Läraryrkets attraktivitet – eller brist därpå – och lärarutbildningarnas tillkortakommanden har varit hett omdebatterade de senaste veckorna. Ja, egentligen har ju läraryrkets status och hur vi ska få fler duktiga unga människor att välja en framtid som lärare, och få människor mitt i en annan yrkeskarriär att växla över och ge av sin erfarenhet och kunskap till skolelever, varit en av skoldebattens största frågor under många år.

Folkpartiets skolpolitik innehåller också en hel del som är ägnat att stärka läraryrket och göra lärarkarriärer möjliga – både ansvars- och lönemässigt: En tydlig roll för läraren som kunskapsförmedlare, satsningar på karriärtjänster som förstelärare och lektorer – med åtföljande rejäla lönepåslag – och en rejäl förändring av lärarutbildningen (som jag bloggade om när den presenterades 2010).

Under våren har det bl.a. rapporterats om lärarstudenter med rekordlåga högskoleprovsresultat och annat som har fått utbildningsministern att signalera krafttag (DN, Jan Björklunds nyhetsbrev). Men redan i höstas syntes faktiskt en tendens att söktrycket på lärarutbildningarna hade börjat öka (vilket jag bloggade om här).

Glädjen borde därför vara allmän när ökningen av sökande till lärarutbildningarna fortsätter – tendensen kan ha blivit en trend. För alla högskoleutbildningar är ökningen sex procent, för lärarutbildningarna nära det tredubbla med 15 procent – och för förskollärarutbildningen hela sexdubbel, 30 procent. (SVT, Jan Björklunds nyhetsbrev.)

Just förskollärarnas utbildning hamnade ju särskilt i kläm i den av S-regeringen tidigare införda lärarutbildningen, där alla åldersinriktningar blandades.

Ökat intresse för att bli lärare är ett första steg. Och det är ett viktigt steg för hela skolans framgång – för att inte säga det allra viktigaste. Bra lärare är A och O.