Tagg: romer

Snabbt ja till snubbelstenar i Stockholm

”Snubbelstenar” är till för att minnas historien, och förintelsens offer. För Liberalerna är det självklart att de ska finnas även i Stockholm – för nazismens offer har vandrat på och levt även vid våra gator.

50.000 snubbelstenar syns runtom i europeiska städer. De finns där för att påminna om offer för förintelsen. Om judar, romer, homosexuella och andra som i den förvridna nazistiska tankevärlden var mindre värda människor, och skulle utrotas från jordens yta. Människor som en gång levt sina vardagsliv mitt ibland andra, innan de försvann.

Stockholm har hittills sagt nej till snubbelstenar. Continue reading ”Snabbt ja till snubbelstenar i Stockholm”

Vår historiska och fortsatta skuld till romerna

Romers utsatta position genom århundradena är allmänt känd, och erkänd. Att diskrimineringen fortsatt och fortsätter in i vår tid är inte lika lätt att ta till sig – men absolut nödvändigt om vi ska nå förändring.

FÖRFÖLJELSENS HISTORIA. I hela västvärlden har romer mötts av diskriminering, och inte tillåtits rota sig. De utvisades regelbundet från många länder. I samband med Granadas fall och de katolska monarkerna Isabellas och Ferdinands seger över de muslimska morerna stundade också hårdare tider för judar och romer. Utvisningen av zigenarna från Spanien, historiemålning från 1872 av Edwin Longsden Long.
FÖRFÖLJELSENS HISTORIA. I hela västvärlden har romer mötts av diskriminering, och inte tillåtits rota sig. De utvisades regelbundet från många länder. I samband med Granadas fall och de katolska monarkerna Isabellas och Ferdinands seger över de muslimska morerna stundade också hårdare tider för judar och romer. Utvisningen av zigenarna från Spanien, historiemålning från 1872 av Edwin Longsden Long.

Regeringens vitbok över romernas situation i Sverige under 1900-talet är ett både mycket välkommet och mycket obehagligt dokument. Som syftet är med en vitbok kan integrationsminister Erik Ullenhag (FP) svart på vitt ge en sammanställning över diskriminering, utsatthet, fördomar och brister – från både det offentligas och det privatas och civila samhällets sida (DN Debatt). Och som syftet är, blir en sådan sammanställning effektfullt avslöjande och drabbande.

Efter avslöjandet av Skånepolisens registrering av romer har väl ingen kunnat sväva i ovisshet över att diskrimineringen kvarstår i Sverige i dag. Avslöjandet av polisens register chockade många – men sett till vad vitboken kan avslöja och analysera om sterilisering och (obefintlig) skolgång, om registrering och arbetsförbud, om arbets- och bostadsmarknaden, och myndigheters och kommuners hantering och bemötande av romer långt in i vår tid, borde vi kanske unge blivit så överraskade. Omvänt gör höstens registerskandal att dagens vitbok blir mindre ett förvånat rop, mer en tung suck över att det var så illa.

Förföljelsen och diskrimineringen av romer har djupa rötter i vårt samhälle. Den väg som för hundratusentals ”zigenare” slutade i Hitlers och nazisternas förintelseläger, började århundraden tidigare med förvisningar, förbud och förföljelser. Nidbilden av de främmande, hotfulla zigenarna är något vi alla tagit del av i populärkulturen, som i Viktor Rydbergs ”Singoalla”. Det är en historisk skuld som vi aldrig kan betala – men vi kan sluta att öka på den.

Vintern igenom har vi mött och sett frysande rumänska romska tiggaregatorna och i tältläger i och runt Stockholm och andra svenska städer. Men att Rumänien misslyckas så kapitalt med att ge sina romska medborgare goda livsvillkor, jämlika livschanser och framtidshopp får inte hindra oss att se våra egna brister. Med en omvänd liknelse, låt ont bjälken i grannens öga skymma det trots allt påtagliga grandet i vårt eget.

Diskrimineringen må vara strukturell och utövas av formella och informella institutioner, av myndigheter och företag. Sist och slutligen är det vi enskilda människor som kan göra något åt den.

Det första steget är att erkänna och uppmärksamma problemet. Nästa är att försöka göra något åt det i varje sammanhang vi kan: Lyft romernas utsatthet och vad ni potentiellt kan göra på din arbetsplats, i ditt företag, i din förening, genom ditt förtroendeuppdrag; väck frågan i insändare och på din blogg; agera varhelst du har möjlighet att påverka. Ta avstamp i regeringens vitbok. Låt inte tystnaden sänka sig över romernas situation.

Läs också gärna Roger Haddad (FP), ordförande i riksdagens nätverk för romska frågor: ”Någon bör ta ansvar för romregistret” på SvD Brännpunkt.

Stoppa misären i Högdalen

Husvagnsläger och kåkstäder i miniatyr växer upp runt Stockholm. Det är bilder som än mer än enskilda tiggare på gatorna visar vidden av de humanitära utmaningarna för vår stad – och för Europa.

Det finns inte plats för dem i härbärgena – de hundratals personer som istället tagit sin tillflykt till husvagnsläger runtom i Stockholm. SVT:s reportage från det undangömda området längs järnvägsspåren i Högdalen lämnar nog ingen oberörd. Som reportern säger och skriver går situationen inte att beskriva på annat sätt än som en ren misär – och efter en lång höst faller nu vinterns kyla iskall över Stockholm.

SVT:s bilder från husvagnslägret i Högdalen förskräcker.
SVT:s bilder från husvagnslägret i Högdalen förskräcker.

Här bor 60-100 människor, EU-invånare som kommit till Sverige för att försöka skaffa inkomster och skapa ett mer drägligt liv åt sig och sina kära. I husvagnar och lappade skjul, med livsfarliga improviserade skorstenar för att hålla värmen. Här, och i minst ett liknande läger, bor många av de tiggare som på senare tid blivit en så vanlig syn på Stockholms gator. De härbärgen som finns för EU-migranter räcker inte till. På Vinternatt avgör lotten vem som får komma in i värmen – och vem som måste söka sig någon annanstans i vinternatten. Något annat system när platserna inte räcker till vore inte mer rättvist, men det gör inte situationen mer human.

TV-bilderna är viktiga. Den som ser att människor inte bara föredrar att sitta vid en tunnelbaneuppgång i Stockholm – utan att också sova i en ren slumby, den inser hur situationen i hemländerna för inte minst rumänska romer måste se ut. Och att situationen är lika ohållbar, här som där.

Vinternatt och liknande härbärgen runtom i Stockholm och Sverige måste bli fler och byggas ut. Lösningen är knappast förbud mot tiggeri, eller mot tiggargåvor. Lösningen finns på i medmänsklighet och omtanke,  i ett humant bemötande här i Stockholm och Sverige; och den finns framför allt i lika rättigheter och ekonomisk utveckling i migranternas hemländer.

Jag har tidigare bloggat om tiggare, bl.a. med anledning av Bo Rothsteins förslag – allvarligt eller inte – om förbud mot tiggargåvor. Folkpartiets gruppledare Lotta Edholm lyft frågan om Rumäniens eget ansvar för sina medborgare. Martin Skjöldebrand har bloggat tidigare.

Nej – förbjud inte tiggargåvor

Den stora ökningen av tiggare på Stockholms gator väcker mångas engagemang och känslor. Ett förbud att ge pengar till tiggare är knappast någon lösning.

Från en annan tids Stockholm - "Tiggare vid Operakällaren", från Julius Ejdestams "De fattigas Sverige", 1868, via Wikimedia.
Från en annan tids Stockholm – ”Tiggare vid Operakällaren”, från Julius Ejdestams ”De fattigas Sverige”, 1868, via Wikimedia.

Ska man ge pengar till tiggare? Ja, säger vissa självklart; ibland, om jag har kontanter på mig svarar många. Åter andra känner att de inte har mycket att dela med sig av. Nej, vi hjälper helst genom att ge till olika organisationer som vi litar på, är också ett vanligt svar.

Att skänka pengar till tiggare är upp till var och en. Jag är övertygad att oavsett om pengen hamnar direkt hos tiggaren, eller tar omvägen via en ideell organisation, så gör den nytta. Ryktena om organiserade ligor som tvingar rumänska romer till tiggeri i Sverige verkar ju ha lös grund – det tycks snarare handla om människor i nöd som samarbetar för att stötta sina familjer.

Många vill finna en långsiktig lösning. Hur hjälper vi tiggarna mer permanent?

Ett förbud mot att ge till tiggare, som Bo Rothstein resonerar kring i dag (DN debatt) är knappast den lösningen. Förutom svårigheterna att se till att ett förbud efterlevs är frågan vad det skulle säga om oss som människor.

Syftet med ett förbud enligt Rothstein skulle vara att samhället då skulle vara tvunget att bistå de fattiga tiggarna på mer verkningsfulla sätt. Och visst kan mer göras. Frivilligorganisationer gör mycket, kommuner kan stärka stödet med bl a fler härbärgen. Framför allt kunde staten göra mer.

Problemet är dock att de verkliga problem som måste lösas i mycket finns i andra EU-länder. Inte minst Rumänien behöver ta större ansvar för sina medborgare, som inte minst Folkpartiets gruppledare Lotta Edholm påpekat. Där kunde staten Sverige göra en insats och föra en dialog.

Ett förbud mot att ge pengar till tiggare skulle kunna ses som ett förbud mot tiggare, ett sätt att sopa ett obehagligt problem under mattan. Jag tror inte att det är vad Rothstein menar. Jag vet inte ens om hans förbud är ett helhjärtat förslag eller ett resonemang, ett sätt att väcka debatt och få fram fler förslag och konkreta åtgärder. I så fall kan Rothsteins ”provokation” ha god effekt.

Så låt oss diskutera tiggarnas problem än mer, låt oss föreslå åtgärder som kan hjälpa, och låt oss aldrig försöka sopa problemen – vare sig i Sverige eller andra EU-länder – under mattan.

Benny Lindholm bloggar.

Antisemitismen lever

Hoten och rädslan ökar i Europa. Människor som råkar vara judar är 75 år efter kristallnatten fortfarande utsatta för hot och förföljelse. Romer är en annan utsatt grupp. Vi måste slå tillbaka med alla det demokratiska samhällets maktmedel. Inte minst med vårt eget engagemang och våra egna röster.

Judiska män tvingas marschera med de gula stjärnorna dagen efter Kristallnatten, 10 november 1938.
Judiska män tvingas marschera med de gula stjärnorna dagen efter Kristallnatten, 10 november 1938.

I kväll och i natt inträffar 75-årsminnet av Kristallnatten: Dödsstöten för eventuella kvarvarande förhoppningar om en fortsatt framtid för judar i Nazityskland och ett steg på väg mot Förintelsen. Och i dag demonstrerar svenska nynazister till stöd för grekiska nynazisterna Gyllene gryning på Stockholms gator (DN).

Parallellen är motbjudande nog att skapa ett politiskt illamående. Och det är inte nog. Samtidigt landar en rapport om ökad antisemitism i Europa. Störst är rädslan och hoten i länder som Frankrike och Ungern – men Sverige hamnar i mitten av de åtta länder där 5.000 judar tillfrågats. (TT/SvD; rättighetsbyrån FRA).

Antisemitismen lever alltså – inte bara ”där” utan även ”här”. Och inte bara i det Malmö som uppmärksammats, t.o.m. av president Obamas sändebud. Föga förvånande att ordföranden i Svenska kommittén mot antisemitism inte ser något hopp om att deras verksamhet ska bli onödig snart.

Till bilden ska förstås också läggas ökad utsatthet i Europa för en annan av nazisterna förföljd grupp, romerna. Och antiziganism och fördomar mot romer är heller inte begränsad till andra länder.

Att kartlägga, se och erkänna problemet och dess omfattning är alltid ett första steg. Att tala om hur oacceptabelt det är ett andra. Men hur kan vi agera?

Vi måste säkra att sanningen och berättelserna om Förintelsen aldrig tillåts försvinna. Överlevarnas och vittnenas berättelser måste bevarad åt eftervärlden och ständigt upprepas inte minst i skolorna. Gärna med förmedlade personliga familjeberättelser; den unge Jonathan Körösi i dagens SvD har tagit på sig en viktig uppgift. (SvD 1, SvD 2.)

Vi måste analysera djupare bakomliggande orsaker till antisemitism, antiziganism och andra fördomar och hat mot andra människor enbart för att dessa, bland alla andra sina individuella egenskaper, råkar tillhöra en viss grupp. Den som har framtidstro faller sannolikt sällan i sådana irrationella åsiktsfällor. Den som är trygg i sig själv, känner trygghet för sina nära och känner sig delaktig behöver sällan söka sådana destruktiva sammanhang. Här handlar det om hela batteriet av samhällsförbättrande och utvecklande åtgärder, socialt trygghetsnät, möjligheter till utbildning och arbete, hela Sveriges och Europas konkurrenskraft och framtidsutsikter.

Kulturen och medierna har förstås en viktig roll – att stärka medmänsklighet, visa på alla människors grundläggande gemensamma drag – och våra myriader av skillnader, på individnivå. Att lyfta förebilder och motbilder. Men inte att gömma undan, utan ta upp utmaningar till diskussion.

Och naturligtvis ska vi bekämpa alla de brott som antisemitism, antiziganism och andra avarter innebär – bekämpa dem med kraft och med alla den demokratiska rättsstatens medel. Effektivt polis- och underrättelsearbete är A och O. Varje hot, varje kränkning, varje övergrepp ska tas på allvar och helst lagföras.

Antisemitism och antiziganism är två mycket specifika, otäcka företeelser. Men de är också, på ett sätt, allmänna och angår oss alla. Ingen av oss bör eller kan vara oberörd – även om vi inte råkar tillhöra någon av de specifika grupperna. Vi behöver inte gå så långt som till de berömda raderna om hur grupp efter grupp i Nazityskland utsattes och undanröjdes, men det angick ju inte ”oss”; ”sedan kom de för att hämta oss och då fanns det ingen kvar som kunde protestera”.

Det räcker att fråga sig om vi vill leva i ett samhälle där rädsla, hat och hot tar sådan plats. Svaret torde vara givet. Och därför bör vi alla, som den viktigaste åtgärden av alla, markera för öppenhet – mot alla former av diskriminering.

Med vreden som drivkraft

Politik handlar om fakta och saklighet. Men politiskt engagemang handlar om känslor. Att bli lite arg ibland är inte fel.

I höst genomförs provvalen i Folkpartiet i Stockholms stad. Jag kandiderar till riksdagslistan och till kommunfullmäktigelistan (provval mellan 20 oktober och 3 november). Se inlägg under kategorin ”Rasmusliberal 2014″.

Vreden över människors ofrihet var en gång inledningen på portalparagrafen i Liberala ungdomsförbundets partiprogram. När den försvann vid programrevisionen 2005 var vi så måna om formuleringen att vi istället lät den bli rubrik på hela programmet.

Ett klassiskt exempel på underskott av principen ”Kill your darlings”? Kanske. Men också en vilja att visa på engagemangets styrka. Och kanske ett behov att visa att även Folkparti-ungdomar är mer än brådmogna teoretiker.

Även vuxenpolitiken kunde må bra av mer känslor – eller av att visa dem som finns. Lite som uppmärksammades, och lite oförtjänt kritiserades, i den nyligen timade partiledardebatten. Allt utifrån sak och inte person givetvis. Och utan att urarta i handgemäng som vi ibland ser i en del utländska parlament.

Konsensus, kompromisser och det goda samtalet i en deliberativ demokrati är en god svensk tradition. Och inte oförenlig med känslor och engagemang.

Herbert Tingsten (1896-1973), statsvetare och publicist, och ofta arg.
Herbert Tingsten (1896-1973), statsvetare och publicist, och ofta arg. Bild från Stockholmskällan.

Men vrede? Ja, den har sin plats och ger rätt kanaliserad kraft att opponera och förändra. Kanske inte lika mycket i alla politikområden – som folkpartist kan jag exemplifiera med kärnkraften, värnskatten eller hushöjder i Stockholms innerstad. Viktiga, ibland känslofyllda, men kanske mer styrda av förnuft än vrede.

Talar vi däremot om flyktingar som stängs ute och riskerar drunkningsdöden. Om olaglig registrering av en folkgrupp som romer. Om undanskuffande av socialt utsatta. Om fruktansvärda sexuella övergrepp. Eller om alkohol och frihet – för att ta några ämnen som uppmärksammats i debatten eller här på bloggen. För att inte tala om förtryck, krig och fattigdom i världen.

Då handlar det om äkta vrede, över människors ofrihet. Om empati som ger vilja att förändra.

Glädje, stolthet och hopp är också viktiga känslor – men inte alltid så sporrande till handling.

Äkta vrede i måttlig mängd kan förstås också vara bra i debatter och meningsutbyten. För att citera Herbert Tingsten, DN:s legendariske chefredaktör, i dennes memoarer: ”…jag vågar påstå att jag aldrig begagnade en spelad ilska som taktiskt medel. Detta berodde inte på några slags moraliska skäl utan på att jag dessbättre blev naturligt arg så hastigt, att skådespeleri var alldeles obehövligt.”

Jag lovar att hålla mitt politiska engagemang brinnande, med vreden som bränsle. Och att bli arg åtminstone en gång per dag.