Kostnad och kvalitet avgör tillsammans prisvärdhet. Bedömningen varierar med tillfället, personen – och vem som betalar. Aktsammare än med den privata nyårschampagnen ska man vara med allmänhetens pengar – då blir det snarare bordsvatten än bubbel.

I spåren av finanskrisen minskar efterfrågan på champagne, rapporterar Ekots Staffan Sonning från London. Kanske anser även finansvalparna att det är dumt att betala mer för en halvdålig champagne än för en fin och god prosecco. Britterna har gjort en omvärdering av innehållet kontra etiketten. I Sverige håller dock det mousserande vinet från franska Champagne ställningarna och är för många det självklara valet av nyårsdryck – måhända ännu ett tecken på vår ekonomiskt gynnade ställning i ett Europa som fortfarande märker av finanskrisens sviter.

Vad som är prisvärt avgörs av var och en, från fall till fall. När man har med andras pengar att göra rekommenderas dock att se mest till innehållet. Det borde kanske många i finansbranschens toppskikt ha tänkt mer på under de glada dagarna, och det ska offentliga tjänstemän och förtroendevalda förstås alltid betänka.

Effektivitet och kostnadskontroll i offentlig sektor handlar inte om snålhet. Det är i så fall snålhet på de mest behövandes vägnar; varje förslösad skattekrona är en stöld från folket, som en socialdemokrat en gång sade med en klok formulering. Den skattekronan kan istället gå till skolböcker, höjda sjuksköterskelöner, eller sänkt skatt. För även skatterna betalas till av helt vanliga människor (minns också vilka de stabila skattebaserna är, med ramsan som lär vara myntad av en SAF-ekonom: föda, fastigheter och fattigt folk).

Europas och Sveriges regler om offentlig upphandling upplevs ofta krångliga och oanpassade till väldigt många situationer och områden. Offentlighetsprincipen ger också upphov till mycket tids-, utrymmes- och resurskrävande administration. Behovet av reglering och insyn är dock alldeles uppenbart, inte bara av principiella utan även av praktiska skäl. Själv får jag nu en förnyad lektion i det absolut avgörande värdet av offentlig effektivitet, och samvetsgrannhet, i läsningen av Robert Caros klassiker om maktspelet i New York (kring den mångårigt allsmäktige planerings-, trafik- och parkchefen Robert Moses), The Power Broker (Wikipedia).

Den av den demokratiska korrumperade partimaskinen Tammany Hall dominerade världsstadspolitiken lyckades under många år leverera obefintliga förbättringar för invånarna, men däremot en ständigt växande kader anställda, med mängder av sinekurer och andra sätt att utnyttja stadens resurser för partimaskineriets fortbestånd. Detta till priset av ständigt stigande utgifter och skulder.

Medan planerade parker och vägar stod obebyggda år efter år, decennium efter decennium, ökade budgeten mångfalt mer än budgeten (på 15 år 1918-33 med 250 respektive 15 procent). Av de 631 miljoner dollar budgeten omfattade 1933, gick nästan en tredjedel till räntor och amorteringar. Den allra största utgiften var löner, till anställda där inte meritokrati utan partitillhörighet och förmågan att leverera röster var avgörande.

Inför nyår känner nog många att det ska vara bubblor från Épernay med omnejd. Annars är det kanske inte fel att välja den goda proseccon, eller en spumante, cremant eller sekt, särskilt framför de fortfarande dyrare, relativt sett billiga champagnesorterna. Eller varför inte en härlig Cidre de Normandie, så sparar man både på kronor och promille?

I offentlig sektor får bubblorna däremot komma i bordsvatten – gärna ur kranen, tack vare den alltjämt genom skattebetalarnas försorg utmärkta dricksvattenförsörjningen.