Ju närmare valet kommer, desto tydligare blir det att skola, utbildning och forskning kommer att bli en av de stora valfrågorna. Det är förstås en stor möjlighet för Folkpartiet, som så länge och envetet arbetat för att reformera svensk skola, och för partiledaren och utbildningsministern Jan Björklund. Att ha lett utbildningspolitiken under sju, snart åtta, regeringsår medför naturligtvis ett stort ansvar som ska tas på allvar. Samtidigt har vi liberaler en oerhört stark plattform – den som vill debattera skolpolitik måste utgå från Folkpartiet och Jan Björklund.

De skolpolitiska reformerna måste nu fullföljas, även om det tar tid att få effekt på vissa. Alla reformer är heller inte huggna i sten. En god politiker vet att kunna ändra sig, när verkligheten förändras, eller förslag inte får de effekter man förutsett. Ingen har det skolpolitiska facit – men att reformer har behövts, är uppenbart. Få eller inga debattörer talar heller om en återgång till det som gällde före maktskiftet.

Lärarna är nyckeln till en framgångsrik skola. Det handlar om att ge dagens lärare goda förutsättningar att bedriva sitt arbete, och att utvecklas i sitt yrke. Och det handlar om att locka, utbilda, rekrytera och behålla framtidens lärare.

Folkpartiet och Jan Björklund har under året gått till skolpolitisk offensiv. Samtidigt som Socialdemokraterna och Miljöpartiet båda vill göra den skolpolitiska arenan till sin, och samtidigt som övriga Allianspartier gör skolpolitiska utspel, har utbildningsministern visat att han har kvar initiativkraften. Den administrativa bördan för lärarna ska minskas. Enighet har nåtts med lärarförbunden och arbetsgivarna i kommuner och friskolor om en reforminriktning för att lyfta läraryrket och rädda den svenska skolan (DN Debatt). Friskolekommittén signalerade ett brett partipolitiskt stöd för att värna friskolorna och valfriheten – men minimera risken för avarter. Yrkesutbildningarna ska ses över i dialog med arbetsgivarna. Och så vidare.

I sitt sommartal fortsatte Jan Björklund sin skolpolitiska offensiv. Vi liberaler ger inte upp om kravet att åter ge staten ansvaret för skolan – för att säkra en likvärdighet och en tydligare och bättre arbetsgivare för lärarna. Vi vill gå vidare med att lyfta läraryrket, karriärvägen: fler förstelärare och lektorer ska göra det möjligt att utvecklas, fördjupa sin kompetens, ta en ledarroll utan att bli administratör, och samtidigt få lön därefter. Och vi vill fortsätta med fler lärlingsjobb som är en framgångsfaktor för att få in unga på arbetsmarknaden (i bl.a. Tyskland, som SvD:s reportage visade häromdagen). (DN, SvD, SVT; ta del av talet hos Folkpartiet.)

Folkpartiets skolpolitik fortsätter framåt. Vi ska fullfölja reforminriktningen – samtidigt som vi slipar av det som blivit kantigt och inte fungerar. Och samtidigt som vi förnyar och breddar anslaget i skolpolitiken. Vi ska tala ännu mer om kunskapsskolans betydelse för elever som har tuffare förutsättningar. Om betydelsen av bra skolbibliotek, skolmat och skolhälsovård, jämte undervisning och uppföljning.

Skolan, lärarna och eleverna behöver arbetsro. Förändringar ska genomföras med varsamhet. Men skolan måste fortsätta utvecklas och förändras för att ge dagens och framtidens barn och ungdomar den goda start på ett kunskapssökande yrkesliv som de – och Sverige – behöver.