Den stora ökningen av tiggare på Stockholms gator väcker mångas engagemang och känslor. Ett förbud att ge pengar till tiggare är knappast någon lösning.
Ska man ge pengar till tiggare? Ja, säger vissa självklart; ibland, om jag har kontanter på mig svarar många. Åter andra känner att de inte har mycket att dela med sig av. Nej, vi hjälper helst genom att ge till olika organisationer som vi litar på, är också ett vanligt svar.
Att skänka pengar till tiggare är upp till var och en. Jag är övertygad att oavsett om pengen hamnar direkt hos tiggaren, eller tar omvägen via en ideell organisation, så gör den nytta. Ryktena om organiserade ligor som tvingar rumänska romer till tiggeri i Sverige verkar ju ha lös grund – det tycks snarare handla om människor i nöd som samarbetar för att stötta sina familjer.
Många vill finna en långsiktig lösning. Hur hjälper vi tiggarna mer permanent?
Ett förbud mot att ge till tiggare, som Bo Rothstein resonerar kring i dag (DN debatt) är knappast den lösningen. Förutom svårigheterna att se till att ett förbud efterlevs är frågan vad det skulle säga om oss som människor.
Syftet med ett förbud enligt Rothstein skulle vara att samhället då skulle vara tvunget att bistå de fattiga tiggarna på mer verkningsfulla sätt. Och visst kan mer göras. Frivilligorganisationer gör mycket, kommuner kan stärka stödet med bl a fler härbärgen. Framför allt kunde staten göra mer.
Problemet är dock att de verkliga problem som måste lösas i mycket finns i andra EU-länder. Inte minst Rumänien behöver ta större ansvar för sina medborgare, som inte minst Folkpartiets gruppledare Lotta Edholm påpekat. Där kunde staten Sverige göra en insats och föra en dialog.
Ett förbud mot att ge pengar till tiggare skulle kunna ses som ett förbud mot tiggare, ett sätt att sopa ett obehagligt problem under mattan. Jag tror inte att det är vad Rothstein menar. Jag vet inte ens om hans förbud är ett helhjärtat förslag eller ett resonemang, ett sätt att väcka debatt och få fram fler förslag och konkreta åtgärder. I så fall kan Rothsteins ”provokation” ha god effekt.
Så låt oss diskutera tiggarnas problem än mer, låt oss föreslå åtgärder som kan hjälpa, och låt oss aldrig försöka sopa problemen – vare sig i Sverige eller andra EU-länder – under mattan.
Benny Lindholm bloggar.
Rasmus (liberal) 
Jag delar Rothsteins ide om att vi måste förbjuda verksamhet som försätter andra i misär eller bidrar till att behålla människor i misär. Jämförelsen med sexköpslagen är lysande. Själv anser jag att sexköpslagen är felaktig eftersom den mest kan ses som en politisk manifestation av de som misslyckas med att lösa de verkliga problemen. Det vi behöver är en slavköpslag. En lag som straffar alla som utnyttjar människor i misär eller som bidrar till att människor försätts i misär. I dagens Sverige finns det mängder av verksamheter som utnyttjar människor i misär. Varför skall vi enbart bestraffa de som köper sex? Vi borde istället se över utsatta branscher såsom städföretag, byggföretag, åkerier och restauranger. Detta är bara en liten del, listan kan göras lång. I många av företagen som verkar i dessa branscher finns papperslösa, jobbsökare, invandrare från Långtbortistan och andra som hamnat utanför våra sociala skyddsnät. Varför straffar vi bara sexköpare när så många andra bidrar till utsattas misär? Det är inte så länge sedan vi kunde läsa att svartjobbare städade på regeringskansliet och hos McDonalds. Vi vet att många åkerier anlitar tvivelaktiga underentreprenörer. På många restauranger finns det folk med usla villkor. Byggföretag har i många fall utnyttjat underentreprenörer från låglöneländer som gett sina anställda skitlöner. Varför bestaffas inte de som benyttjar sig av detta på samma sätt som sexköpare?
Låt hjälpen till behövande i första hand gå genom våra kommuner och i andra hand genom seriösa hjälporganisationer såsom stadmissionen och frälsningsarmen. Tanken på det gamla
folkpartistförslaget om statliga eller statligt kontrollerade bordeller ligger inte långt borta. Vi borde kanske se skillnaden på att köpa sex av en hittvingad tonårstjej som vi inte kan tala med och en trettio årig svensktalande kontorsråtta som vill utöka shoppingkassan och ber om lite mer än taxipengar. Men sådant ger kanske inte politiker positiva rubriker.
När det sedan gäller förbud mot tiggeri så undrar jag om inte detta kan jämföras med förbud mot gatuprostitution. Här borde vi i första hand, före förbud, tvinga de sociala myndigheterna att agera. Men det vore kanske på sin plats att lokalt kunna förbjuda sådana verksamheter inom vissa områden, exempelvis i omedelbar närhet (2-300 m) till skolor, dagis, fritids och ungdomsgårdar.
Slutligen måste jag påpeka att misären kan inte lagstiftas bort, däremot kan vi lagstifta om åtgärder mot de som bidrar till att människor lever i misär.
Alla missförhållanden kan inte jämställas. Olika problem kräver ofta olika lösningar. Just utbredningen och arten av organiserad brottslighet och trafficking tycks på många sätt utmärka prostitution. Misären hos rumänska romer som väljer att tigga i Sverige åtgärdas inte med förbud mot gåvor… För att inte tala om gränsdragningsproblemen vad som ska förbjudas eller ej.