarenheterna, där det inte verkar vara de som mest behövde hjälpen som drog nytta av den. En del svenska skolor har redan gjort erfarenheter och dragit slutsatser för att bättre utforma stödet till sina elever. Jag utgår från att vi i Stockholm kommer att ha tydliga ramar men samtidigt stort utrymme för skolor, rektorer och lärare att utforma stödet på det sätt som passar deras elever bäst.

Anna Lundberg och Helena von Schantz bloggar.